Internationell Playboy.

Om jag hade förstått vilka fördelar man har som internationell Playboy skulle jag aldrig ha hoppat av lekis för att börja köra spannmål  med en treaxlad Scania 76:a bulkbil. Då hade jag såklart hängett mig åt att ta ut vägen till ett liv i sus och dus istället. Ett liv där alla dom stora modehusens schuckra manekänger ville sätta efter mig likt ett utvilat hundspann. Ett liv där sången ekade mellan väggarna, likväl i  Monte Carlos casino som i dom överdådiga motorkryssarna i Saint Tropez. Ett liv där vinet bildade blodröda floder som förföriskt letade sig nedför gatorna, i alla dom huvudstäder en internationell Playboy rör sig i. - Såklart med ödmjuk världsvana och uppsluppen charm, precis som det anstår en riktig gentleman.

Menmen... När man vårterminen i lekis, satt i kuddrummet och, på ett i det närmaste klaustrofobiskt vis, inte ville annat än att ge sig ut i världen och pröva lyckan, kunde man ju inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att livet som internationell Playboy - ett uttryck som för övrigt var helt okänt vid den tidpunkten - skulle vara bättre än att börja sin yrkesverksamma bana bland tavringarna på Kiviks marknad, en idé som för tillfället upplevdes som ypperlig och var det självklara steget ut i det lockande vuxenlivet.

Istället för att, naturligtvis efter avslutad fruktstund, ta min ränsel och i maklig takt -jag var ju faktiskt fri nu och behövde således inte stressa- promenera mot kiosken för att köpa en ask Carmencita och en ask säkerhetständstickor, skulle jag ju ha stannat där jag var och bidat min tid. Om så hade skett, hade jag kanske en månad senare suttit med en makalöst vacker pärlplatta, istället för att vara den vars uppgift var att tillse att dom ryska kraftkarlarna inte slog ihjäl varandra efter att dryckenskapsdjävulen flugit i dom.

Om jag bara hade lagt band på mig den där eftermiddagen i Mars, så hade jag kanske på min 20-års dag suttit  i baren på Hilton i Los Angeles, och inte i en tivolivagn med en Dödskalleapa och en positivhalare som enda sällskap. - Positivhalaren var i och för sig inte särskilt mycket till sällskap eftersom han var dipsoman och dessutom hade en förkärlek till det, ur vallmon sprungna och efter Morfeus namngivna rusmedlet. - Detta pga att han, medan han varit en smula rusig på ett Lundaspex, låtit en obskyr fotograf ta en bild av hans mellangård, en bild som sedemera kom att täcka löpsedeln på Aftonbladet och det blev adjöss med både studier och fästmö, och den dåvarande biskopen i Lunds stift tvingade honom till och med att byta namn, så att hans ok var tungt är ju i det närmaste absolut.

Att man lockades att leva det liv som dom seniga skärsliparna, med sitt korpsvarta hår och med ansikten som bar tydliga spår av väder och vind, som under årets vår och sommarmånader kom till vårt hemman och på sina ombyggda cyklar slipade allt ifrån saxar till slåtterskär, är ju såhär i efterhand en gåta. - Nu när man vet att alternativet till det liv som upplevts, hade varit ett liv i Gudabenådat överflöd bland den otvivelaktiga societeten. - Ett liv som internationell Playboy med andra ord...



Att leva inuti sitt eget huvud, och att endast där kunna fullborda allt som annorstädes är ouppnåeligt, borde kunna klassas som ett liv i nåd och i omänskligt överdåd. Ändå, och trots att den tidigare så omhuldande verkligheten rämnar framför dess ögon likt Jerikos murar,  tvivlar den friske på den sjukes logik.
Att en mental sommarängs prunkande grönska skulle vara bättre än dess svedjebrända  motsats behöver inte på något vis vara med verkligheten överensstämmande. - Att det understundom är simplare att, i ljuvlig grönska, lägga sig ned och glömma bort det allvar som stundar, än att stå mitt i svedjelandet och frammana dom ansträngningar som krävs för att göra en skillnad, det är ett oomkullrunkeligt faktum. Men att det skulle vara bättre vill jag tillbakavisa.