lördag 31 augusti 2013

Imorgon är det val.

OM den eventuelle läsaren, vilket jag förutsätter, är medlem i Svenska kyrkan, så har den ynnesten att få avnjuta sina demokratiska rättigheter genom att rösta i kyrkovalet.
Detta sker imorgon och min rekommendation är att den berättigade deltar.

måndag 26 augusti 2013

Den bortglömda historien om en mänsklig spillra.

Bror Leo Ambrosius Larson, eller helt enkelt bara Leon Larson, föddes i norduppländska Älvkarleby (Där för övrigt även den syndikalistiske Stig Dagerman växte upp) den 3:e Augusti 1883 och avled i Spånga den 21 Mars 1922.

Leon anses vara en av de första svenska proletärförfattaren, han var dessutom anarkist, poet, uppviglare, våldsverkare, bombman och fängelsekund.
Hans far var järnverksarbetare och familjen lämnade Uppland till förmån för Malmö och Leon, då femton år, sattes i arbete som smedlärling.
Yrket som smed, eller kanske att behöva ha ett yrke överhuvudtaget, var ingenting för den spenslige ynglingen som slutade i smedjan efter en tid. För att dölja saknaden av inkomst kom den unge Leon på den pigga idén att sätta eld på vinden i huset som familjen bodde i, detta uppdagades naturligtvis och den gode Leon dömdes femton år gammal till sex månaders fängelse/straffarbete.

Notering 1899.
"Den 24 juni – midsommardagen –inträffar [kl. 03.45] ett eldsvådetillbud i ett vindsutrymme i huset Brunnsgatan 3, beläget i Malmö stad.
Branden blidkas inom kort och vållar inte någon större skada. Dock tycks branden vara anlagd.
Misstankarna om mordbrand riktas inom kort mot den i vindsutrymmet boende – en yngling född år 1883 och vid tillfället ännu inte sexton år fyllda. Pojken hade larmat polis och brandkår och därefter deltagit nitiskt i släckningsarbetet. Enligt förhöret [daterat den 28.6 1899] hade den unge mannen efter <ihärdigt nekande och flera olika uppgifter> slutligen erkänt att han hade anlagt branden, detta för att undanröja bevis för det faktum att han [utan sin moders vetskap] hade sagt upp sig från sitt arbete som smideslärling och därmed inte kunde lämna något bidrag till hemmets anspända ekonomi.
Bror Leo Ambrosius Larsson, som den unge mannen uppgav sig heta, döms till sex månaders straffarbete. Brottet betecknades såsom <försök till mordbrand>.
 
Efter att sonen avtjänat sitt straff flyttade familjen till Stockholm och där kom han i kontakt med Ungsocialisterna från Norra klubben.
Leon tillhörde den våldsamma del av Norra klubben som kallades "Juntan", Ett klassiskt utomparlamentariskt vänstergäng som bl a. ägnade sig åt vapenövningar i Solnaskogen. Leon gjorde vad han kunde för att framstå som något annat än det mänskliga avskräde han var och gick oftast beväpnad med en revolver som han mer än gärna avlossade i väggar och tak...
Eftersom den arbetsskygge Leon hade skrivarambitioner, och dessutom talang, skrev han en hel del och 1904 debuterade han då hans alster publicerades i Hinke Bergegrens anarkistiska tidning Brand.
Diktsamlingarna Hatets sånger och Ur djupet utkom 1906

I samband med det finska revolutionsförsöket 1905 kom juntan i kontakt med revolutionära finnar som finansierade sin verksanhet genom bankrån, och det var just efter ett bankrån i Helsingfors som finnarna kom till Sverige. Leon och hans bror Emerik tog naturligtvis emot dom med öppna armar och lät dom bo tillsammans med bröderna i deras lägenhet på Västmannagatan 24 i Stockholm.
Tillsammans förberedde dom ett bankrån i Stockholm, en del av utrustningen som skulle användas vid rånet var bl a. 35 dynamitpatroner som Leon varit med och smugglat från Tyskland.
Mycket talar för att anledningen till att rånet aldrig kom till stånd var att Leon fått kalla fötter och anförtrott sina planer åt salongsanarkisten Hinke Berggren som i sin tur delat hemligheten med sin dryckesbroder Landsfiskal Lars Stendahl.
Kontentan blev att polisen stormade brödernas lägenhet och grep alla inblandade, dom finska anarkosocialisterna landsförvisades medan Leon och hans bror slapp undan straff.

Notering 1906.
"En våning belägen på Västmannagatan 24 i Stockholm forceras av ett okänt antal poliser. Räden resulterar i en diger kollektion dynamitpatroner, stubintrådar, dynamittändhattar och dylikt eruptivt material. I lägenheten hade Emmerik och Leon Larsson sitt hem. Brödraparet anhålls tillsammans med ett sällskap finländska politiska flyktingar vilka tillfälligt residerar i lägenheten. I förhör uppges att bomberna in spe är avsedda för bankrån.
Desertörerna förvisas medan Emmerik och Leon undslipper straff.
I den uppbragta debatt som följer, antyds att den prominente poeten Leon Larsson varit högeligen engagerad i de brottsliga avsikterna. Han hade dock i rättan tid förstått att vända sin kappa och därigenom undkomma vite – genom att ange sina vapenbröder."
 
Vissa källor gör gällande att även Leons bror Emerik fängslades efter "Bombfabrikstillslaget" och avled i fängelse 1909. - Även brodern var tuberkulös.
 
Under 1900 talets början var Leon Larsons Ungsocialistiska kamrater inblandade i en hel del spektakulära övningar som var och en är ytterst intressanta...
1907 - Det skånska postrånet.
1908 - Amaltheadådet i Malmö hamn.
1909 - Det Wånska attentatet på Tsar Nicolaj II i Kungstrådgården.
 
Efter Amaltheadådet började rykten göra gällande att Leon Larson, som minsann gick straffri när förberedelserna till bankrånet uppdagades, vände kappan efter vinden när det passade honom och att han sannolikt varit angivare i flera fall av oegentligheter som Ungsocialisterna hängett sig åt i sin revolutionära strävan. Detta tacklade Larson med att hämnas på sin gamla mecenat Bergegren genom att 1909 ge ut romanen Samhällets fiende där han gör upp med anarkosocialismen, Ungsocialisterna och dess ledare Hinke Bergegren.
Boken gjorde honom populär i borgliga kretsar - Om än bara för ett litet slag...
Samhällets fiende tillsåg naturligtvis att Larson var ute i kylan, av sina tidigare kamrater bland ungsocialisterna sågs han nu enbart som en förrädare och hatet mot honom sträkte sig ända bort till socialdemokratins vänsterflank.
 
