onsdag 12 mars 2014

Tredje rikets elit. - Ondskefulla dandys eller bara missförstådda fashionistas?

Som den lojale och historiskt intresserade läsaren känner till så har min fäbless för välklädda högre officerare i det tyska nationalsocialistiska arbetarepartiets toppskikt tidigare resulterat i ett litterärt stillében föreställande den oklanderligt klädde morfinisten Hermann Göring.
Detta inlägg kan upplevas ha vissa gemensamma drag med det tidigare nämnda inlägget om Riksmarskalk Göring...

Dagens inlägg gäller en fråga där merparten av samtidens militärhistoriker under decennium sökt konsensus. - Frågan om huruvida den tyska militära och politiska ledningen var ute efter att, med våld och förtryck, infria ett tredje stortyskt rike, eller om andra världskrigets obegripliga fasor enbart var en följd av ett antal fashionistas ville visa Europa och delar av Afrika hur kvalitaivt mode egentligen var menat att bäras upp?

Centralt i historien står bland andra en man vid namn Hugo Ferdinand Boss.
Hugo Ferdinand Boss föddes 1885 i Metzingen i sydvästra Tyskland, han var yngst av Louise och Heinrich Boss fem barn.
Han började sin bana i textilbranchen redan 1905 då han efter avslutad militärtjänst tog anställning vid en textilbabrik i Konstanz, 1908 arrenderade han sina föräldrars underklädesbutik och samma år gifte han sig med  Anna Katharina Freysinger som han fick en dotter med.
1914 tog han värvning i den Tyska armén och tjänstgjorde som Korpral under Första världskriget.
1924 startade Hugo Ferdinand Boss sitt företag Hugo Boss, vars verksamhet kom att inrikta sig på tillverkning av persedlar. Till en början tillverkades skjortor, lodenrockar, arbetskläder och regnrockar. Någonstans kring 1924 fick Boss också sin första beställning av kläder som skulle komma att användas i politiska sammanhang, beställare var en klädhandlare från München vid namn Rudolf Born. Herr Born hade i sin tur fått en beställning på bruna skjortor från vad som då hette Tyska arbetarepartiet.
Med den affären som grund marknadsförde Hugo Ferdinand Boss under miten på trettiotalet sitt företag med orden:
"Leverantör av partiutrustning sedan 1924" - Det sannolika är dock att affärerna med partiet inte tog fart förrän 1928.
Affärerna rullade på och Hugo Boss hade som flest ca tjugofem sömmerskor anställda, men i och med Wall Street-krashen 1929 förändrades den ekonomiska spelplanen och svårare tider ledde till att Hugo Boss slutligen närmade sig en konkurs 1931, trots detta ledde förhandlingar med kreditgivarna till att Hugo Ferdinand Boss kunde fortsätta sin verksamhet, dock reducerades hans skrädderifabrik till att vid nystarten endast ha sex symaskiner till sitt förfogande.

1931 blev Hugo Ferdinand Boss medlem i det tyska nationalsocialistiska arbetarepartiet [från nu NSDAP.] samt stödmedlem i Schützstaffel - SS.  Hugo blev alltså medlem i partiet två år innan Adolf Hitler blev Rikskansler i Tyskland.
Samma år mottog Hugo Boss en beställning på uniformer åt NSDAPs paramilitära gren SS.
Under tiden 1931 till 1938 gjorde man inte enbart uniformer utan precis som tidigare gjorde man även arbetskläder och skjortor.
Från och med 1938 till krigsslutet sydde man uteslutande kläder åt krigsmakten och omsättningen ökade dramatiskt från ca 200.000RM 1936, till nästan 600.000RM 1938 och personalstyrkan fördubblades under åren däremellan.
Tilläggas skall att Hugo Boss 1936 slöt det obligatoriska avtalet med Tyska arbetsfronten, DAF.

Anledningarna till det exklusiva kontraktet med NSDAP kan vara flera. En anledning skulle kunna vara att Hugo Ferdinands stödmedlemskap i SS öppnade dörren till fortsatt ekipering av tysklands representanter i världspolitiken. En annan kan vara att Hugo Boss helt enkelt hade det lägsta anbudet.

Vad den illaluktande europeiska allmogen sällan vet, är att  Hugo Boss expressfärd till den mer glamourösa militärekiperingens finrum inte uppkom helt ur egen svett...
Den man som sufflerade Hugo Ferdinand under upptakten till vad som skulle komma att bli tysklands största skrädderi var nämligen ingen mindre än den järnkorsbelönade Karl Diebitsch!
Karl Diebitsch var mannen som stod ansvarig för många av Tredje rikets, ofta mycket exklusiva och  symboltyngda föremål.
Hr.Diebitsch roll i det här sammanhanget är att det var han, med viss hjälp av Walter Heck, som designade de svarta uniformer som tillsåg att SS kunde "utöva polistjänst inom det nationalsocialistiska arbetarepartiet" med både stil och grace.

1934 utsågs Hugo Boss till Officiell leverantör av uniformer till bland andra Sturmabteilung, Schützstaffel, Hitlerjugend och Nationalsozialistisches kraftfahrkorps .
Att Boss uniformer fick god internationell exponering är ett uttalande både överflödigt och i underkant.

