Vägs ände.

Arbetsveckan, i den form den transpirerande allmogen känner den, har återigen nått sin cykliska topp.
Att lägga till med sitt kroppsliga fartyg i den trygga hemmahamn som fredagen utgör, inbjuder som vanligt till exakt samma typ av lugn som får den spirande morfinisten att sitta stadigt i sadeln under sina strapatser på tigerns rygg.
Den som helgar fredagens afton genom att annama bortglömda saker som respekt, lojalitet och reflexion kommer utan tvekan att belönas av densamma på ett sätt som står långt bortom gränsen för vad det mänskliga medvetandet är kapabelt att föreställa sig. Därmed finns det all anledning, att med full kraft hänge sig åt att bjuda både flytande och fast kollekt till denna veckans absolut mest välvilliga afton.

Mitt kabinett är den sista anhalten för den nederlagstyngda och tillika medellöse friaren, vars hjärta krossats obarmhärtigt på den sociala stegens altare, innan hans liv ska komma att möta sitt öde genom självspillan. Det är också en tidvis hemvist för den högtravande och allmänt föraktfulle disponenten, som genom sitt förringade behov av mänsklig värme och sin utpräglade girighet har fallit offer för eget grepp och nu tvingats in på en ensam och sorgsen väg mot livets höst och falnad.

Jag förutsätter att den folkliga paletten i mitt kabinett är i det närmaste komplett. Trots detta nödgas jag ändå, om än mycket stillsamt, ropa nedåt de vindlande korridorerna i hopp om att motta en replik vars darr skvallrar om att en historia behöver komma ut ur ett trångt och smärtande bröst.

Vad fyller en mellanchef sitt Kostaglas med under denna högtid? Vilken dryck får den lättfotade att äntligen bestämma sig för vem som kommer att bli balens prins eller prinsessa...?
Fyll mitt sinnes tomma duk med grova och sprakande penseldrag gällande allmogens irrfärder och snedsteg!