tisdag 28 februari 2012

Karl-Erik Kejne - Berättelsen om en entertainer.

Jag kom att tänka på vad som måste vara den i särklass roligaste och mest paranoida affären någonsin i Svensk historia - Den så kallade Kejneaffären. Dom allra flesta känner naturligtvis till nedanstående från tiden då det begav sig, men för er övriga kommer här en liten redogörelse.
Kejneaffären är, i vardagstal, namnet på dom händelser som följde efter att pastorn, konspirationsteoretikern och tillika böghataren Karl-Erik Kejne, 1948 gick ut med anklagelser om att det i Stockholm fanns en "Homosexliga" som bl.a.organiserade manlig prostitution och att denna homosexliga dessutom skyddades av ett "Mäktigt homosexuellt brödraskap" (Smaka på den meningen...) som bestod av bla. poliser, högt uppsatta politiker och makthavare.
Det hela började med att Kejne anklagade en lekmannapredikant vid namn Gösta Malmberg för att Malmberg bla. skulle ha försökt tvinga en inneboende yngling till att, tillsammans med flera andra, delta i ett sexuellt övergrepp. Kejne polisanmälde dessutom Malmberg för bla telefonterror och förtal. Hans anklagelser ang. homosexualitet och maktmissbruk/korruption sträckte sig ända till både Domare och Biskopar.
Kejne hävdade också att Malmberg och det s.k. Brödraskapet hade försökt gillra en fälla för att få Kejne att själv att framstå som skuffdunkare.
Turerna kring Kejne är många och tom självaste Vilhelm Moberg var med och privatspanade lite med Kejne mellan sina bokmässobesök! Påstådd rättsröta och manlig homosex var väl inte Mobergs favvoämnen kan man tro...

Affären avfärdades 1951 utan att Kejne kunnat bevisa någonting av det han anklagat folk för, däremot hade flera av Kejnes vittnen/uppgiftslämnare ett inte helt fläckfritt förflutet. - Den enda som dömdes var Malmberg, som 1951 dömdes för fellatio med en underårig pojke som vid fellatiotillfället ska ha varit 20 år (minimiåldern för homosexuellt umgänge var 22 år 1946 då händelsen skall ha ägt rum.), men den rättegången har kallats en skådeprocess...

Skönt ändå, att likt Kejne, vara helt jävla superrudis, och kasta ur sig anklagelser om homosexualitet så fort man blir trängd eller ev. överbevisad. Och dessutom på fullt allvar försöka bevisa sin teori "om existensen av ett mäktigt homosexuellt brödraskap som kan ha Sveriges öde i sina händer" - Det var jävlar inga små ord han tog i sin mun den gode psykpastorn.

Karl-Erik Kejne


lördag 25 februari 2012

Fredagstipset.

Eftersom Fredagar som bekant är dom charmigt alkoholiserades afton, så tänker jag bjuda på ett lättlagat Fredagstips. - Lättgrogg.

En Lättgrogg tillagas genom att man tar 2-4cl starksprit (3cl är optimalt) Det kan vara både färgad och vit, okryddad sprit. Spriten blandas sen med ca 30cl läskedryck, te x. Sockerdricka, Trocadero osv.
Vips! Lättgroggen är klar att avnjuta.Observera att en Lättgrogg ALLTID är befriad från is, frukt,sugrör och annat larv. Njut gärna en cigarill eller ett pipstopp till för ökad trivsel.

Några populära exempel på Lättgroggskombinationer är:
-Eau de vié och Sockerdricka eller Vichyvatten
-Star Gin och Pommac
-Renat och Sockerdricka (populärt även kallad Silvergrogg)
-Whisky och Soda
-Renat och Champis (en variant på en Mahognygrogg)

Även moderna groggar - eller drinkar som ungdomsmänniskorna säger - kan vara Lättgroggar om förhållandet mellan sprit och läskedryck är dom rätta.