När boken utkom bodde Larson med sin hustru i Halland där dom båda vårdades för tuberkulos under överinseende av Victor Berglund på Sundsholms sanatorium. Larson hade för övrigt fått rådet att uppsöka Berglund, som var känd för sin fackkunskaper, av självaste Zeth "Zäta" Höglund. - Per Albin Hansson rivalen, Leninkramaren och grundaren av sveriges första kommunistiska parti, som dessutom senare dömdes till anstalt i samband med den så kallade "Förräderiprocessen". 
1909 säger Larson i en intervju med Hallandsposten att han mottagit hotbrev från ungsocialisterna där han bl a. varnats för att komma till Stockholm på grund av romanen Samhällets fiende, en bok han själv menar var tänkt att hjälpa den ungsocialistiska rörelsen att komma in på en mer reformatorisk väg.
 
I början på Mars 1910 sprids nyheten om att Larson själv utsatts för ett bombattentat. Återigen berättar han sin fabel för Hallandsposten.
Larsson berättade att han vid hemkomsten en dag funnit ett paket, adresserat till honom men inte postbehandlat. Han blev misstänksam och tog paketet för att gå till sanatoriet och undersöka det. På vägen drog han i paketsnöret. Han hörde ett fräsande ljud, kastade ifrån sig paketet och sprang undan, varefter han hörde en knall. Vid undersökning av resterna befanns de innehålla en primitiv bomb gjord av en krutladdad plåtburk med spik och skrot.
Larson anmäler saken till polisen och menar att attentasmannen bör finnas bland någon av de människor som känt sig förådda av Samhällets fiende. Varken polisen eller Hallandspostens reporter är dock helt övertygad om sanningen i Larsons historia och det visar sig snart att han själv konstruerat bomben av material han köpt i en handelsbod i närheten.
När reportern ställer Larson mot väggen och frågar om det inte var han själv som riktat bomben mot sig erkänner han att så var fallet.
 
Hallandsposten publicerar den 15 Mars 1910 en text av samme reporter:
"Då jag efter noggrannt övervägande kommit till den åsikten, att jag genom förtigande av vad jag vet i denna sak endast skulle bidraga till en därav oförtjänt människas förhärligande och attentatet möjligen kunde ge upphov till nya klasslagar (vilkas nödvändighet med anledning av denna historia redan proklamerats!), får jag härmed upplysa att hr Larsson själv tillverkat den bomb, som sedermera påståtts vara riktad mot honom. Detta mitt påstående grundar sig dels på av mig innehavda ovedersägliga bevis, dels på hr Larssons till mig avgivna bekännelse. Jag skulle icke ha rört vid denna tragikomiska historia, om icke absolut oskyldiga människor blivit misstänkta för det förmenta attentatet."

Efter att Hallandsposten publicerat Larsons erkännande dementerade han alltsammans i ett telegram till tidningen men han tog samtidigt tillbaka sin tidigare polisamälan.
Kort därefter reste Larson till USA, möjligen för att försöka få sin karriär tillbaks, men 10 månader senare var han tillbaka i Sverige igen.
Larson gav visserligen ut ett par böcker till under 1910-talet men då genom den antisocialistiska och fosterländska propagandaorganisationen Svenska Folkförbundets Publikationer.
När Döden väl red i fatt den tuberkulöse Leon Larson hade han fallit, från att sälja i nästan samma volymer som Strindberg, till att vara i princip helt bortglömd av den stora massan.

Så!
Den uppmärksamme kan efter fullgjord läsning konstatera att den redikala vänstern har en historia full av motsvarigheter till 2001 års kravaller i Göteborg.
Är den uppmärksamme dessutom en smula paranoid kan den också fundera på om rörelsen, likt alla andra rörelser, kommer att närma sig sina rötter? Med dagens våldsinflation blir det sannolikt inga trevliga torgmöten framöver i så fall...
Ehuru Leon Larson var en rådvill själ som inte riktigt visste vad han trodde på, eller om han "vaknade upp" på äldre dar förtäljer inte historien, vad den däremot förtäljer är att en människa som brinner för sin sak kan vara till stort gagn för en nation, på samma sätt som den kan vara till stort besvär.

Naturligtvis är jag väl medveten om att många av de tidiga proletärdiktarna/författarna, med ledord som fosterlandkärlek, plikttrogenhet, arbetsamhet osv. satte folket och nationen i första rummet. - Det finns en uppsjö med bra exempel på detta.(Dvs folk som, till skillnad från Leon Larson och hans kamrater, inte var våldsverkare.)
Att den svenska arbetarrörelsen har tappat fotfästet totalt är uppenbart och påvisas med tydlighet om man läser vissa alster av te.x Fabian Månsson eller KG Ossiannilsson.
Jag undrar stilla hur många av anhängarna till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti som överhuvudtaget har funderat på vad ett arbetareparti borde hålla på med?

Ett exempel på god proletärdiktning som skulle få dagens övergödda sossar att sätta löjromstoasten i vrångstrupen och omedelbart tillkalla kammartjänaren i syfte att badda det, av svettpärlor prydda, fetlagda ansiktet.


En intressant detalj rörande Leon Larson är att han är morfar till den briljante historikern Herman Lindqvist.

söndag 25 augusti 2013

Ögongodis.

Ett äkta outlaw styre av nazimodell, tillverkat i Texas på sextiotalet av en numer åldrad outlawbiker, och till råga på allt förnicklat!
Min vällust över att kunna njuta denna kulturhistoriska ädelsten är obeskrivlig.

Den återstiftade bekantskapen med det egna vansinnet var i sanning en sinkadus på gränsen till övermäktig.

I samma ögonblick som det avslutande handslaget stadfäste min senaste motorrelaterade affär visste jag att kontraktet som band mig vid kreativt vanvett återigen hade förlängts med ett antal timmar, gladeligen och utan tvekan fyllde jag bläckhornet med mitt syrefattiga blod och skrev på. - För vad kan väl vara sämre än att förtäras innifrån av likgiltig och livsföraktande passivitet? Den själsliga förruttnelsen utbredning får icke givas någon frihet utan måste ständigt, och till varje pris, hållas i schack.

Sedan kontraktet skrevs har har min arbetsförsäkring lagrats och mognat i hopp om att uppenbarelsen om dess slutgiltiga prakt ska fulländas. Ännu är den inte riktigt fulländad men vissa detaljer har klarnat.
Som ett led i påbörjandet av projektet Sinkadus införskaffde jag igår ett par trettioniomillimeters sportsterkronor med stolpe och allt.  - Vackert är bara förnamnet!
Synd att inte kompletta fyrtioenmillimeters Hydra ben växer på träd...

Hursomhelst.
Nu är det bara att börja riva. Om den eventuelle läsaren skulle se något av intresse så säg till för all del.
Moroten och lådan skall naturligtvis behållas.

Och glöm nu inte att både handens och hjärnans arbetare är lika mycket behövda i en nation.

Just det!
Igår kom Arnold förbi med ett apparat han lackat åt en kund. - Vansinnigt läckert! Eller förresten, i det här sammanhanget kanske "Sjukt fett!" är ett mer passande uttryck?

Rivardags.

Med lite fiffel och polering så kommer detta att bli bra.

Galen av åtrå spakade han trehjulingen runt grannskapet för att förevisa
en av teknikens absoluta kuriositeter.

fredag 23 augusti 2013

Känslofredag.

