En Fredag som färgats av Karins visdom.

Fredag!
Nådens dag.
Att fredagar är betydligt mer storslagna än veckans övriga hjon-dagar är vid det här laget vida känt och tarvar därför ingen närmare förklaring.
Något som heller inte tarvar någon närmare förklaring är Karin Boyes dikt "I rörelse". Ur den dikten kommer ett konstaterande som är lika säkert som självaste Amen i kyrkan...

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst."

Jag hoppas att den eventuelle läsaren kommit så långt på sin resa att insikten om den stora mättnadens fördärv nu framstår som självklar?
Om inte så skulle den ödmjuke med största sannolikthet be om en stunds reflektion över detta.

Enligt den rådande konversationsordningen undrar jag som vanligt:
Vad har den kollektivanslutne arvssossen i avsikt att stärka sin självbild med under kvällen?
Saknaden av det löpande bandets trygghet måste naturligtvis fyllas på ett eller annat sätt. Utfyllnaden bör självfallet bestå av vad den enskilde bedömmer vara lämpligt, och de olika sammansättningarna blir således än mer abstrakta än samtliga av de kaleidoskopiska bilder en fullfjädrad och vältränad fantasi kan föreställa sig.
Att Lättgrogg, standardmjölk, ett pipstopp eller en hundpromenad då och då är jämlikar är numer ett vedertaget faktum. Den upplyste har sannolikt misstänkt detta sedan länge.

Eder ödmjuke "Kabinettsekreterare" kommer att spendera sin fredagskväll genom att tillbringa ett antal timmar i garaget, lyssna till Jussi Björling - framförallt till örhängen som Nämner du Sverige, Nessun Dorma, O helga natt och Land du välsignade, och om stjärnorna står rätt kanske det till och med blir läge att njuta tre till fem nypor Greve Hamiltons blandning i brukssnuggan.
Att det skulle bli något gjort åt projekt Sinkadus förefaller ytterst osannolikt.

Gentilt.