Anledningen till att Lättgroggen över huvud taget finns är den gamle liberalen och livmedikusen Ivan Bratt. Den lite mer upplyste läsaren är naturligtvis redan medveten om att Ivan Bratt är farfar till Peter Bratt som vi ju känner som en av de huvudåtalade i IB affären, samt som upphovsmannen till den s.k. "Geijeraffären".
Ivan Bratt var mannen som genom att permanentera motboken som ett lindrigare alternativ till det totalförbud mot rusdrycker som röstats ned i folkomröstningen 1922, ordnade så att Göteborgssystemet kunde övervaka den inköpta ransonen av alkoholhaltiga drycker. Detta var alltså en metod att få ner den totala alkoholkonsumtionen. Lite lustigt i sammanhanget är att motboken till en början bara gällde sprit, då man ville stävja alkoholism, fylleri och våldshandlingar. Vin kunde en motboksinnehavare i princip köpa hur mycket som helst av eftersom det inte bidrar till alkoholism, fylleri och våldshandlingar...
Man delade naturligtvis inte ut Motböcker hur som helst, tilldelningen styrdes av kriterier som te x. ålder, kön, inkomst och social status. En arbetslös hade inte en suck att få nån tilldelning, även gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet hade nog problem med att få tilldelning.
Eftersom läget var som det var under motbokstiden så fick man inte köpa sprit hur som helst när man var på lokal, utan man fick köpa 3cl sprit utblandat med läskedryck eller soda. Det gick dock att köpa två stycken Lättgroggar på samma gång (dubbel Lättgrogg). Senare kan reglerna ha ändrats till totalt 15cl sprit, därav uttrycket "Två vita och en brun" som syftar på två Renat och en Eau de vié a´ 5cl styck.
Man kunde heller inte beställa in enbart dryck utan man var tvungen att samtidigt beställa in något i matväg, krogarna kom då på idén att servera den berömda "Silltallriken som åkte in och ut" tillsammans med spriten.
Skrönan om silltallriken tillkom förmodligen eftersom "Tvångsmaten" sällan förtärdes utan bars ut i samma skick som den kom in.
Motboken är ett Svenskt fenomen som skrotades 1955. - Ivan Bratt vek däremot inte upp toffelspetsarna förrän ett år senare...
Min första motbok.

Ivan Bratt - Stora pappa Motbok.



fredag 24 februari 2012

Framtiden är här.

Eftersom vi, trots att jag försöker stålsätta mig mot det, lever i början av 2000-talet så har jag beslutat mig för att släppa efter lite och omfamna den nya tidsandan. Således har jag efter noggrant övervägande bestämt mig för att numer tillåta att även robotar kommenterar inläggen.
Så, grattis alla robotar och framförallt välkomna in i gemenskapen!

Skulle tippa att den här snubben kammar noll när det kommer till att lista dom tio bästa Svensktoppsbitarna före 1975...

torsdag 23 februari 2012

Vilken jävvla sköning detta var då!

Bernhard Harald Bengtsson. född 1893-07-28, död 1966-06-09

Bernhard Harald Bengtsson var under namnet Bildsköne Bengtsson en av Sveriges mest legendariska brottslingar och inte minst Sveriges första Dynamitard! - Lite halvjobbigt att som modern kriminell, dvs. narkotikahandlare, smugglare eller tillhörande nåt annat skitsegment inom det numer helt andefattiga yrkeskriminellas skrå, alltid stå i skuggan av denne dynamitard.
Dessutom säger ryktet att han åkte på en Sarolea av 1924 el. 1925 års modell tills polisen beslagtog denna 1926.

Det finns mängder av exempel på denne mans uppfinningsrikedom och ständigt gäckande av dåtidens poliskår men jag tänker bara dra ett par smakprov på hans tilltag.
I början på 30-talet var Bengtsson och hans kumpan Tatuerade Johansson (också ett in i helvete schuckert namn!) ute på en skapligt mäktig stöldturné. Under det sista året av denna turné bodde dom båda gentlemännen i en koja på 12 kvm vid Filkesjön i Göingeskogarna. Kojan, som var klädd med tyg på väggarna och mattor på golvet och vars ingång naturligtvis var väl dold, innehöll i princip allt man behöver.
Hemmagjord batteriradio.
Oljelampa.
Finare köksutrustning.
Brännvinsapparat.
Som sagt, allt man behöver...

En annan stenhård grej som han drog till med var att i Augusti 1944, rymma från mentalsjukhuset Sankta Maria i Helsingborg i samband med att han skulle göra toalett endast iklädd badbyxor och nattskjorta. Han lyckades hålla sig undan lagens långa arm i ett halvår, nattetid gick han utan skor med granris och papper lindat kring fötterna, 20 mil senare lyckades han få tag i kläder i en sommarstuga utanför Gränna. Efter det så cyklade han nästan ända till Stockholm på en stulen cykel, men av någon anledning så ångrade han sig och vände tillbaka till Skåne igen. I Januari 1945 greps Bengtsson i en lada utanför Kristianstad.

Ett antal år och återfall i brott senare flyttade Bengtsson till Göteborg där han levde sina sista år.
De va annat än Clark Olofsson  och Svartenbrant de! -Elaka rykten gör iofs gällande att Johansson hölls med pistol, men det är obekräftat och gills inte.
Bengtsson till vänster och Tatuerade Johansson till höger


tisdag 21 februari 2012

En annan kräver inte så mycket arbete.

Jävlar vad schuckert att, en Tisdagskväll som denna bara ligga på soffan och låta sin blekfeta lekamen få lite ro.
Det blir ju heller inte sämre av att "Deck of cards" alldeles nyss framfördes lite smäktande i bakgrunden. Den låten flirtar ju för övrigt lite med den så kallade "Amerikanska kåkfararreligiositeten" den typ av Gudstro som tilltalar mig en smula...
Det enda som grämer mig lite är att jag inte har hunnit invigningsröka mina två nya pipor som dök upp igår, enligt plan så skulle jag göra det idag men det sket sig så jag får väl se om morgondagen har lite piprökning i sitt sköte? Iofs så har jag ju haft kontroll före körning på dom idag och det är ju som alla förstår, A och O.

