Sommarfredag.

Veckans vinnare är här igen, för att fira detta kommer jag att njuta en iskall Gin och Tonic invid entrén till mitt överdådiga palats, i väntan på att lusten att göra nånting ska falla över mig.

Medan jag dinerade, som vanligt med Ljuset i mitt liv och de framtida arvtagarna till den Boréska kvarlåtenskapen, kom jag att tänka på att jag inte har en fungerande motorcykel. Detta är ett aber som inte under några omständigheter går att negligera, att jag under dagen lät investera i en hjälm gjorde inte saken ett dugg bättre eller lättare att utstå.

På tal om något helt annat och avsevärt mycket mer intressant...
Mitt sällsamma intresse för dryckenskap,och naturligtvis alla de Bacchi förkämpar som vigt sitt liv åt att predika det modesta traditionssupandets omisskännliga godhet, har gjort att min fantasi under dagen tagit sin tillflykt till det imaginära paradis som ett lagom antal lättgroggar utgör. I samband med dessa villfarelser har frågan om vad den svenska folkstommen kommer att låta svalka sig med under fredagens afton?

Vad väljer den växande svenska aristokratin att använda för att få fortsatt uppehållstillstånd i det uppsluppet nonchalanta lynnet? Hur önskar den brådmogna realskolestudenten fira sitt intåg i vuxenlivets ekivoka irrgångar? - Kanske att den låter en liten Curacao blomma på sin runda kind och barm, eller varför inte det lite mindre exotiska alternativet, två vita och en brun?

Som vanligt sitter jag som på nålar när det gäller kvällens presumtiva rapporter gällande den gemene kabinettbesökarens försök till berusning, avslappning eller kraftsamling för fortsatt leverne...
Så, låt höra!
Och kom ihåg. - I kabinettet finns ingen prestige, bara sanning.

Det är aldrig försent.

Trots att jag hunnit bli sjuttiofem år fyllda innan det blev dags kan jag nu deklarera att jag under dagen lyckats tillse att A-behörighet kommer att finnas tryckt på mitt nästa körkort.
I praktiken innebär detta att jag från och med nu tillåts köra motorcykel på allmän väg.

Sannolikt kommer jag att fira denna historiska händelse tillsammans med Ljuset i mitt liv, mina barn och min advokat samt eventuellt dennes barn.
En flaska Cava passar alltid när man ska fira och så även idag, saft får duga till barnungarna.

Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte har nån hoj som står färdig och väntar på att bli utbjuden på en sväng... Av just den anledningen har jag drabbats av en mycket märklig inre känsla.
En känsla bestående av en del enorm glädje och en del lite moloken saknad. - Jag kan inte beskriva den närmare än att den är EXAKT som basgången i Kris Kristofferson´s "Help me make it through the night".

Jaja.
Jag dricker väl upp Cavan innan jag går ut och sätter mig vid postlådan i väntan på magnetdelarna.

Convallaria majalis.

Eller Liljekonvalj, som blomman kallas i vardagstal, är det självklara valet när det kommer till att ära sin älskade moder.
Idag är det ju just Mors dag, så ta tillfället i akt och hylla era egna och naturligtvis era barns mödrar med en bukett liljekonvaljer.
Som ni säkert redan vet så står bukettens storlek i direkt relation till hur mycket vördnad och kärlek ni hyser till bukettens mottagare. - Det där med att blotta tanken skulle räknas är tvivelsutan rena löjan!

Dagen är inte riktigt slut än, så ni hinner ut en sväng och knia ihop ett stann till mor innan det blir mörkt. I värsta fall kan det duga med ett telefonsamtal eller kanske till och med ett samtal mellan fyra ögon över en kopp kaffe, men för allt i världen - glöm inte bort mor!
Dagens huvudperson är värd det bästa, för sålänge du inte lider av kroniska neurodiagnoser kopplade till missbruk under graviditet eller liknande så har du henne att tacka för livet.

Familjedag.

Strul, tillsammans med inga mindre än självaste PRO, anordnade familjehäng på motorgården under dagen.
Eftersom jag har goda vänner i båda organisationerna tog jag min familj under armen, ringde min advokat och for dit.
Hoppborg och karusell för barnen samt motorcyklar och kaffe för tanterna och farbröderna, detta varvat med skitprat och allmän uppsluppenhet gjorde dagen i det närmaste magisk. - Det fina vädret gjorde naturligtvis också sitt till...
När jag gick runt inne på motorgården så kom jag, inte helt osökt, att tänka på en av mina favoritbarer - Pidas reggaebar.
Eftersom dess målgrupp oftast besöker baren efter skymning vill jag bifoga en bild som visar hur faciliteten ser ut till vardags.
Att påstå att detta är byggnadernas svar på dr Jekyll och mr Hyde är inte alls fel enligt mig, men den som varit där under Mälaren rakt/runt får såklart göra sin egen bedömning.
Väl hemma igen tvekade jag inte en tusendel över beslutet att laga Rom och Cola som en hyllning till sommaren.
Med reggaebarens trollska uppenbarelse i bakhuvudet, unnade jag mig till råga på allt lite extra citrus i groggen...

Man önskar ju att saker var annorlunda ibland...

Det hade kunnat vara Lynyrd skynyrd, bar överkropp, ljusbrunt läderbälte med mässingspänne, skägg, utställda jeans, strutchopper och naturligtvis Southern Comfort och Cola.
Nu är det enbart Southern Comfort och Cola.
Menmen, min advokat trivs ändå som fisken i vattnet - den gamla sydstatsrebellen...

Fredagen med sitt uppriktiga budskap om frid.