Äntligen har blombudet kommit med veckans vackraste snittblomma - fredagen.
Att veckans bukett domineras av fredagens överdådiga frihetskänsla är ställt utom allt rimligt tvivel, jag tar ödmjukt emot buketten, och kommer naturligtvis att tänka på Arne Quick.

Att Arne Quick hade förvärvsarbetat och levt ett högst alldagligt liv innan han uppnådde den mytomspunna superstjärnestatus man idag förknippar med honom, det framgår med all önskvärd tydlighet i och med den inledande textraden i hans världsberömda melodi Rosen.

"När man söker stundens sorger glömma, är det skönt att vaken gå och drömma."

Verklighetsflyktens välgörande effekter är, i både stort och smått, ett fenomen värt att hylla under fredagens sprakande lyckofyrverkeri.
Inom kabinettets väggar är det dock kutym att man håller sig inom ramen för vad Svea rikes lag tillåter, i övrigt står det den enskilde besökaren fritt att avgöra på vilket sätt han vill frigöra sig från kapitalets slaveri och rutinens rasslande bojor.
Skulle det ske genom den steglösa berusning bacchi nektar har att erbjuda så finns det sannolikt en uppsjö med godtemplare som, om dom bara kände till saken, skulle ondgöra sig över att alkoholen slagit sina djävulska klor i den arma stackars människan som naturligtvis bör råda bot på sitt okristliga leverne. Skulle det det däremot ske med hjälp av den oskyldiga dagdrömmen finns det sannolikt ingenting att klanka ned på.
Den räddhågsne och lismande ja-sägaren hade således, med all säkerhet, valt den oskyldiga dagdrömmens alternativ. Den stryktålige och obevekliga sanningssägaren däremot, han väljer naturligtvis att låta rebellen inom sig få syre genom att hänge sig åt den mer politiskt inkorrekta verklighetsflykten, vars grundbult oftast destillerats minst en gång.

Naturligtvis önskar jag att kabinettets gemenskap delar med sig av all den glädje och all den sorg som tvivelsutan gömmer sig i de raka tunna glasen... Dessutom står min förhoppning till att samma anskrämliga samling av hålögda representanter för samhällets träckstinkande och medellösa bottenskrap gör sig besväret att bjuda på dokumentära skildringar av aftonens diet.
Tala nu eller tig för evigt.


Slutligen en rekommendation:
Om du är en människa som har en god relation med ditt inre känsloliv och samtidigt är, av ångest, rastlöshet och tristess, slagen ur balans. Lyssna INTE till Jörgen Petersens tolkning av "Odnozvutjno gremit" (eller som den svenska versionen heter "Jag har hört om en stad") medan du, som en del i din strävan att ordna mat på bordet åt dina nära och kära, sitter fast i en bilkö utanför Rinkeby . - Det kommer enbart att resultera i att dina vindpinade kinder väts av tårar och din ångest kommer att bli än djupare.
För att komma upp till en dräglig nivå efter en dylik incident krävs åtminstne tio till femtom Hurriganesvisor.

Just det!
Mitt Projekt Sinkadus -Den möjligt politiskt inkorrekta motorcykeln- har smugit igång...

tisdag 20 augusti 2013

Internationalisternas strävan att förinta det nationella välmåendet.

Jag har den äran att för tillfället vara på plats i den kungliga huvudstaden om dagarna, naturligtvis i avsikt att bidra till försörjning åt 1) mig och min familj och 2) dom människor som inte försörjer sig och sin familj.
Under de dagliga resorna till min arbetsplats i Hornsberg passerar jag ett brobygge bakom Karolinska Institutet mot Essingeleden.
Det intressanta med detta brobygge är att jag aldrig sett några svenska betongare, inga svenskregistrerade lastbilar som kommer med material och heller inga materialpallar med svenska företagsnamn på. - Jag vet tyvärr inte vilken nationalitet arbetarna har och det gör sannolikt inte Trafikverket heller...
Den ointresserade gemene mannen gör kanske inte någon notis av detta scenario eftersom han förmodligen skiter i vem som gör vad längs Essingeleden, huvudsaken är att dom blir färdiga med vad dom nu gör å det snaraste.

En fundering kring detta skulle kunna låta enligt följande:

En så pass stor infrastruktursatsning är garanterat skattefinansierad, så hur i helvete kan det vara tillåtet att låta ett sånt projekt "konkurrensutsättas" med följden att allsköns jävla skojare och fifflande storfräsare kan vara med och tävla om våra skattepengar? I förlängningen lämnar pengarna sverige och sedan delas dom ut till de allra äckligaste företrädarna för det globala näringslivet. Till det finns det ett antal polska, estniska, rumänska eller irländska grovisar som får en slant som dom kan beskatta i sina respektive hemländer. - Det innebär att samtliga skattepengar som investerats i projektet försvinner, utan att ge vare sig nya skattepengar eller arbetstillfällen åt svenska grovisar.
Och ja! - Jag vet att det finns svenska företag som trollar bort beskattningsbart kapital utanför sveriges gränser men då handlar det om skatteplanering från företagets sida, vilket man naturligtvis kan ha åsikter om, och inte ren och skär statsstödd galenskap.
Hur faan skulle det kunna bli en god affär att låta alla pengar lämna landet istället för att dom användes till löner, materialinköp osv i Sverige?! - Nationella arbetstillfällen och skatteintäkter måste väl smälla högre än att förse baltikum med externt guld från Sverige?
 Hur man som politiskt vanföreställd kan låta "principideologi", och förmodligen EU direktiv, gå före det sunda förnuftet och folkets bästa är helt obegripligt.
Att folkets bästa numer är ett brokigt och vitt begrepp som inkluderar allt ifrån renbetesmark till heltäckande klädsel för kvinnor vet jag såklart, men jag tycker inte ens att man försöker värna folkets bästa.

Trafikverkets Jan Schönbeck, som aktivt försöker få in fler utländska företag i Sverige, säger:
"Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen." - Man ska i det här sammanhanget ha klart för sig att "utländska leverantörer" egentligen betyder "ett företag med huvudkontor och vinstbeskattning i ett bestämt land men som plockar in den billigaste arbetskraften från diverse obestämda länder"
Jag hoppas att Jan förstår att dom faktiska leverantörerna han pratar om är människan/människorna som är utförare av det praktiska arbetet och inte en företagsledare i Frankfurt.

Den kritiske skulle kanske replikera mitt resonemang med att "svenska företag minsann är ute i andra länder och jobbar och då drar ju dom in skattepengar hit" och det må vara sanning, men svenska företag är inte dummare än att dom lejer in den billagaste arbetskraften om dom kan -ute i världen är inte den svenske arbetaren den billigaste- således genererar dessa "svenska" utlandsprojekt inte mer svenska jobb än möjligtvis projektledning/projektering vilket inte är nån större folkvandring att tala om. Och för övrigt så skiter jag i om andra länder ger bort sina arbetstillfällen till oss, det är ju deras val, men det smärtar mig att vi har fallit i fällan att tro att en nation ens kan "konkurrensutsättas"!
Det säger sig ju själv att länder sinsemmellan i praktiken inte kan konkurrera prismässigt med annat än produkter. Att konkurrera med priset gällande människor är naturligtvis lockande men vad händer när Jan Schönbeck börjar jobba vid skolverket? - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."
Eller när han blir Landshövding och ansvarig för bl a sjukvården? - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."
Vem vet, Jan Schönbeck kanske blir Överbefälhavare... - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."

