En känslomässigt närvarande Fredag.

Det var i grevens tid men nu är den här. - Fredagen.
Dagen som får till och med självaste söndagen att framstå som en av veckans enklare torparluncher, medan den själv besitter all den tjusning och karaktär som finnes hos den överdådiga fem eller sjurätters menyn. Dessutom bjuder fredagens afton en fägnad som inte finns att finna någon annanstans.
Mitt ödmjuka råd till den eventuelle läsaren är att låta sig omslutas av det våtvärmande grötomslag som fredagen de facto utgör. Naturligtvis utan några som helsta reservationer och med en glödande entusiasm.
En liten men ack så viktig passus i sammanhanget är att det folkhemsbaserade högtidliggörandet av fredagens aftontimmar inte har någon som helst koppling till muhammedanernas fredagliga glädjeyttringar.

Som folklivsintresserad och tillika folkbildare, ligger det naturligtvis i mitt intresse att söka efter den svenska folksjälens olika utfall i allmänhet och dess dryckesvanor i synnerhet, av den anledningen återkommer jag gång på gång till kärnfrågan.
Vad dricker den utmattade och ålderstigna hopen av arbetarklassrepresentanter?
Är det en kasse Stockholms? Eller blir det en alldeles för starkt blandad Star Gin och Grape Tonic? Kanske blir utsvävningen total och man låter sig läskas av en Absolut Kurant och Schweppes Russian?
Informera mig!
Jag sätter allt mitt hopp till den frustande pöbel som understundom låter sig uppehållas i kabinettets gemenskap...
Precis som Dante berättar i sin komedi, kommer de likgiltiga att straffas i helvetets vestibul, genom att för evigt jaga den blanka fanan, och de jagande kommer i sin tur att jagas av "getingar, flugor och larver".
Det ovanstående är en påminnelse som med all önskvärd tydlighet illustrerar det förakt som rättfärdigt drabbar den som genom att försegla sin mun visar sitt ointresse och sin högfärd.

För egen del har jag, i egenskap av svårmodig, njutit en förrätt bestående av den store poeten Kris Kristoffersons sagolika tolkningar av borttappad kärlek, vilka ofta är så inlevelsefulla och vackra att jag numer förbannar mitt arma liv att jag aldrig fått uppleva denna rosenskimrande ångest.
Förrätten sköljdes ned med Rom, men inte på ett simpelt och smutsigt russträvande vis, utan på ett gentilt, ödmjukt och framförallt insiktsfullt vis, medan jag konstaterande att den vuxne mannens tårar är en liten aning saltare och besitter en oändligt mycket större kropp än den juveniles. - Detta är tyvärr ett oomkullrunkeligt faktum som dock är förbehållet den känslomässigt närvarande...
Således innebär oförmågan att uppskatta den nordamerikanske skalden en bekännelse av egen omänsklighet.

Gränsen för tjat tangeras.

Mitt upplyftande äventyr i fotpinnarnas glamourösa värld fortsätter och ikväll hade turen kommit till det kritiska momentet att foga samman bitarna av fotpinne medelst svets.
En vän påminde mig häromdagen om att slipa ur ordentligt så att fogen blir tillräckligt stark, det gjorde jag naturligtvis eftersom jag absolut inte vill ramla av när jag kör omkring med min motorcykel.
Även bromsprylarna fick sig en liten mängd kärlek och enligt mina beräkningar kommer det att fungera finfint.

Svarfning.

Den tjugofemte November tjugohundratretton.
Det är en bister afton och jag hålls vid min svarfstol. Jag förvaltar mitt uppdrag att tillverka fotstöd och bromsdetaljer till min motorcykel.
Att bromsens funktion på en dylik tingest är av yttersta vikt är uppenbart och det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet av §42:mom 2. i den mycket tongivande skriften, Kungliga Majestätets förordningar om automobiltrafik jämte Kungliga automobilklubbens trafikreglemente för stad och landsbygd.

"För motorcykel, varom här är fråga, gäller dessutom, att den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande broms."

Min förhoppning är naturligtvis att frukten av mitt arbete kommer att vara just "snabb och säkert verkande".
För övrigt är det snart dags att såga ut "pedaler" och grejer ur en sex millimeter tjock rostfri plåt. Det kommer sannolikt att bli både avkopplande och mycket intressant.

God afton.

Brydsamhet i drömfabriken...