Nästa indikation på att Tredje rikets företrädare hyste mycket ömma känslor gentemot de klassiska modehusen är tysklands annektering av Frankrike och ockupationen av Paris. - Fanns det möjligtvis andra motiv än rent militära till att man ville infoga Paris i det stortyska riket?
En vedertagen teori som gäckat historiker under åren är att offensiven mot Frankrike i Maj 1940 [Operation Danzig, reds anm.] utfördes av tre primära anledningar.

1) Hermann Göring tyckte att det var "lite omysigt" i Carinhall.
2) Adolf Hitler behövde lite fransk romantik till sitt Führermuseum i Linz
3) Modetrenderna och de nya strömningarna från franska modedesigners blev till slut omöjliga för NSDAPs högdjur att motstå.

Eftersom mode är ämnet för dagen så får konstintresset stå tillbaks i nuläget, vi fokuserar istället på just modets företrädare och turen har nu kommit till den legendariska opportunisten Coco Chanel.

Gabrielle Bonheur "Coco" Chanel föddes den 19:e Augusti 1883 av den då ogifta Eugénie Devolle. Cocos far, en handelsresande tavring vid namn Albert Chanel , gifte sig med Eugénie ett år efter att deras dotter fötts. Paret fick sedemera fem barn till, trots att Albert sällan var hemma.
Hennes tidiga liv och karriär är något höljt i dunkel eftersom hon aldrig talat om det i ärliga ordalag, ofta diktades olika historier upp för att dölja hennes enkla bakgrund. Klart är dock att hon startade sin första verksamhet 1910, då aktiv som modist.

Efter att tyskland ockuperat Paris den 14 Juni 1940 flyttade Coco in på Hotel Ritz som också var det självklara residensvalet för den "Franska statens" tyska övervakare. - Hotel Ritz skulle komma att bli Coco Chanels hem i 37 år.
Anledningen till att det blev just Hotel Ritz var sannolikt att hennes älskare, den 13 år yngre underrättelseofficeren Baron Hans Günter von Dincklage - kallad "Spatz", ordnade så att hans kära kunde bo på ett sätt som det anstod en starkt lysande stjärna på den europeiska modehimlen.
Coco trivdes sannolikt i sitt nya sällskap eftersom hon hade lite eller mycket lite till övers för judar och bolsjeviker, kanske var det en av anledningarna till att hon 1941 engagerade sig på allvar i tysklands sak och därefter gjorde nån form av aktiv tjänst i den tyska underrättelseapparaten under överinseende av SS General Walter Schellenberg?
1943 reste Coco och  Spatz till berlin för ett möte med SS Reichsführer Heinrich Himmler för att utarbeta en strategi för att få England att avbryta sin fientliga verksamhet mot Tyskland. Coco utgjorde en viktig del i planen då hon kände Churchill väl och ansågs kunna inleda politiska diskussioner med honom. Planen misslyckades dock efter att Coco avslöjats som nazistspion innan hennes brev till Churchill levererats.
Efter kriget höll både MI6 och Frankrikes provisoriska regering förhör med Coco, man fann dock inga konkreta bevis för att hon skulle ha gjort sig skyldig till brott och hon behövde heller aldrig vittna i domstol.
Att hennes relation till Winston Churchill hade stor betydelse för hon slapp obekvämheter efter krigets slut är sannolikt.

Utan tvivel bar den största delen av NSDAP-fruarna, precis som Marilyn Monroe, två droppar Chanel No 5 när dom sov...



9 kommentarer:

  1. Undrar om det fortfarande är en betydande del av marknadsföringen ?
    "Leverantör av partiutrustning sedan 1924"

    SvaraRadera
  2. Nu börjar du bli läskig...

    SvaraRadera
  3. Har du någon (konspirations)teori om Putin's laster också? ;)

    SvaraRadera
  4. Jerker.
    Tyvärr verkar det inte som om lagt kort ligger i kvartalskapitalismsmodesvängen...
    Undrar varför inte Gröna Khmererna har lobbat för att förbjuda Hugo Boss kostymer och fängsla alla som nån gång burit en sådan?

    Stellan.
    Läskig?
    Hur skulle modeintresse kunna vara läskigt?
    Om tonen hade varit stereotypt raljerande hade läget kanske varit ett annat...

    SvaraRadera
  5. Män som pratar mode är i och för sig lite läskigt, men jag syftade snarare på din fascination för tredje rikets män...

    SvaraRadera
  6. Mansén.
    Putin är, än så länge, inte tillräckligt vulgär i sitt uttryck för att jag ska särbehandla honom. I Afrika däremot, där finns dom riktiga kronjuvelerna ur det folkrättsföraktande smyckeskrinet!

    Stellan.
    Hur kan man inte fascineras av tredje rikets män?
    Fascinationen behöver ju inte grunda sig i samtycke eller delade ideal, den kan ju grunda sig i annat.
    Var inte rädd min vän!

    Om din rädsla, trots mitt försök att lugna dig, blir övermäktig, så finns det ju bloggar som handlar om politiker som avskyr sitt folk och sitt land att varva med. - Lite som varannan vatten... ;)

    SvaraRadera
  7. Finns det andra politiker? Inte i Sverige i alla fall.

    SvaraRadera
  8. Mycket intressant läsning. Utan konkurrens de absolut vackraste uniformer jag skådat. Boktjuven har lästs. Kan rekommenderas.
    Per G

    SvaraRadera