Den korrekta beskrivningen av utrycket - "Att vara stenhård. "

Min sjukdom har nu drivit mig så djupt att jag numer endast tycker mig kunna uppleva den sanna och rena glädje, som dom flesta av oss ur köttets lustar sprungna människor eftersträvar, genom att låta min, av fantomnostalgiska vanföreställningar uppluckrade hjärna, hitta på gammeldagsvardagsbestyr att roa mig med.
Inte för att jag har tid över, inte för att jag egentligen är uttråkad, utan därför att dom inre rösterna, i tid och otid, påminner mig om att det skulle vara att leva lite närmare sanningen om jag bara gjorde det ena eller det andra...
Så därför har jag bestämt mig att börja raka mig med rakkniv.
Rakkniv känns ju fruktansvärt hårt!

Tänk att efter uppstigning och efter utförandet av den sedvanliga, av major Uggla ledda, morgongymnastiken, kunna gå ut i den invid godset belägna parken, iklädd långbyxor med klanderfria pressveck, undertröja av hög kvalitet och ett par lågskor i smärting, med sitt rak-etui under armen och handduken ledigt hängandes i byxlinningen, och börja iordningställa den stundande högtiden.
Att, medan solen lägger sin gyllene duk över det nyvakna fosterländska ansiktet som utgörs av det böljande landskapet, hänga upp strigeln i eken och  lyssna till det rogivande ljudet av kniven som smeker den väloljade strigelns soldränkta kalvskinn medan den ansvarslöst kastar sina sylvassa reflexer omkring sig likt ett barns lek med en spegelframkallad solkatt.
Att ställa upp rakspegeln med sin vita pärlemorram och den av tidens tand lite tilltufsade gångjärnsmekanismen,  på samma plats, där på stenen under eken, som man ställt den så många morgnar förut.
Att med den glänsande morgondaggen fukta den välanvända raktvålen av märket Eau De Portugal och med grävlingsborsten jobba upp ett lödder som, efter år av övning, blir så perfekt att det tåras i dom erfarna ögonen fastän man sett det så många gånger förr.
Att slutligen, med van och fast hand, först applicera löddret, för att sedan varsamt smeka bort det från kind och haka med en sådan exakthet som bara en halv mansålder av träning kan möjliggöra. 

Var man med en liten aning självaktning måste ändå tillstå att det minsann vore ett makalöst vackert och mycket gentilt sätt att handskas med sin personliga hygien på...?
Jakten på fantomlyckan har börjat och det första steget är att leta reda på kvarlåtenskap från dom något mer brådmogna generationerna Boré.
Jag undrar om man ska fira en insikt av den här karaktären med en liten iskall punch till kvällskaffet, eller kanske en lättgross och en Hoya de Nicaragua?

Eftersom jag var tvungen att göra min plikt som en kyrkans man så hann jag inte publicera det ovanstående när det var färdigt, därför följer fortsättningen här nedan istället för i ett nytt inlägg.

Jag hittade rakkniven till slut. - Eller för att vara sanningsenlig, Ljuset i mitt liv hittade den. Jag hittade däremot en Prismaster i mint condition och en Röd Record Ambassadeur, förmodligen 1950-tal, vilket gjorde mig litet upprymd. Det blev varken punch eller lättgross, men stämningen är ändå upprymd av kvällens fynd.
Nu måste jag läsa på en smula om knivrakning samt lokalisera en strigel och en raktvål till salu. - Jag tror mig dock kunna ha en rakborste med grävlinghår någonstans...
Det är inte helt utan att jag känner mig lite spänd inför detta.

Titta och njut nu, gyckelbockar!

NOS

Den behöver lite TLC men den är juste.

Respektingivande.