Att utrusta ett strutmotorförsett komfortchassie med så kallade "mid-controls" är inte swinenkelt då varken placering eller utformning är självklart. Visserligen finns mid-controls som original men då den fabriksmonterade optionen är förkastlig ur såväl estetisk som praktisk mening måste problemet lösas på annan väg.
Avsaknaden av både inre och yttre transmissionsskydd gör originalmontering på transsidan omöjlig, och på registersidan sitter original fotpinne och broms monterat i en enorm plåt som i det närmaste definierar uttrycket "amerikanskt bondsmide". Original fotpinnar kommer jag trots allt att använda, dock med ett par smärre modifieringar.

Att värma och böja rundjärn och fiffla ihop en egen bromspedal får bli den inledande handlingen i hopp om att komma till rätta med problemet. Växelspakens placering och dess funktion måste jag dock fundera lite på. - Funderingar passar dessutom ypperligt nu då ryggjäveln bestämt sig för att både upphöra att fungera och att bjussa på en betydligt intensivare smärta än vanligt.
Menmen, skit ska skit ha brukar man säga och vem är jag att söka hindra gamla ordstäv från att vinna laga kraft?

Tvivlens Fredag.

Än en gång har fredagens afton lagt sitt tageltäcke över den svenska allmogens huttrande kropp och till det gör sitt yttersta för att vagga den till sömns. Sannolikt kommer maran att ha fullt upp under natten då många själar ska plågas och tvingas lida helvetets alla tänkbara kval...
Så vad kommer då den uppgivna och egendomslösa massan att smutta på under sin väntan på den efterlängtade medvetslösheten?

Då min egen inspiration och konstruktivitet har lämnat mig med ett stort hål i själen vankar jag tvehågset av och an i min enkla boning. En naturlig följd av detta blir att jag nu står inför ett ödesdigert val. Antingen så söker jag återigen inspirationen och den okonstlade passionen för metall i ett rus så kraftfullt att forna tiders rallare kommer att framstå som erfarna godtemplare, eller så låter jag mitt armod krossa mig totalt och därmed förvandla mig till en mänsklig spillra, vari endast det äkta och påtagligt goda finns att återfinna, och därav söka bygga en ny, grandiös betvingare av det egna psyket. Att, så att säga, återinföra den tidigare världsordningen.
Valet är inte lätt, men att det är nödvändigt är ett oomkullrunkeligt faktum...

Gentilt.

Misstankarna besannas.

Efter en visit på psykets beroendeavdelning konstaterar jag kallt att knark är allt annat än ofarligt, dessutom låter jag mig imponeras över att man hunnit dra ner sig nåt så alldeles makalöst innan man ens blivit giftasmogen...
Jag vet inte om jag ska tolka detta som ett exempel på praktisk socialdarwinism eller bara ett varningens exempel på mänskligt förfall i allmänhet?
Tragiken är i alla fall påtaglig.

Tur att det åtminstone är fredag, och att Led Zeppelin kommer att spela den makalöst trevliga "Rock n' roll" för mig på vägen hem.

Middag för två.

Onsdag. Det betyder varannan damernas, tyvärr kunde inga damer medverka just ikväll så jag och min gode vän Arnold blev sittande efter att den första bugglåten tystnat...

Att klippa och att klistra. Del 2.

Sadelberättelsen är på väg in i akt två men först en liten återblick på akt ett.
Sadelstoppning har  under hela akten applicerats på den armerade polyesterbottnen och resultatet är hittills över förväntan. Då cykeln är fabriksutrustad med komfortchassie tillåter den att sadeln monteras i det närmaste stumt mot ramen vilket ger ett propert intryck. Andra fördelar med ett sådant montage är ett bättre cW-värde samt ett större antal brudar som kommer att gå bananer när dom slås av sadelns, i det närmaste explicita, uttryck.
Iallafall!
Efter att limningen av pyttipannan fullgjorts och den slutliga formen putsats till med sax och brödkniv, slipades sadeln till perfektion.
Nu återstår att lämna över den till Ljuset i mitt liv för sömnad. Jag förutsätter att det kommer att gå fort då hon sannolikt prioriterar sadelns färdigställande lika högt som jag gör. - Det vill säga betydligt högre än mat, husrum och andra sekundära saker.
Pass på!

Viktigt meddelande.