Idag är det Fredag igen, precis som vanligt kommer fredagen för att återge hopp till den svårt sargade skaran av trogna servanter, som under veckan burit såväl kappsäckar som lyktlljus och ölstop åt en alltmer svårmodig och uppnäst del av den svenska aristokratins företrädare.
Att för den egna överlevnadens skull tvingas nedlåta sig till att servilt krusa och behaga dessa övergödda despoter, i hopp om att kanske äras med att få en skilling kastad åt sig på det smutsiga grangolvet, är ingenting som på något sätt ämnar stärka den egna självbilden...

Hur viktig fredagen kommit att bli för dessa väna varelser vet bara dom själva och möjligtvis, i den mån dom hunnit fästa sig, deras livsledsagare. Vad vi däremot vet är att utan fredagen skulle det inte längre finnas möjlighet att, mot en mycket ringa ersättning, kunna bli eskorterad till sitt rum på gästgiveriet efter att brännvinet förvridit det späda sinnet och hemgång under egen flagg vore blott en dikt.
Och om dessa liderliga mamseller inte längre orkade med livets vedermödor, vem skulle då torka de salta pärlor som tvingats ur febrig panna när Bacchus tribut ska lösas in?

Att fredagens välgärning är högt skattad kan även en imbecill förstå, men att alla delar av den kantstötta menigheten står och faller med dess blotta existens är inte längre lika självklart som det en gång var. I kölvattnet efter det kontonentala slentriansupandet har fredagen kommit i skymundan på ett sätt som inte ens storheter som Albert Engström eller August Strindberg kunnat ana.

Mitt erbarmliga kabinett är en viktig åminnelse av den tid då Fredag var likställt med såväl glädje och uppsluppet leverne bland de lågfrälse närmast kabinettets entré, som med retoriskt skarp agitation och högljudda protester kring de bord som stod allra längs in i kabinettet och primärt befolkades av estetiskt och politiskt fritänkande morfinister.
Alla var där!
Albert Engström med hög och låg i släptåg, Fröding, Heidenstam, Bruno Liljefors och Erik Axel Karlfeldt.
Jag har fått berättat för mig att till och med prins Eugén, då i sällskap med en mycket dyster figur, besökt kabinettet en gång i hopp om att få vara ifred och sova sig igenom den fruktansvärt ångestfyllda efterdyning som orsakats av deras tidigare möte med "Den gröna fen". - Det skulle senare visa sig att den sorgliga trashanken han haft med sig var den store Edvard Munch.
Alla de namnkunniga gäster som förärat kabinettet med sina besök har alla en sak gemensamt - fredagen, med allt den bär i sitt sköte, var en av deras stora inspirationskällor.

Som grabb matades jag ständigt med historier från Fin de siècle och i dessa historier rymdes samtliga av den tidens storheter i kabinettets korridorer. De flesta historierna har lämnat mitt minne sedan långt tillbaks men jag minns särskilt den om när Nathan Söderblom, ivrig och uppfylld av en ansenlig mängd Punsch, berättade att även han hade stirrat synden i vitögat både en och två gånger.
Han hade nämligen varit skeppspräst i sina yngre dagar och i den vevan hade han vid en lossning i Buenos Aires följt med den övriga besättningen i land. Väl där hade en maskinistlärling, som var en van opiumätare, under falska förespeglingar lyckats lura i den fromme en avsevärd mängd opiumsirap varvid hans omdömme förvandlats till pur galenskap.
När han väl kom till sans fann han sig i ett rum på Aveny Santa Fé tillsammans med inte mindre än två stycken mycket lättklädda kvinnor, prästkragen låg i fickan och han befarade naturligtvis det värsta.
Efter en stunds teckenspråk och en konversation där tilltal och replik skedde på två olika språk valde Söderblom att lämna rummet och konstatera att det inte under några som helsta omständigheter hade förekommit någon form av otukt under den tid han tillbringat tillsammans med kvinnorna i rummet. Att hans plånbok var i det närmaste tom valde han att se mellan fingrarna med eftersom man ju så lätt blev bestulen i Argentina...
Men nog hade Söderblom närmat sig synden allt, han var minsann en berest man!

Jaja.
Nog ältat om svunna tider.
Låt nu kabinettets inre leda era tankar till den tid då fredagen hedrades på det sätt som den förtjänar.

Slutligen vill jag, i egenskap av representant för livet självt, naturligtvis veta vad den lättjefulla sjukpensionären, den av allvar tyngda industriarbetaren, eller den uttråkade friherren dricker under en så pass gudabenådad afton som denna?
Jag hungrar efter detaljerade beskrivningar av såväl fredagens avslappningsliquidum som av den övriga veckans allvarsamma mänskliga öden...

Inför lagen är vi alla lika. - Än så länge...

Om du som eventuell läsare tenderar att äcklas av åsikter framförda av kränkta etniska svenskar mitt i livet, måste jag be dig att sluta läsa nu.


I veckan så gästade Mosa Sayed P1 för att bli intervjuad/prata om sin doktorsavhandling gällande islamsk arvsrätt kontra vad som gäller för arvsrätt enligt svensk lag.
Ett vaket verk av en vaken man, och med det kan man konstatera att man inte per definition är mosig i skallen bara för att man är boxare...

Hursomhelst!
Diskussionen fick mig att fundera över en sak...
I samtal angående problem som är exlusivt sammankopplade med så kallad "multikulturalism" så har ofta alla inblandade ett, enligt mig, mycket märkligt förhållningssätt.
Det är inte lätt att försöka begripa varför man, i frågor rörande arv efter människor som är bosatta i Sverige och därtill är svenska medborgare därför har samma rättigheter som alla andra svenskar, kan låtsas som om det borde finnas ett alternativ? - Ett exempel:

"Det kan uppstå en konflikt när den religiösa traditionen och den svenska lagen krockar i dessa frågor, den konflikten måste man försöka lösa..."

