Att vara rädd om sig.

Under den gångna dagen har jag funderat på fenomenet organdonation.
Organdonation är ju en fråga som dom flesta har en klar åsikt om, åsikterna är i och för sig väldigt spridda men ändå...
Min uppfattning om organdonation är som följer. (Nedanstående  kommer naturligtvis att instiftas i Monarkin Enberga när det blir dags för det.)

Alltså...
Alla, som inte specifikt har uttryckt att dom verkligen vill att deras organ ska ruttna bort eller eldas upp, borde vara självklara donatorobjekt om deras frånfälle skulle ske i en tid då deras organ fortfarande är användbara.
Dom människor som specifikt har uttryckt att dom verkligen vill att deras organ ska ruttna bort eller eldas upp, borde således per automatik, stå utanför den skara godhjärtade och ädla människor som gärna ger en annan människa livet tillbaks när deras eget jordeliv är över, och ska naturligtvis inte heller vara berättigade till att motta organ.
För mig är det självklart. - Om man är inte vill ge borde man ju rakryggat kunna ta konsekvenserna av det beslutet också.

Jag antar att den här typen av eget ansvar inte är aktuellt  i vårt "gratis allt till alla" samhälle, eftersom det säkert skulle klassas som oetiskt att vägra ge en sjuk människa ett organ den behöver - Även om vederbörande är så pass egoistisk och snål, att den hellre eldar upp sina egna grejer än att den låter någon annan få glädje av dom, och dessutom har gjort sig besväret att dokumentera sin snålhet...

En mkt avancerad pump.