måndag 31 december 2012

Reflektion.

16.07
Aldrig är väl effekten av alkoholens våtvärmande omslag så påtaglig som under dom stunder man vankar i den fysiska smärtans dalgångar.
Föga förvånande att dom mest beundrade grovarbetarna lider av begynnande alternativt fullt utblommad alkoholism.

Två maskulint tillredda grosshandlare och jag börjar närma mig min forna form.
Nu börjar nyårsvakan...

Romträsket...

eller "The Rum Diary" som den heter i original, går på tv nu.
HST och JD. - Två av vår tids största!
Jag går och hämtar boken genast, hinner kanske läsa ut den innan kvällens festligheter bryter ut...?
Den framlidne Hunter gjorde onekligen en hel del grejer som med lätthet faller in i kategorin udda.


söndag 30 december 2012

Jag vetefan...





Igår fortsatte jag min mission med att eventuellt ha bromsljus...
Jag vet inte riktigt varför men ena gången jag kollar på den, nu rådande, eventuella lösningen så tycker jag att det blir ok. - Nästa gång jag kollar tycker jag att det ser förjävligt ut.
Det hade varit lättare om grejerna, per automatik, hade blivit bra/snygga om dom var roliga att tillverka...
Synd att man inte vill bli påkörd bakifrån av en timmerbil, då hade man ju bara kunna skita i hela anrättningen.

lördag 29 december 2012

Fantomnostalgi.

Jag sitter hemma och tittar på Rasmus på luffen med pallervantarna och kan inte låta bli att inbilla mig att ett liv på luffen måste ha varit makalöst bedårande.
Visst, man hade säkert en eller annan dispyt med länsman och det var naturligtvis regnigt och eländigt ibland, men det måste ändå ha varit ett okomplicerat liv.
Ett kallt konstaterande av att konsumtionssamhället ännu inte tågat in i vår tid gör ju saken ännu mera lockande.
Det fanns heller ingen risk att man skulle nödgas förklara för gemene man varför man ansåg att merparten av den Rix morgon zoo-zombiefierade pöbeln borde lyfta blicken en smula, om dom hade haft ett uns intresse i deras barns möjligheter att tillgodogöra sig den välfärd som tidigare generationer byggt genom att ta ansvar för varandra, i kombination med ett träget arbete och en sund fördelning av dom gemensamma tillgångarna.

Dessutom fanns det ju möjlighet att smita in på ett schweizeri och unna sig en pilsner - oavsett hur mycket eller lite klockan råkade vara när törsten blev som störst.

Det förekom heller ingen grov kriminalitet, i alla fall inte av den sort som skadade människor rent fysiskt, således behövde man inte oroa sig för att te.x sova ute osv.
Jag inbillar mig också att dom människor som var kriminella inte var lika föraktade som dom är idag - förmodligen därför att dom, trots allt, inte var helt befriade från moral och en skapligt sund människosyn?

Men som vanligt upplevs väl den uppdiktade dåtiden som betydligt mer storlagen, där den står klädd i gyllene skimmer, än vad den kanske egentligen var...
Helt säkert var den bättre än den ilskna och fränt stinkande nutiden med dess härförare i form av hjärtlösa ekonomer, och dess blint lydande trupper i form av styrelser och företagsledningar. Ytterst ansvarig befälhavare, med oinskränkt makt, är naturligtvis dom hungrande aktieägarna, som medan dom tar sin sedvanliga morgonpromenad över den liktäckta stigen, girigt funderar över hur högen med silvertalenter ska växa sig än mer oöverstiglig.

Utan att lägga någon värdering i det kan jag tycka att både dom svarta och dom röda har varit och nosat på den enda hållbara lösningen på det globala problemet...

Just det! Att gå på luffen ja...
Mmm, det var nog gemytligare förr i alla fall - vare sig man var luffare eller hölls med arbete.

Published with Blogger-droid v2.0.6

fredag 28 december 2012

När det kroppsliga och det andliga möts.

Eftersom man inte kan leva på kärlek allena så passade jag ikväll på att njuta av vad naturen har att ge.
Kräftor naturligtvis, och till det en flaska billig Cava - mest för att jag tycker att det är festligt med bubblor, men även för att det får mig på ett så barnsligt humör...

Jag kan inte nog understryka den fröjd jag känner att dessa små röda läckerheter ger mig.
Om jag någon gång skulle få beskedet att jag är skaldjursallergiker så kommer jag att tacka min lyckliga stjärna att jag inte tog min cyanidkapsel den där gången jag blev ertappad med så kallad "självbefläckelse" - utan istället sparade den till ett tillfälle som, hur konstigt det än låter, kunde vara värre.
Jag bjöds dessutom en hel del solglimtar innan skaffningen vilket var en ynnest.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Fredag!

Äntligen har det blivit fredag - Världens starkaste dag!

Kvällen till ära prövas lite nya grepp i min himmelska boning, den engagerade minns säkert den drinklista som Gunnar så formidabelt delade med sig av tidigare, jag har valt att uppleva en av akterna på denna lista - nämligen en "Solglimt".
Jag tog iofs Eau De Vie istället för konjak och jag är inte särskilt glad i is så jag lade i två bitar för ordningens skull istället för  den krossade diton som receptet föreskriver...
Jag väljer nog att kalla min variant för "Månglimt" med tanke på att månen, just idag, gläder mig med sin trinda uppenbarelse och lägger sitt silver över gnistrande snö.

Såå...
Vad vräker allmogen i sig medan det aftnas en decemberfredag?

Published with Blogger-droid v2.0.6

Manlig fägring.


Igår hade jag sällskap i garaget igen, det börjar bli ett jävla spring där - två besök bara i år!
Jerker kom på besök och han hölls både med goda idéer och glada tillrop ang bromsljuskontaktens placering.
Ljuset i mitt liv spenderade kvällen med att sitta och skvallra med ett par kärringar från byn, det var en fruktansvärd tur att dom inte gick ut i garaget. - Antagligen hade dom blivit galna av åtrå vid åsynen av, inte mindre än, två mycket tilltalande alfahannar som hängav sig åt manligt och tufft grovarbete!
Just det!
Det är ju fredag idag. - Ni vet vad som gäller.
Jag återkommer med en personlig dryckesrapport så fort jag kommit ifrån den sagovärld jag väljer att kalla för arbete.
Published with Blogger-droid v2.0.6

tisdag 25 december 2012

Att visa sitt stöd.

