lördag 29 mars 2014

Villfarelse i fredagsförpackning.

Idag när jag vid arbetsdagens början, som vanligt skulle låsa upp sjutillhållaren till mitt kabinett blev jag varse att någon spikat upp ett anslag på kabinettets dörr. Anslaget var inte undertecknat och tonen däri var inte på något sätt vare sig offensiv eller nedlåtande, snarare vänlig och försiktigt resonerande.
Texten i anslaget insinuerade att en eller flera av kabinettets besökare anser eller tror att undertecknad skulle hysa vördnad gentemot Nazitysklands politiska gärning.

I och med det faktum att jag aldrig skickat ut erbjudanden om medlemsförmåner eller annan otillbörlig bestickning till de människor som avser att besöka mitt kabinett så anser jag att vistelsen i kabinettets gemenskap är helt och fullt ett frivilligt beslut som ligger inom ramen för den eventuelle besökarens eget ansvar och jag kan inte stå till svars för eventuella obehagskänslor som grundas i ett sådant besök, faktum är dock att ALLA besökare skänker mig enorm glädje på ett eller annat sätt.
Nästa detalj i sammanhanget är att undertecknad heller inte har något problem med att inte vara omtyckt. - En egenskap som vanligtvis går hand i hand med att utpekas som Nationalsocialist. Att vara omtyckt av allmogens representanter är således ingen uttalad strävan från kabinettets presidium.
Men...

Missförstånd och missuppfattningar är något jag ogillar å det grövsta då dessa sällan bidrar till fördjupning i vare sig kunskap eller intresse, ej heller den rent personliga kontakten tenderar att gynnas av uppsåtliga eller omedvetna missförstånd.

Med anledning av det ovanstående väljer jag därför att gå i svaromål gällande dessa, för mig fullständigt absurda, indicier.
Att fascination för excentriker, såväl nazistiska som icke-nazistiska sådana, skulle vara likställt med att skriva under på den politiska åskådning som denne excentriker praktiserar, är en slutsats som är både felaktig och mycket enfaldig.
Fascinationen för människors förmåga att, under olika förhållanden, låta sina bra eller dåliga personlighetsdrag slå ut i full blom, kan komma ur många olika anledningar och saker som politik eller personkult behöver inte nödvändigtvis tillhöra dessa anledningar. Att förutsätta att så skulle vara fallet tyder på en snäv och stereotyp uppfattning av individers förmåga att kunna skilja en faktisk gärning eller ett faktiskt förlopp från mer legala egenskaper hos en människa. [som i inlägget om Hermann Göring, reds.anm.]
Att mitt kabinett presenterar kåserier som raljerar och ibland trippar längs den gräns som för många moderna politiska trendföljare tycks vara likställd med floden Styx, det vill säga att om gränsen korsas så är endast döden att vänta på andra sidan, är heller inget som utgör ett dugligt argument för att den raljerande gränsvandraren skulle besitta åsikter som står i mycket skarp kontrast till de mänskliga rättigheterna.

Med det klargjort kan jag inte annat än försäkra den orolige besökaren om att mitt nationalsocialistiska engagemang och att mitt bifall till den nationalsocialistiska idén är lika litet som hos den svenske arbetaren i gemen.

I ett resonemang av den här typen, vill jag passa på att tillägga att min personliga övertygelse förbinder mig att respektera alla människors åsikter - såväl nazister som kommunister eller sossar och miljöpartister. Det betyder dock INTE att jag eller någon annan inte får häckla, förringa eller göra sig lustig över eventuella meningsmotståndare. - Ordet är som bekant fritt, även om det införs fler och fler undantag mot det fria ordet.

I min enfald trodde jag att de människor som letat sig till mitt kabinett, dessutom helt på egen hand, var kapabla att ta del av den dynamik som råder inom dess fyra väggar. Visst kan tonen vara rå och visst förekommer det uttryck och uttalanden som inte till fullo passar in i det klimat som råder i miljöer där det skrivna ordet förekommer.
Anledningen till det är att flertalet av dessa miljöer inte är annat än kulisser och skådeplatser där diverse räddhågsna politiker och marxistiska kulturskribenter håller monologer om ett samhälle som inte existerar annat än i deras egna huvuden. Tillrättalagt, överlägset och inte sällan ren lögn.
Att jag avskyr dessa miljöer är inget jag ens försökt hemlighålla.
Inte heller detta gör mig till nazistsympatisör.

