I dom allra flesta fall är det en välsignelse att vara begåvad med en s.k. charmolistmentalitet. - Dvs att man kan komma en liten aning närmare det äkta och i sanning verkligt stora i det mentala levernet, bara genom att tillföra ett uns av det Bacchusrelaterade och genom tiderna bespottade destillatet
När inte ens det korundhårda psyket räcker, utan man tvingas titta på livets dyningar genom det blytunga periskop man så många gånger förbannat och, med den vansinniges envishet, svurit att aldrig någonsin titta i igen, är det en befrielse att släppa in det ystra jaget. En befrielse som endast går att jämföra med känslan som infinner sig efter att man frigjorts från det bitterljuva spännbälte som använts för att förhindra det trasiga från att inkräkta på det hela. - En åtgärd som stått som sista utpost för att garantera säkerheten för den bräckliga omvärld man från tid till annan gör sitt yttersta att ömsom bygga, ömsom riva.
I dessa fall är den charmoliserade favoriserad, av det enkla och tillika oerhört vackra i att kunna hjälpas av den bildliga dykarklocka som en jungfru eller en lättgrogg trots allt utgör.
En så nätt mängd som två centiliter kan, enligt vissa, få den vardagslunkande arbetarsonen att springa ur sin knopp och förkroppsliga den vackraste och mest väldoftande ros.
Att dennes hela uppenbarelse förändras, från en något källardoftande tingest till den friskaste sommarvind som i ett trollslag, kan av vissa emellertid uppfattas som något osannolikt och tillika skrämmande, men är sannerligen inget annat än det gamla bondesamhällets, kanske sista, rosslande påminnelse om något som var självskrivet när förra seklet var ungt.
Att vissa i charmolistens kläder förbannar sin egen uppenbarelse, blir den självklara följden av det moderna samhällets värderingar och handlingar, samt takten av den organiserade nedbrytningen av dom människor som agerar dom sanna bärarna av samhället i stort.
Detta är ett otyg och jag bjuder er fiktiv amnesti i mitt kabinett!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar