måndag 14 oktober 2013

Sirenernas hymn. Alt. I behov av en diagnos eller bara rastlös...?

Måndagkväll.
Den krypande känslan gjorde sig påmind vid sextiden, eskalerade utan like framåt halv åtta och har nu, klockan kvart i elva, förhoppningsvis tangerat sin kulmen.
Eftersom arvingarna till mitt imperium ligger till sängs och Ljuset i mitt liv är ute och förvärvsarbetar, har jag inget annat val än att stanna inom palatsets fyra väggar. - Samma väggar som just nu tycks dra sig närmare och närmare, den lätt klaustrofobiska känslan är i allra högsta grad närvarande.
Den imaginära vikten av forcerat avancemang till varje pris tycks tyvärr ha bosatt sig i mitt lynne.

Att lida dessa helvetets kval av den enkla anledningen att det finns ett fritidsprojekt som behöver min uppmärksamhet förefaller naturligtvis fullständigt absurt. Absurt på samma sätt som att ett dött ting kan förtrolla den eftergivne på ett sätt som i det närmaste är jämförbart med Najadernas Sirener, vilkas sång gång på gång lett intet ont anande sjömän rakt ned i en säker död och en plats i nymfernas morbida, nautiska harem.
Att jag skulle ge upp, strunta i fritidsprojekt och likt Odysseus låta mig bindas vid masten under min passage genom dessa oberäkneliga vatten torde sannolikt vara den lösning problemet tarvar!?
Men vem är då jag att förneka det nödvändiga i att, med alla medel, bekämpa den gangrän som likt en löpeld sprider sig i en folkkropp som, sedd genom belackarens ögon, inte längre är medveten om nyttan med personlig utveckling iform av en stimulerande sidosyssla?
Vem är jag att förkasta den enda sanna läran och därmed bli en del av det ruttnande kött som genom sitt smittade blod, och med hjälp av den berömda majoritetsprincipen, söker implementera ineffektivitet i dom delar av allmogen som fortfarande kan tillskrivas delvis fungerande muskulatur?

Den rationelle eller den pragmatiske hävdar med bestämdhet att "Ett fritidsprojekt är ju bara en passus, en bisak eller ett tidsfördriv för regniga dagar."
Men å andra sidan...
Kan det kanske också vara en krydda, en ljusglimt, en mental plats där man kan nyttja sina händer till vad dom ämnats för - utan att hela tiden bakbindas av det moderna samhällets vanförställningar om effektivitet eller dess uppfattning om hur saker och ting görs på ett "kontrollerat sätt"? Kanske kan det också vara en möjlighet till mental konvalescens och ett ypperligt sätt att ensam tampas med livets stora frågor?

Att avfärda alltsammans som så kallad "beroendeproblematik" har hittills fungerat som en nödtorftig vågbrytare men efterhand så förefaller saken vara långt mer komplicerad än så, således faller det knappa försvaret fort och man står plötsligt blottad inför övriga, alternativa förklaringar till det tvångsmässiga mötet med fritidsprojektets ursinniga hav.

Självfallet finns det en del som talar för att det faktiskt har blivit varg i medvetandet och att jag av den anledningen tar mitt nonsens på alldeles för stort allvar. Ett annat alternativ skulle kunna vara en märklig produkt av "minsta motståndets lag" - det vill säga att man, eftersom man i regel vill göra bra saker, gör sånt som man åtminstone tror själv kan bli bra, och eftersom man vill vara bra ofta så blir det till slut ett självändamål.
Jag förbannar mig själv och mitt aktiva val att inte bli psykiater. - Att kunna förklara sakens natur kan i och för sig vara en del av det hypotetiska problemet...

Sektliv, narkomani eller nära kontakt med hästar förefaller inte längre riktigt lika groteskt eller svårt att förstå.

Tillsvidare fortsätter jag att putsa på min blygdkapsel medan jag lutar mig tillbaka i avsikt att uppnå den beryktade avkopplingen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar