"Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."
Om man ödmjukt ponerar att livet skulle vara en färd och att döden följdaktligen skulle utgöra målet, så är Karins rader nästan smärtsamt träffande.
Det komplexa i detta, och vad som komplicerar saken en smula är själva definitionen av livet och dess mening, vilken naturligtvis är högst personlig. Dessutom åligger det envar att genom sina handlingar tillse att den definitionen faller innanför ramen för vad man anser vara värdigt. - Detta kan i sin tur göra att man efterhand tvingas omdefiniera livet beroende på hur man hanterat sin historia och därmed skapat sin nutid.
OM jag hade varit en av dom som ibland tänker på den saken så hade jag nog velat påstå att det, oavsett livsdefinitionen i det givna resonemanget, är vilopauserna längs vägen som är det heliga.
Det vill säga att det borde vara de tillfällen då färden av någon anledning stoppas en stund, som är det egentligt viktiga och det som borde göra att man inte tar en genväg till målet.
Dessa pauser kan naturligtvis flyta ut åt vilket håll som helst och bestå i både tokigt och klokt, men oavsett hur dom tar sig sitt uttryck så är dom i allra högsta grad övermäktiga färden självt.
Karin Boye hade uppenbarligen fattat galoppen redan vid 27års ålder. - Nyfiket undrar jag vad hon hade för fritidsintressen? - Alltså när hon inte diktade, engagerade sig i den socialistiska hjärntrusten på tidningen Clarté eller gnuggade tuss med exiltyskor...
Sorgligt nog lät hon sig inte inspireras av sin egen dikt I rörelse, utan istället begav hon sig mot det annalkande målet.
Den 24:e April 1941 nådde hon slutligen mållinjen. - Helt och fullt av egen kraft.
Om man inte hade så satans mycket som man måste hinna tillverka eller renovera för att kunna nå målet som man hoppas är lyckan, så skulle man ju kunna unna sig dessa hypotetiska vilopauser.
SvaraRaderaEn rastlös själ som min egen, tänker alltid, när den här grejen är klar, blir jag lycklig.
Men så fort den är klar, krävs det en ny grej, och till slut står liemannen där, och anser att tramset måste få ett slut.
Stellan.
SvaraRaderaMed risk för att grusa dina föreställningar och låta som en riktig jävla storfräsare...
Tillverkningen och renoveringen ÄR dina pauser längs vägen. Det är inte slutprodukten som gör dig lycklig, det är arbetet som när dig och gör dig lycklig
En del behöver fler pauser än andra - det är inget konstigt med det.
Det du beskriver har gäckat mig länge. Att på ett bildligt sätt alltid vilja vara där man inte är - oavsett var man är. Att alltid vilja ha andra saker att fiffla med - oavsett vad man fifflar med, osv osv...
Det tål onekligen att tänka på.
Huvet på Spiken !!!! Håller med dig här..
RaderaJanne W.
RaderaÄr det den legendariska ångpanneprofilen som döljer sig bakom din signatur?
Om jag säger bananwienerbröd, vad säger du då?
Vackert så.
SvaraRaderaDet där anses ju vara människans stora problem: meningen med livet. Att det skulle vara ett problem beror väl på att vi som ras eller sort har fått för oss att vi är mer än vi är. Sanningen, om man ser sakligt på det, är väl att vi inte är mer än ett sandkorn eller en ejderunge. Att vi finns är bara en följd av kemiska och fysikaliska betingelser som samverkat i min mening på ett lyckligt sätt.
SvaraRaderaSå enligt mitt sätt att se det blir livet som bäst om man glädjer sig i nuet och längtar till morgondagen och är nöjd med sin lott. Att man skall jobba för att förbättra sin lott är ju inte förbjudet för det.
Inte är det heller till nån nytta att påstå att det skulle göra ont när knoppar brista. Det låter mer som att man njuter av förstöra själva livets yttring. Jag kan inte föreställa mig annat än att knoppbristningen är rent orgastiskt för våra knoppbristande vänner.
I övrigt tycker jag nog att diplompistvaktens äldsta son har rätt när han brukar döda spirande undringar i den här riktningen från sina yngre mer känsliga bröder med: ÄH! NU ROTAR VI INTE MER I DET DÄR! / Acke
Acke.
SvaraRaderaNaturligtvis har du rätt i att människan är alldeles för pretentiös i sin självbild. (Speciellt i skenet av att densamme uppfyller samtliga kriterier för att klassas som en parasit...)
Jag håller dessutom med dig i att man, för sin egen sinnesros skull, bör döda den här typen av funderingar i sin linda. Detta till trots så kan jag inte låta bli att då och då tyngas ned av den tankemässiga bördan. - Av någon anledning lockar den mig...
God afton.
Ha ha, helt rätt, nu är det färdigrotat!
SvaraRaderaNej! Vi rotar!
SvaraRaderaPsykoanalys i sann freudiansk anda. Dr. Borés mottagning håller öppet dygnet runt.
Väl mött! Hahaha.
Det är lätt hänt att man blir en "stor tänkare med en för liten hjärna" om man inte fokuserar på högglanspoleradestorsidachoppers och punkrock. Brottaren Mikael Ljungberg tappade fokus..
SvaraRaderaJaha min son! I vilken av hjärnans vindlingar önskas det att vi skall rota? / Acke
SvaraRaderaSebban.
SvaraRaderaGlasklar analys.
Att vara medveten om riskerna med att fundera är naturligtvis a och o...
Samtidigt funkar det ju inte att supa hela tiden.
Acke.
Jag tycker att vi börjar sessionen med anledningen till den krypande känslan som förhäxar mig samt oförmågan att låta sig glädjas av i princip avslutade projekt.
Krypande känsla.Jag antar att det inte är vad man på modern svenska kallar "restless legs"
SvaraRaderaÄr den av typen"jag känner mig missnöjd men jag vet inte varför"? Jag drabbas åxå ibland av sådan känsla men då kan jag oftast härleda den till att jag passivlyssnar till jazz. Ibland kan det åxå vara att jag tagit på mig ett jobb som jag inte vill göra, bara för att man är för snäll. Livet är för kort för sånt. Som tex en kund som kom med en sving till en HD som behövde modifieras. Jag borde ha förstått att något hemskt var på väg in i verkstan på kundens sneda kroppsställning. Svingdjäveln var gjord(i USA) av 50mm massiv rundstång. Det psykiska lidandet att behöva jobba med denna groteskhet försökte jag i någon mån kompensera med att multiplicera fakturan med en äckelfaktor( Jag vill minnas att det blev 1,7 i det fallet).
Kan det vara så att ovan dragna typfall i något är tillämpligt på Ditt "kryp"?
Oförmågan att glädja sig är lättare. I den svängen finns det två typer. Antingen är man projektare eller så är man en resultatare. Hur kul är det att ett projekt är färdigt? Då är det ju slut på det roliga.En resultatare däremot plågar sig igenom projektet men blir lycklig när han kan stå och glänsa ikapp med projektet. Enkelt. Är Du inte helt enkelt en projektare. I så fall gäller det bara att mata på med nya och få känna kinderna bli rosiga av uppstartsglädje.
Hur tycker Du jag gör mig som pyskolog?
/ Acke
Acke.
SvaraRaderaDu briljerar.
Jag blir i det närmaste mållös...
Den klarsynthet och tydlighet du visar gör P1s radiopsykolog fullständigt överflödig.
Nyfiket undrar jag om du, med samma elegans, också hade gjort Ulf Schenkmanis arbetslös om ditt håg hade stått till den fysiska kroppen istället för den psykiska?
Projektare. - Mmm, det låter det!