Äntligen.

Den senaste tiden har jag levt med känslan av att något saknas mig, känslan av att inte vara komplett - likt kaptenen vars skepp spelats bort på Mahjong i sviterna av ett opierus någonstans i den opålitliga orienten, eller som den vilsne kolportören efter att hans välsignade väska försvunnit, då ett av hans anföranden, av någon outgrundlig anledning, övergått i en regelrätt backanal.
Anledningen till den ofullständiga känslan tror jag är att min kära Buick har befunnit sig annorstädes för lite omvårdnad. Häromdagen mottog jag dock ett meddelande om att färdigställningen stundade.
Idag efter upptagning av båt och lite slutpyssel i stugan for jag således iväg för att hämta bilen. - Det visade sig bli en fantastisk hemresa!
När jag susade fram genom Oktoberaftonen med bra tryck i speldosan och plötsligt överraskades av Back to Dungaree high, ja då kände jag att jag var tvungen att försöka föreviga ögonblicket åt kommande generationer. Här gällde det att tänka snabbt och tack vare min bakgrund som sportredaktör så tog jag, rent instinktivt, fram ett verktyg att filma med.
Det är dock inte helt busenkelt att spaka tolv kvadratmeter immig bil och filma lite, samtidigt som man stålsätter sig för att inte trycka acceleratorplattan genom durken pga den upprymdhet som infinner sig i en sådan situation som beskrivits ovan.
Det är mycket svårt att förmedla den känslan, dessutom är filmsnutten inte av optimal kvalitet men den är heller inget annat än en liten bit förevigad verklighet. - Verkligheten är ju som bekant inte heller av en helt optimal kvalitet...
Nu är vi i alla fall hemma båda två och känslan av ofullständighet är inte alls lika påtaglig längre.