Om den eventuelle läsaren inte har något vettigt att göra under Lördagen den 7:e December, vilket den naturligtvis inte har eftersom den inte vågar gå på destillaten för tidigt av rädsla att bli betraktad som alkoholiserad av de andra papporna och mammorna i innebandylaget,  så har jag ett litet tips...
Ton-Up Sthlm håller nämligen hov i ett parkeringsgarage i närheten av Telefonplan då. Det är naturligtvis inte vilket hov som helst, utan ett så kallat "Gerilla swap meet". - Mycket spännande måste jag tillstå!
Att för egen vinning (och eventuellt andra med samma problematik) kapa ett intet ont anande parkeringsgarage för en så ädel sak som ett swap, kan inte ses som någonting annat än civil olydnad i dess allra vackraste klänning.
Själv kommer jag inte att kunna närvara då jag som vanligt är vid min läst.
Min förhoppning är dock att Jerker roffar åt sig eventuella guldkorn å mina vägnar...

Karibisk fredag.

Ännu en vecka i kvartalskapitalismens namn har förflutit och den magra arbetaren får äntligen ett par dagars respit.
Förmodligen kommer densamme att ägna helgen åt fundera på varför ingen tycks vilja hans bästa? Att leva som kränkt etnisk svensk man i internationalismens nav är sannerligen inte ett liv för den nervöse eller den som begåvats med ett vekt hjärta.
Han önskar ibland att han fötts rakt in i Sveriges geografiska och tillika ideologiska centrum - Södermalm,den del av Sverige där toleransen, solidariteten och rättvisan står som allra starkast. Då hade han sluppit tampas med sina inre demoner och det faktum att den drömvärld som hörde hans barndom till numer enbart existerar iform av nostalgiska minnen...

Oavsett hur den kränktes tankegångar snurrar så undrar jag som vanligt vad den gravt alkoholiserade hamnsjåaren drömmer om att släcka sin kärlekstörst med där han ligger, likt en tragisk spillra av sitt fornstora jag, utanför Feskekörka?
En gång i tiden var han stor och reslig, han hade haft tur både i spel och kärlek och till och med en fästmö hade han lyckats fånga. Numer är han en bruten man vars största glädjeämne i livet är att skrika "gött mos eller!" åt stadens åldrande socitet medan han njuter en nyknäppt Pripps på någon av alla de parkbänkar som på senare år blivit hans hem...
Vad kommer den förslavade konsulten, som i sin giriga jakt efter ekonomiskt välstånd beslutat sig för att bli "egen" och i samma ögonblick skrivit under kontraktet som borgar för ett liv i prostitutionens tecken, att dricka under kvällens apati?

För egen del njuter jag karibisk rom, Eek a Mouse och Toots och Maytalerna.

Förväntansfullt.

Att klippa och att klistra.

Sagan om sadeln fortsätter, den nuvarande intrigen belyser det tveeggade i att klippa till, kontaktlimma samt att efter limning passa in dämpnings/stoppningsmaterialet på sadelbottnen. Kontaktlim har ju, som alla vet, en förmåga att "hugga" ganska ordentligt när de limmade detaljerna sammanförs och det kan då bli problem att rikta till det hela om det inte skulle bli optimalt på en gång. - Är detaljerna i fråga dessutom tillverkade av skumgummi, finns det verkligen ingen återvändo efter ett eventuellt snedsteg...
Hur som helst!
Även om det är en hel del pyssel kvar innan akterkastellet kommer att få den viloplats den förtjänar är åtminstone grunden lagd, och precis som kontaktlimsburken utlovade så känner jag mig för närvarande både omtöcknad och dåsig.
Gentilt.

Plastisk kirurgi.

I ett ögonblick av fullständig verklighetsfrånvaro bestämde jag mig för att tillverka sadelbotten till mitt projekt Sinkadus i glasfiberarmerad polyester, detta eftersom jag är lat, något överviktig och framförallt dålig på att förslava olika typer av plåt.
Kort efter att detta beslut tagits insåg jag naturligtvis effekterna av mitt beslut, men då satt ju redan Fan i båten så det fanns ingen annan utväg än att börja ro...
Sagt och gjort. Material inhandlades, för mig och motorcykeln nödvändiga skydd etablerades, en ide om färdigt resultat annamades och en torsdagsafton sjösattes delprojekt "Plastisk fantastisk"
Att blanda plast och klippa glasfiber är långt ifrån den glamourösa vardag den metallabetvingande medborgaren åtnjuter. - Kladd, dålig odör och stickningar/klåda är tydligen en del av den plastande mannens vardag. Dessutom ser garaget ut som om man håller på att bygga en husvagn...
Jaja, sadelbotten är nu i det närmaste färdig och nu återstår bara lite slutgiltig slipning, att limma dit lite stussdämpning samt ekipering av hela anrättningen. - Dvs fler saker som jag inte bemästrar.
Till veckan kommer jag därför lämna in en anmodan till Ljuset i mitt liv gällande klippning och sömnad samt andra eventuellt tillhörande uppgifter.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag hade stått mig slätt utan Olofs sällskap och vissheten om att han nog hejar på mig i sin himmel.







