Med en brinnande önskan om ett gott nytt år.

Nyårsafton infaller idag och som den vakne vet är det inte Fredag idag. Detta till trots så önskar jag, från botten av mitt hjärta, ta del av den fläckiga och lumpna bondebefolkningens planering inför kvällens sannolika sociala gemenskap.
Kommer den meddellöse akademikern, i likhet med den legendariske Strindberg, att ta sig sin sedvanliga Rackare eller kommer bristen på Perukmakarkonjak att sätta käppar i hjulet för denna sockerdoftande nektar?
Den golfspelande företagsledaren inom småskalig tillverkningsindustri med en handfull anställda, vilka i brist på politiskt intresse och kunskap anslutit sig till Syndikalisternas fackförbund i protest mot avsaknaden av kollektivavtal på arbetsplatsen, kommer sannolikt att njuta av en Champagne i prisklassen runt trehundra kronor. Men kärnfrågan är naturligtvis vad de anställda kommer att dricka till den traditionella oxfilén, och framför allt vad de kommer att runda av det gånga året med?

Den ensamme eller utslagne är som vanligt välkommen att spendera aftonen i mitt kabinett, och även dennes tragikomiska berättelse bjuds, mellan skål och vägg, utrymme för både hög och låg att ta del av.

Så...
Ett schuckert gott nytt år!

Nåt för Fredrik att tänka på inför det nya året... Alt. En sjuk analys av en serie måttfullt logiska handlingar?

Under gårdagsnatten bjöds jag fortsatt tillverkning av bromsstag och dylikt till projekt Sinkadus. Eftersom mitt sinne för god kultur är av det lite mer traditionella slaget, passade jag på att lyssna igenom en ansenlig mängd Hootenanny singers album i samma veva.
När det gamla örhänget "Herrarna i hagen" spelades upp slogs jag av visans sensmoral, som är ytterst aktuell idag, dock i ett sammanhang som kanske inte är direkt kopplat till visans bokstavliga händelser.

För den eventuelle läsare, som av någon otrolig anledning inte känner till Herrarna i hagen, kommer här en enkel sammanfattning utan refräng:

 I fjol så gick jag med herrarna i hagen.
 I år har jag något som sparkar i magen.
 I fjol fick jag höra den spelande lärkan.
 I år fick jag veta vad kärlek har för verkan.
 I fjol fick jag gå med gossarna i gille.
 I år får jag sitta och vyssa den lille.
 I fjol fick jag gå med herrar och baroner.
 I år får jag vakta på höns och kalkoner.
 I fjol så gick jag i långskjörtad tröja.
 I år får jag ha den till linda och blöja.
 I fjol så gick jag med gossarna på ängen.
 I år får jag gå mellan vaggan och sängen.
 I fjol så gick jag med herrarna i hagen.
 I år har jag något som sparkar i magen.
 I fjol fick jag höra den spelande lärkan.
 I år fick jag veta vad kärlek har för verkan.

Med denna, ytterst konkreta, verklighetsskildring som grund blir det lätt att få även den mest imbecille att förstå basala saker som till exempel "Handling och konsekvens" och det klargör på ett mycket tydligt sätt, att ett ögonblick av tillfredsställelse mycket väl kan resultera i ett livslångt och mycket betungande ansvar. För att använda ett slitet uttryck så kan det bli som "att vända på en hand" vad det gäller aktuell livsstil. - Precis som kvinnan i visan får erfara.
Så.
-Vad kan då Fredrik lära av detta?
Förmodligen ingenting, eftersom intresset för annat än hans egen agenda är obefintligt, men...
OM han hade haft viljan att förstå, så hade även han kunnat dra paralleller mellan visans text och den apokalyptiska tragedi som spelas upp inför både hans egna och den autistiska allmogens ögon varje dag.

Att spänna de fiktiva solidaritetsmusklerna, enbart i syfte att visa sig på styva linan inför till exempel de internationalistiska och ultraliberala federalisterna i Bryssel, är ett tilltag som med största sannolikhet tilllåter Fredrik att uppleva den ytterst korta men ack så njutningsfulla storpolitiska ejakulering han efterlängtar. Det Fredrik däremot missar, eller kanske bara ignorerar, är att den förhållandevis korta njutningen det innebär att för ett ögonblick få framstå som "en av de goda" också innebär ett livslångt ansvar, livslånga utgifter och kanske livslånga uppfostringsproblem.
Med stor sannolikhet finns det dessutom en risk för ett livslångt förakt. - OM nu, Gud förbjude, undersåtarna nångång skulle väckas ur sin dvala...
- Men i och för sig... Fredrik har naturligtvis god hjälp av sina husjungfrur - fröken Billström och fröken Ullenhag, gällande försörjning och uppfostring. Dessa två täcker säkert upp när Fredrik brister i sin omsorg eller tvingas lämna det geografiska området Sverige till förmån för större och viktigare uppdrag i mänsklighetens namn.

Tanken på att bjuda ut sig själv, och naturligtvis det geografiska område man anses vara ansvarig för, till kättjefull nakendans med såväl federalisterna och deras vansinniga perversiteter som med boktrogna muselmän, må vara lockande för den som trånar efter att, om än bara för ett litet slag, få frottera sig med internationalismens och traditionsbespottarnas främsta företrädare. Men att inbilla sig att det skulle vara till gagn för någon annan än den som utgör adressat för tilltagen, är ingenting annat än folkförakt och utomordentligt dålig verklighetsuppfattning.
Arvet efter Fredrik (och naturligtvis Olof)  är betydligt mer komplicerat än visans oäkta barn. - Ett barn man som lyssnare åtminstone hoppas är älskat, även om dess mor får anamma en mer jordnära livsstil än tidigare...
Slutligen vill jag klargöra att jag självfallet hoppas att även Fredrik såsmåningom blir varse vad "kärlek" har för verkan

I övrigt borde hojen numer gå under namnet "Hootenanny swinger" eftersom den i princip har växt fram till tonerna av Björn Ulvaeus och Co.

Han skälvde fortfarande av vällust då han återigen vankade mot garaget...

Söndagen den tjugonionde December tjugohundratretton.