Jag kom att tänka på en riktig sköning häromdan. - Nat King Cole.
Inte nog med att han har (eller säger man hade?) ett fruktansvärt bra namn! Förresten, varför heter bara afroamerikaner King i andranamn?! Man kan dra fram en hel del justea grejer när det gäller Nat, te.x. så rökte han, enligt sägnen tre! paket KOOL Menthol om dagen. - Det är jävlar inte kattskit! Jag tvekar inte ett ögonblick på att han, utan att tveka rev upp en KOOL och drog den i ett skapligt tempo varje gång den godartade prostataförstoringen gjorde sig påmind om natten. Han var dessutom en hängiven kämpe mot den Amerikanska segregationen och en av medborgarrättsrörelsens förkämpar. Han hade också en helt oklanderlig frisyr, nästan sjukligt exakt. Men det viktigaste är ju naturligtvis att han sjöng fantastiskt fint.
Nat King  Cole dog i lungcancer den 15:e Februari 1965. 
Det som slog mig när jag satt och funderade på Nat var det roliga i att bedöma samtida, Svenska artister när man redan har Nat i huvudet som referens. Alltså när Nat King Cole radade upp succéer på ställen som Carnegie Hall så drog ju te.x Harry Brandelius förmodligen runt i folkparkerna och lirade schlagers som "Han hade seglat för om masten" och "Med en enkel tulipan" ihop med Calle Jularbo. Den jämförelsen är ju naturligtvis inte, vare sig relevant eller rättvis men den är lustig och man kan konstatera att "Det Svenska musikundret" inte direkt låg i pipen just då.
Ja jag vet att Jussi Björling säkert stod på - som Thor Modeén säger, Mettropolittan, och sjöng "Till havs" för full strupe, men det alléna räcker, enligt mig inte för att det ska klassas som en stor Svensk exportvara.

En annan intressant fundering är det här med artisters motsvarighet i andra länder, alltså, vem är te.x. USA´s motsvarighet till Östen Warnebring eller Englands motsvarighet till Trio Me´ Bumba? Alternativt, vem är Sveriges motsvarighet till Ray Charles? - Jag röstar självklart på Charlie Norman! Således borde ju Ella Fitxgerald´s Svenska motsvarighet vara Britta Borg?

Alla dessa funderingar och tvivelaktiga klargöranden tarvar en Mahognyfärgad lättgrogg! Det blir nog Grönstedts och Pommac... Ähhh lättgrogg, vilken ynnest att kunna smaska i sig, sittande i soffan, på stående fot, med eller utan huvudbonad, precis hur fan som helst. Men kom ihåg - Det heter Lättgrogg av en anledning, inte fokus på att bli vimsig nu, det får man bli på Lördag mha "Vanlig" grogg.

Just det! Kolla in piporna! ( Precis nu spelas Ricky Nelson, hans musik går ju under epitetet "femtiotalspappamusik"  - Tänk ett Amerikanskt femtiotalsvardagsrum där femtiotalspappan sitter i sin efter jobbet fåtölj och läser tidning och röker en rak pipa. All annan bakgrundsmusik till den scenen än Ricky Nelson är helt otänkbart och på gränsen till skrattretande,)
Snuggan är extremt tjänlig och blir en perfekt "sitta på trappan och dricka kaffe och lyssna på fåglarna när försommaren kommer smygande och det är sådär mysigt som det bara kan vara när körsbärsträden blommar och det är lite ljummet i luften" pipa.
Den raka Art Deco aluminiumpipan kommer att fungera mycket bra som ett instrument för att framhäva min enorma pondus och mitt världsvana sätt när jag smyger omkring på dom stora Europeiska galoppbanorna, såklart med ett antal avundsjuka blickar konstant riktade mot mig och min pipa.

Känner ni hur det bränner i näsroten?!

Ja jävlar, pöbeln är inte representerad precis.





söndag 19 februari 2012

Björn Ranelid!

Jag kollade precis på Björn Ranelid och Sara Li´s bidrag i Melodifestivalen och kan bara konstatera att jag inte delar den uppenbart rådande uppfattningen av vad som är bra musik/underhållning.
För att förkovra mig lite drog jag in på Björnes hemsida och kollade lite. - Vilken man! Här snackar vi verkligen om en människa som inte räds för att dela med sig av sin sanning i en utsträckning som saknar motstycke på den här sidan Cassius Clay! (Jag föredrar att använda hans "slavnamn", som han själv uttryckte sig, eftersom att han måste ha fått en psykos som resulterade i att han blev konvertit. Således är användandet av namnet Muhammed Ali ren och skär lyteskomik.)
Jag känner inte till nån nu levande människa som har ett så fruktansvärt stort behov av att berätta för andra människor om hur extremt framgångsrik och exceptionellt duktig han är. Det blir på gränsen till komiskt när man matas med fakta om denna mans oerhörda arbetstempo och hur oklanderlig han är i sin yrkesroll och även i sin roll som samhällsstöttepelare, föreläsare, mediahora, morotsfärgad danskung, m.m.