Det borde vara väldigt enkelt att lösa ett sådant problem eftersom den ena kombatanten är lagboken.

Att det ska vara så in i helvete svårt att tillämpa logik!
OM man bor här och dessutom är medborgare så är det självklart att man omfattas av EXAKT samma regler och lagar som alla andra, och skulle man anse att det inte är en bra lösning så kan man ju söka sig till en plats där man finner större tolerans för dom specifika egenheter man besitter.
Att blanda in vedertagna normer som "religionsfrihet" i frågan om alla medborgares likhet inför lagen vore inget annat än osaklighet - på gränsen till förståndshandikappat uttryckt osaklighet.
Religionsfrihet har ingenting med saken att göra!

Man skulle kunna dra osannolika, hypotetiska paralleller till kriminalitet.
Låt oss ponera att man skulle ha samma vansinniga diskussioner när det kommer till te.x grov organiserad brottslighet:

"Det kan uppstå en konflikt när den kultur som råder inom organisationen och den svenska lagen krockar i dessa frågor, den konflikten måste man lösa..."

I det fallet är det ytterst osannolikt att Peter van der Kwast bjuder in företrädare för alla inblandade till nån jävla workshop för att öka toleransen och bygga broar mellan parterna.

Att använda sin religionsfrihet som ett verktyg för att ändra dom kulturella strukturer och traditioner som finns i ett samhälle, ett samhälle man själv valt som sin nya hemvist, är enbart ett tecken på bristande respekt och en pompös självbild.

Den liberala tanken om ett multikulturellt samhälle -notera att det är mångkultur och inte etnisk mångfald som nämns- är förkastlig av många anledningar, inte minst därför att den kulturella mångfalden uppenbarligen inte enbart är att se som en krydda i ett ett väl fungerande samhälle, utan dessutom leder till en del mycket delikata problem gällande att vissa delar av den mångkulturella mixen ska undantas eller särbehandlas från det system som värdlandet byggt "sin" kultur på.
Att Sverige som "dumsekulärt" är en av världes största förlorare i Cirkus Multikulti borde ju den redige redan ha listat ut?

Nu fick arvsrätten agera exempel i resonemanget kring den helt ryggradslösa politikereliten och dess äckliga lilla vanskapta knähund "massmedia", det finns dock fler saker som framöver kommer att leda till att konflikter uppstår mellan kulturella/religiösa värderingar och den svenska lagen. Konstigt nog är konflikternas gemensamma nämnare oftast kärleksreligionen Islam och Svea rikes lag.

Att "ta seden dit man kommer" är visst ett talesätt som inte fått något riktigt genomslag utanför den del av världen där man inte stenar varandra... Det är synd tycker jag.

Om "icke etniskt svenska" människor vill anamma sina rötter, sitt språk, sin religion och sina seder och bruk så är ju det självklart upp till var och en att göra det, och det ska naturligtvis finnas full frihet att göra så inom ramen för det egna intresset. Men att gå därifrån till att göra gällande att det nya hemlandet ska ändras i sina grundvalar för att kunna möta kraven från nyanländ befolkning/befolkning som tillhör en annan kultur än den traditionellt rådande, är ren och skär arrogans och bristande assimileringsvilja.
Assimileringsviljan som i sig är nödvändig för ett fungerande samhälle - parallella kulturer är per definition något som alltid leder till segregation i olika utsträckning och exemplen på det är många, en uppsjö av olika inbördeskrig genom åren till exempel...

Menmen, vad fan vet jag om kulturell mångfald?
Egentligen kanske jag skulle dra igen käften, rösta på sossarna och invänta döden, precis som alla andra..

Örebro.

Häromdagen styrde jag och min livmedikus kosan till Örebro i ett tappert försök att dra in lite skattekronor till den stundande återuppbyggnaden av Fittja och Husby.
Eftersom jag har tydliga kyrkpundartendenser så blev jag ovanligt upplivad när jag noterade den högt belägna Olaus Petri kyrkan och jag beslöt mig för den sedvanliga kyrktitten.
Den nygotiska kyrkan är byggd i kalksten och stod färdig 1912 - för övrigt samma år som första numret av den Ryska tidningen Pravda kom ut.
Jag konstaterade kallt att kyrkans yttre överträffar dess inre, även om valvkonstruktioner alltid inponerar...

Hursomhelst.
Vad som slog mig vid besöket och vad som dessutom kan vara av fantomnostalgiskt intresse är gravarna, eller närmare bestämt gravstenarna.
Förr i tiden verkar det som att man levde längre efter sin död än vad man gör idag. Att man som aktad församlingsmedlem kunde förvänta sig ett visst bemötande även efter det att man fått uppleva rigor mortis.
Nuförtiden hör det till ovanligheterna att det finns mer än namn, födelsedatum och dödsdatum på en gravsten. Vissa undantag förekommer såklart - hemma vid farsgubben ligger byns legendariske bensinmacksägare och på hans sten är det inhugget en bensinpump. - Stenhårt och representativt.
Förr verkade det som att man hade en helt annan inställning till att delge eftervärlden att man minsann gjort nåt medan man var i livet, och framför allt vad man gjort.

Personligen kan jag inte dölja min förtjusning över en titel som "Telegrafkommissarie"
Synd att Bror Rexed skulle förstöra alltihop under sin tid på Medicinalstyrelsen...

Jag bjuder er några av mina personliga favoriter från Olaus Petri kyrkogård i Örebro - Varsågoda.

Oväntat...