Dagen spenderades i sällskap med arvtagarna på uppsalas mest gentila inrättning gällande förlustelse av den mer infantila skolan.
Efter att sticklingarna fyllt sina respektive tunnor med muntrationer, tornade som vanligt garagets vedermödor upp sig med Sinkadus i spetsen och det juvenila hoppandet och lekandet byttes hastigt ut mot ytterst allvarsam häxdans iform av svarfning och svetsning.
På läsordningen stod fortsatt plock med bakbromsen och därtill hörande stag, vajrar och fästen. Anpassning och infästning av den eminenta bakbromsen från en japansk stolthetsprodukt mot en amerikansk "så dåligt och fort jag kan utan att jag behöver skämmas om verkaren tittar på skiten" produkt går konstigt nog förhållandevis smidigt.
Att frångå originalet har dock sitt pris. - I detta fall och sannolikt i samtliga övriga fall, handlar det såklart om att man måste lägga en massa tid på småsaker som man inte tänker på när man i köpeögonblicket står med ett illa dolt rabarbersvaj i gabardinbyxorna och inbillar sig att "det bara är att göra si och så..." medan ögonen tindrar i skallen på en som om man hade sett Gud fader själv spatsera förbi i egen hög person.

Iallafall!
Telefonen ringer.
-Kräftorna serveras i salongen om tio minuter!
Vad vore då mer dumdristigt än att avstå en så pass direkt invit till själslig och inte minst kroppslig njutning?
Beslutet fattades inom rymden av ett swinblink och innan jag eller någon annan ens visste ordet av satt jag vid salsbordet omgiven av Ljuset i mitt liv, två stycken tindrande små stjärnor, ett stann dillkokta asätare från Kina och en Prosecco av det livligare slaget. - Visserligen en ytterst allmogebetonad sådan men detta till trots så tog den mig med storm.
Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var ett av de alla mest minnesvärda ögonblicken i mitt liv.

Av kräftorna och av vinet återstår nu intet, och jag har inget annat val än att återigen dra på mig de nedslitna arbetsskorna, unna mig en märkvärdigare filtercigarett och hanka mig ut till den väntande lödningen av en, i avsmalningssyfte, delad gaffellänk.
Självfallet är jag högst medveten om att min tillvaro är så nära Nirvana man kan komma. - I den mån man i egenskap av kränkt etniskt svensk, heterosexuell man överhuvudtaget kan uppleva Nirvana eller någonting där i närheten....

God afton.

Schneckenman bevisar sin excellens.

Vid dagens genomgång av veckans inkommande post uppmärksammade jag ett vadderat kuvert med en märklig avsändare...
Kuvertet visade sig vid en närmare inspektion vara postat i självaste Hindenburgs Tyskland och innehöll en gåva i form av en film gällande den ädla konsten att betvinga plåt.
Avsändaren var den svenska-intresserade och uppenbart mycket vänligt sinnade plåtfifflaren Schneckenman. - Att han skulle ha lärt sig att banka plåt med den här filmen som enda handledning finner jag som ytterst osannolikt, men om det är så så kommer filmen att gå varm kan jag ärligt säga.

Satan va´ mulligt, den lycka jag känner gränsar i det närmaste till vad den mänskliga uppenbarelsen ens är kapabel till att uppleva!!!

Schneckenman.
Meine bescheidene Dank ist nicht einmal ein Bruchteil dessen, was Sie wirklich verdienen, aber in der aktuellen Situation ist es alles, was ich zu bieten haben ...
Ich in tiefer Ehrfurcht und flüstert verneige mich wieder - danke.

I det närmaste Fredag.

Idag är det ju som den vakne redan vet, måndag. Detta till trots så har den omisskännliga känslan av Fredag infunnit sig i den Boréska, före detta, fideikommissen. Fredagsstämningen blandas dagen till ära med julens nåd och sanning, och inte minst med julens budskap gällande kraftsamling rörande offensivt motorhobbyutövande.
Att den intellektuellt och realpolitiskt lemlästade arbetarklassen tagit tillfället i akt och förberett en genomvätning av hjärnans lustcentrum är med största sannolikhet ett faktum, att kabinettets eventuelle besökare skulle göra annorledes är naturligtvis en möjlig hypotes men jag väljer ändå att följa den spontana tanken om den mänskliga artens likheter och behov av gemenskap.
Av den anledningen kommer mitt kabinett att under den stundande högtiden stå öppet för både hög och låg, precis som vanligt.

Aftonen i mitt palats har förflutit på ett makalöst representativt sätt och att hussegubben unnat sig en av de inledande julgroggarna utgör, med all önskvärd tydlighet, startskottet för att firandet av den havande jungfruns sammandragningar och det därtill hörande marknadsgycklet nu påbörjats.

Om den judiske predikanten Jesus Kristus, i likhet med mig, överlevt sin trettiofemårsdag samt haft turen att födas efter Yngve Stoors debut nittonhundratrettiotvå, så skulle vår frälsare just denna dag med all rimlighet suttit tillsammans med "De tolv" och laddat inför sitt stundande uppdrag att "gå ut och göra alla folk till lärjungar" med Yngves särskilt galanta melodi Sjömansjul på Hawaii strömmande ur den rejäla radiomöbeln. - Kanske hade de till och med tagit sig en liten liten strupfuktare i hopp om, att för ett ögonblick, förpassa den romerska inrikespolitiken till medvetandets dunklare platser... Dock hade de sannolikt inte haft i närheten av så praktiska ämbar som undertecknad att dricka ur.

Slutligen vill jag låta påskina min uppriktiga förhoppning om att samtliga av kabinettets besökare, både stamgäster och mer tillfälliga klienter, får fira en fridfull jul till de imaginära tonerna av änglars basuner och naturligtvis Yngve Stoors örhängen.

Och glöm inte.
De säger att Han dog för Dig.

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 6.

Han hade precis hunnit tillbaka till bron när Ljuset i hans liv ropade innifrån huset - i tron om att han fortfarande stod och muttrade på gräsmattan.
-VILL DU HA KAFFE?
-Nej tack, jag har precis druckit.
-Oj då! Var du inne, jag visste inte... Sade hon skrattande.
Han klev ned från bron och ställde sig med ena foten på första trappsteget och den andra på marken medan han hängde med armbågen på räcket. - Hans position var slående lik den han intagit när han, i sina yngre dagar, då och då ockuperat en bardisk i avsikt att, med spirituosans hjälp, uppnå den gudomliga visheten.