Ett fullgott alternativ till den mjuka byxan.

Att sitta i soffan iklädd mjuk byxa och låta den fetmadrabbade kroppen förfalla låter onekligen väldigt skönt, men då jag vis av erfarenhet vet att det inte ligger för mig väljer jag i regel att tackla den hänsynslösa fritiden på andra sätt... Allt för att slippa den krypande känslan som genast uppstår när man inte har nånting för händerna.
Just den här kvällens fritid hade dock ett smärre spektakel i sitt sköte.
Under den sedvanliga söndagsmiddagen hade jag och min familj äran att ha min advokat, Arnold, till bordet. Efter köttgryta, starköl och till och med en liten Hallands fläder kom vi överens om att modifiera en detalj till hans motorcykel.
Arnold tillhör den del av befolkningen som inte nöjer sig med hur en motorcykel var tänkt att se ut när den lämnade fabriken. Åhnej, ombyggt ska det vara! - Dessutom hävdar han med en dåres envishet att "original är för gubbjävlar" - ett uttalande vilket jag personligen tycker är mer än en smula burdust.
Med anledning av detta har hans järnsporre tagit sig en skepnad som i det närmaste för tankarna till droger och en stor brist på sedlighet. Denna Sportster ska nu begåvas med hjul och naturligtvis är den bakbroms han tänkt begagna sig av till en annan motorcykel och är därför "Åt helvete för bred!"
När någonting är "åt helvete för brett", vilket i det här fallet är ca femton millimeter, så måste man naturligtvis korrigera det, vilket vi hade för avsikt att göra.
Så.
Vi begav oss ut i garaget, satte upp bromsen i svarven, stack av dom femton millimetrarna från trumman och navet, satte upp den igen, centrerade alltihop, svetsade, svarvade ned svetsen och vips! - En trumma som passar.
Visserligen är den ju nu helt ruinerad när det kommer till den tänkta applikationen men det skiter naturligtvis Advokaten i. För egen del anser jag att det är vansinnigt att förstöra helt nya saker, just den här saken är dessutom kromad vilket gör alltsammans än värre.
Nej, original är nog det bästa det, då behöver man inte hålla på att krångla en massa. - Dessutom kan man ju misstänka att trafiksäkerheten sätts ur spel när man blandar ihop en massa olika fabrikat och liknande?

En liten detalj som förtog mycket av den oomkullrunkeligt goda stämningen vi trots allt åtnjöt i garaget, var att svetsen blev hård som korund... Det gav mig ett par timmars extra erfarenhet och jag påmindes om att jag borde ha fullgjort mina studier och lärt mig saker om olika metallstrukturer och dess orsaker istället för att hoppa av redan i lekis och då börjat köra styckegods på Skåne.

En MYCKET stereotyp reflektion!

Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) har idag publicerat en ledare gällande det osmakliga i att nynazister håller demonstration i Stockholm på 75års dagen av kristallnatten, och därtill en varning gällande det judehat som breder ut sig på vissa håll. (från nu kommer ordet nynazist att bytas ut mot nazist i texten då nynzist är en ologisk benämning. Jmfr nykommunist)
Att demonstrationen i sig, nazism och judehat är både osmakligt och ofruktbart håller jag naturligtvis med Aftonbladet om, men att nazister skulle vara den främsta källan till judehat förefaller osannolikt. - Att Aftonbladet dessutom tror att det är på det viset framstår än mer osannolikt.

Självklart gör ju nazisterna vad dom kan för att hålla den gammeltyska retoriken levande, i samma anda som stalinisterna försöker sprida sina galenskaper, det är inget konstigt med det. - Hur osmakligt det än förefaller.
Men om man nu promt måste uttala sig om judehat i ett så pass brett forum som den oberoende socialdemokratiska tidningen Aftonbladet trots allt utgör, så borde man som textförfattare eventuellt fundera över vad som är det egentliga hotet mot den judiska staten och dess folk...
Att det skulle vara etthundrafemtio desillusionerade nazister från Stockholm förefaller inte vara en korrekt bedömning.