Började slarva med ett stöd idag.
Det duger - funkar som det ska rent mekaniskt iaf.



måndag 24 december 2012

God jul flickor!


Jag hoppas att ni låter er fyllas av tvättäkta julkänsla dagen till ära.

I väntan på gryningstimman.

Han steg ut ur sin stuga, ut på förstubron och tog upp sin pipa. Han hade gått ut barhuvad. - Han bar vare sig den grå filthatten eller skärmmössan.
Att gå ut barhuvad var inte likt honom, i det här fallet berodde det på ren tankspriddhet.
Han tog ett steg ner från trappan och gick mot garaget, när han kom runt husknuten fick han en skarp anmodan angående sin huvudbonadsfadäs då nordosten kastade en rågad näve småspik i pannan på honom, han konstaterade sitt misstag och skyndade mot garagets varma, trygga härd.
Väl inne tände han pipan och han mottogs av dom saker som en gång i tiden varit det enda han kunnat tänka på, visserligen hade han inte haft huvudet fullt med alla grejerna på en och samma gång utan det hade snarare varit fullt fokus på en sak i taget under dom senaste fem, sex åren.
Detta totala fokus på ett projekt eller inköp hade så sakteliga avtagit till förmån för nästa projekt eller inköp, därför hade grejerna blivit olika stora symboler över hans förtjusning för allehanda genuina saker - fordon primärt, men även saker av helt annan karaktär.

Ibland när han satt försjunken i tankar, kunde han äcklas över sin egen oförmåga och sin lathet, men också över det sjukliga faktum att viljan alltid segrade över det sunda förnuftet och det rationella i det ständigt pågående kriget i hans huvud. Han hade visserligen aldrig känt att ägandet blev en belastning, utan snarare att bristen av förvaltning gjorde honom ännu mer medveten och övertygad om sina egna tillkortakommanden.
Just den bristande förvaltningen var en sak som oroade honom. - Skulle det någonsin finnas utrymme att vända trenden eller skulle det sakta men säkert fortsätta nedåt?

Efter att han skakat av sig olustkänslorna skred han sakta genom garaget och han kunde inte förneka att det trots allt fanns en och annan fröjdefull pjäs därinne. Han log och tänkte på sitt sinnestillstånd under den perioden av sitt liv då han köpt, inte mindre än, sju stycken Wal Phillips Injektorer. Eller den gången då han tyckte att alla män med en sund uppfattning om sig själva minsann borde ha en Sturmey Archer växellåda med JAP logotyp ingjuten i ena gaveln. Eller kanske då han kom på den briljanta iden att sätta Pontiac framkofångare i bak på Plyman - allt som behövdes var ju "lite" modifieringar först...

Han tog ett mentalt omtag och valde istället att se på saken ur ett något mer positivt perspektiv, dock på gränsen till uppdiktat, och han lyckades övertyga sig själv om att det han såg omkring sig ju faktiskt var det livets salt han faktiskt behövde för att kunna smaksätta livet med dom gånger då det faktiskt inte smakade någonting över huvud taget.
Dessutom hade ju grejernas införskaffande många gånger bjudit honom på rikliga muntrationer i form av både folk och fä, samt resor som förnöjt.

Upplivad av sin nyvunna insikt satte han sig ner invid den senaste i raden av galenskaper, nämligen den Triumph av HBTq-karaktär han köpt i nyrenoverat skick för att direkt vid hemkomsten konstatera att den nog var alldeles för äcklig för att kunna använda i den skepnad den befann sig i. En totalrivning var absolut nödvändig!
Vips så hade arbetstimmarna stegrats och Plyman fick ingen omsorg detta år heller...

Efter den reflektionen reste han sig mycket hastigt, gick ut ur garaget och låste dörren, han skyndade in i huset, klädde av sig lekdräkten, duschade, klädde på sig och lade sig på soffan. Väl där andades han ut och tänkte på hur nära det varit att han, utan att han själv märkt det, hade dragits tillbaka in i verklighetens otäcka och mycket konkreta tankar om ägande och förvaltande - den här gången hade han undsluppit med blotta förskräckelsen och han hoppades att det skulle dröja innan han ifrågasatte makten över sitt eget liv nästa gång...

Hans gode vän Kyrkoherden hade en gång sagt att alla normala män som är föräldrar krisar runt trettiofem. Han trodde naturligtvis inte på detta påstående men Kyrkoherden var trots allt en vis man, skulle det kanske kunna vara sant även om han inte trodde på det?

söndag 23 december 2012

Förfall eller bara mänsklig svaghet?

Medan jag stod ute på trappan och varmrökte en Marlboro under, i stort sett, autentiska förskollärare-förhållanden - dvs, lite småsteppande i alldeles för kalla skor och med armarna i kors på klassiskt "kärring som är ute och tar ett snabbloss utan ytterkläder"manér- så funderade jag lite grann på ersättningar/löner och avgångsvederlag/fallskärmar.
Jag har under dom senaste veckorna, retat upp mig nåt djävulskt på att människor som är statligt, kommunalt eller landstingsavlönade, får betalt av skattebetalarna även då dom inte utför något faktiskt arbete åt oss. Te.x efter att dom avgått, fått sparken eller av någon annan anledning inte jobbar längre.

Hur i helvete kan detta vara försvarbart?!
Att en människa som inte jobbar får betalt månad efter månad för att han eller hon har jobbat tidigare? Det är ju helt absurt.
Tankesättet är inte direkt överförbart till någon av dom branscher där jag varit aktiv iaf.
Det vore ju läckert om alla som jobbat en mandatperiod på Scania kunde sluta och sen lösa ut sin månadslön som vanligt ett par år efteråt därför att dom ju faktiskt ställt upp en stund och visat god ton.

Tycker man, som pensionerad, 46årig, f.d riksdagsman att man förtjänat dom skattepengar man roffar åt sig? (Jag vet att det är kaffepengar det handlar om men det är principen jag är ute efter.)
Att den typen av ersättningar jag pratar om, dessutom är "helt enligt gällande regelverk" är ju bevis på ett folkförakt som inte är av denna värld.