Han funderade på vad han skulle göra. Han tenderade att bli rastlös väldigt fort och det var verkligen inte ett sinnestillstånd som han uppskattade. Listan på saker han skulle kunna företa sig kunde göras väldigt lång...
Raggarbilarna pockade på uppmärksamhet och hade gjort så under en avsevärd tid och fastigheterna hade alltid något mer eller mindre krävande att bjuda på, men han misstänkte att han som vanligt skulle irra iväg mot nåt projekt som förmodligen inte gick att försvara på annat sätt än att det gjorde honom yster och upplivad, vilket i och för sig inte heller var fy skam.

Efter att ha bedömt möjligheterna att få något vettigt gjort som mycket små gick han in i garaget. Garaget hade alltid varit ett av dom få ställen där han kunnat koppla av, dock inte på det passiva sätt som gemene man traditionellt syftar till när han talar om avkoppling. Att vara passiv gjorde honom rastlös.
På golvet innanför gångdörren som vette mot bostadshuset, låg ett vykort föreställande  den senaste versionen av Sala Motorcirkus. Kortet måste ha ramlat ned från den överbelamrade arbetsbänken som stod till höger innanför dörren, han hade inte städat på länge och det märktes. - Det var svårt att bedömma om synen som mötte en när man steg in var komisk eller tragisk, kanske var den både och?
Han plockade upp kortet och påmindes med ens om Salaligans ledare. - Sigvard Thurneman.
Att Thurneman hade haft en hel del bekymmer med sinnet var ett faktum, men Boré hade ändå alltid fascinerats av fenomenet Thurneman. - Hur kunde denna spenslige, intetsägande man komma att få så stort inflytande över åtminstone fyra unga män, att dom med gemensam kraft brutalt rånmördade fem människor i början av 1930-talet?
Med vykortet i handen trängde han sig in mellan bilarna och vidare in till den lilla stolen han brukade sitta i när han hölls med slipning, polering, olika former av tobaksrökning och inte minst allmän vila. En gång i tiden hade han fått stolen i gåva av sin gode vän Raggarn, och han viste inte mer om den än att den förmodligen levt sitt tidigare liv som förarsäte i en gammal buss eller lastbil. Den var klädd i rödbrun galon med separata dynor för sits och rygg monterade på en grågrön stålrörsram, den hade justerbart ryggstöd och var faktiskt i ett mycket gott skick - tidens tand och andvändningsområdet till trots.
Han slog sig ned och i samma ögonblick som han tog upp pipan så kom han på att tobakspaketet saknades. Han visste att det med all säkerhet fanns minst ett öppnat paket någonstans i garaget och han var inte det minsta orolig för att den mentala avspänningsglödgning som piprökningen innebar skulle utebli, däremot innebar avsaknaden av tobak att han skulle bli tvungen att resa sig igen för att hitta ett annat paket. Utan att ägna saken vidare tanke resta han sig och fick genast syn på ett öppet paket Borkum Riff som stack ut under en trave blandade ämnen som låg uppepå svarven - mestadels lagerbrons och mässing... Han lirkade fram paketet och tittade på den torra tobaken.
-Det här torra skiten lär ju smälla i pipan... muttrade han för sig själv medan han återigen satte sig ned och började stoppa pipan. Den gyllene regeln gällande pipstoppning var enligt honom själv det enda sättet att kvalitetsstoppa en pipa på - först med barnhand, sen med kvinnohand och sist med manshand. Avsteg från den regeln slutade oftast i en för hård pipa och i förlängningen en sur pipa. Han hade själv fått rådet när han köpte sin första, alldeles egna, snugga i en tobaksaffär i Stockholm och han mindes den iranske krämarens förtjusning över att en ung man varit spekulant på en snugga som inte legat i den absolut billigaste prisklassen och således inte varit menad att "röka örter i" som han uttryckt sig. Iraniern, som måste ha varit en inbiten piprökare, berättade mer än gärna om piprökningens fördelar och alla tänkbara praktiska bestyr som var kopplat till den ädla konsten att röka pipa. Tyvärr var regeln om stoppning det enda av krämarens råd han kom ihåg, det hade visserligen hållit honom fri från tungrökta och sura pipor genom åren, men ibland undrade han om inte fler av iranierns tips varit värda att minnas?

När han tände pipan kunde han deklarera att gissningen om det explosiva i extremt torr tobak inte varit helt utan grund, dock hade han medvetet stoppat något hårdare än vanligt för att åtminstone försöka förekomma den väntade effekten.
Medan den kritvita röken slingrade sig runt hans huvud och vidare upp mot taket smög hans tankar tillbaks till den gode Thurneman...

Alltså.
Sigvard Thurneman. - Eller Nilsson, som han egentligen hette innan han antog ett anagram på det engelska ordet Manhunter som efternamn.
En drygt tjugoårig kontorist från Sala med, som professor Kinberg uttryckte sig, "asteniska, juvenila drag, rubbningar i driftlivet och en fullständig moralisk känslolöshet". Att denne man dessutom hade ett brinnande intresse för yoga, teosfi och annat som med dagens gränsdragningar skulle landa inom ramen för "Nyandlighet" och ockultism, borde bara ha gjort honom till en harmlös, introvert ensamvarg - möjligtvis att han skulle varit en "moraliskt känslolös" introvert ensamvarg, men knappast en livsfarlig sådan.
Att han på något sätt fick med sig de fyra andra medlemmarna i Den Magiska Cirkeln eller DMC - som var gruppens egentliga namn - är dock ställt utom allt tvivel.
Två elektriker, en målare och en kalkbruksarbetare hade i alla fall Thurneman att tacka för sina erfarenheter gällande den svenska rättsapparaten. En del påstod att Thurneman hjärntvättat männen genom hypnos och "inhalering av magiska örter" men såvitt Boré kände till så hade det aldrig bringats någon egentlig klarhet i saken...
Bror Erik Hedströms, Åke Rangvald Lindbergs, Roland Abrahamssons och Karl Herbert Janssons liv blev sig sannolikt aldrig likt efter att dom slagit sig i slang med Sven Emil Sigvard Nilsson Thurneman...

Sannolikt var det droger som var kärnan i historien, även om det inte var helt fastställt. Att missbrukare kunde göra snurriga manövrar kände han naturligtvis till och han fascinerades, på gränsen till sjukligt, av faktorerna som gjorde att människor hamnade i missbruk.
Att hans eget bruk av både tobak och brännvin ibland tangerade gränsen för, vad en mindre erfaren allmänläkare skulle kalla, "mindre hälsosam" var han medveten om, men ibland var den fysiska hälsan faktiskt var tvungen att stå tillbaks för den psykiska hälsan. - Brännvin och tobak utgjorde tvivelsutan två av dom sakerna som föll under kategorin Psykisk friskvård.

