En känslomässigt närvarande Fredag.

Det var i grevens tid men nu är den här. - Fredagen.
Dagen som får till och med självaste söndagen att framstå som en av veckans enklare torparluncher, medan den själv besitter all den tjusning och karaktär som finnes hos den överdådiga fem eller sjurätters menyn. Dessutom bjuder fredagens afton en fägnad som inte finns att finna någon annanstans.
Mitt ödmjuka råd till den eventuelle läsaren är att låta sig omslutas av det våtvärmande grötomslag som fredagen de facto utgör. Naturligtvis utan några som helsta reservationer och med en glödande entusiasm.
En liten men ack så viktig passus i sammanhanget är att det folkhemsbaserade högtidliggörandet av fredagens aftontimmar inte har någon som helst koppling till muhammedanernas fredagliga glädjeyttringar.

Som folklivsintresserad och tillika folkbildare, ligger det naturligtvis i mitt intresse att söka efter den svenska folksjälens olika utfall i allmänhet och dess dryckesvanor i synnerhet, av den anledningen återkommer jag gång på gång till kärnfrågan.
Vad dricker den utmattade och ålderstigna hopen av arbetarklassrepresentanter?
Är det en kasse Stockholms? Eller blir det en alldeles för starkt blandad Star Gin och Grape Tonic? Kanske blir utsvävningen total och man låter sig läskas av en Absolut Kurant och Schweppes Russian?
Informera mig!
Jag sätter allt mitt hopp till den frustande pöbel som understundom låter sig uppehållas i kabinettets gemenskap...
Precis som Dante berättar i sin komedi, kommer de likgiltiga att straffas i helvetets vestibul, genom att för evigt jaga den blanka fanan, och de jagande kommer i sin tur att jagas av "getingar, flugor och larver".
Det ovanstående är en påminnelse som med all önskvärd tydlighet illustrerar det förakt som rättfärdigt drabbar den som genom att försegla sin mun visar sitt ointresse och sin högfärd.

För egen del har jag, i egenskap av svårmodig, njutit en förrätt bestående av den store poeten Kris Kristoffersons sagolika tolkningar av borttappad kärlek, vilka ofta är så inlevelsefulla och vackra att jag numer förbannar mitt arma liv att jag aldrig fått uppleva denna rosenskimrande ångest.
Förrätten sköljdes ned med Rom, men inte på ett simpelt och smutsigt russträvande vis, utan på ett gentilt, ödmjukt och framförallt insiktsfullt vis, medan jag konstaterande att den vuxne mannens tårar är en liten aning saltare och besitter en oändligt mycket större kropp än den juveniles. - Detta är tyvärr ett oomkullrunkeligt faktum som dock är förbehållet den känslomässigt närvarande...
Således innebär oförmågan att uppskatta den nordamerikanske skalden en bekännelse av egen omänsklighet.