Hoppar vi över till den "privata" sektorn så kan jag ju inte beklaga mig eftersom dom pengarna som snurrar där inte kommer ur vår gemensamma skattkista. - inte direkt iaf...
Men...
Hur tänker man som te x VD för ett företag, när man plockar ut mellan 20 och 30 miljoner per år i lön eller arvode eller vafan det nu heter?
Tycker man att man utför ett jobb som är så betungande att man måste ha 100 gånger mer i lön än dom övriga i företaget, eller resonerar man på något annat sätt?
Är det kanske så enkelt att när människan får känning på flis så skiter vi i allt annat förutom att dra in mer och mer till oss själva? - Dvs att var och en av oss skulle agera i princip likadant om vi sattes i den situationen...
Jag hoppas nästan att det är det sistnämnda som är den egentliga anledningen.
Ett bevis för en snedvriden självbild är det i alla fall tvivelsutan, Narcisuss är, i allra högsta grad, närvarande i tankar kring detta.


I övrigt vill jag passa på att sparka in en öppen dörr och påstå att den man eller kvinna, vars ögon inte tåras av dikten "Omkring tiggaren från Luossa" är ett tomt och ihåligt skal, utan vare sig hjärta eller förmåga att visa världen den känslomässiga respekt den förtjänar, och jag håller dem därför att vara iskalla swin!
Vart försök att få dessa swin att, genom att sprida dyrbara pärlor för dem, förstå det äkta och stora i detta stycke sanning, borde kvävas i sin linda, varvid vederbörande till slut skulle utarmas både fysiskt och mentalt och denne skulle således inte kunna föra sin blodslinje vidare.

Men,men. - Det är ju bara ett påstående, och vem är jag att stiga ut ur mitt silentium och högmodigt kungöra fakta kring dom lådvinstörstande barbarer som, med Tipsextra och Farmen, söker döva varje tillfälle av svidande olustkänslor inför den själsliga misär som oavbrutet ödelägger större och större marker i dom viktigaste delarna av det mänskliga inret till följd av otvivelaktigt skämd kulturhållning?

lördag 22 december 2012

Stereotypt.

Hahaha!
Jag noterade just att jag måste  framstå som världens rotalkis för den genomsnittlige läsaren - i den mån en genomsnittlig läsare existerar...

Som vanligt låter jag lagt kort ligga.

Treenigheten?

Vilken vy! Man blir en smula ödmjuk inför tillvaron när man ställs inför universums små mirakel på det här viset. Ofta tar man sig ju inte tid att reflektera över saker som dessa, utan tar dom alltför ofta för självklara...

Dessa tre vise män kommer med all sannolikhet försvinna som Guds ord i en tokig.

Published with Blogger-droid v2.0.6

fredag 21 december 2012

Fredan före dan före dan före dopparedan.

Jaha!
Då är det, för dom allra flesta, dags för den s.k julledigheten. Det ena av de två andningshål den svenske trälen har att brodera sin levnadslöpare kring. Det andra är såklart den tidigare så mäktiga Industrisemestern, denna tidsperiod har ju, i likhet med julen, historiskt varit huggen i sten men har på senare år utvecklats till att mer och mer efterlikna skrivbordsryttarnas slarvsemestrar, utan vare sig ordning eller reda.
Hursomhelst!
Fredag är det tvivelsutan och vad kunde då vara bättre än att välkomna den stundande påminnelsen om Jesu födelse med ett par, tre riktiga dragnaglar? - "Kristi blod för dig utgjutet" och hela baletten...

För egen del har jag dividerat fram och tillbaka med både mig själv och vår skapare om att byta Trocaderon mot Pommac under denna rekordartat förtjusande högtid. Jag har efter noggrant övervägande valt att, tillsvidare, hålla mig till Trocadero då det skulle kännas som ett svek mot mitt innersta väsen att byta bort den vän som gett mig så enormt mycket genom åren.

Jag förutsätter dock att den eventuelle läsaren inte har några som helst problem med att svika sitt innersta väsen, så låt höra.
Vad dricker allmogen medan det aftnas denna fredag?
På klassiskt socialistmanér vill jag hävda att inget är för futtigt och att alla räknas - från Sexmän till Vägmän.

För egen del har jag valt att söka sätta min lekamen i chock med hjälp av Eau De Vie och Trocadero. Till att börja med...

Ta fyra, betala för...inget?

Detta inlägg kanske egentligen skulle ha varit fyra separata inlägg men efter moget övervägande slog jag ihop dom till ett.

Först av allt vill jag presentera den kompletta svinstia mitt garage har förändrats till under dom senaste månaderna, jag vet inte varför jag beter mig på det här viset men jag antar att det har med min diagnos att göra? - Min intolerans mot rött vin och mentholcigaretter alltså...
Som lök på laxen kastar jag in en bild på en TIG-svets ur AGA´s modellprogram anno 2013. - Jösses vilken mysfaktor när det durrar i hela garaget under pågående svetsning!

Eftersom, som jag nämnt tidigare, mina grejer inte bygger sig av sig självt, så tvingas jag nöta på med min hyllning till det svenska HBTq etablissemanget - Tonton Macoute, den framtida juvelen i dom Boréska samlingarna.
Idag blev det det sista fästet till oljerören som fick min uppmärksamhet eftersom styrstoppet som jag egentligen tänkte göra blir swinfult hur fan jag än gör. Fästet blev iaf färdigsvetsat och naturligtvis så blev det en hel del slipning också.
Det blev inte så bra och det gick heller inte fort - man kan säga att det blev en spegelbild av tillverkaren.

Efter att jag fullbordat min exercis tänkte jag unna mig lite musik, musik har man ju läst en hel del om och det verkar ju onekligen vara ett mycket spännande tillskott till den numer ganska traditionella kulturfloran.
Jag plockade fram den nyinköpta resegrammofonen, öppnade den och monterade dit veven. Döm av min förvåning när det verkar vara nåt fel på själva verket - det verkar ha gått varg i fjädern på nåt vis...
Efter en snabbtitt konstaterade jag att egna åtgärder eventuellt skulle komma att påverka garantin i en negativ riktning, jag kommer därför att kontakta "His Master´s Voice" angående åtgärdspaket, omedelbart i morgon bitti.
Således blev det ingen musik idag.

Slutligen tänkte jag dra en mycket personligt färgad analys - och med "personligt färgad analys" menar jag naturligtvis "objektiv analys" - av Centerns nya idéprogram som jag läste igår.
Eftersom det enbart är en 36 sidor lång upprepning  av ett liberalt Utopia, så tänker jag inte ens bemöda mig att delge nån analys utan jag nöjer mig med att konstatera att det är trams.