Att Björne har stora problem med den s.k. Jantelagen förstår man ju snabbt och jag kan iofs hålla med honom i sak om att man ska kunna prata om att man är duktig eller framgångsrik utan att uppfattas som märkvärdig, men om man ska prata om sig själv på det sättet så krävs ju såklart både sunt förnuft och en viss social kompetens, eftersom människor älskar att prata med kunniga och duktiga människor, men hatar att prata med uppblåsta skrytpellar som i princip bara har sig själva som ambassadörer för sin oumbärlighet, även om skrytpellen är både artig och verbal.

Såvitt jag kan förstå efter ca åtta sekunder av amatörpsykologi är att Björne har så extremt stort självhävdelsebehov att det inte finns nån motsvarighet i vårt land.
Jag vet inte om det är en sjukdom eller en fix idé som drabbat honom?

Avslutningsvis vill jag bara förtydliga att jag inte har nåt emot Björn Ranelid som person eftersom vikten av hans vara eller icke vara är ungefär lika betydelsefullt för mig som kunskapen om Fläskängerns sovvanor, plus att jag inte känner honom. Hela inlägget är bara en reflektion av det faktum att Björn Ranelid personifierar den absoluta definitionen av både Anti-Jante och framförallt Hybris.
Så, hoppas att Björne kryar på sig och att han får ro så småningom. - Han har ju skrivit många böcker medan jag inte har skrivit en enda. Således är han ju bättre än mig, och ärligt talat så tycker jag faktiskt att han är duktig och väldigt underhållande. (Jag tycker förmodligen att han är underhållande på ett helt annat sätt än vad han vill/tror, men som sagt, underhållande...)
En sak som fascinerar mig är hur han alltid lyckas se sådär lite lätt solbränd, fräsch och naturlig ut när han är med på TV o så...? Är den egenskapen ytterligare en enorm styrka hos Björn eller är det bara slumpen?
Helt naturlig.





All kunskap mänskligheten behöver.

Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. - Konversationslexikon och Realencyklopedi.
Detta verk, som utkom i 38 volymer (plus dom lite mindre vanliga tilläggen som undertecknad har ynnesten att ha inkluderade i sin samling) mellan 1904-1926, innehåller ca. 182 000 uppslagsord och anses vara Sveriges mest kompletta uppslagsverk.

När jag för ett tag sen gick förbi hyllan där böckerna står, så kom jag att tänka på hur tillvägagångssättet när det gäller att skaffa sig information och kunskap har förändrats under årens lopp.
När mina fantastiskt vackra Nordiska Familjeböcker i halvfranska band trycktes, så var ju uppslagsverk en av dom få vägar en "vanlig" människa hade till information gällande specifika händelser, företeelser eller likn.
Jag antar iofs att "Uggleupplagan" kostade en ansenlig slant på den tiden den var i ropet, således hade kanske en "vanlig" människa ändå inte tillgång till informationen som böckerna har att erbjuda...

Nuförtiden så är ju i princip all information, iom internets intåg i folkhemmet, tillgänglig för alla. Och just det faktum att den är så lättillgänglig gör att folk inte längre verkar bry sig om att lära sig nåt, eftersom "man ändå kan kolla på nätet om man skulle behöva veta nåt." (Allt som står på internet är ju alltid med sanningen överensstämmande...) Dessutom finns det en fallgrop i att allas röst väger lika tungt på nätet eftersom man inte kan göra en personlig bedömning av om personen bakom texten är kunnig inom det aktuella ämnet eller inte.
Följderna av att det ovannämnda händer, är att folk inte tillgodogör sig kunskap, istället samlar dom på information eller vad dom tror är faktisk kunskap eftersom dom har läst det på nätet. Lite samma sak som att man inte behöver kunna matematik eftersom "min smartphone har ju miniräknare med alla features och appar för alla upptänkliga formler"
Folk som är genuint intresserade av kunskap i olika ämnen blir naturligtvis inte berörda av den rådande samhällsutvecklingen eftersom dom i regel har en brinnande entusiasm för just sitt gebit, men den stora massan, som förr i världen hade goda grundkunskaper i de flesta ämnen och en god allmänbildning tack vare att dom fick lära sig saker på riktig kommer ju i framtiden vara som en skock får som inte kan ett djävla dugg om internetuppkopplingen råkar gå ner. Tragiskt!
Naturligtvis så kommer ju den typ av kunskap som te.x. ett praktiskt arbete kräver, inte att rinna bort eftersom den är ett måste för folk att tillgodogöra sig om dom vill ha ett jobb.

