tisdag 30 april 2013

Det finns minst en uppenbar anledning att fira.

Dagens datum är starkt förknippat med två viktiga saker, först och främst:
Sveriges Konung, Carl XVI Gustaf, har födelsedag idag.
Vår nuvarande regent är ju, som den normalbegåvade vet, av Bernadotteätt. Att vara av fransk börd är naturligtvis inte lika gloriöst som att vara av Vasaätt, eller än mer gentilt - Folkungaätt; men nu är det som det är och vem är jag att betacka mig angående hyllandet av nationens överhuvud på grund av omständigheter han inte kan rå över?!

Parallellt med Konungens födelsedag har vi dessutom tradition att fira Valborgsmässoafton denna dag.
Valborgsmässoafton är från början en hedninsk tradition som sedemera kommit att förknippas med den Heliga Valborg. Hon helgonförklarades den första Maj år 870.
Att Valborg är de rabiessmittades skyddhelgon vet ju den vakne läsaren redan...

Så dagens val står alltså mellan att fira vår älskade Konung, eller att fira en hednisk/katolsk högtid. - Vilket för övrigt är i princip samma sak.
För egen del blir valet mycket enkelt.

Den lediga morgondagen bjuder som bekant den inskränkte på en dag av klagosång och paramilitär marsch till tonerna av Internationalen. För alla dom som begåvats med öppna ögon kommer kanske morgondagens ledighet att erbjuda kvalitativt och moralstärkande kroppsarbete?
I vilket fall som helst så kommer den stora massan av både etniska svenskar mitt i livet och svenskar som inte befunnit sig i det här landet mer än ett par timmar att förfoga över sin dag på det sätt man tycker verkar lämpligt.
Den paranoide, vita kränkta mannen skulle kanske säga att den nya delen av sossarnas, och naturligtvis kommunisternas, väljarbas sannolikt kommer att ledsaga dom etniskt svenska blindbockarna genom landets stadskärnor under morgondagen?
Ja, vad fan vet jag om det egentligen?

Jag vet dock att fackrörelsen har gjort enormt mycket för arbetarnas villkor i sverige osv, jag vet dessutom att det var ett par år sedan nu...
Socialdemokrati av idag smakar inte alls på samma sätt som den socialdemokrati gemene man serverades i början av 1900-talet.

Hur som helst.
När groggen, den släta koppen kaffe, eller kanske det halstrade svinet, avnjuts under kvällen, så önskar jag att ni, om möjligt, låter tända en kyndel och med blicken fast och stolt drar er till minnes den fröjd som en gång var vardag i den fjällhöga nord. Passa även på att sända en tanke om hälsa och välgång till vår modeste monark och dennes familj.

Eventuella belackare av den svenska monarkin ombedes att inte göra sig besvär. - Ni kommer förr eller senare garanterat att hamna i helvetets svavelosande mörker, väl där kan ni dra det pro-republikanska talet med all sin välljudande retorik för Hin Håle i egen hög person. Jag vill inte besvära de hårt arbetande människor som väljer att besöka mitt kabinett för en stunds avkoppling med ert förbannade dravel!

Slutligen.
"Av Gud Konungen, av Konungen lagen"

söndag 28 april 2013

Projekt BUSE del 4.

Morgontimmarna bjöd på grovkapning av avtryckare och hane, finfilningen av bitarna tänkte jag spara till något lite mer högtidligt tillfälle.
Något senare blev det fortsatt bearbetning av erotisk 7075 som för övrigt är ett klockrent material. - Inget kladd och jävelskap utan bara trevlig och avslappnad avverkning.
Såklart gick det åt helvete när jag skulle borra hålet för pipan. Från början tänkte jag borra hålet i svarven men fick plötsligt den brillianta idén att köra hålet i fräsen i stället.
Självklart blev hålet två tiondelar ocentrerat och ur vinkel, min karriär var för ett ögonblick över...
Efter att ha förbannat min oduglighet en stund skickade jag in "piphuset" i fyrbackschucken och svarvade upp hålet en smula - denna gång blev slutresultatet bra, eller det blev åtminstone centrerat och i vinkel i alla fall.
Det största problemet med hålets ursprungliga beskaffenhet var det tog lite extra tid i anspråk; tid jag inte hade; och mitt hemman började förfalla, samt att jag missade en fika med en av mina favoritfamiljer som ämnade förära mitt hemman med ett besök under tiden jag var borta.

Nu passar tyvärr inte den ursprungliga pipan riktigt längre, så den stunden av tillverkningsglädje var tvivelsutan bortkastad. Att tillverka en ny pipa är såklart inte jämförbart med raketforskning, men efter min tidigare malör måste den numer bearbetas till en betydligt mer udda diameter än den tidigare så jämna och fina diametern, tolv millimeter utv.

Nu när jag tänker på hur vackert det var att brotscha upp 11,8mm till 12,0mm med en fast brotsch, en fräs och lite T-dojja så rullar det en, av vällust orsakad, tår nedför min kind. Att sedan tänka på när jag ruinerade den klanderfria ytan med att tvingas svarva upp hålet till dryga 12,5mm, späder naturligtvis på vätan med ett par sorgetårar.

En del av min själ dog tillsammans med det där 12mm hålet...





lördag 27 april 2013

Projekt BUSE del 3.

Idag hade jag den stora äran att genom min mycket goda vän Janne kunna förfoga över en fräs under förmiddagen. Det resulterade i att jag kunde påbörja bearbetning av mina 7075 bitar.
Om någon undrar varför det finns ämne till två pistoler så är det för att jag under projektets gång fått reda på att ytterligare en, tillsynes exakt likadan, pistol hittats i kvarlåtenskapen efter Göran Stangertz, vilket jag kommer att återknyta till senare.
Av den anledningen blir det eventuellt två nya tillverkade - dom två replikorna kommer då att utgöra en autentisk serie, precis som när det begav sig...

Projektet går inte snabbt, men så sakteliga börjar det åtminstone klarna en smula.




fredag 26 april 2013

Arbetsveckans självklara härförare har anlänt.

Med rubriken i bakhuvudet konstaterar jag torrt, och som vanligt, att alla andra vardagar förmodligen sitter ned när dom kissar.
Fredagen däremot, den har enbart kontakt med emaljen vid avföring.