Han hade svårt, för att inte säga att det var omöjligt, att släppa in tanken på att "vem som helst" skulle kunna blomma ut till en spirande missbrukare... Kanske var han trångsynt?

Omväxling.

Ett snabbskubb i garaget.
Efter att växellänkaget till projekt Sinkadus tidigare upplevts som en skräckinjagande, hålögt stirrande och mist sagt oförutsägbar våldsverkare, framstod det idag snarare som en mycket from och blygsamt uppsluppen frikyrkobesökare - dvs uppklädd och redo att luras till vad som helst...

Att döda ting, som understundom uppfattas som fullständigt obevekliga, helt plötsligt låter sig ledas utan vare sig halsband eller koppel är sannerligen ett utomordentligt intressant mysterium.
Den mästrande och patologiske vurmaren för "självutveckling" skulle sannolikt påstå att människans psyke, i en mycket stor utsträckning, kan bidra till att saker och ting förefaller vara mer eller mindre komplicerade eller jobbiga beroende på vilket humör man är på eller vilken psykisk kondition man för tillfället är i. Därmed skulle den göra sitt ytterste för att skaka av sig den allmänrådande gubbgrinigheten till fördel för en glättig och oäkta entusiasm.

Samma "självutvecklare" skulle å andra sidan börja gråta och ta kväller när han tryckt in volframelektroden åtta millimeter in i låret omedelbart efter det att han lagt den bara handleden på en nystekt växelpedal. Således hade hans resonemang gällande psykets makt varit till minimal hjälp när det kommer till produktion av den något mer köttiga skolan. Att vara karl i sin egen kropp, och därmed vara den upplyste despoten med outgrundlig makt över alla kroppens funktioner och förmågan att betvinga dess försök till egna initiativ, är sannolikt det bästa sättet att komma igenom stora dramatiska livskriser som till exempel produktionsmässig ambivalens eller rent utav ett tillfälligt ointresse för samma produktion...

Underbart är som bekant kort och när jag var som eldigast i min mission insåg jag att det saknades material. - I ren besvikelse avslutade jag abrupt och styrde istället mot söndagsreflektion och starkspritsglögg.

En Fredag som färgats av Karins visdom.

Fredag!
Nådens dag.
Att fredagar är betydligt mer storslagna än veckans övriga hjon-dagar är vid det här laget vida känt och tarvar därför ingen närmare förklaring.
Något som heller inte tarvar någon närmare förklaring är Karin Boyes dikt "I rörelse". Ur den dikten kommer ett konstaterande som är lika säkert som självaste Amen i kyrkan...

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst."

Jag hoppas att den eventuelle läsaren kommit så långt på sin resa att insikten om den stora mättnadens fördärv nu framstår som självklar?
Om inte så skulle den ödmjuke med största sannolikthet be om en stunds reflektion över detta.

Enligt den rådande konversationsordningen undrar jag som vanligt:
Vad har den kollektivanslutne arvssossen i avsikt att stärka sin självbild med under kvällen?
Saknaden av det löpande bandets trygghet måste naturligtvis fyllas på ett eller annat sätt. Utfyllnaden bör självfallet bestå av vad den enskilde bedömmer vara lämpligt, och de olika sammansättningarna blir således än mer abstrakta än samtliga av de kaleidoskopiska bilder en fullfjädrad och vältränad fantasi kan föreställa sig.
Att Lättgrogg, standardmjölk, ett pipstopp eller en hundpromenad då och då är jämlikar är numer ett vedertaget faktum. Den upplyste har sannolikt misstänkt detta sedan länge.

Eder ödmjuke "Kabinettsekreterare" kommer att spendera sin fredagskväll genom att tillbringa ett antal timmar i garaget, lyssna till Jussi Björling - framförallt till örhängen som Nämner du Sverige, Nessun Dorma, O helga natt och Land du välsignade, och om stjärnorna står rätt kanske det till och med blir läge att njuta tre till fem nypor Greve Hamiltons blandning i brukssnuggan.
Att det skulle bli något gjort åt projekt Sinkadus förefaller ytterst osannolikt.

Gentilt.

En förhållandevis vanlig missuppfattning.

Häromdagen lyssnade jag som hastigast på P3´s Musikhjälpen då jag tycker att välgörenhet, i princip alltid, är behjärtansvärt.
I år är målet för insamlingen "Alla kvinnors rätt att överleva sin graviditet" vilket naturligtvis är en mycket god sak.
Så långt frid och fröjd.
En sak jag hörde under min lilla sticklyssning, och som naturligtvis retade mig i egenskap av den mest lättretade delen av befolkningen - dvs etnisk svensk man mitt i livet, var Sarah Dawn Finers uttalande om att vi i Sverige har en sån fantastisk tur eftersom nästan alla kvinnor övelever sin graviditet och den därtill hörande förlossningen.
Jag vill absolut inte låta någon skugga falla över den förtjusande Sarah men jag måste ändå tillstå följande:

Att kvinnor i Sverige i regel överlever sin graviditet och sin förlossning har absolut INGENTING med tur att göra!
Att vi kan åtnjuta en god vård i Sverige är ett resultat av bland annat ett sunt framtidstänkande, goda investeringar, ett tidigare intresse från staten gällande befolkningens väl och ve samt en massa andra saker. - Tur är naturligtvis inte en av dom sakerna.

Den som sitter med tid över kan såklart utforska den filosofiska aspekten gällande vad som bestämmer vilka själar som ska dyka upp i vilka kroppar, i vilka länder osv osv. I det sammanhanget kanske man skulle kunna lägga in parametrar som tur, men i den reella världen är tur ingenting som ska blandas in i övergripande uttalanden gällande hälsovård.