Gällande mina tankar om förmågan hos delar av kabinettets besökare hade jag fel, jag har med största sannolikhet fel om en massa andra saker också, det är dock inte relevant eftersom kabinettet är mitt och den som önskar gästa mitt kabinett kommer naturligtvis att få dras med mina sanningar fortsättningsvis också.



torsdag 27 mars 2014

Snabbvisit.

Kortsväng i garaget.
Polering av trynet och påbörjad fabrikation av fäste till voltpacken var ungefär vad som åstadkoms.
En pikant detalj som uppdagades var att jag har köpt fel voltpack! Att jag inte är knivskarp visste jag redan men att gå från det till att vara fullständigt imbecill som i ett trollslag överrumplade mig faktiskt en smula...
Hona i blocket borde betyda hane i kontakten på voltpacken - inte hona på voltpacken, som jag valde att köpa.
I och för sig, hbtd är ju modernt och vem är då jag att sätta stopp för två honors samliv?


onsdag 26 mars 2014

Samhällsengagemang och slöjd i en väl fungerande symbios.

Gårdagens afton bjöd upp till såväl en paneldebatt med kommunalpolitiker som till en kreativ stund i garaget.
Paneldebatten gällde nedskärningar i den lokala skolverksamheten och fortlöpte ungefär som gissat, det vill säga att en del svar levererades, om än något luddiga...
Det tråkiga var att kommunisternas representant var en mycket balanserad och vältalig man som naturligtvis tog tillfället i akt att påpeka att dom aktuella nedskärningarna aldrig kommit på tal om han hade fått bestämma, och många av dom upprivna föräldrarna svalde sannolikt hans strykninglaserade bete direkt.
Sossarnas representant var också mycket saklig och hade god koll på den politiska arbetsgången.
Miljöpartiet däremot, hade skickat dit en batiktant som visserligen verkade väldigt trevlig men som mestadels pratade om att alla elever måste få utvecklas utifrån dom förutsättningar dom har. - Det är naturligtvis helt rätt och av stor vikt, dock gällde frågeställningen följderna av den budget hon varit med om att godkänna.
Moderaternas man verkade mest nervös och dåligt förberedd, han var ändå rakryggad och deltog åtminstone i debatten till skillnad mot kd, fp och c som inte ens behagade komma.
Det var onekligen väldigt givande att stöta på en kommunist som förefaller ha fullt stall och som dessutom har insett att verkligheten är det man lever i och inte det man läst om i Det kommunistiska manifestet.

Man kanske skulle bli kommunist? - Allt verkar så lätt när man är en del av det röda kollektivet.

För att försöka smälta intrycket från den charmerande kommunisten begav jag mig efter hemkomst ut i garaget för att påbörja tillverkning av ett strutlock/gristryne.
Eftersom pengar inte växer på träd hade jag tiggt till mig ett ämne som passade min kravbild sånär som att det var ett tjugo millimeters hål i det. Svetsen och en bit stång löste det problemet hjälpligt.
Färdigt blev det såklart inte då jag är både tafflig och långsam, men det är åtminstone påbörjat...

 




tisdag 25 mars 2014

Arvsskuld? Endast döden kan göra dig fri.

Fröken Erik Ullenhag presenterar idag sin "vitbok" gällande zigenarnas tillvaro under nittonhundratalet. Detta är givetvis ytterligare en punkt på Ullenhags agenda att skuldbelägga samtliga etniska svenskar, samtliga svenska samhällsinstutioner och samtliga privata företag som varit verksamma i Sverige under de senaste hundra åren.
Att fröken Ullenhag överhuvudtaget har tid med alla dessa utredningar och rapporter är beundransvärt eftersom han, i sin strävan att utrota strukturell rasism och antiziganism, borde ha fullt upp med den stora "utmaning" det innebär att byta ut alla värdelösa svenska barbarer mot högkvalitativa välfärdsbyggare från bland annat Nordafrika och Mellanöstern. - Vilka borde kunna styra upp det medmänskliga förfallet innan det är försent.