Att Aftonbladet och moderpartiet gjort gemensam sak i att öka antalet judehatare i Sverige skrivs det konstigt nog inte ett enda ord om...


Detta snarstuckna utfall är till största delen ett resultat av mitt förakt gentemot det politiskt korrekta etablissemangets oförmåga till uppriktighet. Att det dessutom påvisar en bristande kompetens genom att "tala innan man tänker" gör inte saken bättre.

Övertygelsefredag.

Sådär!
Fredag igen.
Som traditionen bjuder så står kabinettets estrad till förfogande för den servila allmogens tafatta försök att redogöra för den slingrande vägen mot egen berusning.
Av den anledningen ombedes den begeistrade läsaren att ta ton nu! - Att försöka framstå som reserverad, och således hålla levnadssagan fången i sitt bröst, kommer enbart att resultera i ett ännu mer ansatt psyke och anbefalles därför inte.
För egen del blandar jag min vinsprit med Trocadero. - Naturligtvis till angenäm styrka och smak.

Jag hade för övrigt en kort övning i garaget tidigare vilket resulterade i att jag numer är övertygad om att sadelbottnen i framtidsmaterialet polyester kommer att passa på hojen, samt att den kommer att kunna monteras alt. demonteras utan större problem.
Gentilt.

Praktik och estetik i en platonisk omfamning.

Då jag under gårdagen hade förmånen att få uträtta mitt värv på ett av våra statliga verk möttes jag, inte helt utan förtjusning, av denna syn.
Att kunna destillera sitt nödtorft under såpass gentila former som dessa måste tvivelsutan vara en upplevelse jämförbar med själslig fulländning.
Om jag bara lyckas komma över en sån här så kommer nog rösterna i mitt huvud att tystna...

Aftonbladet.

Återigen och precis som vanligt hänger jag mig åt Aftonbladets virtuella ledarkrönikor, inte därför att jag älskar att utsätta mig för ett eventuellt tillfälligt högt blodtryck, utan därför att jag helt enkelt måste hålla mig ajour med vad denna, den svenska socialismens taltratt, basunerar ut till folket iform av "objektiva" betraktelser och självskrivna sanningar.

Den avskyvärde Fredrik Virtanen redogör den första november tjugohundratretton för sin åsikt gällande hur man på bästa sätt återställer ordningen och den ekonomiska jämställdheten i konungariket Sverige.
I vanlig ordning kåserar Virtanen mycket osmaklig om sitt eget och därför naturligtvis också andra människors förhållningssätt till tiggare och sämre bemedlade, dvs dom svaga i samhället. Virtanen menar att vi genom att skicka ett par spänn till en tiggare inbillar oss att vi "friköpt" oss från ansvaret att tillse att dessa människor får ett bättre liv - alltså ur ett ekonomiskt perspektiv men sannolikt också ur andra aspekter. Genom att göra detta kan vi följdakligen fortsätta att, som Virtanen uttrycker sig - "rösta på vår plånbok".
Efter detta konstaterande följer en harang om ett nedmonterat välfärdssamhälle där lärartiden inte räcker till att tillgodose alla elevers behov, åldringsvården som kollapsar och att socialen hänvisar fattiga till kyrkan.
Virtanen tycker att vi som ett nationellt kollektiv ska lösa detta genom att betala på skattsedeln istället för att tömma våra fickor på smågrus ned i tiggarens slitna mössa. - Problemet är bara det att dom som i praktiken skulle finansiera Virtanens galenskaper redan är tyngda av politikernas oförmåga att kunna skilja viktiga utgifter från oviktiga.