Summa summarum.
Internet är enormt bra, men helt själlöst och kan vara rent av dåligt om det används på fel sätt. Dessutom föreligger det risk för s.k. "Musarm" om man slarvar med ergonomin och musarm måste ju vara en av dom absolut töntigast benämnda  åkommor man kan lida av!

Uppslagsverk (om dom är gjorda under rätt årtusende) är ju kanske inte bättre än internet alla gånger, men dom är fan så mycket schuckrare att titta på/i och dom pryder ju ett hem på ett sätt som är alldeles fantastiskt.
Jag tänker inte försöka beskriva känslan av att titta i, läsa i eller hålla i en bok som har varit med i över hundra år, på nåt djupare sätt än att det faktiskt känns väldigt, väldigt trevligt.

Jaja, eftersom jag förmodligen är för konservativ för mitt eget bästa så borde jag inte uttala mig alls om detta, det är jag fullt medveten om, men eftersom jag dessutom har dålig självdiciplin så gör jag det ändå.
En skön fåtölj, ett behagligt rökverk, en lättgrogg på Eau de vie och Pommac samt ett ord som tarvar ett uppslag i NFB. - Kan det bli mycket mulligare äm så utan att man blandar in mekanik eller gamla fordon?
Antingen  fattar man direkt eller så fattar man aldrig.



onsdag 15 februari 2012

Folkligt.

Jag hittade en gammal trotjänare i garaget i dag. En Dollarpipa!
En sån trevlig "Folkpipa" måste ju vara nåt som var man med en gnutta självrespekt verkligen bör ha i sin ägo. Den har alla egenskaper för att nå upp till dom hårda kraven som görs gällande när man pratar om folklighet. - Inte på något sätt märkvärdig, prissatt efter rådande arbetarlöner, enkel att röka och att underhålla, både elegant och tuff på samma gång. - Det senare resulterar ju som ni förstår, i att kvinnor ur alla samhällsklasser och åldersgrupper kommer att gå bananer när pipan plockas upp ur fickan och, lite nonchalant, sätts till munnen. Med andra ord, exakt en sån pipa som jag antar låg Per Albin Hansson varmt om hjärtat.
Och vilken praktisk feature att kunna skruva av piphuvudet för enkel rengöring m.m. 

Efter att ha brotschat ur den lite försiktigt (Det fanns i princip inte plats för nån tobak alls!) var det dax att stoppa och tända.- Naturligtvis med Greve Hamiltons blandning.
Allt föll på plats! Den är verkligen så lättrökt som en folkpipa ska vara. Jag skulle kunna tänka mig att en helt oinvigd människa skulle kunna hala upp en Dollarpipa ur fickan, stoppa den och tända på ett så världsvant sätt att många skulle luras. Detta är en pipa för pöbeln! Fast på ett bra sätt... Varför röker folk cigaretter!?
Jag vet inte hur länge Dollarpiporna har funnits men dom säljs nya även idag så beviset för dess folklighet är i allra högsta grad påtagligt.
Det vore praktiskt om man fick lära sig grunderna för piprökning i gymnasieskolan så att man kan göra en rättvis bedömning ang. ehuru pipan ska vara en del av det framtida vuxenlivet.
Hur som helst. Den pipan jag hittade idag har ju inte behandlats särskilt varsamt av den tidigare ägaren, som f.ö. ansåg att alla pipor, oavsett pris eller utseende, är avsedda att användas och inte hålla på att pjolta med. Detta har ju naturligtvis satt sina spår, men eftersom det ligger i min natur att uppskatta grejer mer om dom har varit med om ett och annat så tycker jag bara att det ger lite extra känsla till den. Det gör heller inte pipan sämre rent funktionsmässigt.

Kontentan av dagen är alltså att jag har hittat en ny favoritpipa, som dessutom var gratis! Jag är helt säker på att vi kommer att ha många avkopplande möten framgent och det gläder mig väldigt mycket.
Dessutom blev jag påmind om pipans tidigare ägare, vilket också känns väldigt bra.
Hade det varit tillåtet att röka inne så hade Dollarpipan intagit sin självklara plats på nattduksbordet redan ikväll.
Satan va mysigt att puffa lite och kanske spexa till det med en och annan rökring medan Karlavagnen presenterar en hel parad av skapligt krokiga pratkvarnar som maler om ömsom självömkan, ömsom om hur livet hade sett ut om dom inte tagit det där beslutet om att göra slut med Barbro, den där Söndagsmorgonen, på järnvägsstationen i Finspång, i Augusti 1961.

Ett Albert Einstein citat sitter som en fläskläpp efter detta.
"Piprökning bidrar till en lugn och objektiv bedömning av allt som angår människor"

Historiska fakta om Dollarpipan mottages gärna.

Folkpipan!



måndag 13 februari 2012

Är det bara jag eller...


