I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 6.

Han hade precis hunnit tillbaka till bron när Ljuset i hans liv ropade innifrån huset - i tron om att han fortfarande stod och muttrade på gräsmattan.
-VILL DU HA KAFFE?
-Nej tack, jag har precis druckit.
-Oj då! Var du inne, jag visste inte... Sade hon skrattande.
Han klev ned från bron och ställde sig med ena foten på första trappsteget och den andra på marken medan han hängde med armbågen på räcket. - Hans position var slående lik den han intagit när han, i sina yngre dagar, då och då ockuperat en bardisk i avsikt att, med spirituosans hjälp, uppnå den gudomliga visheten.

Han funderade på vad han skulle göra. Han tenderade att bli rastlös väldigt fort och det var verkligen inte ett sinnestillstånd som han uppskattade. Listan på saker han skulle kunna företa sig kunde göras väldigt lång...
Raggarbilarna pockade på uppmärksamhet och hade gjort så under en avsevärd tid och fastigheterna hade alltid något mer eller mindre krävande att bjuda på, men han misstänkte att han som vanligt skulle irra iväg mot nåt projekt som förmodligen inte gick att försvara på annat sätt än att det gjorde honom yster och upplivad, vilket i och för sig inte heller var fy skam.

Efter att ha bedömt möjligheterna att få något vettigt gjort som mycket små gick han in i garaget. Garaget hade alltid varit ett av dom få ställen där han kunnat koppla av, dock inte på det passiva sätt som gemene man traditionellt syftar till när han talar om avkoppling. Att vara passiv gjorde honom rastlös.
På golvet innanför gångdörren som vette mot bostadshuset, låg ett vykort föreställande  den senaste versionen av Sala Motorcirkus. Kortet måste ha ramlat ned från den överbelamrade arbetsbänken som stod till höger innanför dörren, han hade inte städat på länge och det märktes. - Det var svårt att bedömma om synen som mötte en när man steg in var komisk eller tragisk, kanske var den både och?
Han plockade upp kortet och påmindes med ens om Salaligans ledare. - Sigvard Thurneman.
Att Thurneman hade haft en hel del bekymmer med sinnet var ett faktum, men Boré hade ändå alltid fascinerats av fenomenet Thurneman. - Hur kunde denna spenslige, intetsägande man komma att få så stort inflytande över åtminstone fyra unga män, att dom med gemensam kraft brutalt rånmördade fem människor i början av 1930-talet?
Med vykortet i handen trängde han sig in mellan bilarna och vidare in till den lilla stolen han brukade sitta i när han hölls med slipning, polering, olika former av tobaksrökning och inte minst allmän vila. En gång i tiden hade han fått stolen i gåva av sin gode vän Raggarn, och han viste inte mer om den än att den förmodligen levt sitt tidigare liv som förarsäte i en gammal buss eller lastbil. Den var klädd i rödbrun galon med separata dynor för sits och rygg monterade på en grågrön stålrörsram, den hade justerbart ryggstöd och var faktiskt i ett mycket gott skick - tidens tand och andvändningsområdet till trots.
Han slog sig ned och i samma ögonblick som han tog upp pipan så kom han på att tobakspaketet saknades. Han visste att det med all säkerhet fanns minst ett öppnat paket någonstans i garaget och han var inte det minsta orolig för att den mentala avspänningsglödgning som piprökningen innebar skulle utebli, däremot innebar avsaknaden av tobak att han skulle bli tvungen att resa sig igen för att hitta ett annat paket. Utan att ägna saken vidare tanke resta han sig och fick genast syn på ett öppet paket Borkum Riff som stack ut under en trave blandade ämnen som låg uppepå svarven - mestadels lagerbrons och mässing... Han lirkade fram paketet och tittade på den torra tobaken.
-Det här torra skiten lär ju smälla i pipan... muttrade han för sig själv medan han återigen satte sig ned och började stoppa pipan. Den gyllene regeln gällande pipstoppning var enligt honom själv det enda sättet att kvalitetsstoppa en pipa på - först med barnhand, sen med kvinnohand och sist med manshand. Avsteg från den regeln slutade oftast i en för hård pipa och i förlängningen en sur pipa. Han hade själv fått rådet när han köpte sin första, alldeles egna, snugga i en tobaksaffär i Stockholm och han mindes den iranske krämarens förtjusning över att en ung man varit spekulant på en snugga som inte legat i den absolut billigaste prisklassen och således inte varit menad att "röka örter i" som han uttryckt sig. Iraniern, som måste ha varit en inbiten piprökare, berättade mer än gärna om piprökningens fördelar och alla tänkbara praktiska bestyr som var kopplat till den ädla konsten att röka pipa. Tyvärr var regeln om stoppning det enda av krämarens råd han kom ihåg, det hade visserligen hållit honom fri från tungrökta och sura pipor genom åren, men ibland undrade han om inte fler av iranierns tips varit värda att minnas?

När han tände pipan kunde han deklarera att gissningen om det explosiva i extremt torr tobak inte varit helt utan grund, dock hade han medvetet stoppat något hårdare än vanligt för att åtminstone försöka förekomma den väntade effekten.
Medan den kritvita röken slingrade sig runt hans huvud och vidare upp mot taket smög hans tankar tillbaks till den gode Thurneman...

Alltså.
Sigvard Thurneman. - Eller Nilsson, som han egentligen hette innan han antog ett anagram på det engelska ordet Manhunter som efternamn.
En drygt tjugoårig kontorist från Sala med, som professor Kinberg uttryckte sig, "asteniska, juvenila drag, rubbningar i driftlivet och en fullständig moralisk känslolöshet". Att denne man dessutom hade ett brinnande intresse för yoga, teosfi och annat som med dagens gränsdragningar skulle landa inom ramen för "Nyandlighet" och ockultism, borde bara ha gjort honom till en harmlös, introvert ensamvarg - möjligtvis att han skulle varit en "moraliskt känslolös" introvert ensamvarg, men knappast en livsfarlig sådan.
Att han på något sätt fick med sig de fyra andra medlemmarna i Den Magiska Cirkeln eller DMC - som var gruppens egentliga namn - är dock ställt utom allt tvivel.
Två elektriker, en målare och en kalkbruksarbetare hade i alla fall Thurneman att tacka för sina erfarenheter gällande den svenska rättsapparaten. En del påstod att Thurneman hjärntvättat männen genom hypnos och "inhalering av magiska örter" men såvitt Boré kände till så hade det aldrig bringats någon egentlig klarhet i saken...
Bror Erik Hedströms, Åke Rangvald Lindbergs, Roland Abrahamssons och Karl Herbert Janssons liv blev sig sannolikt aldrig likt efter att dom slagit sig i slang med Sven Emil Sigvard Nilsson Thurneman...

Sannolikt var det droger som var kärnan i historien, även om det inte var helt fastställt. Att missbrukare kunde göra snurriga manövrar kände han naturligtvis till och han fascinerades, på gränsen till sjukligt, av faktorerna som gjorde att människor hamnade i missbruk.
Att hans eget bruk av både tobak och brännvin ibland tangerade gränsen för, vad en mindre erfaren allmänläkare skulle kalla, "mindre hälsosam" var han medveten om, men ibland var den fysiska hälsan faktiskt var tvungen att stå tillbaks för den psykiska hälsan. - Brännvin och tobak utgjorde tvivelsutan två av dom sakerna som föll under kategorin Psykisk friskvård.

Han hade svårt, för att inte säga att det var omöjligt, att släppa in tanken på att "vem som helst" skulle kunna blomma ut till en spirande missbrukare... Kanske var han trångsynt?