söndag 31 augusti 2014

Strängnäs Bike Show 2014

Vid ett spirituost ögonblick under fredagens afton delgav min advokat mig att han hade för avsikt att under lördagen förära Ugglans park i Strängnäs med ett besök och vi beslöt att göra varandra sällskap.
Efter att jag, på grund av vätskebrist och att ett par dygns segling hängde kvar i kroppen, försovit mig så väcktes jag till slut av ett idogt ringande i telefonen. Självklart var det mitt resesällskap som funderade om det engagemang som gjort sig gällande under gårdagskvällen plötsligt försvunnit? Jag deklarerade att så inte var fallet och efter att vi sagt adjö steg jag ur min fållbänk, gjorde toalett, klädde mig, sade farväl till Ljuset i mitt liv och stegade ut ur huset och bort mot garaget.
Väl där rullade jag ut min järnhäst och gjorde den obligatoriska kontrollen före körning, i samma veva anlände mitt sällskap och vi gav oss av.
Som den bereste läsaren redan vet är Riksväg 55 mellan Uppsala och Strängnäs inte den mest spektakulära vägsträcka och den bjöd heller inte på några överraskningar denna gång.

Väl framme vid Ugglans park insöp vi både atmosfär och intryck av en del trevliga hojar. Hypotesen om att cyberrymdspersoner också kan existera i verkligheten bevisades också under dagen, detta genom ett samtal med bland annat den förtjusande rocket goldstar.
Som en liten parentes och som lök på laxen fick jag dessutom lyssna till valda delar ur Siwer Ohlsons äventyr på Haiti under Baby Doc's tid. - Detta på ett mycket personligt vis medan vi rökte varsin mentholcigarett...

Det förevisades en del schuckra maskiner och nedan är ett axplock.
Varsågoda!















Muntrationer.

Efter att ha läst ett antal ledare och debattartiklar där författarna på fullt allvar anser att den yttrandefrihet vi som boende inom det geografiska området Sverige åtnjuter skall begränsas, har mitt sinne och likaledes min tro på en human framtid mörknat och har nu antagit en i det närmaste svart färg istället för den tidigare Rolls Royce-grå nyansen.
För att tala klarspråk angående det ovanstående.
-Hur i helvete kan man tycka att vissa politiska åsiktsyttringar ska generera ett straff, i vissa fall till och med ett fängelsestraff?!
Hur kan vänsterliberala skribenter ha mage att anföra något dylikt och samtidigt försöka få det till att dom "värnar demokratin"???
Naturligtvis dyker Adolf Hitler då och då upp i dessa sammanhang, såklart menat som en liten påminnelse om att den imbecille svensken borde hålla med om skribentens galna världsbild eftersom Sverige minsann kommer att bli en exakt replika av Hitler-Tyskland om man inte instämmer fullt ut i det, oftast, multikultikramande resonemanget.
Nej, åt helvete med alla dessa människor som vill tysta samtliga som inte delar Aftonbladets syn på vad som bygger ett fungerande samhälle!

Iallafall!
Muntrationer var det ja...
Som den vakne eventuelle läsaren säkert förstått så är jag tyngd av det mentala armod som den massmediala eliten uppvisar och jag skulle fara med osanning om jag delgav att jag inte ansåg att detta ok av grubblerier tyvärr är vigt att bäras av de som öppnat sina ögon och därtill stirrar utmanande rakt in i de psykotiska och av vanföreställningar förvridna ansikten som maktens lakejer besitter.

Med detta som bakgrund blir glädjen över en gåva ett oomkullrunkeligt faktum och häromdagen mottog jag ett kuvert från en förmodad bloggläsare.(Av hänsyn väljer jag att i nuläget låta denna eventueller läsare vara väl dold i anonymitetens dunkel) Kuvertet innehöll inte mindre än två stycken gåvor som bägge berörde mig djupt.
Den ena var ett klistermärke med ett budskap som visserligen var en smula föråldrat, men icke desto mindre talade om för betraktaren vad som vore en vettig manöver för att komma tillrätta med den socialdemokratiska smitta som inte bara huserade i regeringskansliet, där folket placerat den, utan dessutom också spred sig till samhällskroppens samtliga opolitiska funktioner.
Den andra gåvan var en så kallad "pin" med ett mycket mer aktuellt budskap.

Essensen ur allt detta är att sinnesfärgen nu börjar skifta från det nattsvarta till det betydligt mer livsgivande mörkt gråa.

Till den det berör. - Tack.



fredag 22 augusti 2014

Semesterfredag

Så har då veckans absolut mest välsmakande dag återigen anlänt, och i vanlig ordning lockar fredagen den bespottade och hårt pressade ursprungsbefolkningen med sitt löfte om vila inom kort.
Vilan är, tillsammans med ruset, de centrala delarna i fredagens budskap och många hävdar att den treenighet som fredagen ruset och vilan utgör är nödvändig för att såväl den moderna arbetsmarknaden som den hämmade allmogens känsloliv ska fungera.

