Kärnfredag.

Om man ponerar att veckan är den svetssträng som sammanfogar ett fästöra av sämre konstruktionsstål med spannmålskärrans bakaxel av stålgjutgods ,en svetssträng som den åldrande jordbrukaren haft i åtanke och våndats över under lång tid, så skulle fredagen med en oomkullrunkelig säkerhet utgöra själva fogen.
Alla andra dagar är följdaktligen slagg vars egenskap är att skydda fredagen.

För att synliggöra fredagen krävs naturligtvis en slagghacka och den bildliga slagghackans fysiska uppenbarelse är i sanning ett högst personligt val.

Det utarmade Trasproletariatet, som inte ens enses vara dugligt revolutionsmaterial, skulle kanske använda sig av rött vin ur ekonomiförpackning, medan den utblommade dandyn kanske skulle forma sin slagghacka av en tredelad kostym, fickur, hatt, en hela Renault och ett par cigarrer?
Att det står var och en fritt att utveckla metoder för att avlägsna fredagens slaggkapsel är tvivelsutan och ingen metod som leder till att fredagen blottas kan avfärdas som olämplig.

I egenskap av stor beundrare av vårt östra grannland kommer jag att hylla den finska ryggrågen och därtill hörande integritet genom att njuta den flaska Rosita jag anskaffat tidigare under dagen.
Uppepå det kommer jag även att fortsätta forceringen av iordningställandet av The Hootenanny Swinger.

En parentes...
Rositan får mig osökt att tänka på det ödesmättade tillfälle under förra veckan då jag besökte en av Systemaktiebolages butiker i Stockholm, i Hornsberg närmare bestämt, och kände mig lite vilsen i butiken...
-Ursäkta mig fröken, Var hittar jag brännvinet?
-Det står här borta, följ med mig.
Vi går mot en hylla längst in i butiken.
-Här har vi brännvin, vilken sort ska du ha?
-Renat.
-Renat... Hmm, jag tror inte vi har det?
-VA?
-Nej, det verkar inte finnas,det kanske inte säljer så bra. Vänta så ska jag kolla...
Jag väntar otåligt medan den mycket trevliga representanten reder ut saken för att efter en liten stund återvända.
-Neej, tyvärr... Den har utgått ur vårt standardsortiment men du kan beställa den om du vill.
I det ögonblicket insåg jag att huvudstaden, i likhet med den svenska brännvinstraditionen, är förlorad.
-Nej tack, men jag ska ha en flaska Eau De Vie också, vart finns det?
-Eau de vie... Vi kan titta här borta.
Vi går till en hylla precis intill för att inse att det inte finns någon Eau de Vie heller!
-Nej det verkar vara slut, vänta så ska jag kolla.
Hon återkommer återigen med det ytterst olustiga beskedet att även denna dryck svikits av huvudstadens befolkning.
Jag tackar henne för visat intresse, tar mig samman för att kunna slutföra de transaktioner jag trots allt avser att genomföra och går till kassan för att betala.
Det är med nöd och näppe jag kan hålla tillbaka tårarna där jag står i hissen på väg ned mot markplanet.
Smärtsamt påmind om att jag just blivit frånåkt av alkoläsk och lådvin. Ensam i min mission att upplysa den stinkande allmogen om brännvinets intensitet och friska spänst.

Den nyss utsprungna domedagsevangelisten undrar naturligtvis var det kommer att sluta? Vilken av samhällets absoluta grundfundament står näst i tur att motta folkets skoningslösa dom?

För att slita mig loss från dessa mörka tankar önskar jag att den givmilde och broderlige kabinettbesökaren delar med sig av aftonens eventuella utsvävningar, såväl liquida som fysiska sådana...