En sak som har gäckat mig en längre tid är det faktum att det är ok att vara Kommunist men inte ok att vara Fascist eller Nazist?
Jag lägger ingen värdering i huruvida det är en sund uppfattning att sympatisera med någon av dessa politiska inriktningar utan använder dom bara som exempel i mitt resonemang.
Att glida runt på sin högstadieskola alt. Gymnasium med en Che´ Guevara T-tröja är helt ok och till och med vanligt förekommande på vissa håll. Hammaren och skäran ser man också pryda en hel del människors bröst. (Undrar om befolkningen på Kuba skulle tycka att det är ett bra sätt att "uttrycka sin identitet" på, att bära runt på ett porträtt på en kriminell människa som hela Kuba har att tacka för decennier av lidande.)
Det är ingen som verkar höja på ögonbrynen över detta fenomen (Vilket i sig är sjukt konstigt) men jag skulle vilja se dom högstadielärare och andra berörda som skulle ta en tröja med ett porträtt av te.x. Ernst Röhm eller varför inte självaste El Caudillo, med en lika avslappnad attityd...
Enligt min uppfattning så finns det nån slags semiromantisk, överslätande attityd mot människor som sympatiserar med den Kommunistska tanken eller specifika Kommunistiska ledare.
Varför är det då inte ok att ha tröjor med Pinochet, Franco, Batista eller andra diktatorer/tyranner som kanske tom. har gjort sig skyldiga till färre brott mot mänskligheten än vad Stalin, Mao, Pol Pot o Castro har gjort?
Kan det bero på att gemene man är så pass ointresserad av sin nutidshistoria att han helt enkelt inte fattar vilka människorna som avbildas är, eller är det så att dom Socialdemokratiska ledare vi har haft i Sverige har haft så starka principiella band med medlemmarna i Socialistinternationalen att dom alltid nödgats att mörka dom ev. övertramp som gjorts i "Socialismens" namn, och därför har folk inte kunna bilda sig en uppfattning om annat än sånt man matats med från en vänsterorienterad journalistkår? Dom eventuella politiska utspel mot diktaturer som kommer, riktas alltid, av någon konstig anledning mot högerregimer. (Nordkorea undantaget)
Alla i Sverige vet att den Nazistiska regimen mördade ca 6 miljoner judar, zigenare m.m. men hur många vet att Kommunismens offer uppskattas till mellan 63 och 93 miljoner människor? Hur kan det få vara så, varför lär man sig inte sånt i skolan? Är det här hemligt på nåt sätt eller?
Att vi i Sverige är färgade av att "Partiet" historiskt sett, har tagit hand om oss från Unga örnar till Fonus tror jag har en stor del i det hela. - Vi har liksom blivit invaggade i uppfattningen att Kommunismen som företeelse är lite "gullig" och att en dylik uppfattning är lite av en ungdomsuppfattning för människor med stort hjärta och mycket omtänksamhet/solidaritet. Lite på samma sätt som att det går mode i att vara Röd/Grön/Rosa och öppen, solidarisk & genusmedveten osv...
Hur kan man leva med sig själv idag, om man en gång i tiden högljutt har skanderat te.x. FNL´s ärliga uppsåt och USA´s imperialism. Eller om man har "stått upp" för det Demokratiska Kampuchea?
Tanken på att alla som hade dessa sympatier och fortfarande lever, faktiskt har rösträtt gör mig en smula illamående.
Med detta sagt vill jag ju naturligtvis inte uppmuntra till att folk ska börja bära T-tröjor med porträtt av diktatorer/massmördare, oavsett om dessa diktatorer kommer från samma politiska läger som den gode Che´, eller från någon annan del av den politiska cirkeln, men det skulle vara ett ystert inslag i debatten om det blev lika vanligt förekommande att se Mussolinis ansikte i skolor och på arbetsplatser som att se den Argentinske Doktorns nuna.

Återigen, detta är inte en politisk markering, det är bara ett försök att påvisa hur konstig världen är ibland...Och jag vet att Che´Guevara aldrig har varit exekutiv ledare för något land, men han är ett lysande exempel på min poäng och därför är han omskriven här.

Några av dessa herrar är det ok att gilla och några är det definitivt inte ok att gilla. - Kan du gissa vilka?


Titi

Mao

Dada

Mussolini

Pinochet

Batista

Castro & Crusse

Che´

Franco

Papa Doc

Kim Il Sung

Stalin 
Hitler

tisdag 7 februari 2012

Vad är det med gamla grejer egentligen?

