Självrannsakansfredag.

Denna Fredag har jag ägnat åt att skärskåda mina egna politiska åsikter och min uppfattning om hur jag anser att ett bra samhälle bör se ut för att det ska vara hållbart på alla dom upptänkliga fronter man som lekman är kapabel att definiera.
Det är onekligen en hel del frågor att vrida och vända på. En hel del förhållandevis komplicerade frågor dessutom.
En tanke som jag funderat på tidigare och som jag återkom till under kvällen, är den om "Sunt förnuft".
"Sunt förnuft" är ett uttryck som används av i princip alla människor för att beskriva rationellt och logiskt tänkande i vitt skilda spörsmål.
Ofta hör man folk säga saker som till exempel:
- Det räcker ju med lite sunt förnuft för att förstå att...

Så långt är allt änglalikt, men...
Problemet med det sunda förnuftet är att det enbart bygger på den egna, ofta mycket begränsade, analysen av vad det innebär.
Alltså. - ALLA människor anser ju naturligtvis själva att dom besitter ett mycket sunt förnuft, medan dom å andra sidan sannolikt inte anser att alla andra människor besitter ett lika sunt förnuft som dom själva gör.
Att någon skulle förändra sitt sunda förnuft är heller inte sannolikt eftersom det bygger på väldigt personliga uppfattningar.

Ett generellt exempel på detta skulle kunna vara när det i den Svenssonska boningen, efter ett par groggar i glada vänners lag, ska pratas om något nytt politiskt dekret. Då kommer garanterat de bevingade orden att nämnas i samtalet och alla närvarande kommer att nicka jakande på påståendet att beslutet aldrig skulle ha lämnat tankestadiet om det bara funnits lite sunt förnuft hos dom ansvariga.
Dom ansvariga å sin sida är naturligtvis fullständigt övertygade om att deras beslut till stor del bygger på just det sunda förnuftet. - En total paradox.

Att det förhåller sig på det ovan beskrivna sättet får som naturlig följd att uttryckets värde devalveras till noll.

När det kommer till politisk åskådning inbillar jag mig att det förhåller sig på ungefär samma sätt.
Den egna politiska övertygelsen är också en sak som för den enskilde förefaller vara det enda rätta, eventuella avvikelser hos andra uppfattas oftast vara inom ramen för vad som är tillåtet, men är alltjämt förkastliga.
Alla anser, i enlighet med mitt resonemang gällande sunt förnuft, att den egna politiska övertygelsen inte nödvändigtvis är den allenarådande, men att den är den enda vägen till något bättre är tvivelsutan.

Med den tanken i bakhuvudet blir det svårt att förstå att opinionen svänger såpass mycket som den trots allt gör och min tes är att detta har med ideologi att göra.
OM gemene man har en tydlig ideologisk uppfattning så borde den hålla honom eller henne till att alltid sympatisera med företrädare för den ideologin?
Eftersom det uppenbarligen inte är så så undrar ju den nyfikne om problemet är att det inte finns några tydliga ideologier längre, eller om det kanske är så att gemene man ger faan i jobbigt funderande över ideologi och hur ett samhälle bör byggas och förvaltas, och istället väljer att låta frågor som jobbskatteavdrag eller utökat bidragstivoli avgöra vem som får ynnesten att motta gemene mans enda röst och chans att påverka sina barns framtid?

En samhällskritisk röst skulle kanske säga att den politiska ideologin saknas i många avseenden, och anledningen skulle kunna vara partiföreträdarnas omåttliga vilja att vara kompis med alla i alla lägen istället för att faktiskt hävda att man kanske inte är ett parti för alla. Ett parti för alla blir ju per automatik så intetsägande att ingen kan störa sig på nåt i partiprogrammet.
I detta avseende är det enbart partier på respektive ytterkant som fortfarande har en bergfast ideologisk grund att erbjuda den hugade väljarkåren.

Iallafall!
Att kritisera och omvärdera sina egna åsikter då och då är nyttigt, och det är något som den röstberättigade borde pröva då och då eftersom åsikterna annars riskerar att bli inventarier i ett av hjärnans dammiga vindsförråd. En annan fördel är att det är lättare att redogöra för varför man tycker på ett speciellt sätt om man faktiskt prövat olika ideér mot varandra. - Även om man bara gjort det lokalt i huvudet...


Nedan visas två mycket tydliga ideologer. - I övrigt har dom ingenting gemensamt, vare sig med varandra eller med undertecknad.