Anledningen till intresset för "ökad konkurrens" skulle ju kunna vara att Internationalisterna vill att alla ska ha samma levnadsstandard. Vilket i sin tur skulle resultera i att hela jordens befolkning lever i en privatekonomisk situation som är jämförbar med den i Armenien.

Som tur är är jag alldeles för dum i huvudet för att förstå mig på sånt här. I annat fall hade jag sannolikt haft grava problem med att folk som har betalt för att låta nationen stå i centrum inte ens låter henne få en statistroll i föreställningen om den gränslösa girigheten och de kortsiktiga aktieägarnas krav på snabb profit, utan nationen får istället spendera föreställningen i källaren där vem som helst, helt utan motprestation, får utnyttja henne enligt sin egna smutsiga agenda. Allt medan vi hjälpsamt torkar förövarens svettiga panna...



söndag 18 augusti 2013

Mälaren rakt 2013.

Igår var det dags för dagen som skulle komma att gå ifrån "tio små negerpojkar", via en del krutrök, till att slutligen landa i en magisk afton.

Jag hade för avsikt att bjuda ett par vänner till ett mindre gille under dagen, i samband med den årliga festen hos Strul Mcc efter MCM-rallyt Mälaren Runt. (Alternativt Mälaren kort eller Mälaren rakt, beroende på vilken typ av stenhård motorman man är)
Tyvärr började den bildliga glädjbägaren smolkas ganska ordentligt redan när det första sorgebeskedet kom - Xylografen skulle sannolikt kancellera resan till mitt gods då det rådande väderläget vid hans boställe var att likna vid ett monsunregn.
Strax efter kontaktade jag Världsmästaren, den mest långväga gästen, som till och med bor i ett annat land, bara för att kunna konstatera ytterligare ett återbud på grund av väta. Mitt gille började tunna ur en smula men jag närde mitt hopp med garanter som Sebban, Johan och Jerker, och jokrar som skrothandlare Plund och min Advokat.
Som en direkt följd av problem med att ordna omsorg åt sina arvingar tvingades Sebban avstå och Arnold hade redan packat upp Trangiaköket inne hos Strul och var därmed vid sin läst.

Konklusion.
Jag, Ljuset i mitt liv och Johan hade en trevlig dag med hagelgevärsövningar, glödgat svin och olika typer av rusdrycker. Dessutom dök Plund och hans ömma fru upp efter en stund, då Plund själv är pacifist vägrade han dock att greppa den italienska knallpåken - hans hustru däremot, visade vilken levnadsglad och nyfiken människa hon är genom att prova ett par skott. Tyvärr kunde jag inte erbjuda ett gevär som passade då stocken på min bössa var något för lång för att passa henne. - Det skulle i och för sig kunna vara så att fru Plund har för korta armar...?
Även Jerker kom smygandes efter ett litet slag och naturligtvis var han inte sen att stämma in i den dubbelpipiga stämsång Johan och jag redan påbörjat.
Dessutom bjöd moder natur på ett fantastiskt vackert väder så allt var till belåtenhet - den strida strömmen av sorgebud till trots.

Efter att alla lerduvor i lådan tagit slut hängav vi oss åt en formidabel svinsexa och därefter vidare transport till Strul i den väntande droskan.

Redan innan vi kommit in på festen började spektaklet - Sala Motorcircus hade nämligen ställt upp sin drom alldeles utanför Motorgården och jag kunde inte motstå tjusningen det innbär att se riktigt hårda motormän utmana döden.
Ljuset i mitt liv såg faktiskt lite spak ut då och då, trots att hon borde vara luttrad då hon valt att leva med en riktigt svajjig människa... Johan däremot hade ett tvättäkta leende på läpparna när uppträdandet var över.

Väl inne på området avverkades den sedvanliga inspektionspromenaden i jakt på ögongodis. Det finns onekligen en hel del och som vanligt så representerade Sinnersfarbröderna det mesta i den genren, men efter mycket om och men så dök Jerkers kompis Andy Niemi upp och hans hoj blev genast den ballaste på området. - Hans sena ankomst berodde på att han hade fått punka utanför Västerås, Jerker raggade tag i prylar och klarade därmed skivan.
Vi träffade Arnold som stod och spisade jazz medan han drack, hör och häpna, öl? - Jag måste nog kontrollera anledningen till ett såpass märkligt tilltag...
Rätt som det var dök Sebban upp som en blixt från klar himmel, vilket naturligtvis gladde mig något alldeles makalöst! Att vara i lag med sina närmaste är onekligen en ynnest.
Jag spenderade en stund hos Sidfläsk, vars middagsdukning var fullständigt sagolik, pratade lite med den mycket trevlige Prästgårdsinnehavaren och kollade på deras veteranmotorcyklar. Det verkar vara en spännande hobby det där med "veteranare".
Prästgårdsinnehavaren livade dessutom upp mig något alldeles oerhört med historien om när han begåvat sin hustru med en så kallad "CP-ruska", en gåva han försäkrade inte hade fallit i god jord för att uttrycka saken i moderata ordalag.

Den musikaliska biten sköttes av bla Stacie Collins med band.
Djävulen vad den flickan är energisk! - Swinjuste att både ha bra driv i rösten och kunna traktera en trynorgel på ett sätt som hade gjort självaste Sonny Boy Williamson grön av avund.
Egentligen var det en smula "dansbandscountry" över det hela, förvisso en högkvalitativ sådan men åndå... Hur som helst så kan jag inte förmå mig att åsidosätta munspelets intensiva närvaro.
Bra skit var det och att Conny Bloom var med och spelade elektrisk gitarr gjorde bara det hela mer intressant.
Jag antar att det presenterades fler akter men Stacie Collins räckte gott och väl för att förhöja den,  hos mig rådande, mycket goda stämningen.

Pidas reggaebar hade i år flyttats från sin tidigare plats till pissdiket bakom garaget, dessutom fanns det inte längre någon bar i reggaebaren?
Sprit serverades inte heller längre! Vin, öl och cider var det som tillhandahölls. - Som om det vore ett barnkalas eller en tjejmiddag! Samhällets förfall tydliggjordes i och med detta på ett mycket konkret och smärtande sätt.
-Skärpning Strul! Skulle Carl-Ingemar Perstad ha sagt.
Själv nöjer jag mig med att dystert och utan tvekan konstatera att det var bättre förr...


Sportskytte. Med betoning på sport, vilket vissa hävdar är ett prefix som
har med motorer att göra.

En sann naturbegåvning, jag tycker mig skönja en ung Zebulon Macahan...

I fotoögonblicket är den brandgula duvan sannolikt full av livslust...


Färdiglekt för denna gång.




Vacker dukning, jag antar att Ernst Kirchsteiger låg i tältet och tog igen sig
eftersom han inte syntes till...?

