Rökning som katalysator.

Jag har under dom senaste dagarna funderat över min något tvetydiga, inre hållning mot att bruka den ört som enligt den samlade expertisen är den mest gentila av alla jordens örter. - Nämligen tobaken.
Att bruka tobak som ett led i sin strävan att öka sin estetiska förmåga, graden av avkoppling, stresströskel eller kanske för att revalvera sin egen kurs hos det motsatta könet, är alla anledningar som används av allmogen för att försvara sitt bruk från den inre olustkänsla som krälar närmre och närmre ju mer den bjuds på den, av Socialstyrelsen stämplade samhällsinformationen gällande såväl tyngre tobaksbruk som mer moderata strömningar inom brukarskaran.

Den moderna och upplysta människan tror sig  ju veta att tobaksbruket är förenat med vissa hälsovådliga konsekvenser och därav kommer vi in på mina, inte helt okomplicerade funderingar...

Alltså, OM man tillhör den ofta mycket världsvana och charmanta kategori människor, som nyttjar tobakens välbehagseffekter i syfte att uppnå te.x. en högre grad av estetiskt medvetenhet, var kan man då ponera att gränsen för harmoni går? Å ena sidan finns den ökade förmågan och kvaliteten, å andra sidan den eventuella fysiska skadeverkningen.
I princip borde det finnas en nivå där det blir värt för samhället att "ta det goda med det onda" i och med det faktum att fördelarna blir övervägande i förhållande till nackdelarna?  - Dvs att den ökning av humankapitalets vällustkänsla samt ökning av BNP, som tobaken bidrar till, är högre än kostnaderna i form av sjukvård samt den mentala misär som infaller vid ett brukandeförbud.
Den ovan beskrivna principen är naturligtvis applicerbar på dom flesta anledningar till tobaksbruk.

Om man förutsätter att min tes stämmer så ställs man automatiskt inför nästa faktum, nämligen det att det i så fall kan vara rent utav dåligt att helt upphöra med sitt tobaksbruk eftersom dom goda och kvalitativa effekterna som tobaken ger, således också upphör i ett sådant scenario. Detta skulle ju kunna vara förödande för vissa människor som får rådet att helt sluta med tobak.
Detta behöver ju inte vara ett problem som enbart drabbar musiker eller konstnärer o.dyl. utan det kan naturligtvis drabba en tunnbindare eller en körsnär i lika hög grad...
Att det förekommer avarter inom sfären för tobaksbruk är jag naturligtvis mycket medveten om.

Sängrökningen, som tyvärr kommit att bli den mest föraktade formen av tobaksbruk, borde dock, enligt detta resonemang, också vara den mest tveksamma formen. Detta eftersom sängrökningen kan orsaka förhållandevis direkta konsekvenser i form av nedbrunna hus och att folk som frivilligt valt ett liv utanför sängrökningens lyckobringande egenskaper, kan komma till skada av det.
Så hur gör man då med den, mycket styvmoderligt behandlade, sängrökningen?
Är svaret en dispens eller ska man kanske bygga särskilda bostadsområden för sängrökare? - Områden där alla, så att säga, bor på lika villkor...
Den mest rimliga lösningen borde vara att man skapar ett statligt verk för detta ändamål.
"Sängrökningsverket" skulle då ha som uppgift att administrera alla ansökningar om att få bedriva sängrökning och efter avslutad utredning bedöma om vederbörande är berättigad till att få sin bostad "sängrökningssäkrad" - Dvs att sovkammaren byggs om med eldfasta material och att den presumtiva eldhärden, alltså sängen eller fållbänken, är tillverkad enligt rådande standarder.
Alla eventuella kostnader för ett sådant verk, samt all handläggning och praktiska ingrepp i aktuella bostäder, kommer självfallet att bekostas av skattemedel.
En lösning enligt den ovanstående skulle resultera i att vårt samhälle, på ett säkert sätt, skulle äga förmånen att behålla en stor del av vår kulturhistoriska folksjäl. Att så sker är naturligtvis av yttersta vikt för ett samhälle med fortsatt tillväxt. - Både ekonomiskt och själsligt.

Den konkreta och slutliga frågeställningen blir således:
Är det genomsnittliga tobaksbruket ett belastning eller en tillgång för samhället totalt sett?

Observera att detta resonemang endast går att tillämpa på tobaksbruk, då det är en "drog" som aldrig leder till sociala problem i form av utanförskap, negligerande av personliga problem eller andra bieffekter som te.x övermäktig alkoholkonsumtion kan leda till.

Errol

Greta

Johnny

Fangio

Anita

Marlon

Dean och Frank

Steve