Min poäng är dock inte att Sara Dawn Finer säger ditten eller datten, även om det råkade vara så i exemplet, utan min poäng är att en hel del människor i det geografiska område vi kallar för Sverige tycks tro att vår tidigare välfärd och det en gång så välordnade samhälle vi åtnjutit beror på slumpen och att vi har haft tur. - Inget kan vara mer nonchalant eller enfaldigt än den uppfattningen!
Om den stinkande allmogen bara orkade slita blicken från Sportspegeln och istället bemödade sig att ta reda på vad svenska makthavare och det svenska folket sysslade med i början och mitten av 1900-talet, så kommer den normalbegåvade delen snart att förstå varför den tidigare nationen Sverige blomstrade fram till början på det andra årtusendet.
Visioner, ansvar, hårt arbete och förståelsen för att rättigheter och skyldigheter går hand i hand är några av de saker som gjorde att dåtidens hjältar slapp förlita sig på turen när det gällde ödesfrågor som landets framtid.

Den odisciplierade skulle naturligtvis finna anledning att brusa upp över denna samhälleliga flathet och den slumrande befolkningens oförmåga att förhålla sig till det ansvar som självklart ingår i avtalet om de medborgerliga rättigheterna.
Den disciplinerade vet att hans buller inte hjälper och han tvingas istället att sätta sin tro till turen...

Skapligt motlut.

Projekt Sinkadus har i princip övergått från lågfart till tomgång. Min ambition att bli färdig till början av nästa år är sedan länge ett uttjatat skämt på den lokala godtemplarlogen och mitt missmod känner inga gränser.
Inte ens den manuella utformningen av diverse detaljer i rostfritt kan få mig upprymd längre och bitarna ligger nu på bänken så länge att det säkert börjar gå mask i skiten.
Som ung kunde jag åtminstone förlita mig på att mitt lekfulla lynne skulle hjälpa mig ur en eventuell engagemangssvikt, numer verkar den måttfullt gubbiga grinigheten vara det enda som fungerar...

Hur som helst har det varit växellänkage och lite bakbroms på tapeten ett tag och dom flesta detaljerna är mer eller mindre klara vilket betyder att det lackar mot svetsning.

Just!
Ny växelarm till rickracken har det också blivit.

Avslappning.

Söndagen är dagen när den inre, svarta, svavelosande sörjan har äran att stå i centrum.
För vissa innebär detta att man tar en paus i Guds hus för att få i sig lite av den heliga skrift blandat med aktuella referenser, för andra innebär det att man omhuldar sin ande på andra sätt och för en tredje del gäller det att fortsätta på sin inslagna väg av irrationellt beteende iform av meningslös konsumtion, dövandet av smärtsamma funderingar och en fortsatt ansvarslös hållning mot det som har reell betydelse.
En av mina vänner har i och för sig söndagen som den stora arbetsdagen, undrar hur det funkar? Jaja, han har ju fredagen att luta sig mot...

I mitt fall är handarbete ett utmärkt sätt att kunna tillgodogöra sig en del av de ting den högkyrklige bjuds i kyrkan.
Saker som allvarliga funderingar gällande den egna platsen i skapelsen eller kanske konfrontationstankar om huruvida det är bibelkunskap och kyrkobesök som definierar den fromme? - Kanske är det istället livskunskap och medveten ödmjukhet som fäller ett eventuellt avgörande på den yttersta dagen...?

Att kapa, fila, borra och slipa är alla sysselsättningar som, vara sig man vill eller inte, för en ett litet steg närmare det oundvikliga slutet. Vad kan då vara lämpligare än att viga den tiden till att närma sig kärnan av den yviga livskroppen?

Nordamerikansk och tillika estetiskt fulländad grannlåt.

Nya fluckra prylar till stomiracern - Jojo, man tackar!
Jag har dock väntat ett bra tag på dessa sötsaker, ett tag tänkte jag nästan telefonera Edward Snowden och fråga var dom hade tagit vägen. Förmodligen hade han inte kunnat ta emot mitt samtal då björnen sannolikt redan ätit upp honom...
Hur som helst så är det mulligt att få lite nytt tingeltangel att pynta rodret med.
Att det piggar opp med lite blankt råder det heller inga tvivel om.

Självbevarande fredagsreflektion.

I samma veva som Kung Bore tar sina första trevande steg in i det mellansvenska landskapet så kommer fredagen smygande. Att dessa två skulle ha någonting annat än just tidpunkten för sitt tillkännagivande gemensamt är naturligtvis fullständigt absurt.
Fredagen är ju som den normalbegåvade redan vet, den dykarklocka som bland annat tillåter den intellektuellt bakbundna allmogen att stanna ytterligare en liten stund under den rådande verklighetens yta.
I egenskap av både åsneburen frälsare och nemesis med gripspann, kommer fredagen för alltid att vara den allsidiga och komplexa dag massorna såväl behöver för att mäkta med den omänskliga pressen från kvartalskapitalismens och den vansinniga liberalismens företrädare.

Den konspiratoriske skulle utan att tveka påstå att fredagen instiftats av antingen det för eller efterkristliga nätverket i avsikt att betvinga de sunda och de broderliga strömmningarna i befolkningen genom att locka med glaspärlor och rusmedel iform av Doobidoo och lågprisstarköl. När apatin så småningom blivit kutym är det fritt fram att riva alla moraliska hinder för ett liberalt, federalt och rovgirigt samhälle utan risk för att den slumrande och hjärntvättade pöbeln kommer med några invändningar gällande den förestående utplåningen av deras tidigare blomstrande ekonomiska och sociala system. - Att de systemen fötts ur begrepp som ansvar, långsiktighet, förnuft och jämlikhet är en klen tröst när den socialliberala överhöghetens vämjeliga käftar slår igen över dess strupe...

Den som å andra sidan anser att konspiration är för flickor att hållas med och utan eftertanke firar fredagen fullt ut, det vill säga att man tar tillfället i akt att medelst socialt umgänge, brännvinsdrypande självömkan eller annan självvald aktivitet, undvika den skrattspegel som det moderna samhället utgör, garanteras därmed en given huvudroll i den konspiratoriskes hypotetiska skådespel...

Att vara vaken är en smärtsam och mycket viktig uppgift, särskillt efter att den stora mättnaden infunnit sig i alla samhällets skrymslen, men för den som under veckans övriga dagar uppfyllt sin vakna plikt och noterat de hot som tornar upp sig innanför Rosenbads väggar finns nåden att finna i fredagen.

Om den eventuelle läsaren haft äran att få bada i nådens ljus är min undran gällande detta i det närmaste glasklar.
-Vad inmundigades straxt innan eller under denna tid av fullkomlig upplysning?

Eftersom det är Fredag och med anledning av fredagens dubbelnatur, kommer jag att leverera ett citat från en av anarkismens fäder, nämligen Michail Bakunin.
Detta är ett försök att påvisa de båda sidor som alltid återfinns på ett mynt, sött och salt, eller om man så vill - svart och vitt...