Vad är nästa steg för Erik? När det inte räcker med att, med hjälp av ord och rapporter, förklara för den svenske arbetaren att han eller hon inte är något annat än en fullständigt omänsklig rasist?
Att slå ihjäl alla nyfödda barn som misstänks vara av etnisk svensk börd kanske skulle kunna passa i det nya Sverige?

Stereotypt? - Ja, det kan den eventuelle läsaren ge sig faan på!

måndag 24 mars 2014

En värdig avslutning.

Först av allt vill jag passa på att lugna den eventuelle läsarens trasslande nerver med att presentera ett dekret gällande alla eventuella rykten om att kabinettets, på senare tid, mycket ospecificerade öppettider skulle bero på en annalkande konkurs.
-Dessa rykten är minst sagt överdrivna och skulle man dra saken till sin spets är de inget mindre än rena lögner.
Med det avklarat återvänder vi så till dagens övningar och samtidigt knyter vi ihop säcken med hjälp av inläggets sentimentala rubrik.

Efter avslutat förvärvsarbete hängav jag mig med full kraft åt att plocka bort vipparmshusen från dumstruten. Min misstanke om imperfektioner i svetsningen skulle naturligtvis komma att besannas vid den visuella inspektion som utfördes omedelbart efter demontering. Hål i oljekanaler ger sannolikt inte den fullgoda lubricering en ung och oskyldig veteranentusiast avser att erbjuda sitt lindebarn.
Ambitionen är naturligtvis att tillse att oljans väg till vippor och ventilskaft kan fortgå utan större störningar och förhoppningsvis kommer så att ske så småningom.
Efter demontering och noggrann kontroll av vipparmshus blev det dags att förbereda sig för deltagandet i församlingens Kyrkoråd. - Ett råd där jag invalts med förtroende och där jag gör allt som står i min makt för att förvalta det förtroendet. Allt enligt den demokratiska princip som den tafatta och hålögt stirrande allmogen hyllar utan att ens veta varför.

Iallafall!
Häromdagen inhandlade jag en framgaffel från en tid där den LO anslutne bar gabardinbyxor och kamperade ihop med Palme till förmån för löntagarfondernas införande.
Till skillnad från Palme, Meidner, Wigfors och idén om löntagarfonder så lever min gaffel än i dag, dessutom lever den ett ganska rikt liv med både gentilt husrum och god utsikt över allsköns bråte av mer eller mindre attraktiv karaktär.
En lustig detalj i sammanhanget är det faktum att en till synes fullt livsduglig och rationell man, utan vidare kan leda sig själv in i villfarelser om att en framtida motorcykel i princip är iordningställd, trots att den enda faktiska detaljen bara utgör en bråkdel av ett sådant scenario.
- Sjukdom! Skulle den själsligt utarmade och dödslängtande skeptikern överlägset konstatera.
- Att man orkar! Skulle den transpirationsöverkänslige TV-entusiasten ljuda på utandning, samtidigt som den sträckte sig över det ärvda vardagsrumsbordet och dess melerade marmorskiva, i avsikt att ändra TV-mottagningen från det precis avslutade Sportspegeln till den pågående matchen mellan två av europas mest framstående fotbollslag.
För egen del väljer jag att vattna och värna den späda grodd som utgör början på människans resa mot prunkande och överdådigt vackra drömmar.

Så...Slutligen ska säcken knytas ihop och samtidigt ska detta ostrukturerade resonemang naturligtvis knytas ihop med den rubrik som sattes för ett litet slag sen...

Mina misstankar lutar åt att den gentila framgaffeln är av märket AMEN. - De misstankarna må vara felaktiga och kanske till och med helt uppåt väggarna, men oavsett vilket så kommer de ändå att knyta ihop säcken för denna gång.
God afton.






Vid fototillfället hade undertecknad precis påmint
Sebban om att det tionde budet i Dr. Luthers
lilla katekes måste respekteras. - Trots att han led av
svårartat dilerium och ett högst påtagligt begär...

"Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru,
ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna,
ej heller till något, som tillhör din nästa."

fredag 14 mars 2014

En Fredag i njutningens tecken.

Rubriken till trots, är detta inte en flirt med sjuttiotalets gladporrkultur. Snarare är mitt uppsåt att driva den eventuelle läsaren till att omfamna fredagen och den obestridliga mentala ro som infinner sig när man under fredagens afton står på veckans topp.
En hel veckas längtan efter att bli smekt av det ris som fredagen håller i sin fasta hand har kommit till sin ände och vad vore då mer lämpligt än att, omedelbart efter den sedvanliga fredagstrakteringen, låta äppelknyckarbyxorna falla till golvet och släppa lös det bildliga björkriset och dess musörons dans över förväntansfulla skinkor?

Min, för denna dag, speciellt utvalda risterapi uppenbaras mig iform av två försändelser som ärats mig redan innan det krafttag som Moon Bike Show innebar, då fanns tyvärr inte tiden att engagera sig i gåvorna på det sätt dom förtjänar. Nu däremot, är tiden mogen och jag har smyckat mitt salsbord med såväl lektyr som med fluidum.
Den första gåvan utgörs av ett litet kärl innehållande Kraken Rum, som min vän Xylografen haft den goda smaken att så givmilt och storhjärtat låta mig ta del av.
Nästa gåva är en litterär uppfriskning och i sig självt ett incitament att, å det snaraste, tillse att en adekvat utbildning gällande läsning erhålls. Jag talar naturligtvis om det exemplar av Grönköpings Veckoblad som tillsänts mig av, den mångsidige och mycket vänlige, Acke.
Ett stort tack till er båda.

Som den normalbegåvade eventuelle läsaren säkert förstår, så kommer denna afton att spenderas med att bereda ett elixir bestående av små spontana glädjeyttringar sprungna ur Veckobladet, och den svårdefinierade känslan av att låta Krakens bacchi nektar flyta nedför den nariga strupen.

Självfallet är jag medveten om att det bräckliga arbetarkollektivet inte på något sätt besitter någon av de förmåner som åtnjuts inom gränsen för den Boréska fastigheten, detta till trots så ligger mitt hjärtas yttersta önskan och hopp i att allmogen, efter att rovorna tuggats ur, bistår mig i min ambition att föreviga dom korta och dova ljusglimtarna i den svenske familjeförsörjarens träldom.

Låt nu inte ert armod och er bitterhet lägga sin kalla och fuktiga mollskinnsrock över den berättartradition som så ofta ligger inbäddad i LO-kollektivets gemensamma kropp, utan låt er istället inspireras av den sprudlande sagoberättarglädje som kännetecknar de övergödda och verklighetsfrånvända härförare som representerar toppskiktet i samma kollektiv.

Varsågoda!


onsdag 12 mars 2014

Tredje rikets elit. - Ondskefulla dandys eller bara missförstådda fashionistas?

Som den lojale och historiskt intresserade läsaren känner till så har min fäbless för välklädda högre officerare i det tyska nationalsocialistiska arbetarepartiets toppskikt tidigare resulterat i ett litterärt stillében föreställande den oklanderligt klädde morfinisten Hermann Göring.
Detta inlägg kan upplevas ha vissa gemensamma drag med det tidigare nämnda inlägget om Riksmarskalk Göring...

Dagens inlägg gäller en fråga där merparten av samtidens militärhistoriker under decennium sökt konsensus. - Frågan om huruvida den tyska militära och politiska ledningen var ute efter att, med våld och förtryck, infria ett tredje stortyskt rike, eller om andra världskrigets obegripliga fasor enbart var en följd av ett antal fashionistas ville visa Europa och delar av Afrika hur kvalitaivt mode egentligen var menat att bäras upp?