Denna fredag är dock något viktigare än årets tidigare fredagar, med tanke på återhämtning och såväl andlig som värdslig avslappning. Anledningen till detta är dels att den ryska björnen, om än något sömndrucken, har vaknat ur sin dvala och i begett sig västerut i sin eventuella jakt på något att äta; dels att jag häromdagen av en händelse förkovrade mig i Sternligan´s härjningar och upptäckte i samband med detta att den Israeliska administrationen 1980 instiftat ett dekorationsband till minne av den sionistiska terrorgruppen Lehi. - Lehi är det officiella namnet på den organisation britterna sedemera benämnde som Sternligan efter dess ledare Avraham Stern.
Således är situationen som följer.
Den israeliska administrationen har en militär hedersutmärkelse till minne av samma människor som bl.a 1948 ansvarade för mordet på den FN utsände medlaren Greve Folke Bernadotte.
Dessutom finns den framlidne hr. Stern avbildad på israeliska frimärken så han är onekligen högt aktad i Sion. Att mörda en svensk greve och tillika representant för FN, är naturligtvis en bisak i
sammanhanget. För att inte tala om att spränga ett hotell och utplåna en by med civila...
Efter att jag nu lyckats bearbeta denna information/kunskap och lagt den till dom övriga övertrampen så ber jag er, från botten av mitt hjärta.
-Köp inte israeliska apelsiner eller annan produkt som har sitt ursprung i israel!


Min avsikt är naturligtvis inte att välta veckans vackraste afton över ända med denna tragiska information, dock nödgas jag delge er detta till följd av mitt oomkullrunkeliga public-service uppdrag.
När detta nu är gjort så skyndar vi vidare till det betydligt trevligare spörsmålet angående vad den helt livegna ansamlingen av stinkande trälar vi brukar kalla för "Svensk allmoge" kommer att fylla sitt stop med under den annalkande aftonens mjuka och ljumma timmar?

Kommer det kanske att vara israelisk apelsinjos som utgör det symboliska blodet från vår mördade monark i den Svenssonska pappmuggen? Eller kommer det kanske att vara en folkgrogg bestående av Renat och Grappo som ska sprida sina svalkande pärlor i det svenska folkets sträva strupe?
Hur det än månne vara så är jag, i egenskap av folkbildare och kabinettföreståndare, idel öra. Jag vill under inga som helsta omständigheter förhäva mig, men faktum är att kabinettets besökares smakfulla levnadsstillében trots allt är min ambrosia och min nektar. -  Självfallet vid sidan av den vackert mahognyfärgade groggen jag valt att leva sida vid sida med.
Sjung ut nu! Och glöm inte att om ni skulle se en stackars trashank som planlöst stryker omkring utanför kabinettets entré, så ta för all del med honom in och bjud honom att tillsammans med oss bli en del av vår frodiga kropp.
Som vanligt kommer ingen skugga att falla över den stillsamme godtemplaren och dennes torftiga livsöde,  ej heller kommer den att falla över den gudfruktige medelålders mannen med sin kärlbrustna näsa och sin kvarter smakfullt instucken i vedtraven - naturligtvis väl dold...

Slutligen.
Magen in, bröstet ut och blicken mild och glad.

Mördad av offren?



White Power och Black Power känner jag till,
men Jewish Power...?

torsdag 25 april 2013

Mamsen fyller år.





Det genererar kaffedrickning ur servis, budapeststubbe, prinsesstårta och naturligtvis portvin.
Gentilt!
 

måndag 22 april 2013

Monokel.

Jag har haft turen att begåvats med vad allmogen skulle kalla hökögon, detta till trots så trånar jag efter en monokel.
Vad skulle bättre komplettera det av punsch nedspillda skjortbröstet och cylinderhatten än en så subtil optisk detalj som en monokel?

Jag önskar dock inte framstå som en engelsk arvfurste med dålig oralhygien och bilhandskar, utan snarare som en svensk träpatron, levandes den framgångssaga han tillskansat sig genom såväl baggböleri som kontraktsskrivning med redlöst berusade skogsbönder. - Dvs en värdig representant för den svenska aristokratin.
Monokeln kan, förutom att påvisa bärarens enorma pondus och livserfarenhet, också plocka fram sidor som hård eller till och med ondskefull om bäraren så önskar.

Det som gläder mig mitt i detta elände, är att jag har en bekant som skulle komma undan med att begagna sig av monokel utan att på något sätt framstå som posör.
Jag hoppas att framledes kunna utleva min uppenbart absurda böjelse genom honom...

Jaja...
Träben och krok istället för hand är ju också sjukt läckert, jag får väl satsa på det istället.

Nedan följer ett axplock av sköna monokelstilar.

Förvirrad farbror.



Skönt avslappnad.



Sofistikerat galen.


Planerande ondskefull.

söndag 21 april 2013

Projekt BUSE del 2.

Idag påbörjade jag städning av garaget efter Tonton Macoutes härjningar, samtidigt passade jag på att lacka ett par bitar 7075 i den vackert blå och framförallt tyska ritsfärgen av märket Diamant. - Eftersom jag är en modern och framsynt människa applicerade jag färgen medelst sprayburk.
Dammtorr efter fem till tio minuter beroende på färgskiktets tjocklek. Färgen är lagom mörk, förhållandevis reflektionsfri och luktar dessutom så pass illa att man redan vid påförandet fattar att det är finfina grejer.
Färgen finns att köpa på Verktygsboden och kostar 159 kronor för 300ml.

Kvällen bjöd först på ritning, klippning och klistring inför ritsäventyret. - Det måste ha sett mycket ambitiöst ut eftersom båda ungarna blev avis och hävdade att det var orättvist att jag fick "pyssla" när dom var tvugna att gå isäng.
Nu är det i alla fall färdigritsat och jag antar att sticksågning är den övning som kommer härnäst?


 

fredag 19 april 2013

Kalenderveckans svar på Bessik Taikon.

Fredag mina högt ärade vanner. Det betyder avkoppling från det värdsliga livets måsten, dessvärre inte från dom själsliga...
Jag vill börja med att be två gånger om ursäkt för min undfallenhet gällande öppnandet av mitt kabinett som idag kom att bli något försenat.
Min egen fredag har förgyllts av Eau De Vie, ritsfärg och sist men definitivt inte minst - Aluminium av den fruktade kvaliteten 7075. Klangen i dessa bitar är så vacker, ren och klar att den i det närmaste att jämföra med klockorna i Uppsala domkyrka, jag kan inte sticka under stol med att dess blotta närvaro får mina ögon att tåras.

