Med månen som vittne.

Då han mer och mer ofta drabbas av ängslan av att inte längre vara kapten på den båt som symboliserar hans liv, försjunker han allt oftare i tankar om svunna tiders rejäla karlar som, åtminstone såhär i retrospektivets alltid lika vackra ljus, framstår som om dom för evigt stod, som huggna i sten, vid sitt livs roder. Dessutom stod dom där oavsett om dom smektes av den ljumma sunnan, eller om den obevekliga nordan gjorde sitt yttersta för att slita deras skonare i stycken.
Handlingskraftiga män som te.x Ernest Hemingway, Jacob Johan Anckarström d.y. eller Ivar Kreuger, män som med dårens envishet styrt sina fartyg mot utstakade mål. - Visserligen med ömsom nödvändiga, ömsom ack så onödiga men älskvärda avsteg från den förutbestämda rutten, men ändå med bibehållet fokus.

Varför piska sig för att hinna med allsköns petitesser? Varför skyndsamt driva sig mot morgondagens välbekanta upprepning av det som varit?

Han vet att den nödvändiga vilan inte kan skjutas upp för evigt.
Han vet att det man producerat inte återspeglar lycka.
Han vet dessutom så väl att medicinen finns där bland barnen och Ljuset, böckerna och skivorna, tobaken och brännvinet.

Detta svär han, ska bli den sista natten befläckad av ångestens kladdiga bläck. Han tittar ut genom fönstret på den stjärnbeströdda himlen och kommer ofrånkomligt att tänka på Gabriel Jönssons Vid vakten. - "allt medan månen går vakt över Hven"

Något litet mera uppsluppen och stärkt, lämnar han sin penna invid sin nattliga epistel...