Conquistador Juventus Junior Blomqvist mitt i bild.
Något till vänster syns Stacie Collins.

Swinbra!
Jag beklagar den kassa bildkvaliteten men bilden är
tagen en bit in i augustinatten och mörkret var ett faktum.

fredag 16 augusti 2013

En avvikelse.

Egentligen dricker jag inte annan öl än lättöl, men eftersom jag hittade en PRIPP klass 2b längst in i kylskåpet så måste jag göra ett undantag.
Hoppas bara att jag inte återfaller i ölets fördärv...

Fredagen innan.

Jag börjar med att önska den eventuelle läsaren varmt välkommen till mitt kabinett. På senaste tiden har det, på grund av allmän oreda, varit lite si och så med ordningen men jag har som ambition att återskapa den tidigare mycket goda ordningen å det snaraste.

Ja.
Idag är det, som den uppmärksamme noterat, återigen Fredag - dagen som, likt en enorm jaggernaut rullar in och förgör veckans övriga dagar när det kommer till att representera livets goda. Saker såsom grogg, fysisk vila och fördjupning i ämnen som te x. Per Albin Hanssons Folkhemstal är självklara komponenter i en Fredag värd namnet. Att ta tillfället i akt och fundera över den egna förgängligheten och hur väl man uppfyller uppgiften att tillvarata dom egna kvaliteterna och faktiskt engagera sig i den fullkomlighet som var och en mycket väl kan åtnjuta, är annat som fredagen bjuder in till.

Hur man i praktiken väljer att fira sin Fredag är ju ett ytterst personligt val men eftersom kabinettets besökare utgör en enda kropp, så väljer jag att fokusera på vad den kommer att berika, alternativt förgöra, denna kropp med.
Vad kommer den hårt arbetande patriarken eller den tunnbindare -Som efter ett mångårigt och inte minst olyckligt och kärlekslöst äktenskap blivit lämnad till förmån för en åldrande ryttmästare med mässing på bröstet, plym i hatten och en stinn och frodig bankbok.- att badda sin skrumpna strupe med?
Vad kommer den introverte ungkarlen -Vars uppväxt präglats så hårt av den dominante matriarken att han aldrig någonsin dristade sig till att söka den ömhet och glädje som kan finnas i en kvinnas famn, så hårt att han tvingats, helt utan egen förskyllan, in i den av skam och ånger kantade återvändsgränd som den tvångsmässiga onanin trots allt utgör.- att använda för att mycket långsamt avsluta sin egen misär?
Vilket liquidum kommer valet att falla på när det är dags för den gudfruktige väl faller för köttets lustar och ohämmat frossar i Bacchi nektar?

Nyfiket undrar jag vad Emanuel Swedenborg eller Albert Speer skulle ha ärat sina respektive bacci tempel med?
Swedenborg hade sannolikt serverat sig en Renat med ett uns Sockerdricka medan Speer förmodligen hade valt att njuta en mycket försiktig Gin & Tonic.

Som sagt. - Vad kommer den, av politiskt gyckel och socialt skådebröd, förblindade allmogen att döva den ständiga rädslan för Döden med? Döden, som med sitt flåsande och med sina sylvassa käftar påminner om att intet varar för evigt och att den vackraste sagan också är den kortaste.
Låt inte självförringande eller år av mentala motgångar stå i vägen för den sanna historien om kvällens traktering, utan låt istället känslan av tillhörighet och den oomtvistade glädjen i sanningens förkunnande leda er till skriftlig kungörelse. 

tisdag 13 augusti 2013

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 5.

Medan han vankade tillbaka till bron slogs han av tanken på att han, trots den tidiga timman, hunnit vara vaken en bra stund, nästan en hel arbetsdag hade han avverkat - helt utan att faktiskt åstadkommit något vettigt överhuvudtaget. Eller förresten, att ha offrat tygpåsen med UNT logotyp till Hefaistos ära var trots den ringa insatsen ett jobb som tvivelsutan måste göras.
Han undrade om Ljuset i hans liv hade kommit på fötter ännu? Det borde hon ha gjort eftersom hon sovit såväl när han gick och lade sig som när den godartade prostataförstoringen tvingat hans sorgliga uppenbarelse upp ur sängen och ut i den svala junimorgonen. Det enda som faktiskt kunde ursäkta ett kvarvarande i sängen var om hon faktiskt hade kallnat. - Han hoppades naturligtvis att så inte var fallet...

Väl framme vid bostadshuset bestämde han sig för att ta reda på om han blivit änkeman eller inte. Han tog tag i det lilla räcket som satt runt förstukvisten och hävde sig upp på bron men precis när han fått tag om dörrhandtaget och skulle till att öppna så blev han tvehågsen - varför skulle han väcka henne? Hon hade sannolikt inget planerat för dagen, i alla fall inget som krävde att hon behövde stiga upp klockan sju. Han tarvade heller inget sällskap så han bestämde sig för att låta henne sova vidare.
Han öppnade ytterdörren ändå, med den skillnaden att han gjorde det väldigt försiktigt med hänsyn till den sovande naturkraften på övre botten, han skulle ta en tripp till köket - han ansåg det nämligen vara hög tid för den påtår han förkastat tidigare, kanske skulle han till och med kröna alltihop med ett vetebröd eller en smörgås.

Han rörde sig vant i det enkla köket, han förvånades faktiskt av att en kropp i ett skick som hans egen kunde röra sig riktigt gracilt om den hade ett invant mönster att följa.
Don Pedron och koppen med fat stod fortfarande framme så kaffeberedning och servering gick smärfritt. När det kom till sovel så lös vetebrödet med sin frånvaro, han mindes sin fars förmaningar om att knäckebröd minsann var bra för tandköttet och plockade fram ett par skivor Wasa Sport istället. - Han tyckte mycket om det grova brödet och uppskattade att Ljuset i hans liv köpte hem det åt honom, dock hade han aldrig riktigt förstått varför man i princip helt frångått den typen av runda kakor som varit synonymt med knäckebröd förr i världen. - Dessutom förstod han inte innebörden av epitetet "Sport" i samband med hårt bröd.

Eftersom han ju varit vaken en avsevärd tid utan annat än en kopp kaffe i magen och en liten del nikotin i blodet beslöt han att göra sig ett par ordentliga smörgåsar och innan tanken landat stod han framför det öppna Electroluxskåpet,
"Hmmm, jaha ja..." sa han för sig själv och plockade fram en grön paprika, ett paket skinka - givetvis märkt med "Helmuskel" eftersom han inte ville veta av nåt pressat sattyg som inte ens slaktarn själv kunde redogöra för. Han plockade även fram smör, ost, kall kokt potatis och en röd lök.
Efter att ha lagt upp skaffningen på köksbordet skred han till verket och lagade smörgås så att det stod härliga till. Ur skåpet till vänster om spisen tog han fram en bricka och lastade på både smörgåsar och kaffe innan han gick ut.
Nu hade solen stigit såpass att den spred sitt guld över stenytan där den jakarandafärgade trädgårdsgruppen stod, han bestämde sig för att sätta sig i en stol och äta, istället för att sitta på bron som han brukade. - Han visste naturligtvis att han hade problem med att sitta som folk i en stol, han liknade i regel en säck spannmål såfort han satte sig ned någonstans, men tyckte ändå att en viss form av hyfs var önskvärt i en måltidssituation.