Fredrik Virtanen.
En man som delvis lever på att skriva sin dimmiga omvärldsanalyser i en tidning som gör sitt yttersta för att driva den svenska staten bankrutt genom att ständigt propagerande för vad som i den politiskt korrekta världen kallas "öppenhet", har alltså mage att gnälla på den begränsning av medel till "det allmänna" som Sverige tyvärr har fått uppleva det senaste decenniet.
Uppenbarligen förstår inte Fredrik Virtanen att social trygghet kostar pengar, väldigt mycket pengar, och om man nu lovsjunger den politik som Aftonbladet tillsammans med moderpartiet och en hel del andra förespråkar så kommer kontentan av detta bli att högen pengar som förut fanns att underhålla välfärden med, samt att utjämna dom ekonomiska skillnaderna i samhället med, blir mindre och mindre. - Dom rika har aldrig varit beroende av dessa pengar och därför kommer deras ekonomiska ställning inte att förändras av att A-kassan sänks eller att sjukpensionen blir lägre.
En skattehöjning kan säkert uppfattas som en fantastisk idé, förutsatt att man är helt jävla verklighetsfrånvänd!
Det faktiska problemet, som för övrigt tycks ha gått Fredrik Virtanen helt förbi, är att dom skattekronor som faktiskt kommer in från alla arbetande medborgare INTE används i enlighet med vare sig folkets eller nationens intresse. Att leva i tron om att dom problem som finns i sveriges offentliga sektor beror på att det kommer in för lite skattepengar är att leva i en villfarelse så grov att det förr eller senare måste till medicinering.
Fredrik Virtanen. - Det är inte intäkterna som är för små. Det är utgifterna som är fel.
Fel i den bemärkelsen att den arbetande befolkningens skattepengar ska tillgodose ett behov som uppenbarligen är alldeles för stort.

Jag väljer att uttrycka mig enligt följande för att exemplifiera vad jag menar: (Passa på nu för detta är ett frislag för alla jävla VPK-kärringar som inte har fått skrika populist, rasist, nazist, fascist eller liknande på länge.)

I den politik som bl a. Fredrik Virtanen tycker verka juste så är en av grenarna att visa upp Sverige som ett land där det inte finns någon orättvisa, ingen ojämlikhet och heller ingen främlingfientlighet, detta praktiserar man genom att aktivt ökar den del av befolkningen som inte genererar några egentliga skatteinkomster utan istället är en belastning för den redan nedtyngda nationella ekonomin. Samtidigt ojar man sig lite lamt över att det t ex inte finns några jobb åt medborgarna och istället för att konstatera fakta, dvs att se världen som den är och handla därefter så fortsätter man att se världen som den borde vara och agerar genom att trampa vidare i ullstrumporna medan man bekymmerslöst visslar lite uppsluppet på Internationalen.

Detta resulterar i att dom som redan har det knapert och är beroende av bidrag eller liknande för att kunna leva ett drägligt liv drabbas ännu hårdare och får det ännu sämre eftersom staten naturligtvis tvingas kapa även dessa utgifter när det de facto inte finns några pengar kvar att spendera. - Dom rika kommer inte att drabbas av detta då deras liv inte förändras nämnvärt av sänkta bidrag.
Så...
Dom rika bli rikare, inte reellt såklart utan endast i förhållande till dom fattiga eftersom dom fattiga blir fattigare.
Lösningen blir sannolikt att återigen höja skatten för den procentuellt krympande skaran arbetande, för att sen fortsätta använda skattepengarna till missriktade satsningar som inte genererar något som har med välfärd att göra, med samma resultat som exemplifierats ovan. - Skulle man vilja dra det till sin spets, eller åtminstone halvvägs, så skulle man kunna tänka sig att det till slut inte finns några kvar att beskatta eftersom även "dom rika" skulle bli fattiga och skyhöga bolagsskatter skulle göra att alla arbetstillfällen försvann. - Som den vakne säkert förstår så kan inte ett land överleva på "inkomster" från t ex den offentliga sektorn eller från delåterbetalningar av bidrag iform av "skatt".
Om man på riktigt önskar att den privatekonomiska balansen återigen börjar närma sig jämnvikt så är det dags att inse det lilla landet sveriges begränsningar.
Man kan inte, som Fredrik Virtanen alltid gör, samtidigt beklaga sig över att Svenssons och naturligtvis borgarnas girighet och brist på medmänsklighet gör att orättvisorna breder ut sig, när man samtidigt, så fort man får chansen och i alla lägen skriker att "Sverige är ett rikt land, vi har råd att göra ditten eller datten".
Förstår du inte att det är dina idéer och prioriteringar som monterar ned välfärden?
När välfärden byggdes hade vi ett skattetryck på ca 30%, nu har vi ett skattetryck på ca 45% och ändå räcker inte pengarna ens till att bibehålla den välfärd som redan finns...