Centralt i historien står bland andra en man vid namn Hugo Ferdinand Boss.
Hugo Ferdinand Boss föddes 1885 i Metzingen i sydvästra Tyskland, han var yngst av Louise och Heinrich Boss fem barn.
Han började sin bana i textilbranchen redan 1905 då han efter avslutad militärtjänst tog anställning vid en textilbabrik i Konstanz, 1908 arrenderade han sina föräldrars underklädesbutik och samma år gifte han sig med  Anna Katharina Freysinger som han fick en dotter med.
1914 tog han värvning i den Tyska armén och tjänstgjorde som Korpral under Första världskriget.
1924 startade Hugo Ferdinand Boss sitt företag Hugo Boss, vars verksamhet kom att inrikta sig på tillverkning av persedlar. Till en början tillverkades skjortor, lodenrockar, arbetskläder och regnrockar. Någonstans kring 1924 fick Boss också sin första beställning av kläder som skulle komma att användas i politiska sammanhang, beställare var en klädhandlare från München vid namn Rudolf Born. Herr Born hade i sin tur fått en beställning på bruna skjortor från vad som då hette Tyska arbetarepartiet.
Med den affären som grund marknadsförde Hugo Ferdinand Boss under miten på trettiotalet sitt företag med orden:
"Leverantör av partiutrustning sedan 1924" - Det sannolika är dock att affärerna med partiet inte tog fart förrän 1928.
Affärerna rullade på och Hugo Boss hade som flest ca tjugofem sömmerskor anställda, men i och med Wall Street-krashen 1929 förändrades den ekonomiska spelplanen och svårare tider ledde till att Hugo Boss slutligen närmade sig en konkurs 1931, trots detta ledde förhandlingar med kreditgivarna till att Hugo Ferdinand Boss kunde fortsätta sin verksamhet, dock reducerades hans skrädderifabrik till att vid nystarten endast ha sex symaskiner till sitt förfogande.

1931 blev Hugo Ferdinand Boss medlem i det tyska nationalsocialistiska arbetarepartiet [från nu NSDAP.] samt stödmedlem i Schützstaffel - SS.  Hugo blev alltså medlem i partiet två år innan Adolf Hitler blev Rikskansler i Tyskland.
Samma år mottog Hugo Boss en beställning på uniformer åt NSDAPs paramilitära gren SS.
Under tiden 1931 till 1938 gjorde man inte enbart uniformer utan precis som tidigare gjorde man även arbetskläder och skjortor.
Från och med 1938 till krigsslutet sydde man uteslutande kläder åt krigsmakten och omsättningen ökade dramatiskt från ca 200.000RM 1936, till nästan 600.000RM 1938 och personalstyrkan fördubblades under åren däremellan.
Tilläggas skall att Hugo Boss 1936 slöt det obligatoriska avtalet med Tyska arbetsfronten, DAF.

Anledningarna till det exklusiva kontraktet med NSDAP kan vara flera. En anledning skulle kunna vara att Hugo Ferdinands stödmedlemskap i SS öppnade dörren till fortsatt ekipering av tysklands representanter i världspolitiken. En annan kan vara att Hugo Boss helt enkelt hade det lägsta anbudet.

Vad den illaluktande europeiska allmogen sällan vet, är att  Hugo Boss expressfärd till den mer glamourösa militärekiperingens finrum inte uppkom helt ur egen svett...
Den man som sufflerade Hugo Ferdinand under upptakten till vad som skulle komma att bli tysklands största skrädderi var nämligen ingen mindre än den järnkorsbelönade Karl Diebitsch!
Karl Diebitsch var mannen som stod ansvarig för många av Tredje rikets, ofta mycket exklusiva och  symboltyngda föremål.
Hr.Diebitsch roll i det här sammanhanget är att det var han, med viss hjälp av Walter Heck, som designade de svarta uniformer som tillsåg att SS kunde "utöva polistjänst inom det nationalsocialistiska arbetarepartiet" med både stil och grace.

1934 utsågs Hugo Boss till Officiell leverantör av uniformer till bland andra Sturmabteilung, Schützstaffel, Hitlerjugend och Nationalsozialistisches kraftfahrkorps .
Att Boss uniformer fick god internationell exponering är ett uttalande både överflödigt och i underkant.