När han smakat på kaffet konstaterade han att det var precis lagom varmt och eftersom han uppskattade lagom varmt kaffe lät han smörgåsarna vänta medan han fokuserade på kaffekoppen i benporslin. När halva koppen var urdrucken plockade han fram pipan ur fickan och rökte upp resterna av det pipstopp han låtit ackompanjera den brinnande tygpåsen med, det smakade fantastiskt tillsammans med återstoden av kaffet. Kaffet hade svalnat fort och han slog ut den sista skvätten i klätterhortensian som slingrade sig upp över den stora stenen straxt till höger om honom.
Han drog några raska drag genom den döende pipan i syfte att återuppliva den, om än bara för ett litet slag.
I samma sekund den fick liv och gav ifrån sig ett välbekant tunt gulvitt rökmoln, så kom han att tänka på när han i slutet av sextiotalet varit med en bekant hos dennes bekant i syfte att hämta brännvin.
Bekanten hade befunnit sig i en klassiskt utrustad fyrtiotalslägenhet som sannolikt inte restaurerad sen den byggdes, i vardagsrummet satt ett gäng som han inte hade en aning om vilka de var, han hade antagit att människorna i lägenheten antingen varit hippies eller "politiskt medvetna" i samma led eller kanske något till vänster om C-H Hermansson.
Dom hade bjudits att slå sig ned och eftersom stämningen varit uppsluppen hade dom satt sig i den beiga, eller snarare hörapparatsfärgade, tygsoffan. Två av tjejerna som satt närmast honom hade pratat inlevelsefullt och en aning nedlåtande om den tidigare Sovjetiske landsfaderns dotter -Svetlana Allilujeva, som under våren valt att lämna sin fars paradis till förmån för Schweiz. Han minndes att han hade haft svårt att hålla sig för skratt när han överhört de bådas funderingar kring det orimliga i att ens vilja lämna det östliga paradiset.
På väggen mellan vardagsrummet och köket hade det suttit en stor tavla som, hade han i efterhand låtit förstå, målats av Carl Johan De Geer. Under tavlan på ett litet skåp stod en slarvigt uppställd Skantic skivspelare som serverade Beatles´ "Lucy in the sky with diamonds" och bredvid den stod en rullbandspelare av samma märke. Den senare hade inte ens varit inkopplad och han antog att hela anläggningen varit ny för dagen.
Just Beatles hade varit anledningen till att församlingen antagits tillhöra  hippiesvängen, personligen hade han varken då eller nu förstått storheten i The Beatles - enligt honom hade dom gått från att vara ett bra rockband till att bli självutnämnda kvasipolitiker och fredsproklamerare utan ett uns sedlighet i kroppen. Dessutom levde den otroligt pompöse Lennon i tron att han faktiskt spelade rock´n roll, vilket Boré dels retat sig på och dels tolkat som om Lennon lidit av svåra vanföreställningar.
Efter att brännvinsaffärerna avslutats reste dom sig och gick ut i hallen, plötsligt ropade någon efter dom att dom väl kunde komma tillbaka eftersom det skulle "rökas en holk", han hade aldrig hört uttrycket tidigare men insåg att man sannolikt hade för avsikt att dra i sig lite av den summerade marockanska jordbruksreformen. Eftersom han alltid varit skeptiskt inställd till droger i allmänhet och dess förkämpar i synnerhet var det med stor nyfikenhet och entusiasm han åter steg in i vardagsrummet...
Pipan stoppades och tändes av den han antog var ägare eller åtminstone tillhandahållare av dagens rusmedel, och så fort den sirliga och förföriska slingan av rök steg ur den hemgjorda pipan skickades den fram och tillbaka över bordet mellan ivrigt väntande händer.
Han fann det hela löjeväckande men spelade med för att få sätta sin plan i verket, han hade visserligen viss förståelse för att det eventuella valet av föredragen drog skulle kunna vara högst individuellt, men för hans egen del spelade saker som lagboken och konsekvenserna av det egna brukandet en viss roll. Dessutom ansåg han att knarkare var tragiska figurer oavsett anledningen till och utsträckningen av deras brukande. - Sannolikt kunde dom varken jobba eller supa som folk!
Nu kom pipan till honom!
I egenskap av, såvitt den brokiga skaran av statsslödder visste, bondläpp som aldrig varit i stan, tog han pipan i ett stadigt grepp och eftersom han till vardags rökte både snugga och rak "femtiotalspappapipa" med bravur, så fortsatte han att spela på sin naturliga framtoning och drog således igång den dyrköpta brasan i pipan med ett antal ordentliga munbloss. Röken runt honom blev massiv till en början men eftersom han valt att sätta sig vid ett öppet fönster när han insett vad som komma skulle, så skingrades den till hans stora belåtenhet snabbt för vinden.
Innan någon av dom andra noterat vad som försiggick nere i hörnet hos bondläppen hade han transformerat i princip allt som återstod av stoppet till aska och varmluft.
"Va i hellvette hålleru på mé!?" skrek den avskyvärda lilla magra tarmen till människa som dukat upp sattyget från början. Han såg mycket arg ut men samtidigt förstod han sannolikt att det nog var bäst att inte vara för yvig då den munblossande lantisen var dryga tjugofem centimeter längre och säkerligen trettio kilo tyngre än honom själv.
"Dålig fart i pipan, den höll ju för faan på att slockna!" svarade han lugnt medan han lade ner den slocknande och tomma pipan på bordet. Han tittade med förakt på den värdelösa lilla mannen.
"Var inte ledsen grabben, det är väl bara att stoppa om?! Eller...?" Sa han medan han log i mjugg och blinkade åt mannen, som nu hade tydliga svettbrytningar i den blanka och näst intill högröda pannan.
"Här ska du se..."  - Han slängde åt honom ett nästan tomt paket Kalmar Nyckel.
"Ta med dig sjuttiofemman och kom igen nu! Jag får andtäppa härinne. - Dessutom håller jag på att törsta ihjäl." sa han till sin bekant som snabbt, och med en något rodnad och mycket skamsen uppsyn, reste sig ur soffan och skyndade efter honom ut i hallen och vidare ut till bilen.

"Ja, jävlar..."
Han skrattade högt och tog den första smörgåsen från brickan, han önskade att han haft lite av kaffet kvar, knäckebrödssmörgåsar tenderade att kräva lite lut för att komma till sin rätt.
"Man skulle ha haft en transistorradio." Tänkte han, "Då skulle man inte behöva gissa sig till vad klockan är, eller vilka galenskaper omvärlden har att bjuda på idag"
Han stoppade ner pipan i bröstfickan på dom gröna hängselbyxorna i bävernylon, den var fortfarande ljummen och ett leende lade sig återigen över hans ansikte.
"Hahaha, röka brass! Ja jävlar vilka tomtar... Till och med jag vet ju att man blir bäng av Svart Marockan." sade han till sig själv medan han lyfte upp brickan och masade sig i riktning mot huset i avsikt att lämna brickan och samtidigt hämta transistorn som stod i skåpet ovanför köksbänken.