Jag fick hem en liten påse med en uppsättning vipparmshuslock till Triumph idag, tidigt -70 tal kanske...
Hur kan det komma sig att gamla grejer känns så mycket schuckrare än motsvarande saker som är nya/halvnya?
Är gamla grejer generellt bättre/snyggare, eller är det bara så att trångsynta personer med en sviktande social förmåga (som undertecknad te.x.) tycker att det förhåller sig på det viset? Kan det gå så långt att man av princip avfärdar allt nytt som oanvändbart, och är det isåfall en sjukdom?
Jag drar den återkommande frågeställningen. - Om prylarna hade varit tillverkade 2009, hade man blivit lika nöjd över sitt inköp då, eller hade känslan varit snarlik den lite tomt förnöjda känsla man får när man köpt två liter mjölk, ett paket röda Chesterfield, 1,5 liter Grappo och hushållspapper?
Enl. mig så beror känslan för tingestens emotionella värde inte på om man behöver den/ska använda den eller inte, ibland, eller tom. ganska ofta, kan ju grejer som man inte ska eller inte kan använda, kännas mer värda än saker som man verkligen måste ha.
Jag skulle kunna tänka mig att dom gamla Wassell locken är lockens motsvarighet till en gammal skön gubbe? - Följdakligen är dom nya locken födda runt 1982.
Mmm, det där med psykiatri är ingen lätt vetenskap, jag får väl kolla i min journal om det står nåt om det här där...Det sista man vill är ju att bli beroende av gamla saker, men jag kan tänka mig att det är lätt hänt där dom i många fall, ståtar med all sin, ofta patinerade genuinitet, historia och inte minst det odiskutabla faktum att prylarna i regel har varit med en stund längre än en själv.
Det måste vara ett rent helvete att axla ett sådant beroende, som lägger sig som en liksvepning kring kroppen och, om man har otur, kanske klänger sig fast vid ens i övrigt klanderfria psyke, på samma sätt som Börje Ahlstedt klänger sig fast vid Den Kungliga Dramatiska Teaterns scener och personalutrymmen.
Den här funderingen tarvar verkligen en Bellman Siesta och ett bad, jag blev orolig...

Bifogar bild på gammalt VS. nytt. - Bedöm själva vad som är bäst, om du tycker att den nya känns bäst så är du sannolikt en mindre introvert människa än jag och kan fira detta med Lättgrogg innan läggning.
Gamla

Nya

måndag 6 februari 2012

Sköna gubbar görs inte på en dag.

Hur kan det komma sig att "sköna gubbar" generellt är så jävla mycket ballare och hårdare än vad män av idag är? Tilläggas bör, att hela mitt resonemang nedan bygger på samtal med sköna gubbar och vad dom tycker skiljer sig mellan dagens samhälle och det samhälle som formade dom.
För att ens försöka komma till ett svar på frågan så måste man ju först ta itu med en del definitionsfrågor ang. vad en skön gubbe egentligen är, vilket blir problematiskt då en skön gubbe inte ens går att åldersbestämma riktigt, så jag fristilar lite...
Hursomhelst så är det ju (Enl. min erfarenhet iaf.) så att om man träffar en skön gubbe på te.x. ett bygge så är han i regel bättre än alla andra på att dra skrönor, blåljuga, ha mustig jargong osv.
Om man träffar en gubbe som har hållit på med motorsport så är det samma visa, gubbar på mekaniska verkstäder är helt enastående på att vara "Snitsargubbar". Vad beror det på att gubbar är så?
Livserfarenhet säger säkert en del. Men är det verkligen så enkelt?
I så fall så kommer ju en hel del av oss mediokra ungdomsmänniskor och medelålders att bli riktigt sköna gubbar bara vi låter tidens tand gnaga på oss ett tag till. Jag har väldigt svårt att se det hända kan jag säga.
Nej, jag tror att gubbar är som dom är av anledningar som goda anlag, ett genuint intresse av att bli gubbe och att det faktiskt var hårdare förr i tiden, hårdare på ett bra sätt. Saker och ting var inte lika allvarligt. Om det råkade bli för många Grosshandlare nån kväll och man råkade stöta ihop med en konstapel på vägen hem så burades man ju inte in i fyllhäkte direkt om man inte "förtjänade" det. Idag står ju snutarna med rabarbersvaj och föser in folk i fyllhäktet bara för att dom ska göra det enl. LOB - Och eftersom ingen vågar ta ett eget beslut om huruvida ett sådant ingripande är nödvändigt eller inte så gör man som det står i förhållningsboken och slipper därmed tampas med eventuella konsekvenser senare. Att den personen som hade oturen att påträffas full på stan får dras med det ett bra tag framöver är det ingen som bryr sig om. Det är knappast ett sätt att bygga framtida sköna gubbar iaf.  Att vara full på stan var bara ett exempel, det finns en outtömlig källa av exempel på att saker inte var lika "skådebrödsallvarliga" förr som dom är nu, förr i tiden tilläts folk att vara lite mera rövare utan att för den sakens skull nagelfaras och hamna på anstalt eller få dryga böter för sånt som inte ens borde räcka upp till gränsen för att kallas kriminalitet.
Så. om det inte finns utrymme för att vara lite mer rövare än gemene man så kväver man, i princip, all tillväxt till dom karaktärsgrupper som gör att ett samhälle blir intressant och roligt att leva i. - Förutsatt att man gillar att leva och inte bara sitta med trynet i en bok mellan man är 12 och 55 år, eller att man glider runt i kostym och är en mkt. betydelsefull person på sin arbetsplats 18 timmar per dygn, då är det ju skitsamma vilket samhälle man lever i!
Alltså, det är inte bara gubbarna som försvinner utan, som den uppmärksamme redan noterat så finns det ju te.x, nästan inga "Original" kvar, och återväxten är noll pga. att det inte finns nåt utrymme för att vara udda längre. -  Medicinering eller psykvård, oavsett om personen i fråga är världens mest harmlösa och bara lite "lustig". Gamla stammens bönder finns inte heller kvar snart, och ska vi lämna arbetarklassen så gäller samma sak för direktörer och företagsledare/ägare. - Det finns inget utrymme för att vara excentrisk, att säga vad man tycker osv.
Kontentan av detta är att sköna gubbar kommer att försvinna helt iom fyrtiotalisternas bortfall. Ska en man av idag kunna uppnå skön gubbe status är han tvungen att ha det som en hobby, ett sidoprojekt till hans "normala" liv och då faller ju hela gubbgrejen på att det inte blir genuint. Vem fan vill sitta och varmlufta med en låtsassköning?!
Man kan ju på kul fundera om dom riktiga sköningar man träffat genom åren, hade varit så jävla sköna om man hade träffat dom under samma förutsättningar, alltså samma ålder, uppväxt, bakgrund osv. Fast personen i fråga hade varit född 1981?
Dom enda som inte låtit sig kuvas och som vi därför kommer att få ha kvar ett tag till är konstnärer och övriga esteter som inte låter mammon, likt en envåldshärskare, styra över deras ord och handlingar. Tyvärr är den typen av esteter som syns och hörs av gemene man, väldigt lätträknade.