Frågan är oundviklig i ett sammanhang som detta. - Vad dricker den utsvultna och skabbiga skaran av vildhundar vi känner som "den svenska allmogen" en så pass änglalik afton som denna?



torsdag 18 april 2013

Styv gura.

Min kompis Janne bygger en gitarr i rostfritt.
Jävligt fluckert, jag undrar hur den kommer att låta?
Jag hoppas att den kommer att låta gloriöst eftersom det krävs en viss kvalitet på ljudbilden om Jannes makalösa sångröst ska komma till sin rätt.
Epitetet "Sångfågeln från Sala" uppkom inte helt utan anledning får jag anta?

Imorgon är det dessutom Fredag!
Jag förutsätter att den intresserade förbereder sig på det sätt som traditionen bjuder. Jag ser redan fram emot att få återse gamla bekanta och vem vet, det kanske dyker upp några nya ansikten...
Om ni på vägen hit skulle se någon som generat stryker omkring utanför mitt kabinett så ber jag er - ta med den vilsne själen in i kabinettets gemenskap. Ingen ska behöva fira fredag ensam!
Om vederbörande skulle ha brustit i den förväntade nykterheten, eller kanske rent av har låtit spilla lite urin på dom i övrigt ganska solkiga bomullsbyxorna, låt inte detta skrämma er utan stå upp för den del av befolkningen som fått uppleva det nya landet in persona och låt dom vara del av den enade kropp vi utgör.

Jaja gitarr var det ja! -  Varsågoda.
Lite slip och polering på den här så...

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 2.

Han gned tummen över sina svedda fingrar och tänkte "det var väl själva faan att man skulle bli så pass åderförkalkad att man inte ens håller koll på sina laster". Innerst inne visste han att hans bortglömda små potentiella eldhav minsann inte var något nytt under solen, Ljuset i hans liv hade både en och två gånger deklarerat att "Vimsiga gamla gubbar borde ta mig fan inte få röka alls! - Vare sig i sängen eller annorstädes!" men på något sätt lyckades han negligera sina vanskliga tillkortakommanden gång på gång.
Eftersom klockan inte var mer än tio i tre så skred han, så försiktigt det anstår en gammal, genom hallen och in i köket, han log när han kom att tänka på ljudet dom korksulade tofflorna gav ifrån sig där han, för varje litet steg han tog, drog klacken mot linoleummattan. Han var i det närmaste uppväxt med det där välbekanta, mjukt släpande ljudet; hans far hade haft den ypperliga smaken att vid barmarksföre, i princip alltid bära exakt likadana tofflor - oavsett aktivitet.
Hans far hade varit en stenhård gubbe som överlevt både TBC och AK-arbetet vid Furuviksvägen.
Han mindes tyvärr inte så många av gubbens historier, men den om att arbetslaget minsann fick betala för dynamiten själva, för att dom inte skulle lockas att slösa med den i den gästriklänska pinnmon, den mindes han väl.
Att korpa pinnmo och sten hade sedan dess varit hans personliga referens till kroppsarbete.

Han hade blivit kaffesugen av allt funderande men tvekade lite inför själva porslinshanteringen. - Prinsessan på ärten som sov så sött däruppe på övre botten tenderade att vakna om det var ett uns mer ljudligt än i rymden runt henne.
"Äh!" sade han till sig själv medan han lutade sig mot diskbänken, "Det vore väl själva fan om man inte skulle få bereda lite lut när man går opp på morron..."
Han plockade fram Don Pedro och ordnade med kaffe och vatten, det verkade konstigt nog ha gått obemärk förbi hos den sovande matriarken. Att plocka fram kopp och fat fick vänta - han tyckte att det verkade onödigt att utmana ödet nu när han klarat sig så här långt; frambringandet av porslinet skulle förmodligen resultera i en bokstavligt orkestral upplevelse, till följd av den något darrande fattningen.

Efter att kaffet blivit färdigt fanns det dock ett uppenbart behov av både kopp och fat... Han noterade att det stod en mugg på bänken bredvid honom, naturligtvis avfärdade han omedelbart tanken på att dricka sitt kaffe ur något annat kärl än Stig Lindbergs Berså som fullständigt barock och lät muggen stå.
Konstigt nog hördes foortfarande ingenting från övre botten, ehuru han alldeles nyss skramlat som en bryggarbil i sina försök att få ut dom åtråvärda utensilierna ur skåpet. Han slogs som hastigast av tanken att hon kanske dött?
Tvehågset funderade han en kort stund över sitt aktuella dilemma.
Han skulle ju kunna ropa på henne för att kontrollera saken, men om hon nu inte skulle vara död så skulle hon ju vakna och han skulle få dras med sin blamage hela dagen. Å andra sidan. - Skulle hon vara död, så skulle han ju lika gärna kunna konstatera det framåt åttatiden eftersom dödens symptom sannolikt inte skulle förvärras nämnvärt under tiden.
Han nöjde sig med det och slog i kaffet i den mycket vackra och dessutom mycket välbekanta vita koppen med dom gröna bladen på.

Cigarettpaketet som fram tills nu suttit fast mellan kalsonglinningen och ryggslutet gjorde sig påmint då det nästan glidit ner i kalsongerna efter allt spring hit och dit, mellan ute och inne och fram och tillbaks i köket som den värsta kalaskokerska. - Det där med att det "suttit fast i kalsonglinningen" var dock en skändlig överdrift eftersom karuschan hade varit saknad sedan anno dazumal.
Han tog fram en Carmencita, rafsade åt sig asken med säkerhetständstickor, tände och tittade på den ofullständiga spegelbilden av sig själv i köksfönstret. - Det var verkligen ingen glamorös bild han serverades, utan snarare något som i det närmaste var att likna vid Sigvard Nilsson-Thurneman, med sin märkliga blick, dom förhållandevis stora öronen, den höga pannan och den glesa, fläckvisa skäggväxten. Han sprack upp i ett leende efter att ha liknat sig själv med bedlamiten Thurneman. - "Ja, jävlar - Thurneman..." mumlade han i mjugg för sig själv medan han smakade på kaffet.
Det smakade deliciöst och han visste att han inte skulle kunna bete sig som folk en enda dag utan detta sociala smörjmedel, det var visserligen ett gift och att bruka gifter var en last, det visste han. Men en ynka last tyckte han att han kunde unna sig eftersom han inte såg sig lida av det, och som sagt - En ynka last var ju ingenting att sticka under stol med.
Ofta hade han kommit på sig själv med att fascineras över sin egen förträfflighet gällande att vara återhållsam på både brännvin och tobak. Visseligen brukade han, men bara ytters moderat och i regel bara i samband med finare bjudningar.
Rökningen han hölls med var absolut inte behovsbaserat, däremot tyckte han om att njuta en cigarett när tillfälle bjöds, eller om man behövde bli av med besvärande mygg och annat elände...
I hans hus förekom heller inget brännvin. - Visst hände det att han understundom tog sig en genéver till sillen eller en punsch till förmiddagskaffet om lördagen, eller kanske att det kunde bli en liten romgrogg eller en calvados till en finare cigarr, eller till och med att han då och då blandade en skvätt renat med lite grappo för att smälta en nattsexa, men nog var han moderat i sitt intag. Han hade alltid haft god karaktär...