Som vanligt när jag företar mig något så tenderar det att krångla till sig en smula. Denna gången är det den ovanligt grandiosa tändningsleverantören från ARD som behagar trilskas något.
Eftersom jag inte kan nåt om nåt i allmänhet, eller om magnettändning i synnerhet, så tog det mig en stund att förstå att "den fungerande magneten" jag köpte, och som precis innan jag köpte den "satt monterad på en fungerande Triumph -68", bara var ett skådebröd.
Ett skådebröd som någon antingen försökt laga eller bara kastat ihop.
Den övre plattan som håller lagerbanan till ankaret samt brytare och konding är nämligen till en högervarvs magnet. - Dvs en pöbelns Joe Hunt eller dylik dussinpjäs som monteras med utstick till höger, och inte till en finstämd och kärleksfullt placerad ADR konstruktion. (Med högervarvsmagnet menar jag naturligtvis sett från bakelitlocket.)
Magneterna i sig må vara Fairbanks allihop men det är väl ombyggaren som räknas...?

Hur som helst så var det ju bara att författa ett brev till den stora staden USA och berätta vad jag behöver. Att jag numer är ett pikant inslag i byns fattigvårdsprogram är tyvärr inget som kommer att göra nån skillnad på priset antar jag?

Det enda som skulle kunna räknas som en nyttoupplevelse i det här dramat är att jag numer är mycket medveten om hur en magnet av den här typen sitter ihop och är tänkt att fungera, icke desto mindre är jag förbannad över mitt flickaktigt godtrogna förhållningssätt till det här problemet från början...
Innerst inne vet jag ju mycket väl att man aldrig ska lita på nån.

Jag tog dock tillfället i akt och rökte en cigarr när allt var som mörkast, tyvärr hjälpte inte det heller för tillfället.
Man kanske skulle börja med jogging; det tidigare korundhårda psyket börjar svikta med åldern tror jag.
Min kompis Seb har övergått mer och mer till punk istället för gammalt motorrelaterat skit, det kanske är det som är nyckeln...?

Finbesök på flera vis.

Min gode vän Plund kom förbi och stilade med sin nygamla 750 sida.
Enkel och ball med ett uns patina - precis som skrothandlaren föredrar.

Den här hojen fick han när han var sex år, av sin morfar.
Efter att den plockats fram och använts flitigt tolv år senare, så såldes den - vilket skrothandlaren gnisslat om både en och två gånger sedan dess...
Nu har hans blomma tillsett att den återigen står i det Plundska garaget. En, för övrigt, mycket stor och beundransvärd gest säger Boré.

Jaja, roligt med en sida i alla fall...
Varsågoda.

Senaste nytt.

Yr av vällust kan jag deklarera följande:
Gnista på stiften vid kick!

Jag återkommer i ärendet så fort tändningen är ställd.

Idrottsklädsel?

Jag ska fota boll med ungarna men har lite problem med att hitta några idrottskläder.
Efter en stunds letande hittade jag nåt som åtminstone är i närheten...

Ungarna tyckte att jag var fin, varvid jag, med spelad ödmjukhet, replikerade:
-Äh, den här gamla trasan...

Nordlig vind i fredagens segel.

Det är fredagkväll och vad kan då vara mera passande än att vi, i gemensamt mak, lunkar mot Bacchi tempel och dess traditionella buller och tumult?
En förutsättning för detta är naturligtvis att det finns välfyllda stop och remmare längs, den inte helt okomplicerade, vägen.
Denna högst hypotetiska promenad föranleder, icke desto mindre, kvällens fråga. - Vad har den gravt pornografiberoende medelsvensson valt att fylla sitt odiskade gamla Duralex med, en kväll som denna?
Har han kanske, såhär mitt i månaden, skrapat ur sitt primitiva barskåp och därmed sitter framför sin persondator med ett glas Cointreau och Cider? Eller har han kanske haft tur och lyckats hitta en halvpanna Bacardi razz som han anser passar ypperligt tillsammans med den lilla skvätt Fun Light hans tidigare sambo lämnade efter sig när hon flydde hans tragiska liv i slutet av nittiotalet
Vem vet, kanske döljer det sig en riktig högvinst i den där andrahandstvåan med pentry i Rissne? - En högvinst i klass med tre centiliter Renat blandat med tjugosex centiliter Grappo.
Självklart begriper även jag att det vore högst osannolikt att en grogg av den kalibern skulle komma att blandas utanför kabinettets gemenskap, men hoppet är som bekant det sista som lämnar människan...

Som vanligt så skänker blotta tanken på kabinettbesökarnas eventuella svar gällande aftonens förplägnad en vällustkänsla som är nästintill obeskrivlig.
Faktum är att mitt libido aldrig känns så levande som under fredagens sena timmar. - Den brännande känslan av närvaro och äkthet är i regel så påtaglig att den nyfikna skulle kunna ta på den...

För egen del njuter jag, högtidligt, Renat och Grappo i modest blandning.

Tidstjuven.

Så här ser magneten ut inuti - rotorn är dock bortplockad vid fototillfället.
Jag stoppade tillbaka den konding som satt i från början och kollade brytaravstånd och gapet i stiften en gång till, satte dit kablar och stift och testade lite mer, jag tycker mig nu kunna skönja att gnista på stiften skulle kunna framkallas med hjälp av kicken...
Nu har jag satt tillbaka registerkåpan och ska till att ställa tändningen, jag kommer dock att vänta med det till i morgon då min advokat, som är en vänlig själ, skulle bistå mig.

Notera den finfina apparaten vars uppgift är att håla i vevskivan vid TDC. - Som ni säkert ser är det en kopia på Triump´s D571/2 så jag hoppas att jag inte blir stämd för piratkopiering nu.

Även en blind höna kan hitta ett korn.