Om depressionen känns övermäktig efter denna, högst personliga redogörelse för den framtida gubbsvängen, så bjuder Hussegubben på lyxigt ögongodis för den kräsne. Titta noga och länge för dom här raringarna börjar också ta slut...
Fan, det är så vackert att det bränner till ordentligt uppe i näsroten, hade jag inte haft en sån sjuk självkontroll så hade jag brutit ut i tårar.





söndag 5 februari 2012

Mmm, dåså!

Vad kan vara mer representativt som första inlägg än en kort reflektion över den, på gränsen till bortglömda företeelsen Sängrökning?
Enligt Wikipedia förhåller det sig enl. följande.

"Sängrökning innebär att man röker medan man ligger och vilar sig i sängen. Faran med sängrökning är om man skulle somna och därmed tappa den brinnande cigaretten, vilket kan orsaka brand, eftersom madrasser normalt består av brännbart material."

Ok, att det kan vara hälsovådligt att blanda eld, brännbara mtrl. och sömn, det kan ju även en folkskoleelev tillstå sig att förstå. Men...
Tänk så jävla mulligt att, en Lördagsmorgon, efter att ha gjort morgontoalett innehållande såväl tömning av tarm och blåsa som läggning av den oklanderliga, på gränsen till fascistiskt exakta sidbenan med hjälp av Watzins Keratin Hårvatten - Med fett såklart. Kunna unna sig att återgå till sin sovkammare, och att med ett leende på läpparna få knäppa igång transistorradion för att sedan åter lägga sig i sängen, och medan man inväntar den sedvanliga Melodikrysstimmen så tar man sig några välförtjänta bloss på en Bellman Siesta, John Player Special eller varför inte en snugga, nystoppad med den gode Greve Hamiltons blandning?
Varför kan man i ett s.k. "modernt" samhälle, inte få göra just detta utan att för den saken allena, bli stämplad som vansinnigt märklig, omodern, kuf osv.? Ord som Excentriker, individualist och beundransvärd manlig/kvinnlig förebild skulle sannolikt inte användas för att beskriva en sängrökare idag.
Men som sagt, eld, brännbart mtrl. och sömn är inte en bra kombination. Tyvärr kan inte den förtjusande kvinnan på bilden berätta vad som gick snett men nåt måste helt klart ha gått på tok...(Jag gissar att Monica hade borstat rätt skapligt under den ödesdigra kvällen.)

Jag har hört att den gamla Folkhemsbyggaren och tillika tvåfamiljsförsörjaren Per Albin Hansson, under tiden han inte hade fullt upp med att lämna ut Balter till Sovjet för att dom stackarna skulle gå en säker död tillmötes i det Nordsovjetiska semesterparadis vi känner som Sibirien, gillade sena kortspelskvällar med grogg.(Vilket är lite förvirrande eftersom han som ung ville ha ett totalförbud mot att ta starkt om man ville vara medlem i partiet.) Det skulle inte förvåna mig om vår Landsfader mer än gärna hade puffat lite på en cigarr medan han låg och red ut bakfyllan under vadmalstäcket. En sådan eventuell cigarr hade han naturligtvis köpt i någon av kooperativets tobaksaffärer.