Han trodde sig veta att det där med god karaktär inte längre var något som uppmuntrades eller framhölls som viktigt, han var sällan ute nuförtiden men han hade noterat att den förr i tiden så smärta och starka allmogen numer såg ut som övergödda järnverksdirektörer allihopa. Dom välmående järnverksdirektörerna såg däremot smärta och starka ut...? Tiden var ur led och han slogs av det pågående och mycket påtagliga förfallet.
Berodde det helt enkelt på människors förmåga att förhålla sig till en krävande tillvaro på olika sätt, eller var det resultatet av befolkningens ökade flathet inför det faktum att nationens välmående är direkt kopplat till individens?
Ja, vad visste väl han om den nutida nationskänslan eller karaktärsdragen hos den svällande allmogen? Han fick ju till största del sin information om det sociala klimatet från riksradions P1, förstahandsinformation var inte så vanlig längre eftersom han på senare tid noterat att han inte kände sig bekväm om han inte omgavs av människor som förstod honom.

När han missmodigt kom på att han faktiskt hällt upp kaffe för en stund sen och därför, i ett desperat försök att släppa in lite ljus i det ganska mulna huvudet, ämnade ta sig en mun, upptäckte han att kaffet var kallt. - Dessutom hade askan från den nu slocknade cigaretten ramlat ned i koppen för vidare transport in i munnen.
Den här dagen skulle bli svår att få på fötter, visserligen var han van vid att kämpa för att någon dag över huvud taget skulle bli nåt att uppskatta. - Det krävdes knep som blockering av mediala fakta och vanföreställningar om att "det är säkert inte så fullkomligt sinnessjukt som det låter på radion!?".

Han tog ingen påtår, istället tände han en ny cigarett och försökte liva upp sitt lynne med vyer av en nyväckt sommardag och funderingar kring hans så älskade och saknade "förr i tiden".

söndag 14 april 2013

Projekt BUSE del 1.

Efter mycket om och men har projekt BUSE plockats upp ur den vämjeliga högen av gammal lump och tomglas som ligger och ruvar allra längst in i kabinettets personalutrymmen; iofs, ett personalutrymme är det väl egentligen inte heller, en gång i tiden var det ett sällskapsrum där långväga gäster, under mycket avslappnade former, kunde stärka mod inför vad som komma skulle.
Jag minns att man som gäst i början av 70-talet kunde erbjudas en meny som innehöll allt ifrån galanta damer till dragspelskonserter med den tidens namnkunnigaste virtuoser.
Rökte gjorde man med fördel inomhus och ville man ta nåt starkt till kaffet eller cigarren så tillhandahöll kabinettets yttre personal något som kallades "framkörningstjänst" vilket var en mycket populär och ofta utnyttjad service.
Jag minns tydligt den gången när, den då drygt femtioårige, Harry Schein och hans hustru Ingrid var på besök dagen efter att dom, tillsammans med herr och fru Geijer, varit hos makarna Palme på en, såvitt jag kunde förstå, regelrätt spritsexa.
Stackars Ingrid verkade inte ha en aning om var hon befann sig, hon parkerade i en öronlappsfåtölj där hon halvslumrande reciterade brottstycken ur Viskningar och rop medan Harry, som sannolikt inte ens hade påbörjat sin resa mot tillnyktring, var vid gott mod. Jag minns tydligt att jag lät mig imponeras djupt av att han helt naturligt, under bara sex timmar, rökte upp ett helt paket Kent och vägrade dricka något annat än den medhavda, och till råga på allt skattefria, litern Cytty Sark.
När litern var slut tog han Ingrid under armen, tillkallade en droska och drog iväg, om inte minnet sviker mig så hade Baksmällan premiär den dagen.
Ja jävlar, Jörn var ju svag för filmindustrins mer ekivoka projekt han...

Hur som helst.
Projekt BUSE var det ja.
I enkla ordalag kan man sammanfatta projektet enligt följande.
Firma Lester Boré har åtagit sig att bygga en exakt replika av den pistol som Max von Sydow lät tillverka inför inspelningen av Bergmans Ansiktet. Anledningen till von Sydows beväpning var att von Sydows redan infekterade förhållande till Erland Josephson, precis innan inspelningsstart kulminerade i ett regelrätt slagsmål där Josephson svor att döda von Sydow så fort tillfälle till detta skulle komma att ges.
Var originalpistolen tillverkades, eller av vem, är fram till dags dato höljt i dunkel.
Numer vet ju den kulturintresserade att von Sydow fortfarande lever och att Erland Josephsons frånfälle skedde helt utan inblandning från von Sydow så förmodligen rann dödshoten och paranoian ut i sanden. Var vapnet till slut tog vägen vet inte ens von Sydow, han tror sig ha bytt den mot en exklusiv promenadkäpp, i Cannes nångång under 80-talet.
Ingen av dom franska käpphandlare jag varit i kontakt med vill dock kännas vid mina frågor om pistolen...