Just det!
Jag måste bara visa den instruktion min advokat upprättat för att få till rätt böjar på ramrören vid ett avancerat järnsporrechopperbygge.















torsdag 20 december 2012

Högtidstips.


Under eftermiddagen hade jag den äran att motta en mycket förtjusande bild från min vän Gunnar.
Bilden och bildtexten talar för sig själva och jag kommer att spendera resten av kvällen med att fundera på om jag eventuellt ska gå över till Pommac istället för Trocadero...
Published with Blogger-droid v2.0.6

måndag 17 december 2012

Jag filar, alltså finns jag.

Efterlängtad garagetid bjussade på fortsatt arbete med det övre motorfästet.
Nu börjar det i alla fall närma sig färdigt, svetsningen i ramen gör jag när jag ryckt ur puffran.
Finishen på fästet är inte hundra men det skiter jag i eftersom inget annat på ramen är särskilt bra heller. Såhär i efterhand hade det kanske varit bättre att göra en ny ram - men varför ska allt vara så bra jämt?
Jag blev påmind om att det är lite trix att svetsa uppochner också, jag sätter nog dit resten av prylarna med PL400 istället...

Jag vet inte riktigt om fästet skämmer eller inte - fästet anses ju vara av stor vikt så jag får väl pruta lite på min flickaktiga förtjusning över att ta bort saker den här gången.
I det här fallet fanns det ju  i och för sig inget övre motorfäste när jag köpte skiten, därför är ju detta att räkna som ett framsteg för min del.

Jag avslutar med att citera The Specials - "This is the dawning of a new era"





Cirkus Boré.

Jag bjuder eder scener ur en helt vanlig dag i en löneslavs ansträngda liv.
Att uppbringa det som krävs för att undslippa fattighuset är långt ifrån en dans på rosor.

Published with Blogger-droid v2.0.6

lördag 15 december 2012

Undrar vad Hr. Andersson hade gjort?

Emedan Kung Bore underhåller mig med sitt bistra skådespel utanför fönstret, ett skådespel där sydosten förvandlar mjuka flingor till vass och svidande is, kan jag inte hindra mina tankar från att landa i den makalöst fina Sizzi - en del av den nationalskatt Dan Andersson lämnat efter sig.

Jag kommer senare under dagen sannolikt att nödgas ta igen det jag inte hann med i garaget igår, och eftersom jag då inte satte min fot i garaget är det ju en del att hämta upp... En god start och ett bra sätt att gaska upp sig är att spisa ömsom punk, ömsom svensk visa, medan man mellan de nedplitade raderna fuktar strupen med kaffet som dagen till ära innehåller ett uns Konjak.

Mitt mentala armod gör sig dock påmint i situationer som denna, att alltid vilja vara där man inte är är onekligen en outtömlig källa till svårmod.
Att vara i garaget och i alla fall försöka göra något kreativt resulterar, så gott som alltid, i att den inbillade rofylldheten som uppstår då man ligger i sin fållbänk och läser en trevlig pamflett eller annan upplyftande lektyr, uppfattas som ett mycket trevligt alternativ till att fila på något som har till enda uppgift att lyfta den egna fåfängan till nya höjder - sett ur ett rent materialistisk perspektiv alltså.
Skulle man hoppa över garaget, och på så sätt förfördela det faktum att allt som behöver göras inte kommer att göra sig självt, dröjer det inte lång stund innan den mycket välbekanta känslan av oduglighet och inaktivitet kommer krypande...
Moment 22.

Jaja... Skaffning till att börja med, sen är det bara att fälla ned visiret på kravallhjälmen och börja veva, så får man se hur länge man kan hålla sig stången mot dom inre demonerna?
Tur att den charmoliserade alltid har Bacchus vid sin sida.

Dan hade naturligtvis gett fan i allt och diktat lite istället.

fredag 14 december 2012

Fredagslättja.

Som den uppmärksamme redan noterat så intresserar jag mig, eftersom jag anser mig vara en av dom mest förnäma fanbärarna för den svenska sprittraditionen, för vad som dricks ute i slotten, kolmilarkojorna och dom f.d missionshusen?

För egen del kommer det sannolikt att bli någon av dom absoluta klassikerna i groggsvängen - Dvs Renat och Grappo eller Eau De Vie och Trocadero.
Jag funderar dock på att eventuellt låta mig ledas ned i det fördärv som Philip lockade med för en vecka sedan...

Så, låtom oss nu njuta Bacchi nektar och fly den plågsamma verklighet som allt oftare gör sig påmind med hjälp av det djävulska grin den så gärna visar oss då och då, och istället omfamna lättjan det trots allt innebär att svaja runt i sitt hemman men en lätt salongsberusad framtoning.
Var inte blyga utan ta till ordentligt med både starkt och sött - vem vet, om fru Fortuna skulle välja att lysa med sin närvaro kanske det blir till att leka "älg och lejon, fjäril, tiggare och Gud" lite senare...

Eftersom det lackar emot jul kanske det finns läsare som låter olika typer av julrelaterade brygder komplettera dom annars mer rutinbetonade blandningarna? Lite som att man häller i K-Sprit i 164:an när det börjar dra ihop sig till Allhelgona.
Om det nu, mot förmodan, finns någon läsare som tycker om att variera sitt supande i samband med årstiderna...?

Låt höra nu!

torsdag 13 december 2012

SR P3 karakteristika...

Jag hittade precis en mycket korrekt beskrivning av ett P3 program jag tyvärr har hört brottstycken ur vid ett flertal tillfällen. Citatet beskriver visserligen specifikt programmet Tankesmedjan, som såvitt jag förstår ska föreställa ett s.k satirprogram tillhörande den uppenbart mycket breda "Humorgenren". Men det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av hela P3´s agenda.

Förresten! När blev satir likställt med socialistdravel och propagerande för det storslagna i att vara en del av en sexuell eller etnisk minoritet? - Jag vill inte påstå att något av det skulle vara dåligt, men det är inte på något sätt bättre än att vara en del av en sexuell eller etnisk majoritet.

