En nekrolog, alternativt ett uttryck för en narcissist i full blom?

En av dom vettigaste människorna jag inte känner fick mig idag att fundera lite över dödsrunor och nekrologer.
Att vissa eventuellt tycker att det är en smula makabert att låta sina tankar ströva genom den ändlösa och oändligt vackra, guldskimrande äng som döden kanske kan innebära, ja det kommer jag att negligera totalt och bjuda eder på en presumtiv nekrolog över den, rent hypotetiskt, framlidne Hr. Boré.
Så...


Lester Boré.

Denne konnässör och tillika bärare av såväl högadelns som allmogens traditionella fana, har stilla insomnat i sitt hem, naturligtvis i närvaro av sina barn samt ljuset i hans liv.
Redan som mycket ung intresserade sig Boré för att schavottera och agitera till nackdel för den osäkert likriktade överheten, och ofta med ett strålande resultat.
Den typen av tilltag löpte sedemera som en röd tråd genom Borés liv.
Nog för att den unge och något tuppige Boré koketterade likt en riktig kråsbock när det bjöds tillfälle, så var han aldrig sen att ådagalägga sina oräkneliga tillkortakommanden, som över tid utgjorde en voluminös del av hans levnadsteckning.

För allmogen är han sannolikt mest bemärkt för sitt brinnande engagemang i Svenskt Spritgille, vilket han också grundade som en motreaktion till det växande slarvsupandet som vid tidpunkten bredde ut sig, likt ett gift, över fäderneslandet.

För den svenska högadeln kommer han alltid att vara gyckelbocken som under ordensmiddagarna, livligt skrattade och ogenerat trippade på möblemanget, med pimpinetta fötter chausserade i flickaktiga skor, med både klack och spänne.

Vari hans mänskliga storhet ligger har varit ett omtvistat ämne, sentida forskning har gjort gällande att den livsgärning Hr. Boré stått som gärningsman för, är i det närmaste att likna vid den process som tar vid efter att en dödfödd tjurkalv förlösts.
Ehuru detta är med sanningen överensstämmande lämnar jag därhän och låter istället han sista ord lägga sig över denna nekrolog, på samma förtrollande sätt som silvermånens sken lägger sig över spegelblank fjärd.

- Det var väl faan att man skulle nödgas vänta till den yttersta dagen för att kunna njuta en Röd Prince i fållbänken!