Jag trodde i min enfald att jag var den enda som dels kände till historien om pistolen och dels fortfarande var vid liv; döm av min förvåning när jag för ett antal månader sedan mottog ett telegram, från en person som naturligtvis vill förbli anonym, som gjorde gällande att en replika av pistolen var av största intresse.
Eftersom jag har ett brinnande intresse för kultur i allmänhet, och för Bergmans alster i synnerhet, så kände jag mig kallad att göra mitt yttersta för att mystiken kring Bergmans alster också fortsättningsvis skulle kunna skryta med att rymma den mytiska pistolen med kaliber .22lr - replika eller inte.
Då pistolens framtida hemland åtnjuter mycket rigorösa vapenlagar kommer replikans pipa att vara pluggad och den kommer således inte att vara en fungerande pistol, dock kommer mekanism osv att vara skarpt.

Då inga ritningar på pistolen finns att förkovra sig i, har jag tvingats studera fotografier ur familjen von Sydows privata samlingar. Dessa fotografier är tyvärr få och inte alltid så tydliga.
Projekt BUSE som för övrigt står för Bryt Upp Sjut Ett, kommer inte att bli lätt, men det kommer att bli roligt.
Att beställaren inte är i akut behov av replikan gör att jag heller inte behöver stressa, vilket naturligtvis är förtjusande.

"Ritningen" nedan är inte huggen i sten, jag försöker dock få mekaniken att hålla sig inom ramen för funktion till att börja med. Man skulle kunna kalla det en idéskiss...





 





lördag 13 april 2013

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning.

Han reste sig i sängen och i samma rörelse satte han fötterna i dom korksulade tofflorna med det hålstansade jakarandafärgade ovanlädret. Han trodde han hade varit vaken ett par timmar; han hade rökt två Carmencita varav den ena hade råkat göra ytterligare ett litet svartkantat hål i nattduksbordets valnötsfaner.
"Den där förbannade prostatan..." mumlade han när han inte helt obesvärat reste sin, av värk påtagligt märkta, kropp till upprätt läge för att stappla nedför trappan och ut på gården. "Och varför i helvete ska man sova på övre botten när man är invalid!" sa han högt när han väl kommit ut i den friska juliluften.

Eftersom han på senare tid blivit en smula ostadig på hand, hade han tagit beslutet att alltid kasta sitt vatten utomhus. Ljuset i hans liv hade visserligen en del åsikter om att det eftersom, som hon så ömt uttryckt det, "Luktar gubbpiss på hela gården", men han antog att konsekvenserna som hans skakighet skulle få inne på toaletten var långt mer vidsträkta än till en enligt honom inbillad odör; man kunde visserligen sitta ned vid vattenkastning men att slå sig ned på porslinet med annat uppsåt än att ha avföring var naturligtvis uteslutet.
Många av hans vänner begagnade sig av, och predikade storheten i, så kallade "nattkärl" men dom få gånger han provat tyckte att det kändes som att han återigen befann sig i det kalla häktet i centrala Havanna där han, under i det närmaste chockartade former, spenderade nyårsnatten 1958.

Han tog sig från trappan, eller "bron" som han sa när han pratade om låga utvändiga trappor som i regel fanns i anknytning till en ytterdörr eller dylikt, fram till den välbekanta gamla björken som han så många gånger tidigare lagt axeln mot för att, precis som nu, kunna vila lite medan han urinerade. Vid avklarat ärende återvände han till bron och satte sig ned, han frös inte fastän det inte var mer än sexton, sjutton grader och han inte var klädd i mer än tofflorna och ett par kortkalsonger. Kalsongerna var för övrigt ett av tio par han vunnit som femtepris i ett Lionslotteri till förmån för Peruaner med sköldkörtelproblematik; numer fanns det bara två par kalsonger kvar, resten hade fördärvats den där gången på Rhodos när han i fyllan och villan tyckt sig se en glasögonorm i väskan, varvid han omedelbart och helt utan logisk eftertanke slagit igen locket och sedan tänt eld på väskan ute på rummets balkong. - Något han senare kom att ångra då hans pass, hans guldklocka och en halvliter åttioprocentig Strohrom också befann sig i väskan, tillsammans med den vid tillfället högst reella ormen.

När han satt där, med sina beresta kalsonger och sina mer eller mindre livsnödvändiga tofflor, kom han att tänka på det land han växte upp i, det fanns inte så mycket kvar av det längre - åtminstone inte mycket som en gammal träbock som han kunde vara stolt eller glad över.
Det enda karaktäristiska som numer återstod av det land han växt upp i var naturens makalösa prakt och de byggnader som hade haft turen att slinka in i kulturskyddets bildliga skyddsrum.
Han saknade "förr i tiden". Det gick i perioder men ibland saknade han "förr i tiden" så mycket att han inte ens orkade vare sig titta på TV eller lyssna på melodiradion, än mindre umgås med folk eftersom han visste att hans saknad resulterade i dåligt humör. Det enda som fungerade som den lans han behövde för att hålla saknaden borta och låta honom ströga i den mentala lustgård han så desperat behövde, var att ha någonting för händerna. Genom åren hade han genomfört otaliga projekt, en del tokiga, en del kloka, men alla med den primära uppgiften att skona hans sinne från tankar på bland annat mänskligt förfall, sjuklig profithunger och andra mindre önskvärda resultat av det allt mer liberala samhället.
Att tidens tand hade tuggat upp begrepp som trygghet, moral och att göra rätt för sig, var ett oomkullrunkeligt faktum och vem var han att söka ändra på saker som uppenbarligen ingen längre brydde sig om, saker som tidigare varit definitionen av ett fungerande system.
Han funderade ofta på vad allmogen egentligen brydde sig om? - Att ny bil, sport, hemelektronik och ett skithus värdigt Gud fader själv smällde väldigt högt i dom, av etniska svenskar mitt i livet befolkade, "utespan" eller liknande badtunnor som hade kommit att bli lika vanliga som hunddagis eller egen kamera, trodde han sig redan veta. Hur dom funderade kring existensiella frågor, det egna ansvaret gällande påverkan av politiskt klimat, öppenhet, och skyldigheten att även ta de frågor som gäller beslut utanför deras egen klaustrofobiska levnadsplats hade han däremot inte den ringaste aning om.
Han antog att den stora massan åtminstone reflekterade över dessa saker ibland, om inte annat så i alla fall när nåt omstörtande eller tragiskt hände. En del av befolkningen skulle ju naturligtvis alltid att kunna klassas som viljelösa eller kanske egentligen åsiktslösa, antingen på grund av ointresse eller av inkompetens. Han hoppades att den senare kategorin skulle vara i minoritet...
För egen del hade han sedan många år tillbaks konstaterat att hans egen uppfattning om politik närmast skulle klassas som en svartrödblå sörja, vilken inte skulle kunna komma till stånd med mindre än att man började om från noll.

Det började bli lite kyligt och han antog att solen var på väg upp, således borde klockan vara runt halv tre. - Med andra ord för sent att somna om. Han försökte gaska upp sig och tände av den anledningen ytterligare en Carmencita innan han återigen hängav sig åt de tidigare ganska okonstruktiva och kanske till och med självdestruktiva funderingarna.
Han hade aldrig gillat religösa riter eller praktisk religion, men han fascinerades ändå av religion på flera plan. Rent filosofiskt och i egenhet av samhällsbyggare och kulturbärare gillade han religionen och kyrkan, åtminstone den kristna lutherska kyrkan eftersom den var vad han förknippade med det västliga levnadssättet.
Att kyrkan i en inte alltför avlägsen dåtid gjort sig skyldiga till det ena övertrampet efter det andra, var inget han funderade särskilt mycket över eftersom han ändå inte kunde göra varken till eller från i dom fallen. Han valde istället att utgå från den aktuella kyrkan och dess företrädare.

Han hade aldrig förstått det moderna samhällets rädsla för kyrkan, han hade en viss förståelse för rädslan för att "bli påprackad" det religiösa budskapet, även om det enligt honom bara var en "fara" för barn eller mentalt handikappade. - Vuxna människor borde vara kapabla till att välja om dom vill vara en aktiv del av dylika saker, eller inte.
Att sekulariseringen gått så långt att man i vissa fall förvägras fira skolavslutningar och liknande i den alltid närbelägna kyrkan, gjorde honom mer ledsen än arg och han konstaterade, som så många gånger tidigare, att han var orubblig i tanken angående att kyrkan, vid sidan av kungen, var en av dom absolut viktigaste beståndsdelarna i det land han hade haft ynnesten att leva hela sitt liv i.
Om folk av en eller annan anledning anser att kyrkan står för saker som skulle vara oförenliga med te.x en sund skolavslutning, så ansåg han att det inte behöver vara mer komplicerat än att dom människorna inte medverkar under de tillfällen det är aktuellt?
Den, till och med uttalade, rädsla som fanns från skolledningars och rektorers håll för att råka göra klavertramp i dessa frågor hade resulterat i att man, istället för att ta strid för sin åsikt, omedelbart vek ned sig till förmån för den "konfessionsfria skolan", fick honom alltid att tänka på samtliga diktaturers vämjeliga Ja-sägare. Ja-sägare som enligt hans egna, och enligt honom själv mycket logiska, retorik alltid har lika stor del i folkligt förtryck och armod som den faktiske despoten.
Rädslan för den lutheranska kyrkan tyckte han rimmade väldigt illa med omfamnandet den muslimska befolkningens krav på förändringar av långa traditioner för att ingen ska bli kränkt.
I regel orkade han aldrig förklara för folk han pratade med att schismen egentligen inte har med religion att göra, utan att det egentligen handlar om sunt förnuft och lite pondus. Att välkommna människor från så enormt skilda kulturer betyder naturligtvis att man måste göra vissa förändringar för att saker och ting ska fungera, men man måste ju samtidigt ha tillräckligt mycket självbevarelsedrift för att kunna stå upp för det som den ursprungliga befolkningen värderar högt. Han tyckte inte att det borde vara svårare än att säga:

- Välkommen hit, här åtnjuter alla innevånare samtliga mänskliga rättigheter och faktiskt en del skyldigheter. Vi har även en tusenårig kristen tradition som vi värnar, om du är intresserad av att leva här med ambitionen att vara delaktig så är du varmt välkommen in. Om du inte tror att det är något för dig så får jag be dig att vända dig till en hemlandsleverantör som kanske passar dig bättre.

Men men, vad visste väl han om kränkningar och utanförskap?

Efter att den nedbrunna cigaretten stulit hans uppmärksamhet, genom att bjuda på ett bett över ryggen på både pekfingret och långfingret, släppte han ämnet eftersom han vid det laget insåg att ältandet inte på något sätt skulle föra honom mot en mer uppsluppen och livfull förmiddag. Istället tog han ett stadigt grepp i trappräcket och reste sig upp och gick in.
Han drog igen dörren efter sig och i samma ögonblick som tryckfallet klickade i sitt läge insåg han att han faktiskt borde vara vid gott mod då han, med all önskvärd tydlighet, blivit varse att han åtminstone hade viss användning för den största mänskliga fördelen av alla - förmågan att tänka komplexa tankar.

fredag 12 april 2013

Vi sjunger fredagens lovpris.

Efter att dagens vedermödor varit fyllda av allsköns motgångar kändes det som en komplett pånyttfödelse att få öppna portarna till mitt hem.
Efter avslutad spis skulle fredagen komma att firas och på samma sätt som Morfeus rör sig obekymrat i den sovande allmogens undermedvetna, rör jag mig mellan mitt bacchi tempels fyra väggar.
Jag kontaktade min advokat för att förvissa mig angående hans eventuella deltagande i högtidlighållandet av veckans välmeriterade härförare.
Naturligtvis fann han erbjudandet lockande och dök sedemera upp med skaffning bestående av Kubanska hårdkokta sockerrör och amerikansk läskedryck.

Till att börja med blev det lite bubbel iform av Cava, efter cavan unnade vi oss en mycket trevlig Rom & Cola. - Vem vet, det kanske blir en till om man sköter sig?

Just det.!
Jag var hos skrothandlaren idag och med mig därifrån hade jag en vansinnigt vacker ljusstake i Art deco stil. - Änglalik!

Den ständigt lika aktuella frågan, angående hur den svenska bondebefolkningen tänkt att hylla fredagens gentila närvaro, gör sig påmind. - Vad kommer den lågfrälse att sleva upp i sin kåsa och skölja sin nariga strupe med, för att slutligen sannolikt låta sig förloras i Morfei armar.


Jävla skit!

Kvar på jobbet, Murphy springer som en jävla iller runt rörbitarna.

Återkommer.

Published with Blogger-droid v2.0.6

torsdag 11 april 2013

Schuckert!