"Lusten till förstörelse är också en skapande lust."

Paus.

1927 författade den makalöst begåvade Karin Boye följande:
"Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."

Om man ödmjukt ponerar att livet skulle vara en färd och att döden följdaktligen skulle utgöra målet, så är Karins rader nästan smärtsamt träffande.
Det komplexa i detta, och vad som komplicerar saken en smula är själva definitionen av livet och dess mening, vilken naturligtvis är högst personlig. Dessutom åligger det envar att genom sina handlingar tillse att den definitionen faller innanför ramen för vad man anser vara värdigt. - Detta kan i sin tur göra att man efterhand tvingas omdefiniera livet beroende på hur man hanterat sin historia och därmed skapat sin nutid.

OM jag hade varit en av dom som ibland tänker på den saken så hade jag nog velat påstå att det, oavsett livsdefinitionen i det givna resonemanget, är vilopauserna längs vägen som är det heliga.
Det vill säga att det borde vara de tillfällen då färden av någon anledning stoppas en stund, som är det egentligt viktiga och det som borde göra att man inte tar en genväg till målet.

Dessa pauser kan naturligtvis flyta ut åt vilket håll som helst och bestå i både tokigt och klokt, men oavsett hur dom tar sig sitt uttryck så är dom i allra högsta grad övermäktiga färden självt.

Karin Boye hade uppenbarligen fattat galoppen redan vid 27års ålder. - Nyfiket undrar jag vad hon hade för fritidsintressen? - Alltså när hon inte diktade, engagerade sig i den socialistiska hjärntrusten på tidningen Clarté eller gnuggade tuss med exiltyskor...
Sorgligt nog lät hon sig inte inspireras av sin egen dikt I rörelse, utan istället begav hon sig mot det annalkande målet.
Den 24:e April 1941 nådde hon slutligen mållinjen. - Helt och fullt av egen kraft.

Sagobok.

En av alla dom fina människor jag känner, nämligen Gunnar, har gjort något så sagolikt omtänksamt som att producera en barnbok. Närmare bestämt en barnbok som handlar om saker som låter.
En god tanke med boken är att den inte förminskar barns förmåga att förstå saker, en detalj som tyvärr ofta saknas i barnbokssvängen...
Fler fantastiska saker med boken är att undertecknad medverkar i den samt att den endast finns i en mycket begränsad upplaga... och att undertecknad medverkar i den.

Jag känner mig naturligtvis mycket hedrad och smickrad av detta. Tänk att ha ynnesten att vara en av de första motorposörer som en liten parvel blir varse. - Det är inte kattskit!
Nämnde jag förresten att jag medverkar i boken?

En känslomässigt närvarande Fredag.

Det var i grevens tid men nu är den här. - Fredagen.
Dagen som får till och med självaste söndagen att framstå som en av veckans enklare torparluncher, medan den själv besitter all den tjusning och karaktär som finnes hos den överdådiga fem eller sjurätters menyn. Dessutom bjuder fredagens afton en fägnad som inte finns att finna någon annanstans.
Mitt ödmjuka råd till den eventuelle läsaren är att låta sig omslutas av det våtvärmande grötomslag som fredagen de facto utgör. Naturligtvis utan några som helsta reservationer och med en glödande entusiasm.
En liten men ack så viktig passus i sammanhanget är att det folkhemsbaserade högtidliggörandet av fredagens aftontimmar inte har någon som helst koppling till muhammedanernas fredagliga glädjeyttringar.

Som folklivsintresserad och tillika folkbildare, ligger det naturligtvis i mitt intresse att söka efter den svenska folksjälens olika utfall i allmänhet och dess dryckesvanor i synnerhet, av den anledningen återkommer jag gång på gång till kärnfrågan.
Vad dricker den utmattade och ålderstigna hopen av arbetarklassrepresentanter?
Är det en kasse Stockholms? Eller blir det en alldeles för starkt blandad Star Gin och Grape Tonic? Kanske blir utsvävningen total och man låter sig läskas av en Absolut Kurant och Schweppes Russian?
Informera mig!
Jag sätter allt mitt hopp till den frustande pöbel som understundom låter sig uppehållas i kabinettets gemenskap...
Precis som Dante berättar i sin komedi, kommer de likgiltiga att straffas i helvetets vestibul, genom att för evigt jaga den blanka fanan, och de jagande kommer i sin tur att jagas av "getingar, flugor och larver".
Det ovanstående är en påminnelse som med all önskvärd tydlighet illustrerar det förakt som rättfärdigt drabbar den som genom att försegla sin mun visar sitt ointresse och sin högfärd.

För egen del har jag, i egenskap av svårmodig, njutit en förrätt bestående av den store poeten Kris Kristoffersons sagolika tolkningar av borttappad kärlek, vilka ofta är så inlevelsefulla och vackra att jag numer förbannar mitt arma liv att jag aldrig fått uppleva denna rosenskimrande ångest.
Förrätten sköljdes ned med Rom, men inte på ett simpelt och smutsigt russträvande vis, utan på ett gentilt, ödmjukt och framförallt insiktsfullt vis, medan jag konstaterande att den vuxne mannens tårar är en liten aning saltare och besitter en oändligt mycket större kropp än den juveniles. - Detta är tyvärr ett oomkullrunkeligt faktum som dock är förbehållet den känslomässigt närvarande...
Således innebär oförmågan att uppskatta den nordamerikanske skalden en bekännelse av egen omänsklighet.

Gränsen för tjat tangeras.

Mitt upplyftande äventyr i fotpinnarnas glamourösa värld fortsätter och ikväll hade turen kommit till det kritiska momentet att foga samman bitarna av fotpinne medelst svets.
En vän påminde mig häromdagen om att slipa ur ordentligt så att fogen blir tillräckligt stark, det gjorde jag naturligtvis eftersom jag absolut inte vill ramla av när jag kör omkring med min motorcykel.
Även bromsprylarna fick sig en liten mängd kärlek och enligt mina beräkningar kommer det att fungera finfint.

Svarfning.