Idag avlade jag en visit i Trafikverkets lokaler. Anledningen till detta var att, med anledning av mitt intresse för att följa vedertagen lag och ordning, tentera i trafik i allmänhet och motorcykeltrafik i synnerhet.
Tentamen klarades av med bravur och jag har nu kommit halvvägs i min strävan att, under ordnade former, kunna titulera mig motorcyklist.

När jag, efter avlagt prov, återvände till min bil noterade jag att jag parkerat på en av dom parkeringsplatser som var förbehållna Trafikverkets bilar för förarprov.
Som den vakne förstår så resulterade det lilla felsteget i en parkeringsbot, jag konstaterade kallt och snabbt att jag skulle komma att bli trehundrafemtio kronor fattigare inom åtta dagar.

Skönt att jag återigen kan fokusera på mitt lilla magnetproblem.

Jag hade mina aningar...

Nyss knallade jag förbi en dörr där den avbildade skylten satt, nyfiken som jag är öppnade jag dörren och gick in.
Väl inne stötte jag på en varelse som jag inte riktigt förstod om det var en människa eller ett djur. - Det visade sig senare att han var verkmästare och att han bara var från Skåne...

Jag blev inte det minsta överraskad när jag efter en stunds konversation med verkmästaren insåg att man därinne, precis som skylten antytt, under många år utvecklat magnettändningar under ARD's flagg.

Lite mer väskryckartrajja.

Dr. Bengtsson har också tagit del av spekulationerna och skickade dessa bilder, enl uppgift skall detta vara kring 2004.
Byggherren till vänster.

Information om väskryckartrajjan.

En del frågetecken angående den motorcykel, av märket Triumph, vars bakgrund på senare tid kommit att orsaka en hel del spekulationer och allmän oordning i mitt kabinett, har nu rätats ut.

Min mycket gode vän och humoristiska sparringpartner Sebban har i det tidigare inlägget klargjort följande:
"... hojen är byggd av Tobias som är vän med Biffen och båda är med i "motorfamiljen" Jokers. Cykeln har varit blå med gul framlykta och det är i stort allt som skiljer den från 10år senares upplaga. Den ska ha varit med i gasoline?"

I princip kan man nu konstatera att Sebban därmed har ursprungsbestämt byns senaste tillskott i fråga om buskörningsfordon.
Resten av trajjans liv hoppas jag att rocket och Sebban benar upp vad det lider...?

ARD Single fire.

Ingen gnista!
Jag kan ju inte ett skit om magneter och har inte ens lyckats lista ut var man kan köpa ny spole till en SF magnet - OM det nu är spolen, vilket jag inte heller har en aning om...
Jag kanske får börja med att byta konding i ren desperation.

Det var väl fan också!

När jag monterade förgasarna uppdagades det att mina otroligt läckra ventillock satt i vägen, jag behöver en distans mellan toppen och fuggen för att komma tillrätta med problemet.
En sån distans gick inte att uppbringa i brådrasket så det blev till att sätta tillbaka gubbjävelsoriginallocken.
Det duger naturligtvis för uppstart men sen vill jag nog bjussa brudarna på nåt läckrare...
Jag undrar förresten om den förlängning av insugsrören en distans innebär har stor betydelse?
Alltid är det nåt som trilskas.
Jag fick dessutom lov att montera/tillverka en dödare till magneten eftersom det inte fanns nån. Det är lite trångt i ett magnethus.

Kväsig apparat.

En av ungdomsmänniskorna i byn har gått åstad och köpt en så kallad väskryckarhoj. - Dessutom en mycket välutrustad sådan, hel och halvljus samt choke är bara en bråkdel av finesserna som fanns representerade.
Det norrländska ursprunget bergfästes av flakelack, springer och kromad ram.
Starkt jobbat John!

En Fredag helt i min smak.

Den här dagen har haft en obeskrivlig lyster omkring sig.
Redan vid uppstigningen klockan sju kände jag att dagen bar något drömskt i sitt sköte och sedemera visade det sig naturligtvis att min kvinnliga intuition återigen fått rätt.

Fundering, fräsning och såklart lite gloriös finfilning blev sysselsättningen för större delen av dagen. Projekt BUSE har uppträtt exemplariskt under dagen och jag njöt i fulla drag av dess framsteg.
Efter att verkstadspasset avslutats, helt utan missöden, vid halv fyra var det dags att återvända till mitt hemman, väl där lastades den något trotsiga Triumph som min advokat förvaltar för vidare transport till Lundins Mekaniska.
Tanken var att förena nytta med nytta och lite nöje då jag skulle hämta dom två Concentrik liken jag lämnade till Rune för komplettering/montering och min advokat kunde då, i samma veva, lämna sin Triumph Tiger 110 som efter montering inte visat minsta intresse för att fungera.

Vi snackade om swinviktiga grejer som vertikalfräsar, spjällförgasare, tafatta stockholmare och den ytterst intima kopplingen mellan motorcyklar och vapen.
Rune var som vanligt vid ett mycket gott mod vilket naturligtvis smittade av sig...

Väl hemma igen mosade vi i oss kabanoss och tog en romgrogg efter maten.
Jag är enormt nöjd med dagen och jag funderar just nu på om jag ska skruva dit fuggarna på Tonton eller om jag ska kosta på mig att bli full?
Sannolikt kommer jag att sikta mot att bli full eftersom jag kan fiffla med hojen imorgon istället. - Det ska fan hålla på att böka med gammalt skit på nätterna när man istället kan njuta sommarens antågande under överinseende av en flaska hårdkokta sockerrör!
För att ge den eventuelle läsaren lite att åtrå bifogar jag, som grädde på moset, en bild på en magnetdrivning där en så kallad industrirem står som garant för den klanderfria tändningen.
Varsågoda!