En del bloggägare jag känner till vill göra gällande att P3 skulle vara det mest lämpliga att lyssna till under arbetsdagarna. - Detta ställer jag mig mycket frågande till då jag anser att den sortens "Public service" som P3 står för, inte överensstämmer med den opartiska anda och politiska neutralitet som det förväntas av kanalen.
En naturlig spegelbild av det svenska samhället skulle illvilliga röster hävda... Själv nöjer jag mig med att gratulera matriarkatet och Kominterns representanter inom detsamma, till en mycket subtil och väl utförd revolt mot det som en gång i tiden var någonting värt att kämpa för.

Citatet nedan är saxat ur Kalle Lind´s blogg . (En blogg som faktiskt är ganska lustig, trots detta uttalande)


"Bredvid mig satt Emma Knyckare från P3:s Tankesmedjan, ett program där Knyckare, Ola Söderholm, Kringlan SvenssonLiv Strömquist och Jonatan Unge ofta och väl kritiserar patriarkatet, heteronormativiteten, etnocentriteten och alliansregeringen."


Att P3 skulle vara en kanal för vuxna människor med ett intresse för samhällsfrågor som inte bygger på fruktansvärt snedvridna ideal håller jag för högst orimligt.
Å andra sidan förstår jag heller inte varför vuxna, hörande människor skulle vilja lyssna till P3´s flagranta "STIM-sponsring" av den svenska HipHop-elitens bidrag till den svenska musikskatten.

Jag antar att det förr eller senare kommer att blåsa konservativa högervindar genom korridorerna i radiohuset eftersom alla ska få göra sin röst hörd i det så unika och partipolitiskt obundna public service medium som Sveriges radio trots allt är.?
Eller nu kanske jag seglade iväg en smula...

Vid närmare eftertanke så kommer förmodligen Iran att bli en sekulär demokrati med fokus på fri sexualitet, långt innan "Folkviljans och det fria ordets väktare" låter något annat än den politiskt korrekta och solidariska rösten, som enligt egen logik representerar den stora massan, ljuda ur transistorradioapparaternas högtalare.

Att mina ögon tåras inför ovan beskrivna faktum behöver jag inte nämna då det är den spontana reaktionen hos varje människa med ett fungerande intellekt och en halvnykter syn på en nyanserad samhällsdebatt.

Propagandans vägar äro outgrundliga....

onsdag 12 december 2012

Lite sällskap.

Ikväll hade jag äran att ha sällskap i garaget, Min vän Johan visade nämligen vänligheten att hjälpa mig med att fiffla avgasrör till Trajjan.
Som tack för det fick han först och främst vänta på mig medan jag hängde med kyrkoherden, sen fick han till råga på allt göra det mesta jobbet själv då jag hade fullt upp med att larva mig med POR15 tanktätningssystem - Ett pyssel som såhär i efterhand känns fruktansvärt onödigt eftersom tanken var tät från början och tätningen var minst lika omständigt som att sköta om en Tamagotchi, Hade jag istället visat god ton och betett mig som folk så hade avgasrören sannolikt varit färdiga nu.

Mycket trevligt med lite sällskap iaf, dessutom är det jävligt juste när det händer grejer även på dom fronter man inte har fullt offensivt fokus. - Synd att man är ultragringubbe och inte ber om hjälp lite oftare...

Anledningen till att jag bad just Johan om hjälp är såklart att han är en fantastiskt trevlig människa, samt att han är den självklara betvingaren av rostfritt stål, som trots sin späda ålder har ett manslivs summerade erfarenhet och svingar en TIG-brännare som ingen ann.

Tack för idag Johan.

Detta kommer att bli ståtligt.

måndag 10 december 2012

Öfvre - del 2.

I söndagens ganska sparsamt tilltagna sköte, fanns i alla fall plats för fortsatt tillverkning av det, gällande Triumph, ack så nödvändiga övre motorfästet.
Lite borrning, slipning och svetsning fick mig att, under kvällens tidiga timmar, brista ut i en hyllning till den engelska industrialismen genom att knyta näven och på göteborgsmanér skrika JA! (Med kort a)
Ovanstående hyllning ackompanjerades av Trubbel`s Snedstegsvals.
Om jag får lägga några ögonblick till på fästena så kommer dom att bli fullt dugliga för ett swin som mig.

Efter avslutat värv försökte jag bjussa ett par av dom människor som jag tror tycker minst sämst om mig på firande av andra advent. Tyvärr dök det upp en del förhinder, bland dom var faktiskt rallybajs en avgörande faktor gällande en av dom presumtiva gästernas frånvaro...

Min advokat hedrade mig i alla fall med sin närvaro och vi drack glögg och stojade på vuxet vis - dvs att vi satt i soffan och pratade om elsystem och annat livsviktigt.
Hursomhelst var det trevligt!



fredag 7 december 2012

Att göra "en Palme".

Mårten Palme har polisanmält regissören till filmen "Callgirl" för Förtal av avliden - Dvs pappa Olof.
Jag har tyvärr inte hunnit se filmen men jag kan ändå påstå att en manöver av den här kalibern känns en aning överilad...
Om man kan svälja att pappsen ljög hela svenska folket rakt upp i ansiktet under Geijeraffären så borde man rimligtvis tåla att det insinueras saker i en fiktiv tolkning av en händelse?

Glädjande är att Mårten fortsätter att bära familjen Palmes moraliska fana högt.

Knullgubbe
Storrökare och misstänkt knullgubbe.

Fredag!