Den tjugofemte November tjugohundratretton.
Det är en bister afton och jag hålls vid min svarfstol. Jag förvaltar mitt uppdrag att tillverka fotstöd och bromsdetaljer till min motorcykel.
Att bromsens funktion på en dylik tingest är av yttersta vikt är uppenbart och det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet av §42:mom 2. i den mycket tongivande skriften, Kungliga Majestätets förordningar om automobiltrafik jämte Kungliga automobilklubbens trafikreglemente för stad och landsbygd.

"För motorcykel, varom här är fråga, gäller dessutom, att den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande broms."

Min förhoppning är naturligtvis att frukten av mitt arbete kommer att vara just "snabb och säkert verkande".
För övrigt är det snart dags att såga ut "pedaler" och grejer ur en sex millimeter tjock rostfri plåt. Det kommer sannolikt att bli både avkopplande och mycket intressant.

God afton.

Brydsamhet i drömfabriken...

Att utrusta ett strutmotorförsett komfortchassie med så kallade "mid-controls" är inte swinenkelt då varken placering eller utformning är självklart. Visserligen finns mid-controls som original men då den fabriksmonterade optionen är förkastlig ur såväl estetisk som praktisk mening måste problemet lösas på annan väg.
Avsaknaden av både inre och yttre transmissionsskydd gör originalmontering på transsidan omöjlig, och på registersidan sitter original fotpinne och broms monterat i en enorm plåt som i det närmaste definierar uttrycket "amerikanskt bondsmide". Original fotpinnar kommer jag trots allt att använda, dock med ett par smärre modifieringar.

Att värma och böja rundjärn och fiffla ihop en egen bromspedal får bli den inledande handlingen i hopp om att komma till rätta med problemet. Växelspakens placering och dess funktion måste jag dock fundera lite på. - Funderingar passar dessutom ypperligt nu då ryggjäveln bestämt sig för att både upphöra att fungera och att bjussa på en betydligt intensivare smärta än vanligt.
Menmen, skit ska skit ha brukar man säga och vem är jag att söka hindra gamla ordstäv från att vinna laga kraft?

Tvivlens Fredag.

Än en gång har fredagens afton lagt sitt tageltäcke över den svenska allmogens huttrande kropp och till det gör sitt yttersta för att vagga den till sömns. Sannolikt kommer maran att ha fullt upp under natten då många själar ska plågas och tvingas lida helvetets alla tänkbara kval...
Så vad kommer då den uppgivna och egendomslösa massan att smutta på under sin väntan på den efterlängtade medvetslösheten?

Då min egen inspiration och konstruktivitet har lämnat mig med ett stort hål i själen vankar jag tvehågset av och an i min enkla boning. En naturlig följd av detta blir att jag nu står inför ett ödesdigert val. Antingen så söker jag återigen inspirationen och den okonstlade passionen för metall i ett rus så kraftfullt att forna tiders rallare kommer att framstå som erfarna godtemplare, eller så låter jag mitt armod krossa mig totalt och därmed förvandla mig till en mänsklig spillra, vari endast det äkta och påtagligt goda finns att återfinna, och därav söka bygga en ny, grandiös betvingare av det egna psyket. Att, så att säga, återinföra den tidigare världsordningen.
Valet är inte lätt, men att det är nödvändigt är ett oomkullrunkeligt faktum...

Gentilt.

Misstankarna besannas.

Efter en visit på psykets beroendeavdelning konstaterar jag kallt att knark är allt annat än ofarligt, dessutom låter jag mig imponeras över att man hunnit dra ner sig nåt så alldeles makalöst innan man ens blivit giftasmogen...
Jag vet inte om jag ska tolka detta som ett exempel på praktisk socialdarwinism eller bara ett varningens exempel på mänskligt förfall i allmänhet?
Tragiken är i alla fall påtaglig.

Tur att det åtminstone är fredag, och att Led Zeppelin kommer att spela den makalöst trevliga "Rock n' roll" för mig på vägen hem.

Middag för två.

Onsdag. Det betyder varannan damernas, tyvärr kunde inga damer medverka just ikväll så jag och min gode vän Arnold blev sittande efter att den första bugglåten tystnat...

Att klippa och att klistra. Del 2.

Sadelberättelsen är på väg in i akt två men först en liten återblick på akt ett.
Sadelstoppning har  under hela akten applicerats på den armerade polyesterbottnen och resultatet är hittills över förväntan. Då cykeln är fabriksutrustad med komfortchassie tillåter den att sadeln monteras i det närmaste stumt mot ramen vilket ger ett propert intryck. Andra fördelar med ett sådant montage är ett bättre cW-värde samt ett större antal brudar som kommer att gå bananer när dom slås av sadelns, i det närmaste explicita, uttryck.
Iallafall!
Efter att limningen av pyttipannan fullgjorts och den slutliga formen putsats till med sax och brödkniv, slipades sadeln till perfektion.
Nu återstår att lämna över den till Ljuset i mitt liv för sömnad. Jag förutsätter att det kommer att gå fort då hon sannolikt prioriterar sadelns färdigställande lika högt som jag gör. - Det vill säga betydligt högre än mat, husrum och andra sekundära saker.
Pass på!

Viktigt meddelande.

Om den eventuelle läsaren inte har något vettigt att göra under Lördagen den 7:e December, vilket den naturligtvis inte har eftersom den inte vågar gå på destillaten för tidigt av rädsla att bli betraktad som alkoholiserad av de andra papporna och mammorna i innebandylaget,  så har jag ett litet tips...
Ton-Up Sthlm håller nämligen hov i ett parkeringsgarage i närheten av Telefonplan då. Det är naturligtvis inte vilket hov som helst, utan ett så kallat "Gerilla swap meet". - Mycket spännande måste jag tillstå!
Att för egen vinning (och eventuellt andra med samma problematik) kapa ett intet ont anande parkeringsgarage för en så ädel sak som ett swap, kan inte ses som någonting annat än civil olydnad i dess allra vackraste klänning.
Själv kommer jag inte att kunna närvara då jag som vanligt är vid min läst.
Min förhoppning är dock att Jerker roffar åt sig eventuella guldkorn å mina vägnar...

Karibisk fredag.

Ännu en vecka i kvartalskapitalismens namn har förflutit och den magra arbetaren får äntligen ett par dagars respit.
Förmodligen kommer densamme att ägna helgen åt fundera på varför ingen tycks vilja hans bästa? Att leva som kränkt etnisk svensk man i internationalismens nav är sannerligen inte ett liv för den nervöse eller den som begåvats med ett vekt hjärta.
Han önskar ibland att han fötts rakt in i Sveriges geografiska och tillika ideologiska centrum - Södermalm,den del av Sverige där toleransen, solidariteten och rättvisan står som allra starkast. Då hade han sluppit tampas med sina inre demoner och det faktum att den drömvärld som hörde hans barndom till numer enbart existerar iform av nostalgiska minnen...

