En Fredag i njutningens tecken.

Rubriken till trots, är detta inte en flirt med sjuttiotalets gladporrkultur. Snarare är mitt uppsåt att driva den eventuelle läsaren till att omfamna fredagen och den obestridliga mentala ro som infinner sig när man under fredagens afton står på veckans topp.

En hel veckas längtan efter att bli smekt av det ris som fredagen håller i sin fasta hand har kommit till sin ände och vad vore då mer lämpligt än att, omedelbart efter den sedvanliga fredagstrakteringen, låta äppelknyckarbyxorna falla till golvet och släppa lös det bildliga björkriset och dess musörons dans över förväntansfulla skinkor?

Min, för denna dag, speciellt utvalda risterapi uppenbaras mig iform av två försändelser som ärats mig redan innan det krafttag som Moon Bike Show innebar, då fanns tyvärr inte tiden att engagera sig i gåvorna på det sätt dom förtjänar. Nu däremot, är tiden mogen och jag har smyckat mitt salsbord med såväl lektyr som med fluidum.

Den första gåvan utgörs av ett litet kärl innehållande Kraken Rum, som min vän Xylografen haft den goda smaken att så givmilt och storhjärtat låta mig ta del av.

Nästa gåva är en litterär uppfriskning och i sig självt ett incitament att, å det snaraste, tillse att en adekvat utbildning gällande läsning erhålls. Jag talar naturligtvis om det exemplar av Grönköpings Veckoblad som tillsänts mig av, den mångsidige och mycket vänlige, Acke.

Ett stort tack till er båda.

Som den normalbegåvade eventuelle läsaren säkert förstår, så kommer denna afton att spenderas med att bereda ett elixir bestående av små spontana glädjeyttringar sprungna ur Veckobladet, och den svårdefinierade känslan av att låta Krakens bacchi nektar flyta nedför den nariga strupen.

Självfallet är jag medveten om att det bräckliga arbetarkollektivet inte på något sätt besitter någon av de förmåner som åtnjuts inom gränsen för den Boréska fastigheten, detta till trots så ligger mitt hjärtas yttersta önskan och hopp i att allmogen, efter att rovorna tuggats ur, bistår mig i min ambition att föreviga dom korta och dova ljusglimtarna i den svenske familjeförsörjarens träldom.

Låt nu inte ert armod och er bitterhet lägga sin kalla och fuktiga mollskinnsrock över den berättartradition som så ofta ligger inbäddad i LO-kollektivets gemensamma kropp, utan låt er istället inspireras av den sprudlande sagoberättarglädje som kännetecknar de övergödda och verklighetsfrånvända härförare som representerar toppskiktet i samma kollektiv.

Varsågoda!