När han kommit halvvägs in till köket rycktes han plötsligt upp ur sina tankar på hämtandet av radion.
"TA AV DIG SKORNA NÄR DU GÅR IN! - Jag hör hur det hasar där nere, hur svårt kan det vara att sparka av sig ett par tofflor!?"
Han konstaterade snabbt att Ljuset i hans liv var vid liv och att hon hade begåvat honom med sitt sällskap ytterligare en dag...
-Jag skulle bara in och hämta radion!" svarade han snabbt.
-Vilken radio?
-Luxorn.
-Vilken Luxor?
-Den som står i skåpet ovanför bänken.
-Det står ingen radio där.
-Nehe! Var står den då?
-Jaa hörrudu... Om den finns kvar så står den säkert ute i garaget eller i vedbon.
-OM den finns kvar? Jag har inte kastat nån radio.
-Jag vet inte var den är men den är i alla fall inte i nåt skåp inne.
Han ställde ifrån sig brickan på köksbordet, vände och gick tillbaks ut, "OM den finns kvar...?" mumlade han, "Varför skulle den inte finnas kvar? Man kastar väl för faan inte en fungerande radio. - Särskilt inte en Luxor."

Om radion funnits i garaget borde han veta om det eftersom han kände det lika väl som Herodes den store kände Kanaans land. - Iochförsig hade Herodes missat snickarsonen ifrån Betlehem så varför skulle inte han kunna missa en gammal Luxor...?
Oavsett den faktiska möjligheten att radion skulle kunna finnas i garaget valde han att istället leta i vedboden.
Vedboden låg inte mer än tjugo meter från bostadshuset och även om han inte var i sitt livs form så var det en behaglig promenad. Han bedömde möjligheten att hitta radion där inne som ytterst liten eftersom han inte hade något minne alls av att han sett den där, men han skulle i alla fall se efter.
Han öppnade dörren och där, på hyllan rakt fram innanför dörren, stod den faktiskt. - En trevlig radio med ett vinrött galonskydd med perforeringar vid högtalaren för ett bättre ljudflöde. Sladden satt till och med kvar!
Han tog radion i handtaget och lyfte ner den från hyllan, stoppade i stickproppen i vägguttaget och satte sig ned i dörrhålet.
Radion verkade forfarande fungera och han vred kanalväljaren i hopp om att hitta en kanal där man kunde förvänta sig något informativt gällande nattens händelser eller kanske en väderprognos.
I krokarna kring nittio megahertz fann han en välbekant röst. Rösten tillhörde med all säkerhet Tomas Sjödin. - Alltså borde klockan inte vara mer än straxt före sju, och radioprogrammet han lyssnade på borde vara Tankar för dagen i P1.
Han uppskattade Sjödin och hans enkla men ofta gnistrande klara resonemang rörande allt från det enkla värdsliga till det något mer komplicerade andliga. Detta trots att han var pingstpastor och således andebroder med både Kristi brud och Helge Fossmo och därmed borde falla utanför ramen för vad en åldrande man kan ha överseende med...

Efter att Sjödins anförande var över och nyheterna tog vid, kom han att tänka på varför vissa människor lägger en så stor del av sitt liv på religionsutövande? Han hade under årens lopp medvetet valt att avstå den praktiska religionen men tyckte sig ändå passa in i ramen för en "god kristen" och på senare år hade den filosofiska aspekten på religion kommit att intressera honom en hel del.
Det som intresserade honom när det kom till att se religionen ur ett filosofiskt perspektiv var det faktum att det aldrig fanns några konkreta svar, allt stod öppet för egen tolkning och egen eftertanke. - Att tänka komplext var enligt honom något stort och han gillade att svaren ibland uteblev.
På senare år hade han, efter en rad omständigheter, blivit god vän med en präst i Svenska kyrkan och det hade kommit att förändra hans syn på kristendomen och dess företrådare. - I alla fall en del av dom...
Vänskapen med Kyrkoherden hade dock inte gjort skillnad när det kom till praktisk religion, han hade visserligen den största respekt för både kyrkoherdens person och dennes profession, han hade till och med vant sig vid att lägga band på sitt något mustiga språk, där svordomar och allsköns ekivoka referenser var vardagsmat, till fördel för ett mer moderat språkbruk, men därifrån till att springa i kyrkan och flamsa var vägen lång.
Naturligtvis var han dessutom medveten om att det fanns en uppsjö av pastorer och andra trollkarlar som, med alla tänkbara och otänkbara medel, serverade nåden till en hålögd och hungrande publik, som ofta stod utan vare sig den kritiska förmåga eller den rebellmentalitet som, enligt honom själv, krävdes för att på ett korrekt sätt kunna tillgodogöra sig en såpass traditionsbunden och uråldrig religion som kristendomen. Detta störde honom naturligtvis och det var verkligen inget han avsåg att bevittna på regelbunden basis.

Han skakade av sig alla religionskryddade funderingar och reste sig upp. Hade han varit ovan vid smärtsamma överraskningar hade han säkert klagat högljutt över den blixtrande smärtan i ryggslutet som brukade välkomna honom till upprätt läge, nu var han inte särskilt ovan och därför slentrianstönade han lite tröttsamt istället.
Visserligen hade han åtskilliga gånger sedan barnsben blivit informerad om att "ryggmatisten sätter åt värre och värre med åren, och det är inget en doktor kan göra något åt. För se ryggmatisten, hon viker icke för en kropp av kött och blod, utan hon viker allena för kärleken och brännvinet..."
Han hade dock hållit den i överlägset schack under många år.

I samma ögonblick han kommit på fötter för att gå in till Ljuset i hans liv så kom hon ut på bron, påklädd och med en kaffemugg i handen - En mörkblå mugg i stengods som sannolikt inte tillverkats av ett företag som betalade skatt i Sverige.
-Gomorron! sade han med ett neutralt röstläge för att inte röja sin begynnande lappsjuka.
-Gomorron! sade hon glatt.
-Vad skulle du med radion till?
-Morgontidningen kom inte idag heller. Svarade han buttert.
-Idag heller? Har dom missat tidigare?
-Missat tidigare!? Visste man inte bättre skulle man ju för faan kunna tro att UNT är en veckotidning!
-Jaja, du överlever nog, sade hon med illa dold förtjusning över hans trumpenhet.
-Ja, visst fan gör jag det! Men nu är det inte fråga om överlevnad utan om att kunna ta del av nyheter, muttrade han och kände att han återigen var på väg att brusa upp över den tidigare tidningsfadäsen och dess efterspel.
Hon gav ingen replik på hans sista konstaterande, men han noterade att hon log när hon gick tillbaks in i huset...

Under promenaden mot huset funderade han på vad han skulle fördriva en dag som denna med...?


Äntligen!

Klockrent att få börja jobba igen...