Emedan den friska decemberkvällen kröp närmare, tänkte han invid sin nytända kronbrud att han behövde någonting mycket gentilt att fira med, fira den dag som under årens lopp kommit att bli lite av den personliga sabbat som alla dom bräckliga själar såväl behöver.
Han reste sig bestämt upp från stolen där han suttit den korta stund han befunnit sig inom hemmets härd och tog några bestämda steg mot skåpet där han förvarar sina ihopsparade ransoner. Han märkte att han var väldigt tvär i sina rörelser och kände sig nästan lite irriterad. - Tidigare under dagen hade han tagit tillfället i akt och rökt en Antico, kanske var det därför han var en smula obalanserad?
Väl framme vid sitt schatull valde han med omsorg ut delar av den måltid som skulle få äran att agera offer i den rit han med van hand skulle utföra medan han tog itu med kvällens bestyr. Valet föll, inte helt oväntat, på en flaska Renat.
Tillbaks i köket tvingas han snabbt besluta om groggens styrka, folkgrogg? Lättgrogg? Eller kanske en så kallad "rejäl grogg" dagen till ära?
Valet föll på en förhållandevis moderat folkgrogg.
Nästa ingrediens. Grappo.
Sådär!
Tillbaks till bords satt han som trollbunden av den makalöst vackra måltiden som stod framför honom. Bubblorna som i sin strävan uppåt krockade med varandra och slogs samman - precis som att utvalda delar av livet självt fanns representerat just där i glaset som stod på bordet.
Han inbillade sig att han till och med kände den salta smaken av tårar där han satt rakt upp och ned och tittade storögt på skådespelet.
Han ville till en början inte störa vad som försiggick men tillslut så insåg han det vansinniga i att avstå den fredagens lovpris han så konsekvent förordat.
Han smakade!
Att någonting kunde smaka så fantastiskt föreföll osannolikt - var detta en dröm?
Han nöp sig i armen och kunde konstatera att han var vaken.
Han tog en klunk till...
Det fanns inte gränser för den lycka han kände i och med att dessa folkliga droppar uppförde ett bokstavligt lustspel då dom dansade nedför strupen i en strid följd. Han reste sig upp och kunde inte annat än att konstatera det redan uppenbara - Fredagen belönar de rättrogna!
Så...
Vad begagnar sig allmogen av för drycker en sådan fantastisk Fredag som denna?!
Published with Blogger-droid v2.0.6

Ett varningens finger...

Tänk på att den rådande väderleken kräver en viss planering av eventuella logistiska spörsmål, börja därför snarast att planera inför dagens besök på systemaktiebolaget.
Avrapportering sker som vanligt emedan det aftnas.
Väl mött!

torsdag 6 december 2012

Svenskt humansocialt armod.

Jag är fullt medveten om att en eventuell belackare, med lätthet och kanske med all rätt, skulle få mig att framstå som en mycket inkonsekvent stenkastande glashusägare om man väljer att tolka nedanstående skrift på det viset, därför vill jag förtydliga att detta enbart är en reflektion över markanta skillnader mellan det nutida och det tidigare, storslagna, samhället.

Sociala medier.
Fundering:
Är dom av godo och till gagn för ett samhälle och folket i stort eller är dom enbart förströelse för allmogen i samma anda som Melodifestivalen eller Rena rama Rolf?
Enligt mig så är alla sociala medier, och dom tillhörande tekniska attributen, en makalös tillgång vad det gäller opinionsbildning, informationsflöde, folkbildning, osv osv. - OM dom nu används i det ändamålet, vilket i regel inte är fallet.
Eftersom människor i gemen inte är intresserade av att veta vad dom samhälleliga åtgärder våra "folkvalda" utför beror på, vad som skiljer högerpolitik från vänsterpolitik, varför våra skattepengar inte räcker till den fantastiska sociala standard vi hade fram till sent 80-tal, varför svenska företag som te.x. SAAB och SAS går i graven eller varför svenska köttproducenter knappt har råd med en saltskvätt i gröten.

Dom livsavgörande sysselsättningarna för den nutida svensken verkar primärt vara saker som Facebook och Bloggersidor som handlar om hur man hamnar på Spy bar´s gästlista eller kanske grundliga reportage om vilken kändis som har gäddhäng eller fula kläder.

Jag anser inte, kategoriskt, att det är fel att hänge sig åt s.k. trams, men det borde ju sannerligen föregås av att man, till att börja med, har en egen uppfattning om vad som är viktigt och värt att lägga läsningstid på? - Dvs att man vet vad som skiljer trams från viktiga saker.

Jag vet folk som sitter minst en timme per dag på Facebook och tillgodogör sig information om vem som duschade när, vem som gillar ICA-Jerry mest, eller vem som tycker att det skulle vara skönt att vinna femtio miljoner och åka på solsemester.
Tro nu inte att dessa personer har en aning om vad som sägs i den ständigt pågående politiska debatten eller ens har en uppfattning om vad dom anser vara problem i samhället. - Det har ju såklart inte funnits någon tid att bry sig om sådana triviala saker, när man ju har haft fullt upp med att läsa om vilken av grannarna som haft roligast i helgen.

Således kommer den ointresserade massan aldrig att nås av den information dom är i ett så ohemult stort behov av. Detta trots att dom sociala medierna lovordas av den enkla anledningen att information blir så lättillgänglig och att samhället blir mer transparent. Det är säkert sant men det kommer inte att tillföra något eftersom målgruppen missas totalt.

Men, vem vet?
Det kanske bara är jag som har en fruktansvärt verklighetsfrånvänd uppfattning om människors förmåga och ambitioner vad det gäller sunda, reella, mänskliga relationer?

onsdag 5 december 2012

Nu åker vi!


Som en härlig gudomskälla...

Nu går skam på torra land!

När man, efter en hård arbetsdag, äntligen får sitta ned vid det uppdukade middagsbordet så tror man naturligtvis att det kommer att bli en trevlig hedersstund i lag med sina närmaste.
Istället för den förväntat trevliga familjestunden, tvingas jag förklara för mina barn, som med rödgråtna ögon undrar varför Arla säger att söndagen är veckans bästa dag, att det egentligen är fredagen som håller den titeln...

Att Sveriges största mejerivarutillverkare sprider den här typen av helt vansinnigt konstig information gör mig både ledsen och besviken!
Varför vill Arla skada barn!?
Vad har barnen i Sverige gjort för att förtjäna detta?
Vem kan ha påverkat Arla i den här riktningen och framförallt varför?
Sannolikt är det Homintern som, med ett djävulskt grin, gör sitt yttersta för att kasta världen över ända...

Jag trodde att Bondeförbundet var en organisation som ville Sveriges val och ve - inte driva nationen mot ett ovisst öde!

Efter detta kommer Arlas sortiment alltid att ha en ton av högförräderi. - Det finns inget försvar Arla!
Denna dag kommer att bli ihågkommen som "den svarta onsdagen" i framtida litteratur.

Fredagen är veckans konung och skulle med lätthet ta fram liklukten på en lättviktare som söndagen.

Published with Blogger-droid v2.0.6

tisdag 4 december 2012

Hypotetiska variationer av grönska.

