Vad gör man när orken tryter?

Att alla dom nymodigheter som drabbar vårt samhälle, på samma sätt som Farao´s Egypten drabbades av dom ur Herrens vrede och genom Mose framkallade gräshoppor som östanvinden bar med sig, kan ta knäcken på även den starkaste av oss trälar är numer inte någonting annat än ett absolut faktum.

Det är datorer, dokument, elektroniska dokument, rutiner, checklistor, online det ena än det andra, CV´n, dokumentation, kvalitetsavdelningar osv osv...

Nuförtiden är det inte viktigt om ehuruvida ett problem löses eller inte - det viktiga är att alla inblandade följer alla jävla dokument och rutiner och instruktioner som finns rörande ämnet. I regel är dessutom alla dessa dokument skrivna av människor som i många fall inte ens har fullgod kunskap i ämnet.
Ibland undrar man stilla om själva poängen med allt är att saker ska bli så fruktansvärt invecklat så att man till slut inte behöver en normal tänkande människa till att utföra saker och ting, då det som definierar människan, Dvs förmågan att ta egna initiativ samt att ställa sig kritisk till saker som av erfarenhet upplevs som att inte vara korrekta, är oviktigt.
Som om den ultimata lösningen skulle vara att en utbildning i läsförståelse är allt som är viktigt för en framtida karriär i det bizarra och lerfotade system vi känner som arbetslivet.

Att svunna tiders yrkesheder någonsin kommer att få sin forna glans tillbaka ser jag som högst osannolikt, eftersom det blir mer och mer fjanterier inblandat i alla yrken, i princip oavsett vilken bransch man talar om. Naturligtvis drabbas vissa branscher hårdare än andra...

Som grädde på moset hälls det dessutom en hel del skenheliga miljö och kvalitetspolicys som gör hela systemet än mer tungrott och än mer ineffektivt.
Själva kärnan i ordet kvalitet slaktades och drog sina sista andetag på kvalitetscertifieringens altare innan den senare, vanvördigt flåddes, i ett kontorslandskap inför dom, av Mammon förblindade administratörernas jubel och segerdans till kvartalsrapportens ära.
Att saker skulle vara bättre eller ens bra, därför att den tillverkande enheten har tio pärmar med instruktioner och rutiner gällande kvalitet, undanstoppade på kvalitetsansvariges kontor där den, likt en leprechaun, vaktar sin värdefulla skatt - livligt påhejad av en mellanchef med en Hermodskurs i ryggsäcken samt en executive board bestående av människor som inte ens har sett kroppsarbete i drömmarnas värld...

Fy fan att man inte har mer stake - eller ska man kanske säga mindre ansvar? Då skulle man ju tacka för sig och göra nåt som var så långt ifrån denna illusion av ett fungerande samhälle som möjligt. Bäst av allt vore om man dessutom befriades från all form av mänsklig kontakt som inte är självvald.

Tänk att en Juninatt sitta vid kolmilan med en snugga mellan tänderna, att sitta i mossan och förundras över det silver som månen sprider under slån och gran. Att veta att den uppgift man begåvats med är att tillse att milan är tät och att den inte börjar brinna. - Inga system, inga dokument och framför allt inga datorer med aderton olika mjukvaror till milan.
Eller kanske fyrvaktmästare - att sköta sina åtaganden i fyren med den noggrannhet som endast går att finna hos en "levande" människa, allt emedan man bjuds in att bevittna det fantastiska skådespel naturen har att erbjuda med sina cykliska växlingar, utan att kvalitetsansvarige har en åsikt om hur fyren ska skötas. - Vilket vore överflödigt eftersom fyrvaktmästaren är där i egenskap av sakkunnig.

Ja, vafan vet jag, att det är lätt att sitta med backspegeln i handen och låta sig förföras av fornstora dagar är tvivelsutan en lättfattlig sak, på samma sätt som det är simpelt att stå mitt i östanvinden och hålögt betrakta gräshoppornas besättande av samtiden som något osunt.
Den stora frågan som gnager en torpare är om det, i Svea rike, finns te.x en timmerman eller en sjöman som har lyckats skona sin mentala boning från tankar av nostalgisk eller fantomnostalgisk karaktär efter att deras värv förändrats i sina grundvalar...? Och i så fall, hur gör dom?