Just det!
Jag hade med mig en utomordentligt vacker sadel hem från Lundins Mekaniska, en sadel som verkligen andas klassiskt hantverk, tradition och estetisk fulländning.





Docent Lundin utövar sin magi.






Som nya.



Hönständer?

Fredag, naturligtvis med sedvanlig fråga.

Jag ber om ursäkt för den bristande disciplinen gällande veckans viktigaste inlägg.
Som vanligt är min nyfikenhet gränslös vad det gäller dryckesvalet i den fattiga statarstugan.
Så låt höra nu. - Vad retar den svenssonska gommen medan aftonen nalkas?
Jag återkommer senare med en dagsfärsk rapport från samtiden.

 

Vårmönstring.

Nu är det hög tid att låta raggen gå igen.
Eftersom att nån jävla idiot parkerat Buicken två meter ifrån ett pågående hojbygge under vintern var den tyvärr något dammig vid dagens driftsättning...

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 3.

Klockan hade blivit sex och han hade i princip inte kommit längre än att han fått på sig sina kläder.  Eftersom han och Ljuset i hans liv inte skulle iväg på några vidare utflykter under dagen, åtminstone inte som han hade informerats om, eller kanske snarare - åtminstone inget han kunde minnas att han blivit informerad om, så hade han valt bort den civila delen av garderoben till fördel för den mer populära arbetsinspirerade persedelkollektionen ur den lilla garderoben i tvättstugan. Eller garderob och garderob - hans arbetsklädesförvaring bestod inte av annat än en gravt överbelamrad tamburmajor.
Han hade, den dåliga starten till trots, till och med iordningställt lite mera kaffe och han gladdes åt sitt beslut angående påtår när han nu återigen satt parkerad på bron.

Näktergalen med sin vackert flöjtlika sång var ett gott sällskap tyckte han. Han hade en förkärlek till just Näktergalens sång, dock en ytterst moderat sådan eftersom han tykte att känslomässiga yttringar var något som hörde ungdomen till och således inget som borde få dimma sinnena hos giftasvuxna karlar och fruntimmer som borde ha viktigare saker för sig än att springa runt och vara känslomässiga.
Han trodde sig dock ha en liten aning om varför den där näktergalssången satt sig i både huvud och hjärta på honom.

I sin ungdom hade han legat på sjön och av en eller annan anledning som han konstigt nog inte längre mindes, hade tankern han låg på tvingats bogserats till ett varv i italien för reparation. Nu när han tänkte på det så framstod alltsammans än mer konstigt eftersom M/T Faunus, som fartyget hette, i princip var helt nybyggd då detta hände. Han ville minnas att det var nånstans i trakten av slutet på Augusti 1955...
Under tiden fartyget erhöll den vård det tarvade så åtnjöt besättningen, mot full betalning, vad man på den tiden kallade "frihet under ansvar" - Han visste inte ens om det uttrycket existerade numer.

Hursomhelst vaknade han efter den första nattens besinningslösa backanal upp i en svit på det anrika Grand Hotel Plaza på Via del Corso, i ett bakrus som inte gick att likna vid något han tidigare upplevt - vilket faktiskt var en hel del.
Han noterade att ett fönster till höger om honom stod öppet, trots det var det outhärdligt varmt i rummet.
När han omtöcknat vände sig om för  försöka lokalisera en klocka (En gång hade han blivit akterseglad i Buenaventura och det räckte gott tyckte han.)blev han varse att brevid honom i den sagolika sängen låg ingen mindre än ikonen Ingrid Thulin!
Han visste varken in eller ut, det enda han var säker på just nu var att han var i Rom, Ingrid Thulin låg och sov brevid honom samt att han inte tycktes ha några underbyxor på sig.
Efter att dessa tre konstateranden klarats av tilltog bakfyllan å det grövsta, hela hans kropp hotade att explodera om han inte tog sitt förnuft till fånga och återigen lade sig tillrätta med blicken fäst vid något stationärt föremål.
Han följde naturligtvis det ultimatum han givits av sin kropp, men innan han återgick till ryggläget skulle han nog fan visa den vem som egentligen bestämde över den, för tillfället, mycket sorgliga uppenbarelse som understundom lyssnade till namnet Lester.
Hastigt reste han sig och med susningar i öronen och ett tunnelseende som i det närmaste var att likna vid att titta genom tvä stycken fem meter långa entumsrör, tog han dom stapplande stegen till de två fåtöljerna och det lilla runda bordet med sin skiva i valnötsfanér. Svetten rann om honom och han kände hur dom salta dropparna brände som kamfer i hans ögon, han var alldeles iskall och huvudet smärtade inte längre utan kändes som om det var bortdomnat som i ett eterrus.
Äntligen fick han tag i vad han åtminstone trodde var en cigarettask, ivrigt slet han åt sig asken för att kunna avgöra vad den innehöll, den motoriska förmågan hade tydligen också satts ur spel en smula och han ramlade baklänges i samma ögonblick han slog asken i bröstet.
Som tur var hade hans nästintill dödliga strapats inte sträckt sig längre än ungefär en och en halv meter ifrån sängen. Således landade han, efter sitt reflexmässiga steg bakåt, raklång i densamma.
Hela hans kropp självde av utmattning och han gjorde sitt yttersta för att fokusera på den mimosagröna BH´n som lite slentrianmässigt slängts över den gedigna sänggaveln i gulddoublé.
Efter en tid slutade rummet att ömsom gunga, ömsom rotera och hans kropp verkade nöjd med att den fått sin vilja igenom.
Asken han nästan offrat sitt liv för låg alldeles intill hans högerben och han fingrade nervöst på den en liten stund innan han tog upp den. - "Hoppas det är cigaretter!" viskade han för sig själv medan han lyfte upp det framför de ömma ögonen och omedelbart konstaterade att så var fallet, det var mer än halva asken kvar vilket stärkte honom då det innebar att han skulle kunna ligga i sängen hela dagen om han var tvungen.

Han tände en Alfa Filtro de Luxo och i samma ögonblick han lät lungorna fyllas med röken kände han att han, under gårdagen eller natten, sannolikt rökt fler än dom sex sju cigaretterna som saknades i asken.
I takt med att pulsen gick ned avtog suset i öronen och efterhand påminde fru Thulins djupa andetag honom om att han inte var ensam...
FRU Thulin! Tänkte han. - Hon är ju för faan gift! Dessutom är hon nio år äldre än mig. - Hur fan gick detta till...?
Tvehågset funderade han på hur en eventuell fortsättning på den här dagen skulle komma att se ut? Rent teoretiskt skulle han kunna rafsa ihop sina persedlar, klä sig och hastigt lämna sviten och på så sätt undvika alla eventuellt penibla bryderier som skulle kunna blomma ut ur en dylik situation. Samtidigt visste han att en sån manöver skulle sluta i att han omedelbart avled, vilket i och för sig skulle ge exakt samma resultat angående att undgå eventuella pinsamheter.
Å andra sidan ville han väldigt gärna veta vad som föranlett det ekivoka utspel som, han nu villigt intalade sig själv, hade ägt rum under natten.
Han bestämde sig för att ligga kvar av två anledningar.
Den ena var att han inte hade något egentligt val, den andra var att han nu verkligen måste veta om, och isåfall vad, han och fru Thulin egentligen haft för sig.

Precis när han försonats med tanken om att ligga kvar kände han den välbekanta, brännande smärtan över ryggen på den högra handens pek och långfinger.
"Men för HELVETE!" skrek han, utan att tänka sig nämnvärt för...
Till vänster om honom började den omåttligt vackra kvinnan röra på sig, han stelnade och lade det som var kvar av cigaretten i en konjakskupa som låg på golvet bredvid honom.
- Vad skulle han göra?
Låtsas sova, eller kanske försöka agera pigg och alert? Han bestämde sig för det första alternativet eftersom han utgick ifrån att nyvakna, eventuellt bakfulla skönheter avskydde klämkäcka nervvrak.

Efter en kort stund tog tystnaden slut.
- Nämen vad trevligt! God morgon.
Med spelad yrvakenhet tittade han upp på fru Thulin, som nu satt upprätt ,med benen i lotusställning, på sin sängens vänstra sida.
- God morgon. sa han med en något skakig röst, vad trevligt att se dig igen.
Egentligen var ju detta första gången han såg fru Thulin eftersom hans minne från kvällen innan, då han anade att dom faktiskt setts på riktigt för första gången, var i det närmaste som bortblåst.

Hon log mot honom och bad att få en cigarett, han gav henne asken och den vita Ronsontändaren som av någon anledning låg på hans bröst och som han inte alls kändes vid.
Efter att hon tänt cigaretten frågade hon artigt vad han hette och vad han gjorde i Rom, han svarade och frågade detsamma, hon skrattade när hon fick frågan om sitt namn och han skämdes en smula över att han försökt framstå som om han inte kände till vem hon var.
Dom fortsatte att prata om ditt och datt och hela sitsen kändes konstigt nog helt naturlig, och till slut dristade han sig att fråga fru Thulin om nattens bravader.
Hon svarade, och även om han blev generad hade han ingen anledning att tro att hon for med osanning gällande nattens händelser. Av hennes detaljerade berättelse att dömma hade hon dessutom, med största sannolikhet varit i det närmaste nykter.
När han insinuerade att fru Thulin var just fru så berättade hon frispråkigt om att hon och hennes man hade gett upp varandra för länge sen. En av anledningarna var enligt Thulin att maken Claes Sylwander inte stod ut med hennes enorma framgångar i kombination med hennes veckolånga utflykter tillsammans med den österrikiske kemiingenjören och sedemera chefen för det av honom nystartade Svenska filminstitutet - Harry Schein, samt att hon hade en fäbless för charmigt alkoholiserade män, vilket rimmade illa med Sylwanders näst intill obefintliga konsumtion av starkvaror som hon länge observerat med illa dolt förakt.
Att Ingrid och Claes skulle skiljas hade ett barn kunnat räkna ut då och där, en Augustimorgon i en svit på anrika Grand Hotel Plaza i Rom, och ett år senare gifte  hon mycket riktigt om sig med den gravt charmoliserade och omåttligt rika socialdemokratiske maskoten Harry Schein.

Innan dom skiljdes åt delade dom på en flaska Piper-Heidsieck och tog dom två sista Alfa Filtro de Luxo ur den knögliga asken, Hon berättade för honom om Bergman, Von Sydow, Lars Ekborg, Yvonne Lombard och han låg raklång i sängen och lyssnade noggrant.
Bakruset han tidigare trott skulle sitta i ett par tre år, var nu som bortblåst och han hade aldrig mått så bra.
Så småningom reste han sig, tömde glaset, gav fru Thulin en sista ömsesidig blick av samförstånd och lämnade rummet.
Han kände sig stärkt och en liten aning renare än tidigare - som att en del av allt det vackra spillt över på honom och färgat honom för alltid...

Det sista han hörde från sviten innan dörren stängdes bakom honom var den flöjtlika sången från en näktergal.

Beroendeproblematik, eller bara patologisk narcissism?