Oavsett hur den kränktes tankegångar snurrar så undrar jag som vanligt vad den gravt alkoholiserade hamnsjåaren drömmer om att släcka sin kärlekstörst med där han ligger, likt en tragisk spillra av sitt fornstora jag, utanför Feskekörka?
En gång i tiden var han stor och reslig, han hade haft tur både i spel och kärlek och till och med en fästmö hade han lyckats fånga. Numer är han en bruten man vars största glädjeämne i livet är att skrika "gött mos eller!" åt stadens åldrande socitet medan han njuter en nyknäppt Pripps på någon av alla de parkbänkar som på senare år blivit hans hem...
Vad kommer den förslavade konsulten, som i sin giriga jakt efter ekonomiskt välstånd beslutat sig för att bli "egen" och i samma ögonblick skrivit under kontraktet som borgar för ett liv i prostitutionens tecken, att dricka under kvällens apati?

För egen del njuter jag karibisk rom, Eek a Mouse och Toots och Maytalerna.

Förväntansfullt.

Att klippa och att klistra.

Sagan om sadeln fortsätter, den nuvarande intrigen belyser det tveeggade i att klippa till, kontaktlimma samt att efter limning passa in dämpnings/stoppningsmaterialet på sadelbottnen. Kontaktlim har ju, som alla vet, en förmåga att "hugga" ganska ordentligt när de limmade detaljerna sammanförs och det kan då bli problem att rikta till det hela om det inte skulle bli optimalt på en gång. - Är detaljerna i fråga dessutom tillverkade av skumgummi, finns det verkligen ingen återvändo efter ett eventuellt snedsteg...
Hur som helst!
Även om det är en hel del pyssel kvar innan akterkastellet kommer att få den viloplats den förtjänar är åtminstone grunden lagd, och precis som kontaktlimsburken utlovade så känner jag mig för närvarande både omtöcknad och dåsig.
Gentilt.

Plastisk kirurgi.

I ett ögonblick av fullständig verklighetsfrånvaro bestämde jag mig för att tillverka sadelbotten till mitt projekt Sinkadus i glasfiberarmerad polyester, detta eftersom jag är lat, något överviktig och framförallt dålig på att förslava olika typer av plåt.
Kort efter att detta beslut tagits insåg jag naturligtvis effekterna av mitt beslut, men då satt ju redan Fan i båten så det fanns ingen annan utväg än att börja ro...
Sagt och gjort. Material inhandlades, för mig och motorcykeln nödvändiga skydd etablerades, en ide om färdigt resultat annamades och en torsdagsafton sjösattes delprojekt "Plastisk fantastisk"
Att blanda plast och klippa glasfiber är långt ifrån den glamourösa vardag den metallabetvingande medborgaren åtnjuter. - Kladd, dålig odör och stickningar/klåda är tydligen en del av den plastande mannens vardag. Dessutom ser garaget ut som om man håller på att bygga en husvagn...
Jaja, sadelbotten är nu i det närmaste färdig och nu återstår bara lite slutgiltig slipning, att limma dit lite stussdämpning samt ekipering av hela anrättningen. - Dvs fler saker som jag inte bemästrar.
Till veckan kommer jag därför lämna in en anmodan till Ljuset i mitt liv gällande klippning och sömnad samt andra eventuellt tillhörande uppgifter.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag hade stått mig slätt utan Olofs sällskap och vissheten om att han nog hejar på mig i sin himmel.







Ett fullgott alternativ till den mjuka byxan.

Att sitta i soffan iklädd mjuk byxa och låta den fetmadrabbade kroppen förfalla låter onekligen väldigt skönt, men då jag vis av erfarenhet vet att det inte ligger för mig väljer jag i regel att tackla den hänsynslösa fritiden på andra sätt... Allt för att slippa den krypande känslan som genast uppstår när man inte har nånting för händerna.
Just den här kvällens fritid hade dock ett smärre spektakel i sitt sköte.
Under den sedvanliga söndagsmiddagen hade jag och min familj äran att ha min advokat, Arnold, till bordet. Efter köttgryta, starköl och till och med en liten Hallands fläder kom vi överens om att modifiera en detalj till hans motorcykel.
Arnold tillhör den del av befolkningen som inte nöjer sig med hur en motorcykel var tänkt att se ut när den lämnade fabriken. Åhnej, ombyggt ska det vara! - Dessutom hävdar han med en dåres envishet att "original är för gubbjävlar" - ett uttalande vilket jag personligen tycker är mer än en smula burdust.
Med anledning av detta har hans järnsporre tagit sig en skepnad som i det närmaste för tankarna till droger och en stor brist på sedlighet. Denna Sportster ska nu begåvas med hjul och naturligtvis är den bakbroms han tänkt begagna sig av till en annan motorcykel och är därför "Åt helvete för bred!"
När någonting är "åt helvete för brett", vilket i det här fallet är ca femton millimeter, så måste man naturligtvis korrigera det, vilket vi hade för avsikt att göra.
Så.
Vi begav oss ut i garaget, satte upp bromsen i svarven, stack av dom femton millimetrarna från trumman och navet, satte upp den igen, centrerade alltihop, svetsade, svarvade ned svetsen och vips! - En trumma som passar.
Visserligen är den ju nu helt ruinerad när det kommer till den tänkta applikationen men det skiter naturligtvis Advokaten i. För egen del anser jag att det är vansinnigt att förstöra helt nya saker, just den här saken är dessutom kromad vilket gör alltsammans än värre.
Nej, original är nog det bästa det, då behöver man inte hålla på att krångla en massa. - Dessutom kan man ju misstänka att trafiksäkerheten sätts ur spel när man blandar ihop en massa olika fabrikat och liknande?

En liten detalj som förtog mycket av den oomkullrunkeligt goda stämningen vi trots allt åtnjöt i garaget, var att svetsen blev hård som korund... Det gav mig ett par timmars extra erfarenhet och jag påmindes om att jag borde ha fullgjort mina studier och lärt mig saker om olika metallstrukturer och dess orsaker istället för att hoppa av redan i lekis och då börjat köra styckegods på Skåne.