Dom allra flesta människor med så lite som en nypa livserfarenhet, vet naturligtvis att det berömda "gräset" inte är ett dugg mer praktfullt på den symboliska "andra sidan" än det gräs som frodas på den sida man i regel befinner sig. Likafullt skenar folks medvetande, då och då, iväg tämligen långt utanför dom realistiska ramar som råder på "den här sidan".

Ett annat problem i samma sfär är dilemmat att alltid ha problem med att befinna sig där man för tillfället är - både fysiskt och mentalt.
Detta bekymmer är märkbart påtagligt hos en man jag känner alltför väl. Han har ett, i det närmaste, patologiskt behov av att alltid vara annorstädes - såväl i tid som i rum.
Ibland räcker det med ett par takter ur någon av alla dom ojämförliga visor som sprungit ur den svenska skaldskaran vilka verkat genom tiderna, för att han av hela sitt hjärta ska önska att han faktiskt befann sig på ett handelsfartyg på väg till Sydamerika eller kanske att han sitter vid sin mila med sin pipa eller att han går på luffen.
Jag inbillar mig att hans diagnos inte är särskilt ovanlig - I alla fall inte om man ska lyss till pöbeln brus...
En annan märklig sak i denne mans beteende är att han inte ens tycker att det är konstigt att hellre vilja vara Ljungman på en atlantseglare under tidigt nittonhundratal än att vara en modern, metrosexuell tramsmänniska utan vare sig integritet eller storslagna drömmar... Att han självfallet vet hur livet kunde te sig för många av dom människor han fantomavundas så ohemult, påverkar konstigt nog inte hans tankar nämnvärt.
Antagligen har han tagit fasta på dom saker som sannolikt var bra förr i världen, saker som att pålitlighet och yrkesstolthet var tongivande i arbetslivet, saker som att sunt förnuft styrde mer än bara enmansföretag och familjära situationer samt att grovarbetarna var fluckert risslade - både under arbetstid och utanför densamma.
Man levde i alldagen och önskade underhållas av teatral glamour istället för att som idag, leva i teatral glamour och underhållas av alldagen.
Tatuerade människor var antingen sjömän, cirkusfolk eller människor på livets beryktade skuggsida, inte som idag att dom knappt könsmogna gossebarn som expedierar mina ärenden hos järnhandlaren, ser ut som att dom suttit i Sovjetiskt fängelse under en femtio år lång volta.
Sjömän var sorgsna esteter med en sinne för att beskriva den obesvarade kärleken och sina brustna hjärtan med utförliga epistlar för den eventuelle lyssnaren. Långt ifrån den den industrialiserade "sjömannen" av idag.
Den rådande framtidstron berodde på fakta och inte på börsrobotars nyckfulla öresvinster.

Som utomstående och helt oberoende frågar man sig:
Vad beror denna rastlöshet på?
Varför är det så komplicerat att omfamna tanken på att det är bäst där man är och inte för hundra år sedan, på en annan kontinent?
Hur kan det ens vara möjligt att ha en så stark drift att vilja leva i den tid som flytt och varför framstår aldrig framtiden som den Edens lustgård dåtiden förefaller ha varit?

Jag är oomkullrunkelig i min uppfattning om att han har insett att hans tidigare så självklara hemvist numer har förvandlats till en sjuklig svulst på den kropp som vår planet utgör, och därför valt att fortsätta sitt liv i lugn lunk med tankarna på annat håll än på det virrvarr av politiskt korrekta och andra baksluga uttryck som numer ligger tungt över det geografiska område vi en gång i tiden klassificerade som en nation. Den inre lunken kan således tolkas som att han de facto gett upp.
Det kan naturligtvis vara svårt att "bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge" om det är försvarbart, och ibland sanktionerat, att alltid bespotta den som ens äger en båge...

Eller...
Kan det vara så att det som vid en första anblick uppfattas  som en smula kufiskt och kanske till och med kan tyckas var en belastning för den drabbade, egentligen är en gudabenådad tillgång och ingenting annat än ett tecken på en livskraftig fantasi, vars väsen fyller den del av medvetandet som annars skulle ha använts till att driva upp frön av ångest eller ilska till livskraftiga och fertila plantor?

Om jag ska försöka dra paralleller till mitt eget liv, ett liv där rationellt tänkande och en stark verklighetsuppfattning är ledord, kommer jag med lätthet att landa i det något yngre jaget.
Jag minns tydligt den där dagen i början av Juni, nyponrosens späda knoppar väntade spänt på dagen då dom kom att få bjuda landskapet på sina väldoftande och skirt rosa tecken på spirande livslust, och jag hörde Lalla Hansson deklarera det faktum att "Frihet är ett enkelt ord som täcker ingenting. Ingenting är värt nåt men är fritt." 
Under bråkdelen av en sekund, just under det korta ögonblicket, så kände jag - trots min mycket solida känsla för både dikt och verklighet, och därtill förmågan att kunna skilja dessa åt. - att jag ville skruva upp speldosan, hoppa över den planerade högersvängen mot mitt hemman och åka raka spåret ner till Göteborgs hamn och mönstra på, att leva det okomplicerade luffarliv som tycktes ouppnåeligt i tvåsamhetens bojor...
Visserligen varade detta som sagt bara en ögonblick, men att min mycket korta insyn i de psykiskt sjukas värld satte sina spår, ja det är ett faktum ställt utan allt rimligt tvivel.

Vid pennan och med ansiktet garnerat med ett alldeles tvättäkta leende.
Hr. Boré

söndag 2 december 2012

Öfvre.

Så har turen kommit till det öfvre motorfästet  på min eminenta homosextriumph.
Återigen föll materialvalet på rostfritt stål av fem millimeters tjocklek. - Anledningen till den något tilltagna tjockleken beror på att jag framgent planerar att byta ut delar av fästet mot luft och då kommer sannolikt den delen av fästet som inte är luft belastas något mer.
Och återigen förbannar jag min dumhet och lovsjunger vattenskärningens ädla konst. - Att fila och slipa tror jag inte är en av dom sakerna man blir ihågkommen för att man var väldigt bra på...
Det blev varken Lilla Rickard Eller Chuck, det blev istället Motörhead, Ramones och The Accidents som stod för underhållningen.

Jag passade även på att svetsa färdigt bakskärmen och dra på lite tenn på densamma för att försäkra mig om att den är "tät" trots narkomansvetsarna jag pluskat dit. Dessutom vill jag inte få bassning av min lackör pga att det ser förjävligt ut när han får grejerna i sin hand.
Tanken fick också ett par presumtiva hål igensvetsade...