Man skulle kunna dra paralleller mellan ett land och ett hushåll...
Om person A åtnjöt ekonomiskt oberoende, var ensamstående och bodde i ett palats så skulle man kunna kalla honom ogin om han inte hjälpte en granne i nöd efter att denne blivit arbetslös och förlorat sitt hus i en brand.
Om person A istället var ensam familjeförsörjare och bodde med sin fru och sina fem barn i en trerumslägenhet skulle uttalandet om att vara ogin inte vara lika självklart längre. Skulle person A till det, som tack för hjälpen, dessutom bli försörjningsskyldig till grannens släktingar skulle alltsammans bli fullständigt absurt.

Fredrik Virtanen.
Det handlar inte om medmänsklighet, det handlar inte om att svensken köper sig fri från skuld genom att ge smågrus till rumänska tiggare, det handlar inte om en utbredd främlingfientlighet, det handlar inte om att svenskens misstro mot islam har ökat, det handlar inte om att gemene man med ett arbete bespottar den sjuke eller den svage, det handlar inte om egoism eller att vara sig själv närmast, det handlar inte om att människor som har ett arbete är snåla, det handlar inte om borgarnas hetsjakt på samhällets svaga eller det tragiska i att allvarligt sjuka faller mellan stolarna, det handlar heller inte om dumhet eller feghet.
Det handlar om pengar.
Det handlar om plus och minus och förmågan att kunna få dessa två i balans. - Både privat och offentligt.
Det handlar om att prioritera utgifter på ett sätt som den genomsnittlige medborgaren, oftast en etnisk svensk mitt i livet, kan försvara för sig själv, för sina barn som behöver skolan och för sina föräldrar som kanske behöver vården.
Det handlar om att rätta munnen efter matsäcken.
Det handlar om precis allt annat än det du gör gällande i din dumma, oförskämda, folkföraktande och stereotypa krönika.

Fredrik Virtanen.
Du kommer alltid att vara en välbetald kvasijournalist som inte har någon som helst kontakt med den verklighet du så gärna beskriver för alla som sannolikt är mindre begåvade än du själv, men bespara allmogen från dina lama och förmätna försök att få dem att känna skuld inför ett samhälleligt problem dom inte har någon annan del i än att dom, i många år och med goda intentioner, röstat på människor dom sannolikt har trott haft sveriges bästa för sina ögon. - Så var inte fallet och medborgarna får nu stå sitt kast enligt lagen om handling och konsekvens.

Aftonbladet är, som den upplyste redan vet, "oberoende socialdemokratisk".
Krönikan finns här.

En märklig men lärorik insikt gällande den högst personliga uppfattningen om verkligheten.

Jag satt under aftonen och fluktade i ett fotoalbum och fann däri ett par bilder från ett medelstort gästabud som den mytomspunne Jerker höll under sensommaren tjugohundratretton. Jag själv och min mycket gode vän Sebban hade äran att vara inviterade till detta, som en parentes kan jag tillägga att också min favoritxylograf hade den äran - naturligtvis spred han stor trivsel omkring sig.
Iallafall!
Enligt min minnesbild av det hela var det en mycket rolig men lugn och skapligt städad tillställning där huvudstadens mer eller mindre tillrättalagda metropersonligheter, på ett enastående trevligt manér, mötte glesbygdens oborstade och lite godtrogna företrädare under avslappnade former med ett naturligt fokus på ömsesidig respekt.
Bilderna jag hittade säger annat...

Man kan, även som lekman, gissa att bägge dessa vettvillingar ådrog sig en lättare alkoholförgiftning i samband med den aktivitet som bedrevs på fastigheten efter att sedlighet och god ton fått ge vika för en annalkande orkan av dåligt omdöme och tvåtaktsrök.
Sorgligt nog uppfattade jag aldrig namnen på dessa två vansinnets representanter. - Tur att man gick till sängs innan det uppenbara helvetet brakade lös.

Likt en dyktalb står jag fast, övertygad om allas lika värde. - Oavsett färg!

Att låta sig uppfyllas av den glädje det innebär att ha en flaska Cava stående är absolut ingen konst, skulle det dessutom vara rosé blir till och med den mest långtrådiga döddansaren en aning yster.
Den vilsna och själlöse barbaren skulle sannolikt söka döma ut varje försök att omfamna den njutning som fötts ur vackert rosa bubblor, och tillika söka attackera den gentile lebemannen genom illvilliga försök att insinuera ett sexuellt avvikande beteende eller andra ofördelaktiga tillmälen. Att bemöta det hela i sakliga ordalag är i det närmaste lönlöst varför alla former av seriös dialog är överflödiga.
Då den jästa druvan gör sig allra bäst i sällskap med spritsiga strömmar av bubblor ser jag ingen anledning att förkasta eller förminska betydelsen av detta elixir. - Oberoende av färg.