Nästa indikation på att Tredje rikets företrädare hyste mycket ömma känslor gentemot de klassiska modehusen är tysklands annektering av Frankrike och ockupationen av Paris. - Fanns det möjligtvis andra motiv än rent militära till att man ville infoga Paris i det stortyska riket?
En vedertagen teori som gäckat historiker under åren är att offensiven mot Frankrike i Maj 1940 [Operation Danzig, reds anm.] utfördes av tre primära anledningar.

1) Hermann Göring tyckte att det var "lite omysigt" i Carinhall.
2) Adolf Hitler behövde lite fransk romantik till sitt Führermuseum i Linz
3) Modetrenderna och de nya strömningarna från franska modedesigners blev till slut omöjliga för NSDAPs högdjur att motstå.

Eftersom mode är ämnet för dagen så får konstintresset stå tillbaks i nuläget, vi fokuserar istället på just modets företrädare och turen har nu kommit till den legendariska opportunisten Coco Chanel.

Gabrielle Bonheur "Coco" Chanel föddes den 19:e Augusti 1883 av den då ogifta Eugénie Devolle. Cocos far, en handelsresande tavring vid namn Albert Chanel , gifte sig med Eugénie ett år efter att deras dotter fötts. Paret fick sedemera fem barn till, trots att Albert sällan var hemma.
Hennes tidiga liv och karriär är något höljt i dunkel eftersom hon aldrig talat om det i ärliga ordalag, ofta diktades olika historier upp för att dölja hennes enkla bakgrund. Klart är dock att hon startade sin första verksamhet 1910, då aktiv som modist.

Efter att tyskland ockuperat Paris den 14 Juni 1940 flyttade Coco in på Hotel Ritz som också var det självklara residensvalet för den "Franska statens" tyska övervakare. - Hotel Ritz skulle komma att bli Coco Chanels hem i 37 år.
Anledningen till att det blev just Hotel Ritz var sannolikt att hennes älskare, den 13 år yngre underrättelseofficeren Baron Hans Günter von Dincklage - kallad "Spatz", ordnade så att hans kära kunde bo på ett sätt som det anstod en starkt lysande stjärna på den europeiska modehimlen.
Coco trivdes sannolikt i sitt nya sällskap eftersom hon hade lite eller mycket lite till övers för judar och bolsjeviker, kanske var det en av anledningarna till att hon 1941 engagerade sig på allvar i tysklands sak och därefter gjorde nån form av aktiv tjänst i den tyska underrättelseapparaten under överinseende av SS General Walter Schellenberg?
1943 reste Coco och  Spatz till berlin för ett möte med SS Reichsführer Heinrich Himmler för att utarbeta en strategi för att få England att avbryta sin fientliga verksamhet mot Tyskland. Coco utgjorde en viktig del i planen då hon kände Churchill väl och ansågs kunna inleda politiska diskussioner med honom. Planen misslyckades dock efter att Coco avslöjats som nazistspion innan hennes brev till Churchill levererats.
Efter kriget höll både MI6 och Frankrikes provisoriska regering förhör med Coco, man fann dock inga konkreta bevis för att hon skulle ha gjort sig skyldig till brott och hon behövde heller aldrig vittna i domstol.
Att hennes relation till Winston Churchill hade stor betydelse för hon slapp obekvämheter efter krigets slut är sannolikt.

Utan tvivel bar den största delen av NSDAP-fruarna, precis som Marilyn Monroe, två droppar Chanel No 5 när dom sov...



måndag 10 mars 2014

Måndagssudd.

Kvällen garagestädning blev väldigt kort och fick denna gång vika sig till förmån för en aftonsittning med min personliga rådgivare Arnold.
Bryggkaffe, punsch och tappra försök att vara den som förevisar den schucktaste bilden varvas med järnsportsterteorier.

Undertecknad passade även på att tillverka ett par kombinerade skydds/tjuvglasögon. Resultatet överträffade mina förväntningar med god marginal.



söndag 9 mars 2014

Kvasipolitisk agitation.