Slutligen och som en värdig avslutning på mitt värv, satte jag mig ned och lyssnade till både Nidälven och Lilla vackra Anna, samtidigt som jag rökte en minst tre månader gammal Joya De Nicaragua-fimp på ett mycket bostadslöst vis. Den smakade konstigt nog helt okej faktiskt.
Nidälven! - Dra ända in i helvete så fin den är!
Jag gråter fortfarande inombords, alltså inte som i att jag snyftar lite halvdant utan nu snackar vi fullt utblommat stortjut iklass med det bölande som uppstår när mina öron nås av, den av Gunnar Turesson tonsatta Dan Andersson dikten  Jag väntar vid min stockeld. - Gärna framförd av Hootenanny Singers...

Jaja, det var i alla fall det om motorcyckelbyggnation och känslomässiga frifall.
God afton.






Punchdags!



Söndagspromenad med cigarr är ett mycket gentilt tidsfördriv. Fint väder men kallt som i gulag, efter en stund nödgades jag klä på mig lädervante för att inte flickfingrarna skulle frysa loss!
Nu blir det garanterat pyssel med öfvre motorfäste till trajjan och säkerligen annat också...
Jag funderar på att driva ut min inre köld med lite juste raggarmusik?
Lilla Rickard Penniman sägs ju kunna tina upp vem faan som helst när han bankar djävulen ur både ebenholz och elfenben?
Eller kanske Chuck Berry - Ni vet USA's svar på Samantha Fox?
Och till det rökes, med fördel, pipa stoppad med GHB.
Published with Blogger-droid v2.0.6

lördag 1 december 2012

Rökning som katalysator.

Jag har under dom senaste dagarna funderat över min något tvetydiga, inre hållning mot att bruka den ört som enligt den samlade expertisen är den mest gentila av alla jordens örter. - Nämligen tobaken.
Att bruka tobak som ett led i sin strävan att öka sin estetiska förmåga, graden av avkoppling, stresströskel eller kanske för att revalvera sin egen kurs hos det motsatta könet, är alla anledningar som används av allmogen för att försvara sitt bruk från den inre olustkänsla som krälar närmre och närmre ju mer den bjuds på den, av Socialstyrelsen stämplade samhällsinformationen gällande såväl tyngre tobaksbruk som mer moderata strömningar inom brukarskaran.

Den moderna och upplysta människan tror sig  ju veta att tobaksbruket är förenat med vissa hälsovådliga konsekvenser och därav kommer vi in på mina, inte helt okomplicerade funderingar...

Alltså, OM man tillhör den ofta mycket världsvana och charmanta kategori människor, som nyttjar tobakens välbehagseffekter i syfte att uppnå te.x. en högre grad av estetiskt medvetenhet, var kan man då ponera att gränsen för harmoni går? Å ena sidan finns den ökade förmågan och kvaliteten, å andra sidan den eventuella fysiska skadeverkningen.
I princip borde det finnas en nivå där det blir värt för samhället att "ta det goda med det onda" i och med det faktum att fördelarna blir övervägande i förhållande till nackdelarna?  - Dvs att den ökning av humankapitalets vällustkänsla samt ökning av BNP, som tobaken bidrar till, är högre än kostnaderna i form av sjukvård samt den mentala misär som infaller vid ett brukandeförbud.
Den ovan beskrivna principen är naturligtvis applicerbar på dom flesta anledningar till tobaksbruk.

Om man förutsätter att min tes stämmer så ställs man automatiskt inför nästa faktum, nämligen det att det i så fall kan vara rent utav dåligt att helt upphöra med sitt tobaksbruk eftersom dom goda och kvalitativa effekterna som tobaken ger, således också upphör i ett sådant scenario. Detta skulle ju kunna vara förödande för vissa människor som får rådet att helt sluta med tobak.
Detta behöver ju inte vara ett problem som enbart drabbar musiker eller konstnärer o.dyl. utan det kan naturligtvis drabba en tunnbindare eller en körsnär i lika hög grad...
Att det förekommer avarter inom sfären för tobaksbruk är jag naturligtvis mycket medveten om.

Sängrökningen, som tyvärr kommit att bli den mest föraktade formen av tobaksbruk, borde dock, enligt detta resonemang, också vara den mest tveksamma formen. Detta eftersom sängrökningen kan orsaka förhållandevis direkta konsekvenser i form av nedbrunna hus och att folk som frivilligt valt ett liv utanför sängrökningens lyckobringande egenskaper, kan komma till skada av det.
Så hur gör man då med den, mycket styvmoderligt behandlade, sängrökningen?
Är svaret en dispens eller ska man kanske bygga särskilda bostadsområden för sängrökare? - Områden där alla, så att säga, bor på lika villkor...
Den mest rimliga lösningen borde vara att man skapar ett statligt verk för detta ändamål.
"Sängrökningsverket" skulle då ha som uppgift att administrera alla ansökningar om att få bedriva sängrökning och efter avslutad utredning bedöma om vederbörande är berättigad till att få sin bostad "sängrökningssäkrad" - Dvs att sovkammaren byggs om med eldfasta material och att den presumtiva eldhärden, alltså sängen eller fållbänken, är tillverkad enligt rådande standarder.
Alla eventuella kostnader för ett sådant verk, samt all handläggning och praktiska ingrepp i aktuella bostäder, kommer självfallet att bekostas av skattemedel.
En lösning enligt den ovanstående skulle resultera i att vårt samhälle, på ett säkert sätt, skulle äga förmånen att behålla en stor del av vår kulturhistoriska folksjäl. Att så sker är naturligtvis av yttersta vikt för ett samhälle med fortsatt tillväxt. - Både ekonomiskt och själsligt.

Den konkreta och slutliga frågeställningen blir således:
Är det genomsnittliga tobaksbruket ett belastning eller en tillgång för samhället totalt sett?

Observera att detta resonemang endast går att tillämpa på tobaksbruk, då det är en "drog" som aldrig leder till sociala problem i form av utanförskap, negligerande av personliga problem eller andra bieffekter som te.x övermäktig alkoholkonsumtion kan leda till.

Errol

Greta

Johnny

Fangio

Anita

Marlon

Dean och Frank

Steve