Det lönar sig att vara en god kristen.

Sällan får man som gammal ståthållare, uppleva den glädje och den ynnest det innebär att få en gåva.
Särskilt som gåvan levererats direkt ur hjärtat på den ödmjuke givaren.

Idag när jag som vanligt anlände till mitt gods efter en hård dag i rikets tjänst, så noterade jag två saker som gjorde mig brydd... Det första som nådde mig var att någon hade genomfört en s.k. "rivare" på vägen som leder in till fastigheten, den var dessutom fullbordad och såg till och med överlagd ut. Något uppbragd gick jag raka spåret in för att förhöra mig om vad som försegått på domänerna under min bortavaro?
Något förvånad fick jag se en brännvinsflaska i tenn stå i köket. Den hade inte stått där när jag lämnade...
Jag frågade ljuset i mitt liv om flaskans plötsliga uppenbarelse varvid hon berättade att Erik - Vagabonden från Vallby - och hans bättre hälft hade varit förbi på en kortare artighetsvisit - som man säger i folkmun, och att dom då överlämnat flaskan av någon anledning som jag inte riktigt kom på det klara med.
Eftersom min nyfikenhet var på god väg att driva mig till vansinnets rand, stegade jag omedelbart iväg för att bringa klarhet i hela händelsen.
Jag ringde Erik som berättade en fantastiskt underhållande historia om flaskans något ockulta bakgrund, därefter talade han om att det var en gåva till mig och att jag inte, under några omständigheter, kunde vägra att ta emot den, vilket jag naturligtvis hade gjort i annat fall, pga att en gåva av den digniteten är en alldeles för storvulen gest att rikta till en enkel man som jag..
Jag tackade för gåvan och svalde hårt, ty när allt var som ljusast kom jag ihåg rivaren! Ilskan efter rivaren hade ju nätt och jämnt svalnat i mitt, av vedermödor sargade, gamla adelshjärta. Tankarna myllrade i huvudet likt Resande på en höstdrive hos Philipson. - Vad skulle jag säga!? Skulle jag säga nåt överhuvudtaget? Vem är jag att, som tack för en fantastisk gåva värdig självaste Bacchus, komma med syrligheter?
Jag svalde ytterligare en gång, tackade för visat intresse och avslutade samtalet.

Att gruset på vägen kommer att riktas, krattas och återställas till sitt ursprungliga skick är alldeles säkert och det kan jag vara garant för, men sannolikt kommer det att utföras under överinseende av den vackert mahognyfärgade vätskan i min nya tennflaska...

Jag är inte sämre än att jag kan låta udda vara jämnt. - Herren ger och Herren tar...
Tack Erik!

Att jag har en s.k. sorgenagel på tummen
beror på att jag har skruvat lite med
franska kustoms ett par dagar.