I samband med att jag deklarerar fredagens överhöghet brukar jag ibland tänka på det dystra framtida scenario som tvivelsutan kommer att drabba hela det skattetyngda kollektiv som, i motsats till den politiska eliten och deras lakejer, försöker få det geografiska området Sveriges finanser att gå ihop.
-Nämligen att lördagen inte längre kan vara en arbetsfri dag...
På senaste tiden har det visat sig att massinvandringen till Sverige inte alls gjort Sverige till ett rikt land som Fredrik alltid har sagt. Däremot har det framkommit att Fredrik ljugit för dom människor han är utsedd att värna och att massinvandringen istället kostar en massa pengar. Den kostar faktiskt så mycket pengar att skatten till och med måste höjas inom vissa områden för att Fredrik ska ha råd med sin, numer ganska omfattande, helpension för allsköns människor som aldrig betalat en krona i skatt till den svenska staten eller till svenska kommuner.
Eftersom vare sig Fredrik eller hans socialistiske motsvarighet har för avsikt att ens reflektera över att detta eventuellt skulle kunna vara nedslående för den svenska arbetskraften, vars primära tankar kring skattesystemet förmodligen är att det i första hand ska gagna dem som betalar kalaset, så kommer urholkandet av både skattemoral och sociala försäkringssystem att fortsätta.
Detta skulle i sin tur kunna resultera i att antalet arbetade och tillika beskattningsbara timmar behöver ökas genom att till exempel ta bort ledig lördag. Och vips så har fredagen tvingats abdikera på grund av obalans mellan närande och tärande kapital.

Som den vakne redan listat ut är det som presenteras ovan enbart ett teoretiskt lustspel och inget att bry sig om... Eller?

Iallafall!
Hösten smyger sig på och vad skulle kunna vara bättre än att låta en lättgrogg söka fukta den där medfött torra fläcken i strupen, släppa den fri att porla likt en fjällbäck nedför svalget med vetskapen att den ljumma känslan som sprider sig i kroppen  nu är nära förestående.

Som traditionen bjuder står manegen till den enkla mannens förfogande och jag önskar inget hellre än att den faktiska verkligheten kommer att belysas i mitt kabinett under aftonen.
Vad dricker en fattig bonddräng om fredagen? 
Röker man sin snugga med välbehag ute i de omålade och oändligt fattiga statarlängorna?

Gentilt.


torsdag 21 augusti 2014

Ambrosia för ett hungrande intellekt.

Under gårdagen bjöds jag tillfälle att besöka en så kallad loppmarknad. I vanlig ordning stegade jag omedelbart fram till litteraturavdelningen och väl där fick jag till min stora glädje se att det fanns en helt egen sektion för kåserier. Namn som Falstaff-fakir, Hasse Z och inte minst den störste av dom alla, Albert Engström, fanns representerade och jag skälvde av vällust när jag plockade alla russin ur den veritabla bok-kaka som hyllan utgjorde.
Jag presenterar nedan ett axplock av gårdagens litterära primörer.






Nypremiär!

Sommaren är förbi och kvar finns endast minnen av sagolika ögonblick och människor som av någon anledning har korsat den väg man vandrat... Dessa ögonblick och dessa människor har, sannolikt omedvetet och utan egen förskyllan, rustat den svage inför den oundvikliga höstens årliga ockupation och de har ävenledes gett den ny ved till att hålla hoppets falnande eld vid liv.

Att undertecknad under sommaren låtit sitt älskade kabinett legat för fäfot har sannolikt varit ögonskenligt och anledningen till detta är en ytterst komplicerad historia, även om den kan förefalla okomplicerad, och jag kommer nu att försöka ge uttryck för denna komplikation.

De alster jag i försmäktan förmått pressa ur mitt urvattnade inre har antingen varit av en alldeles för samhällskritisk karaktär för att den egendomslösa underklassen ens skulle begipa vad som förmedlades, eller så har det varit verklighetsskildringar så till den milda grad uppåt väggarna att det inte varit möjligt att packa om dem i ett etui som vore kabinettet värdigt. Vissa av livets skeenden kan inte ens den mest förnämliga skald göra rättvisa...
Att spaltmeter med opublicerbar såväl briljans som träck har runnit mellan mina fingrar under sommaren är inget annat än ett bergfäst faktum och i samband med upptäckten av detta litterära, till synes olösliga, dilemma förflyttades jag till bryskt till den tvivlandes vilsna vandring.
Skulle mitt kabinett behöva utstå den skam det innebär att långsamt tyna bort och enfaldigt hoppas att nya prominenta ämnen eventuellt skulle dyka upp på dess scen för att senare, under spektakulära former, få sitt nummer skärskådat kring de små borden i dunklet?
Eller skulle kabinettet till och med må bra av att få stå tomt ett slag? Kanske skulle det locka än fler besökare att smyga närmare de draperade fönstren och väl där försöka få en glimt av kabinettets inre via de minimala springorna som de tunga sammetsridåerna bjuder?
Kanske var kabinettet rent utav redan hädangånget? Hade frånvaron av kabinettets presidium redan nu resulterat i att den skakande allmogen vänt sig till en annan sanningsleverantör?
Svaren stod inte att finna och jag kastades av och an på det hav av dubier jag fruktat under lång tid...

Där skulle historien om mitt älskade kuriosakabinett kunna vara slut och om jag inte haft en god vän på besök härförleden hade slutet sannolikt varit ett faktum. Ibland kan de mest obetydliga detaljer göra mycket stor skillnad, vilket de också gjorde i just detta fall.
Vi talade nämligen om det magnifika i att uttrycka sig i text, att förmedla någonting som i mångt och mycket är varmluft och trams men trots det ofta innehåller skärvor av verklighetens krossade spegel.
Vi talade om det sagolika i att, helt prestigelöst, kunna presentera allsköns snedsteg i hopp om att bli informerad om att vissa av Jämmerdalens övriga hjon då och då trampar lika snett.
Förutom allt detta talade vi om människors olika förhållande till massiva textstycken. Den genomsnittliga befolkningens inställning till massiva textstycken tänker jag inte ens spekulera i men jag kan deklarera att dessa stycken ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
På grund av det ovanstående, mina ärade besökare, har jag beslutat att inte låta mitt kabinett bli stående och tyna bort likt ett kråkslott utan underhåll.

Kabinettet är återigen öppet och jag önskar återigen få se den skränande pöbeln måla sina vardagsstillében med de klara färgerna från livets eviga palett.