Nu ska Tonton få förgasare, närmare bestämt ett par begagnade och dessutom okompletta Amal Concentric som jag bytt till mig mot en bärplockare.
Jag fick precis hem dom från ytbehandling och bifogar därför så kallade före och efterbilder. Från en alldeles fruktansvärt lam glasblästrad yta till en gloriöst vacker, använd och erfaren yta, detta som genom ett trollslag.

Firma Lester Boré har, förutom tillverkning av pistolreplikor från svensk filmindustris absoluta glansdagar, även viss typ av ytbehandling på sin spartanska meny.

På tal om Tonton så har kopplingen dessutom behagat knasa, mycket märkligt med tanke på att hojen inte ens har gått än...
Tändningen måste väl också ställas antar jag? - Fan vad jobbigt det blev nu. Jag vill ju ligga på soffan och drömma om den tid som flytt, inte lorta ned mina små skira flickfingrar i ett smutsigt garage.

Sådär ja!

Precis efter att jag bestämt mig för att sluta stänka bittra tankar omkring mig så hittade jag en internetsida vars enda syfte är att få folk att gå ur Svenska Kyrkan.
Ironiskt undrar jag vem som ligger bakom den...?
Att det skulle vara två åttiotalister vid namn Emil och Anton, vilket görs gällande på sidan, tror jag inte ett förbannade dugg på!

Jaja, tillbaks på ruta ett igen då! - Jag kanske skulle ta och sätta upp gardiner och göra lite hemtrevligt här på ruta ett eftersom jag sannolikt är dömd att stå här och trampa för evigt...

Lördagsglamour.

Efter att jag ledsnat på min egen framtoning och behöver göra helt om kommer här ett par fotografier föreställande en skapligt mustig maskin som tangerar det tidigare rekordet i swinballhet.
Titta noga för man vet som bekant aldrig när ögonen ramlar av.
För att blidka den solkige fantomnostalgikern bjuder jag dessutom på en påminnelse av vad som en gång var. Rikstelefonen på bilden tillhandahölls naturligtvis av anrika Televerket.

Varsågoda!

Observera att bilderna inte är en del av mitt enorma Instamatic-arkiv, utan stulna av/hittade hos Chopcult.

Ett skimmer av avkoppling.

Fredag igen!
Att Rosengårdsskolan har beslutat slå igen portarna är absolut ingenting som jag kommer att låta dämpa den uppsluppna stämning som råder i det vårrusiga kabinettet, snarare tvärtom...
Konstigt att det är just den skolan, i det området, i den staden, som tvingats lägga ner verksamheten pga ett "totalt misslyckande" i sitt uppdrag att lära.
Sju av tio klarar inte att gå ut grundskolan med ett godkänt betyg!
Undrar förresten hur många i den skolan som inte kan simma? - Jag har läst att simkunnigheten bland svenska barn är sämre än någonsin, precis som svenska barns förmåga att kunna läsa eller skriva på svenska.

Nåja.
Nog om tragisk samhällsutveckling och den rikspolitiska, på gränsen till antagonistiska, flathet som råder i den moderna versionen av Sverige.
Fredag som sagt...

Att njuta veckans bästa dag med sol, både ute, inne och i sinne, är en ynnest jag hoppas att fler än jag kan tillskrivas.
Nybryggt kaffe - självfallet i Stig Lindbergs Berså.
Kaffet tillsammans med en Calvados och en cigarr kommer att, med breda passionerade penseldrag, måla min eftermiddag och min afton i purpur och skimrande guld och jag kommer med glädje att vara en del av det makalösa stilleben som vår himmelske fader ämnar skapa.

Att få lyssna till det böljande landskapets budskap om den annalkande sommaren och dess löfte om soldränkta dagar och glimmande silverbeslöjade nätter, medan späd grönska gjuter nytt hopp om framtida stordåd i den åldrande själen, är en så magnifik upplevelse att även det egna jagets villfarelse om forna tiders förträfflighet står sig slätt.
Fagert är också att få  bevittna när den brusande sunnan stryker linblont hår från pannan på oskyldigt lekande barn som, ovetande om att deras framtid i samhället inte på något sätt är den oas av goda förutsättningar som deras fäder så självklart åtnjöt, skrattande jagar vårens allra första nyvakna fjäril. -  Så fagert att inte ens giganter som Gustaf Fröding eller Dan Andersson skulle med pennan allena, kunna vidarebefodra ett dylikt skådespel.

När Fredagen, i egenskap av det godas representant och betvingare av det mörka, tågar in i veckans stadskärna och förklarar den befriad från Lördagens tyranneri, då kommer kabinettet att vara den självklara mötesplatsen för såväl dom mer meriterade som för dom nytillkomna hyllarna av fredaglig storhet.
Det kanske inte sker denna fredag, eller nästa fredag, eller fredagen efter den, men förr eller senare kommer dagen som profeter under årtusenden skaldat om och himmelriket på jorden kommer därmed att vara ett faktum.

Som alltid på fredagar så trånar min själ efter inblick i dryckesvalen hos den stryktåliga massan av mer eller mindre livegna trälar, ledbrutna och sönderfrusna backstugusittare och inte minst den svenska industrins aktievinstproducerande marionetter.
Så låt höra! - Vilket liquidum kommer under kvällen att porla ur edra vackra karaffer eller kantstötta krus?
Vågar man hoppas på en liten Chartreuse...

Projekt BUSE del 6.

Förmodligen lättare att rita än att fräsa ur... Enligt mina mycket noggranna beräkningar ska det i alla fall vara genomförbart.
Om jag lyckas med att få till detta utan tankevurpor och omedelbar kassering som följd ska jag fan börja lira på lotto.
Det sannolika är dock att jag inleder med en tankevurpa och får åka hem och gråta på kammaren för att sen börja om från början. - Nu fick jag prestationsångest!