Kort och gott - Fredag.

Om man skulle likna den här fredagen vid en person så skulle den personen förmodligen vara, antingen den lynnige August Strindberg med sin tvångsmässiga drift att förvandla goda vänner till ovänner, eller den avskyvärde mytomanen och förrädaren Vidkun Quisling, som med sin undflyende blick och genom sin fäbless för totalitära regimer lyckades med konststycket att i det dolda sympatisera med både en kommunistisk och en nazistisk sådan.
Fredag. - Den av veckans dagar som, med sina gentila anletsdrag och sin omisskännliga charm fått tusentals människor att slå tankarna om att på egen hand avsluta sitt arma levnadslopp ur hågen och istället, med fredagens hjälp, valt att stå starka och motta verklighetens förnedrande lavetter utan skam och med högt buret huvud.
Att den vedertagna visionen om fredagens storhet lät för bra för att vara sann har jag, i och med min kunskap i ämnet, naturligtvis låtit förstå för länge sedan, men att dess tillkortakommanden skulle vara så diaboliska som det visat sig kunde jag aldrig föreställa mig, inte ens om jag befann mig allra längst ner på botten i ett hav av pessimism...

Jag förhåller mig trots detta ödmjuk inför dagens snedsteg då jag av erfarenhet vet att det tid efter annan händer även den bäste och jag kommer heller inte låta någon skugga falla över fredagen på grund av detta. Men naturligtvis kommer jag att vara vaksam på eventuella fadäser framöver...

Nog av tragik!

Då den del av fredagen som skrudats i arbetsdagens lumpna väv äntligen har  kommit till ända, och densammes välsignade afton nalkas med den uppsluppla grace som är så karaktäristisk för en gammal gamäng, önskar jag höra fredagens lovsång från kabinettets besökare. - Både från den välbeställde och konjaksdoftande högre tjänstemannen på Domänverket som äntrat kabinettet i jakt på överdådig njutning, och självfallet från den medellöse stavkarlen som efter en vecka i rännstenens träck återigen bjuds amnesti från sin lott och kan njuta av ett ögonblick fritt från ångest och i skydd av kabinettets dunkel omse de sår som Mammons obarmhärtiga piska åsamkat honom.
Till sist vill jag passa på att understryka den välgärning det innebär att, som en del av både nationens och kabinettets gemenskap, förkunna och dela sitt budskap gällande vilket liquidum ur Bacchus makalösa kollektion som skulle kunna sägas vara den bästa.
Ta ton!