"Efter det första glaset rosé insåg den hårdföre
järnvägsarbetaren Carl Emil Setsman att detta i sanning
skulle komma att revolutionera svensk infrastruktur-
byggnad och dessutom skulle det för alltid förändra hans
syn på diakoni."

Lördagslunch.

Egentligen skulle jag ha smort mitt krås med dovhjortsadel och ändamålsenliga tillbehör, men eftersom hushållerskan bad om ledig lördag fick jag och familjen klara oss bäst vi kunde idag.
Att få uppleva allmogens vardag på nära håll var både spännande och lite pittoreskt. - Både jag själv och Ljuset i mitt liv njöt i fulla drag av den konserverade korven!
Såklart gäller det att passa sig när det kommer till att konsumera traditionella arbetarrätter och när det kommer till detta vill jag höja ett varningens finger.- Jag menar, vad vore mer fasansfullt än att kosten slog sig på lynnet med den följden att man börjar propagera för löntagarfonder och annat...?
Sannolikt skulle mina kamrater i Rotary låta skrattsalvorna gällande den Judas som låtit sin vekhet ta över det rationella, dåna kring bridgebordet i det gamla ordenshuset. Skammen vore naturligtvis övermäktig och till slut skulle jag tvivelsutan ta mig själv av daga.
Men ojojoj vad det smakade bra!

 



Lackeringen av burken känns påkostad då den är i det
närmaste oförändrad efter en avsevärd tid i lågorna.

Helt enkelt Fredag.

Till slut kom den trots allt, den efterlängtade dag som i den slarviga och ständigt tjattrande folkmunnen går under namnet Fredag.
Precis som Don Quijote eller Jörn Donner vore i det närmaste noll och intet utan sina lojala följeslagare Sancho Panza och Harry Schein, är naturligtvis också fredagen i behov av en förstärkare, eller kanske snarare en aktivator, varför den i alla lägen ackompanjeras av sin ständige följeslagare - Fredagskvällen.
Den eventuelle läsaren har säkert förberett aftonen genom att under veckan påvisa god intelligens och därmed försett sig med de varor en fredagskväll kräver? Då mitt kabinett härbergerar en mycket brokig skara tänker jag inte skriva någon ur den skaran på näsan genom att i förväg insinuera det ena eller det andra sättets förträfflighet i förhållande till annat, utan istället nöjer jag mig med att ge uttryck åt en ytterst ödmjuk vädjan gällande att sanningsenligt tillmötesgå det egna fredagsbehovet - vad det nu än må vara.

Nyfiket undrar jag såklart vad den andefattige lismaren, som efter år av osäkerhet, tvivlan och ett inbillat utanförskap till slut tvingats ge sig hän åt ett ytterst inlevelsefullt, om än uppdiktat, idrottsintresse som i praktiken drivit honom ur askan och rakt in i ett bokstavligt inferno av vct-kläder, offside, vuxna män som kallar varandra för "gubben" och annat sattyg som för alltid dimmat hans klarsynthet och kommer att förpassa honom till ett liv kantat av irrationella handlingar i idrottens namn, anser vara ett fredagligt behov?
Vad kommer den överviktige medelålderskvinnan, som på grund av sin oförmåga att ta konsekvenserna av sina egna handlingar ständigt drabbas av dålig självkänsla gällande det egna templets fasad varvid en ny diet känns som det självklara valet framför den effektiva men ack så jobbiga motionen, att kröna denna högtid med?
Slutligen...
Kommer den närige handlaren, som genom sin prissättning och sin hetsjakt på profit omöjliggör för svenska bönder att överleva på sitt värv, att fördriva kvällen i sällskap med börsens ständiga påhejare och tillsammans med denne höja de kristallglas, som fyllts till bredden med den svenske arbetarens blod, och utbringa en skål till osmaklighetens ära?

Som en parentes kan jag meddela att jag under gårdagen slet mig ur de metallens bojor som fjättrat mig under ett drygt decennium, och hängav mig åt något så makalöst märkligt som polyester, glasfibermatta och ett par timmars krångel och kladd...