Solen skiner, fredag imorgon och Cliff Richard på radio Viking. - Det finns verkligen ingen anledning till missnöje.
Jag önskar att den eventuelle kabinettbesökaren tar sitt förnuft till fånga och låter sig uppfyllas av den glädje det ändå innebär att veckan snart är slut samt att våren är här. För egen del kommer jag att njuta en Antico och, i min kabin spela upp en mycket pingstvänlig tolkning av vad gemene ungdomsmänniska skulle kalla "att digga" till den lite tuffare musik som erbjuds denna förmiddag.
Ni som har möjlighet borde nog dessutom passa på att ta en liten punsch till elvakaffet och den därtill hörande finska pinnen...

måndag 8 april 2013

Att leva sida vid sida med sitt handikapp.

Varje gång jag blir klar, eller åtminstone nästan klar, med ett projekt så blir just det specifika projektet helt iskallt. Alltså HELT iskallt.
Dom timmar som tidigare, så självklart, spenderades framför datorn eller på annat sätt i jakt på inspiration och lösningar känns plötsligt helt bortkastade och den egna mentala hälsan ifrågasätts å det grövsta. - Meningar som te.x "Hur faan kunde jag lägga så mycket tid på den där jävla gunghästen!?" är inte helt ovanliga.
Den faktiska arbetstiden känns naturligtvis heller inte helt försvarbar i dessa lägen...

Påföljden är alltid densamma. Jag bestämmer att jag inte ska ha några garage/mekanikrelaterade projekt på ett tag, kanske läsa böcker, kanske göra nåt på huset, kanske bara ligga på soffan och låta en enklare pris snus vara det som gör att jag känner mig just så prunkande och praktfull som jag gör när jag utfört en läcker manöver i garaget.
Så långt är allt frid och fröjd. Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag tydligen inte pallar att ligga på soffan längre; jag pallar tydligen inte heller att läsa böcker under normala tider, utöka bekvämligheten i mitt palats eller att göra sånt som kanske borde göras...
När en vecka av övningar i att bara smyga omkring och mysa har förflutit är paniken total. Hela planen börjar spricka i sömmarna, den krypande känslan i kroppen går inte att negligera längre.
Något måste göras!
Tillbaka på ruta ett - Någon sår ett frö... Det kan vara vem som helst, inklusive jag själv, som sår dessa frön och det kan vara frön från precis vilka vulgära och horribla arter som helst.
När fröet väl har kommit i jord så är det helt kört. Timmarna framför datorn i jakt på idéer och inspiration börjar bli osunt många, material och form skärskådas in absurdum och alltihop förefaller, konstigt nog, återigen helt normalt.

Jag vill med detta deklarera att en skapande fritidssysselsättning kan bli/vara ett problem.
Först provar man att bygga nåt och det är såklart swinkul, eftersom det var kul första gången så gör man det igen, och igen, och igen... Till slut har det gått så långt att man inte påbörjar projekt primärt för att man egentligen har ett praktiskt behov, utan för att man i princip måste; att man behöver projektet för att vara "normal". - Inte helt olikt den situation man får höra att andra med så kallad "beroendeproblematik" befinner sig i.

Det ovan beskrivna är inte på något sätt menat att förmedla bilden av en kabinettägare i nöd eller stort lidande (Vilket definitivt inte är fallet), utan det är enbart en pragmatisk beskrivning av hur det kan vara när man tycker att petroleumbaserad smuts och metall är viktiga ingredienser i den, färgsprakande och mycket vitala, egna självbilden man begåvats med.
Naturligtvis vill ju jag, precis som alla andra män med en sprudlande livslust, äga balla prylar. Den önskan i kombination med en portmonnä som mäter en dryg Ångström i tjocklek, är heller inte en situation som gör att man har ett egentligt val.

I alla fall!
Nu har jag bestämt mig för att påbörja ett litet projekt, det kommer dock inte att bli motorrelaterat utan snarare av "låtsasballistisk karaktär"...
Lugnet har åter igen lagt sig som en parant fjäderboa kring min skira hals. - Gloriöst.

lördag 6 april 2013

Lördagen lismar och lockar...

I dag slogs jag av tanken att lördagen kanske är en dag som helgas ute i stugorna.
Ja, jag vet! - Det låter fullständigt barockt, men att en eller annan obetänksam människa tagit för givet att det är lördagen som är styrelseordförande i veckans sjuhövdade presidium är ju inte ett helt orimligt scenario.
Att lördagen dessutom söker locka den svage, med löften om sovmorgon och nattliga svettiga kärleksyttringar, gör saken än mer delikat.
Alla vi, som genom fredagens välsignelse har kommit att dela en och samma kropp, vet ju att fredagen är den oomkullrunkeliga ledarhunden i veckans sjuspann och dess självklara ställföreträdare är naturligtvis söndagen med sina specifika aktiviteter.
Men om man ännu inte öppnat ögonen eller blivit inbjuden till den speciella sortens gemenskap vi åtnjuter inom kabinettets fyra väggar, kan det ju inte heller begäras att man ska vara i stånd att låta det eviga och oändligt stora bosätta sig i sitt tomma och avkopplingstörstande bröst.

Det omedvetna armod den befinner sig i - som tvingas flacka omkring på livets spelbräde, utan vare sig riktning eller mål, i tron om att den dag man kanske ända sedan barnsben högtidlighållit, är den dag som stärkt dem och givit dem kraft inför den kommande veckans vedermödor - måste vara så ofattbart stort att en mänsklig varelse inte besitter förmågan att föreställa sig ett uns av det.
Att under lördagen söka ackumulera nödvändig kraft inför den kommande kraftyttring som förvärvslivets femdagarsvecka innebär, kanhända vara bättre än att negligera behovet men den sanna och ärorika vägen till ett levande själsliv och ett kraftfullt libido är dock, som den vakne redan vet, är att under fredagen avsluta veckan med kraftsamling, vila och kontemplation. På så sätt används samma dag till både ändmål och upptakt; den enda dagen som kan axla ett liknande ansvar är naturligtvis fredagen.

Rovkapitalisternas pampiga luftslott, som enbart uppförts som ett led i dess diaboliska plan gällande lördagens välorkestrerade övertagande av makten i veckan, måste med omedelbar verkan och med alla medel krossas. Att vänta på lördagens kröning, och sällsamt sitta hemma på sin kammare i hopp om att kontrarevolutionen kommer, är inte ett acceptabelt alternativ.