En fest för knapadeln.

Klockan är fem i tolv, det har således förflutit fyrtiotre timmar sedan jag avbröt supandet. - Ändå har jag glädjen att fortfarande få njuta av bakrusets mystik...
Anledningen till detta är sannolikt min medverkan i den backanal som gick av stapeln hos min vän Jerker i lördags.
Ett synnerligen trevligt tilltag måste jag tillstå, dessutom hade Jerker skrapat ihop ett ovanligt färgsprakande axplock ur den svenska allmogen att smycka sitt gille med. - Antalet bekanta ansikten var inte överdådigt men visst fanns dom där.
Te.x skrothandlare Plund och hans mycket förtjusande blomma -som numer också är hans hustru att älska i nöd och lust, tills döden skiljer dom åt- var där, Xylografen förärade det hela med sin närvaro och Sebban stod mig naturligtvis bi.
Det fanns till och med en sexturisthatt representerad!

Den uppsluppna stämningen bjöd, i mitt fall, av någon anledning in till ett rejält offensivt omfamnade av destillat som Negrita rom, Eau de Vie, Pepparkaksbrännvin och Southern Comfort, men även till saker som sittdans och motorsågsvarvning.
För andra bjöd den in till ekivoka äventyr i den svenska sommarens daggvåta natt...

Som en passus kan jag tillägga att Xylografen och jag hade ett litet så kallat "swapmeet" under kvällen, jag mottog en del prylar som kommer att utprovas på mitt kommande projekt "Sinkadus" för att se om något av det kan passa, och han fick sig en John Tickle produkt att njuta av. - Att vi hade mysigt är bara förnamnet!

Jag vet inte riktigt vad som gjorde det hela så lyckat?
Kan det ha varit Eau de Vien i kombination med Turbonegros tolkning av Bowies Suffragette City?
Eller kan det ha varit hästbiffen jag och Sebban valt att traktera till vickning? Kanske var det det faktum att jag vaknade upp på ett råspontsgolv, med enbart en kudde i sängklädesväg, utan att ha ont i ryggen för första gången på flera år, som påverkade saken?
Ärligt talat så vet jag inte, kanske var det en kombination av det ovan nämnda som gjorde det, sagolikt trevligt var det i alla fall! Jag hoppas och förutsätter att övriga inblandade är av samma uppfattning.

Att Arnold kom till undsättning på söndagen, och hämtade mig och min minst lika tilltuffsade kamrat, är en gest så vänlig att den saknar motstycke i den svenska missbrukarvården.
Det enda smolket i bägaren är att jag fick slut på film i min Instamatic och naturligtvis hade jag ingen extra rulle med mig... En bild blev det dock.

Just det!
Sebban har en bil till salu. - En Plymouth Belvedere -55, 2dr ht.
Kom och köp för bövelen!
Han sa att han gillade mig men hans kroppsspråk skvallrade om annat.

Upplagad och primad. - Änglalik.



onsdag 7 augusti 2013

På förekommen anledning...

kollade jag upp ett par klassiska T-hottar idag, det finns förvisso en hel del klassiska sådana, dom här råkar jag dock vara en smula förtjust i.
Den ovane skulle sannolikt knäa inför den, ibland fullständigt överdådiga, mentala bergochdalbana som det innebär att forska i genren "T-Hot"...

I alla fall!
Först ut - Andy Brizio´s "Instant T"

 
 
 


Karaktäristisk lack av Art Himsl.


Nummer två är ingen mindre än Krom-Frittes stora inspirationskälla - Steve Scott´s "Uncertain T"






måndag 5 augusti 2013

En promenad längs härdplastens underbart vackra strand.

Med den senaste tidens ordande om Norm Grabowski, Ed "Big Daddy" Roth och det balla - alternativt oballa - i fenomenet T-hot, så ägnade jag en stund åt att frottera mig i ämnet "Konstiga, en smula sjuka men ändå ganska balla sextiotalsshowbyggen"under kvällen.
Jag skulle egentligen kolla upp Norm Grabowski´s byggen men hittade inte så mycket mer än hans "Grabowski T" som jag tror publicerades i LIFE Magazine... Den är dock byggd i plåt och inget annat.
I frånvaron av Norm´s grejer hängav jag mig istället åt den gamle spjuvern Ed Roth och en del av de kreationer han åstadkom under sin levnad.
Min mening med detta inlägg är absolut inte att så frön av kreativ anarki i den eventuelle läsarens huvud, men jag kan inte avstå från att publicera en del av mina nygamla fynd.

Först ut blir i alla fall Herr Grabowski. - Detta av tre anledningar:
- Han var i princip en pionjär.
- Han hade en makalöst tuff crew cut.
- På många bilder är han lite lik Sven Erik Fernström.

Så, varsågoda!


Han var onekligen något av en spjuver den gode Norm.
Här poserar han vid sin motorcykel i en väldigt knasig mundering.


"Bucket T" eller "The Grabowski T"



Manlig lyftanordning.



Näste man till rakning blir således den pojkaktigt charmante Ed Roth. - Egentligen finns det bara en anledning till det:
- Han är, i vissa lägen, påfallande lik Gunnar Brusewitz.

Jag förutsätter att alla som någon gång varit intresserade av byggmodeller eller den så kallade "Kustom kulturen" är bekanta med Ed Roth. - Har man ingen aning om vem han var så kanske man känner till Gunnar Brusewitz eller Nils Linnman och kan då fortsätta läsa i hopp om att lära sig något om ungdomskultur.
Nedan följer i alla fall ett urval ur hans mycket digra produktion - jag har dock utlämnat allt som inte har med fordonsbyggnad att göra eftersom hans totala produktion är enorm...

Låt er väl smaka.



Druid Princess.


Tweedy Pie.


Yellow Fang.


Outlaw.


Beatnik Bandit.


Orbitron.


TV minsann.



En glad kreatör.



Mega Cycle.


Ball Trajja i lasten.

Brudarna ser lite knäsvaga ut där dom står inför Mysterion.

Blankt och fint.


Road Agent


Bubbletop.


Aktervy.

Rotar.


Utställning på gång?

På långresor nödgas man ta in på hotell - om man inte sover i bilen alltså...

Surfite.



Fram eller bak?

En läcker bil tarvar läckra modeller.


Wishbone.


Obromsat i fram.

En swinliten bil.


California Cruiser.


Ursäkta röran...


Hitlers Revenge.


Panzer Trike.


Rubber Ducky.


Secret Weapon.

Verkstaden.



En senare version av Hitlers Revenge. - Vitamin E


Candy Wagon.



Candy Wagon med släp.




Great Speckled Bird.

Märkligt.



Både en pedal och ett handtag...


Mail Box.


Långt framhjul.
Överdådig instrumentering.


Klatschig puffra.

Moldat och fint förstås.

Prova körställningen är A och O.
Notera gipssäckarna. - Man kan anta att det gick åt en del av den varan...

Det är svettigt att forma och plasta.

Till och med självaste Kungen valde att njuta höstcigarr vid rodret
på en av Ed´s farkoster. - Han ser dessutom mycket till freds ut.