Jo, jag är medveten om att mitt kabinett den senaste tiden har framstått som något av en klagomur.
Anledningen till det är att jag förfasas över att den Melodifestivalbejakande ickepolitiska allmogen fortfarande tycks vara tillfreds med att makthavare, och till viss del allmogen själv, titt som tätt rapar ur sig den numer bevingade frasen "Sverige är ett rikt land..."
Sverige är inte rikt!
Sverige lånar ofantliga summor varje dag för att karusellen ska snurra.
Om den eventuelle läsaren skulle intressera sig för exakt hur "rikt" det geografiska området Sverige är så finns det en mycket pedagogisk vy HÄR.

Sådär! Nu är det nog med tråkigheter och vi raskar vidare till något mycket mera glädjande, och kanske framförallt mer glättigt och lättsmält...

Jag har under mina resor i den rymd som internet erbjuder, tid efter annan stött ihop med en sjusärdeles trevlig motorcykel. En motorcykel som regisserats av Sunrise Cycles och enligt min egen uppfattning borde vara berättigad något slags regipris.
Som om inte motorcykelns servila framtoning vore nog så är det ett oomkullrunkeligt faktum att den baserats på ett så kallat komfortchassie.
Varsågoda.



Åh, du genuina dåtid...

När garaget städas dyker det ibland upp artefakter som för tankarna till det geografiska området Sveriges mer kvalitativa ögonblick.
Bindgalet grann skruvmejsel!

För dig som önskar beställa en likadan bifogar jag artikelnummer:
No.243.



fredag 7 mars 2014

En Fredag med vaga löften om frid.

Att det blivit Fredag kan inte ha undgått någon. Fredagen är som bekant den enda av veckans dagar som kan skryta med att erbjuda total avslappning för den som låter sig omfamnas av den gode Bacchus och genom detta träder in i dennes gemenskap.
Fantastiskt är att under helgens upptakt få njuta känslan av det smakfullt inredda templet, en känsla som enbart kan uppbringas genom ett moderat intag av framförallt destillat. - För den själsligt mindre människan kan även jästa produkter stå till buds...

Hur förhåller sig den svenska allmogen gentemot de demoner som, trots bristfälliga färister, nu stryker omkring ända in på den mentala timmerkojans knut?
Kommer demonerna att drivas på flykt genom nymodigt psykoanalys-trams, eller kommer valet att falla på en något mer traditionell försvarsmetod?
Som förespråkare och bärare av svensk sed rekommenderar jag naturligtvis att den svältande pöbeln återstiftar bekantskapen med förädlad potatis, förädlat spannmål eller kanske rent av förädlad cellulosa?

Min förhoppning gällande den brokiga skaran som besöker mitt kabinett, är att den ska sprida sitt gyllene stoff över den hög med träck som ett vaket liv inom ramen för det geografiska området Sverige numer innebär.
Ingen saga är för simpel, även den minst spektakulära beskrivning av livets armod kommer att skänka näring åt kabinettets gemenskap, så länge den utförs med en själslig närvaro som gränsar till det vulgära.

Kabinettets estrad står i vanlig ordning till den lilla människans förfogande.
Släpp ut eder vrede och eder ångest!

torsdag 6 mars 2014

Men vad i helvete!

Jag sitter och tittar på statstelevisionen med mina barn och döm av min förvåning när jag blir varse att ett av programmen handlar om en transvestit som syr upp kläder tillsammans med en pojke som tycker om att klä sig i klänning...

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad jag däremot vet, är att kulturmarxisterna nu på allvar har bestämt sig för att omkullkasta både den rådande könsmaktsordningen och det sunda förnuftet. Att det krävs ett offer bestående av en hel generation för att få till en smidig övergång från jämställdhet till fullständigt makaber galenskap verkar inte vara något som det finns invändningar mot.

Jävla kuksamhälle!


söndag 2 mars 2014

Tuff på riktigt.