Mitt råd till den eventuelle kabinettbesökaren är således att, med alla dom medel som står till buds, på ett rådigt och listigt vis - utan att för den sakens skull åsidosätta kabinettets tradition av hövlighet och att möta både vägmän och sexmän på ett korrekt sätt - sprida fredagens handfasta gospel.
Att rakryggad stå upp för det enda som kan rädda den osande och skabrösa massan av arbetare som ännu inte funnit fredagen som sin ambrosia och sin nektar, utan istället indoktrinerats av lördagens illvilliga kader, är en skyldighet man inte under några omständigheter kan se sig för nobel för.


Matt.28:19-20
"Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar...  Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

fredag 5 april 2013

Nu ska hussegubben fira fredag.

Att lägga denna vecka till handlingarna är inget jag sörjer. Min ambition att i alla lägen hålla fast vid tanken att jag har världens bästa arbete har fått sig några rejäla törnar - under veckan i allmänhet och under dagen i synnerhet.
Brinnande elskåp, felkopplade element och allmänt jävelskap håller på att krossa mitt annars ganska ystra kynne. Som tur är kommer fredagens eftermiddag som den räddande ängeln jag såväl behöver, och lyfter mig ur min pågående misär, och innan jag vet ordet av sitter jag vid salsbordet i mitt hemman och dricker färskbryggt och Trosa Punsch medan jag tittar ut över min hembygds böljande landskap och lyssnar till barnen som leker varsamt i periferin, hela situationen är så gentil att till och med mitt stenhårda psyke vacklar en aning inför det hela. Innan denna, näst intill sagolika upplevelse unnade jag mig dessutom en Antico - som bensin på elden rörande dagens övningar tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig!
Den omtalade reportern, filmskaparen, konnässören och tillika min vän - Gunnar, vill göra gällande att en Antico fungerar som en katalysator för den egna ilskan och att den därför bör njutas under vad vi kallar för "halvgriniga" former.
Dagens upplevelse resulterade dock, tvärt emot Gunnars tes, i att jag för varje bloss jag tog, kom en liten bit närmre den sanna glädje som i vanliga fall bara kan upplevas av barn och dårar.

I alla fall!
Nu står stora delar av den svenska arbetarklassen (Primärt den delen med en nytraditionell socialdemokratiskt följa John ide om tillvaron, alltså inte "Per Albin Hansson sossarna" som tyvärr och tvivelsutan är både på utdöende och marginaliserade.) ovetande om, och därmed handfallen inför, det faktum att fredagen faktiskt är svaret på veckans stilla böner om frid och ro.
Varifrån svaret kommer låter jag vara osagt men vissa gör gällande att någon behagar lysa med sitt ansikte över den av artros och godartad prostataförstoring drabbade yrkesarbetaren utan administrativa sysslor.
Den del av den verderstyggliga massan proletärer som trots allt uppfattat fredagens välsignelse har däremot en afton av både kroppslig fröjd och den oskattbara känslan av att vara medveten om att man är en del av något större, något som gör den till en kropp och ett sinne.
Dryckesval, levnadssagor och eventuellt motorrelaterade spörsmål är naturligtvis det som formar denna kropp, och ingenstans är känslan av denna enda kropp mer påtaglige än här i mitt kabinett. Mellan skål och vägg utalas ju som bekant dom mest allvarsamma gissningarna angående livets gåtor.

Om man av en eller annan anledning valt att kravla sig fram genom livet i sann godtemplaranda, och därför utgår ifrån att man inte skulle vara välkommen in i kabinettets både fysiska och mentala värme är en förkastllig tanke;  jag ber er därför ömt att stiga in. Det kanske inte är en lika strikt jargong som i den loge ni vanligtvis besöker, men tonen är oomkullrunkeligt hjärtligare.

Dagens allvar kräver sitt blot och vem är jag att, uppnäst och med nonchalanta later, låta negligera detta? Frågan lyder som vanligt:
- Vad kommer att rymmas i den buckliga tennmuggen, eller i remmaren av keramik, eller i karaffen av ädlaste kristall?
Inget ärligt svar är för ringa eller för simpelt, till det ställer jag mitt ord som garant för att ingen schavottering kommer att förekomma. - Inte ens den nykterhetspredikande kommer att utsättas för spott eller spe om denne nu skulle ämna påbörja sin mission här, i hopp om att omvända en liten skara tappra män från det sammetslena livet under brännvinets vingar.
Kaffe, Punsch och Stribbe´s Hemsöborna.
Ett medvetet val.





Fredag. - Vackert!


Nu mina vänner är det fredag, den kultiverade firar naturligtvis fredag med en cigarr. Efter avslutad bilkörning blir det nog en punsch till kaffet, vädret inbjuder till trappsittning...
Magiskt.
Mitt kabinett håller öppet som vanligt under kvällen, välkommen!

torsdag 4 april 2013

Några varningens ord.

Jag glömde bort att informera den eventuelle läsaren om att Henrik Torehammar numer även smutsar ned etern på P1´s frekvens.
Jaja, det här med att lyssna till P1 var ju kul så länge det varade. Framgent får jag väl nöja mig med att lyssna på Sameradion om jag önskar undslippa den vämjeliga stämman från skuffdunkarnas kronprins.
I och för sig...
Jag gillar ju ren bättre än smutsig så det kanske blir bra?

Smörjobb del 2



En uppdaterad vy av läget. Dels nya incineratorn på plats, dels en bild föreställande min personliga assistent och tillika ledare för den dagliga verksamheten, när han plockar bort resterna av den förra serviceteknikern.

Smörjobb.




Tidsfördrivet för dagen är något av en paradgren. - Incineratorbyte.
Ångesten är i det närmaste total och den dämpas inte särskilt mycket av att skiten som ska upp på maskintaket väger dryga hundra pannor.
Själva förfarandet är i princip jämförbart med att byta motor i en bil genom handskfacket.
Jag tuggar i mig trälens verklighetssmörgås och noterar att det är fredag imorgon.

tisdag 2 april 2013

Antik frukost.

Säga vad man vill men nog fan kunde dom baka förr i tiden!
Jag hade aldrig kunnat gissa att kanelflätan jag njöt en skiva av till frukost bastar hundra om ett par dagar...
Nuförtiden kan dom ju inte ens baka riktig kubb!