Intellektuell stimuli.

Böcker...
"The Rum Diary" var inte riktigt så bra som jag hoppats - antagligen för att jag trodde att boken skulle påvisa en något mer instabil HST än vad den gjorde. Det är en mycket bra bok dock...

Efter att Romträsket lästs ut kom jag, av en ren slump, över Raine´s Dagbok - En samling dagboksnoteringar som skrivits av en hemlös blandmissbrukare, med förkärlek till alkohol, och sedan sammanställts till någon form av bok, Raine skriver/har skrivit? i Situation Sthlm som han också säljer.
Jag har inte läst ut den och kommer således inte att recensera den. Anledningen till att den över huvud taget nämns är att den är ett lysande exempel på den mentalitet som verkar råda i huvudet på dessa människor "i marginalen". En mentalitet som jag fått någorlunda klar för mig genom att titta på mängder av dokumentärer samt att läsa skrivna skildringar av tunga missbrukare - med eller utan bostad.
Allt dåligt som händer i dessa människors liv är alltid någon annans fel! Alltid!
Jag förundras något enormt över att man kan bli så jävla nerdekad, att man till slut, till och med själv, tror på sina egna jävla valser om vad som hänt och varför.
Dessutom har "dom" mage att gnälla på samhällsfunktioner hela tiden! - Att dom blir sämre behandlade av Polisen, att Polisen inte gör något åt deras stöldanmälningar, att när dom blir misshandlade så läggs åtalen ned pga bristande bevis - bara för att dom lever "i marginalen" osv osv. Vilket jävla skitsnack!
Hur många "vanliga" människor, alltså människor som jobbar på dagarna och försörjer både sig själva och alla som lever "i marginalen", råkar inte ut för dessa saker?
Vanliga knegare har också problem med Försäkringskassan, Polisen och andra myndigheter då och då, men ur pundarmunnarna framställs det som om dom är dom enda med den typen av problem, och såklart är ju orsaken att dom "har det lite struligt just nu" eller "hur ska man kunna fokusera på att komma i tid till en rättegång eller ett möte med Soc. när man har massa andra problem?"
Jag blir spyfärdig!
Just den här boken har just hemlöshet som kärna och det proklameras friskt att Stockholm stad borde bygga lägenheter till hemlösa så att dom slapp bo på gatan. Det låter ju iofs som en sund grej eftersom det, i ett utopiskt samhälle, borde finnas bostäder till alla. Men...
Dessa människor är så extremt långt ifrån att ens förstå att dom inte skulle fixa att bo i en egen lägenhet eftersom deras livssituation gör det omöjligt.
Då kommer ju nästa "förklaring" till deras situation som ett brev på posten. - "Man kan ju inte fokusera på att sluta droga när man inte ens har en fast adress." Detta kan kanske också vara sant i en del fall men i boken, som är en mycket realistisk skildring (Refererar till boken igen...) så framgår det, med en nästan oönskad tydlighet, att dom i samma kretsar som faktiskt har lägenheter, i princip alltid blir vräkta pga att dom svinar eller inte betalar hyran. - Det är såklart inte deras fel eftersom "dom mådde lite dåligt just då".
Om nån tar en överdos eller super ner sig och somnar i skogen med ihjälfrysning som följd, så är det alltid för att någon annan människa gjort nåt som inte föll i god jord hos den döde, det behöver inte nödvändigtvis vara en myndighetsrepresentant utan det kan vara en annan pundare eller i princip vem som helst...
Eftersom jag inte har någon erfarenhet av annat än charmolism så kan jag ju inte uttala mig om vad som händer i skallen på en tung missbrukare, men att offermentaliteten sitter så djupt rotad att den är omöjlig att få bort, det är ett som är säkert.
En annan lite lustig grej är att gemene rotalkis eller pundare verkar tro att dom är ganska lika "Svensson" i dom flesta avseenden. Hur kan dom tro det!? Vad grundas det i? Jag känner ingen som hasar sig in på Bolaget direkt när dom öppnar för att köpa två starköl för pengarna man "lånat av sig själv ur hyreskassan", för att sedan blanda dom med en näve lugnande medan man röker upp den sista cigaretten ur paketet som man köpte igår för sina absolut sista pengar och som avslutning beklagar men sig för sina nära (eller sina läsare) att det är fördjävligt att man inte kunnat äta på ett par dagar och är helt orkeslös... Jag vet ingen annan som känner en person med den filosofin heller.
Men vem vet, om man har gjort maximalt antal felaktiga val här i livet så kanske man bara har två saker att välja på till slut - Att ta livet av sig omedelbart. Eller att skylla allt man ställt till med tidigare, samt allt man ställer till med löpande, på alla tänkbara kandidater utom den enda gemensamma nämnaren.

Med detta sagt vill jag slutligen poängtera att jag hyser den största välvilja mot dom människor, som av en eller annan anledning, hamnat så jävla snett så att det aldrig går att räta upp det igen. Jag tycker såklart också att alla människor som klarar av att bo i ett eget boende, under civiliserade former, skall vara berättigade till det. Utan att veta vad jag talar om så tror jag faktiskt att dom är det också...

Jag kan eller vet inget om missbruksproblematik, men jag kan en del om eget ansvar och att lära sig av sina misstag - Något som uppenbarligen gått en del individer helt obemärkt förbi.
Jag vet heller inte vad en bra lösning på ett problem av den här kalibern skulle kunna vara, det enda jag är helt säker på är att vilka åtgärder som än vidtas och hur mycket man än lyssnar på dom "i marginalen" så kommer dom aldrig att bli nöjda eftersom problemet ligger i deras natur.
Vad det anbelangar det ekonomiska så skiter jag i vilket eftersom skattepengarna, i mångt och mycket, ändå används till en del saker som till och med är sämre än att tvångsvårda gamla pundare.

Fruktansvärt tragiskt ämne, men jag kan inte låta bli att brusa upp, jag kommer heller aldrig att kunna försvara mig mot argument som "Du vet inte vad du pratar om för du har aldrig varit hemlös eller fast i missbruk"
Undrar varför jag inte varit det...?