Jag kom precis hem från min kompis, rovdjursjägaren Johan.
Efter bryggkaffe och nybakad äppelkaka visade han bland annat ett par filmer han spelat in under björnjakt, och jag lät mig imponeras något enormt av en sekvens där han anfalls av en björn som oskadliggörs på bara tre fyra meters avstånd.
Jag kan på rak arm räkna upp ett antal jägare, inklusive mig själv, som hade blivit slarvsylta i den situationen.
Maken till kyla har jag aldrig sett! Stenhårda skogsmän smiskar nog upp stenhårda motormän med bakbundna armar.
Jag passade på att fotografera lite, bland annat för att förtydliga vad som sitter längst fram på den tvåhundra kilo tunga alfahanne som kom emot honom i snårskogen i femtio blås. - Det är förmodligen inte swinkul om något dylikt tar en tugga av ens kranium...

Något skakig och djupt imponerad.




(Jag ska se om jag kan få lägga ut klippet här vid tillfälle.)

Rapport: Moon Bike show 2014

Vägen till årets narcissistiska höjdpunkt var tyvärr inte på något sätt den dans på rosor som den nyknoppade dandyn önskat.
Halv fem på lördagsmorgonen betalade jag och mina nära stadstullen till Avestas tillförordnade tullvaktmästare. Några timmars sömn senare var lossningen av hojarna ett oundvikligt faktum, ett faktum som drabbade Johan, Sebban och Arnold betydligt hårdare än vad det drabbade mig eftersom jag inte var kapabel att bidra... Dom skötte naturligtvis saken mycket elegant. - Som vanligt.

"Verket" där utställningen äger rum, är en mycket gentil lokal och den tillför en ansenlig mängd gemytlighet till arrangemanget som, precis som vanligt, var mycket trevligt. En del bekanta ansikten dök upp och självfallet uppfylldes kvoten för både varmluft och mer avancerade samtal med såväl representanter ur allmogen, som med mer aktade medlemmar ur societeten.

Ett exempel på bekanta ansikten är till exempel Enköpings svar på Erik Fernström, som vann pris för sin mycket respektingivande turbo-sida.
I övrigt fanns en hel del raggarklubbar närvarande, Bland andra Hi-Revs - för att nämna en makalös glamourös sådan.

Väldigt många bra hojar kombinerades, precis som vanligt, med en del mindre bra eller rentav dåliga hojar. Att det blir på det viset beror naturligtvis på att tycke och smak är ytterst personliga särdrag, vilket i sin tur förmodligen är väldigt bra eftersom det uppmuntrar till mångfald. - Detta i sin tur, är bra då mångfald är det slutgiltiga målet för den världsomspännande plan som den faktiska globala makteliten slagit fast sedan tidigare.
Att Erik Ullenhag, eller någon annan representant för regeringen i egenskap av företrädare för den så ytterst nödvändiga mångfalden, inte fanns på plats beror sannolikt på att implementeringen av den motormässiga mångfalden under årets utställning inte innebar någon direkt "utmaning" för den gode Ullenhag och därmed ansågs hans närvaro överflödig.  Den kritiske skulle kanske drista sig att säga att hela hans uppenbarelse är en smula överflödig...
En rolig överraskning var att delar av motorfamiljen Jokers hade kuskat hela vägen upp till Avesta för att, genom uppvisandet av sina gentila åkdon, sprida sitt evangelium gällande motorcyklismens mångfacetterade frälsning.

För egen del är jag mer än nöjd över att jag, med fantastisk hjälp av de två giganterna Sebban och Arnold, över huvud taget fick ihop hojen till utställningen. Visserligen utan elsystem och utan tändning, men det hinner jag förhoppningvis få ihop innan det blir åkdags.
Hur som helst kommer Sebbans variant på brytarlock sannolikt att bli kvar för alltid.





Glitter och glamour.


Supertuppen risslad till tänderna.


En påminnelse om ett vedertaget faktum.


En sagolik skapelse.
Rörd av stundens allvar var tårarna svåra att hålla tillbaka.

Stilig, ond, smal och med en omisskännlig integritet.










Johans B33:a.



Packade och glada.
Tillbaka på brottsplatsen.
Sebban fixade ett klockrent brytarlock...

lördag 1 mars 2014

Moon Bike show 2014

Det blev lite av en kuliss, förvisso en förhållandevis avancerad sådan men ändå...
Saknar elsystem, tändning och soppakran men man ser ju i alla fall hur den sitter.