Aktivitetsstöd.

Helgen har förflutit i aktivitetens tecken.
Under lördagsförmiddagen låg trädfällning på agendan, först och främst tog vi ned en halvrutten björk som hotade att ödelägga hela mitt hemman om sydvästen skulle lägga an. Efter det var det dags för nästa pilsner, en lönn som under många år har varit en nagel i ögat på min advokat då dennes obligatoriska solningstid blivit kortare och kortare.
När såväl björk som lönn hade fallit presenterades en uppsjö av gymnastiska övningar iform av att såga knubb och bära ris.
Eftersom jag är fullständigt talanglös som skogvaktare och dessutom en smula svag i nerverna så hade jag den stora glädjen att ha hjälp av två av svensk skogsindustris absoluta giganter, inga mindre än Greve von Kvek och dennes gesäll.
Traktorer, spännband, kättingar och stegar fanns representerade vid fällningen och professionalismen gick inte på något sätt att udgå.

Att jag körde ihjäl en av motorsågarna smolkade dock glädjebägaren en smula. - I samma veva behagade von Kvek såga i en spik varvid sågkedjan, trots upprepad filning, blev fullständigt obrukbar.
Den öl min advokat bjöd på blåste dock bort alla eventuella moln av bitterhet efter katastrofen med kedjesågarna.

Lördagseftermiddagen bjöd på en del fiffel med mitt projekt Sinkadus och när det klarats av var det dags för lördagsdrink. Arnold tog en svängom med den gröna fen och jag fick uppfattningen att han uppskattade henne. Jag avstod den här gången och höll mig istället till Punsch och Havana Club blandat med Coca-Cola.
En trevlig stund med samtal om livets allvar och naturligtvis om möjliga färgsättningar av motorcykelkarosseri.

Som om inte det ovanstående var nog så bjöd söndagen ännu mer aktivitet.
I dag är nämligen dagen då årets absolut största spektakel drabbar min hemby, under tolv timmar spatserar tio gånger så många människor som i vanliga fall på byns gator.
All den mänskliga färgprakt den samtidsintresserade och uppmärksamme kan drömma om finns representerad, och att man på förhand kan tala om vad man kommer att möta inom ramen för marknadsområdet är tvivelsutan.
"Stereotypt" skulle den politiskt korrekte ha myntat om den imorse intervjuat mig om dagen. - Det uttalandet hade naturligtvis den politiskt korrekte fått äta upp när den senare med egna ögon sett att min profetia varit till fullo överensstämmande med verkligheten.

Jag hölls till största delen med ideellt arbete men jag hann ändå med att besiktiga det rådande knallemarknadsklimatet.
Föga förvånande iakttog jag fenomen som östeuropeeiska karusellmaskinister med dålig tandstatus klädda i olikfärgade täckjackor, mysbyxor och plasttofflor eller träskor.
Marknadsbesökare klädda i mössa/skärmmössa med järnkorsmotiv, tröja med järnkorsmotiv, eventuellt mysbyxor med järnkorsmotiv och så kallade "Foppatofflor" kryddade verkligen dagen till en angenäm smak.
Blottade tandhalsar, nikotingula fingrar med sorgekantade naglar, handskar med avklippta fingrar, t-tröjor med ylande vargar, olika typer av knasiga mössor, asiatiska kvinnor i sällskap med överviktiga och betydligt äldre män, söndertatuerade unga föräldrar med Pitbull, storstadsbönder, krimskrams och hemslöjd var också samtliga representerade på ett eller annat sätt.

Jag valde att ta det obligatoriska varvet efter att mitt "arbetspass" var över och trängseln avtagit märkbart.

 

 

Kort och gott - Fredag.

Om man skulle likna den här fredagen vid en person så skulle den personen förmodligen vara, antingen den lynnige August Strindberg med sin tvångsmässiga drift att förvandla goda vänner till ovänner, eller den avskyvärde mytomanen och förrädaren Vidkun Quisling, som med sin undflyende blick och genom sin fäbless för totalitära regimer lyckades med konststycket att i det dolda sympatisera med både en kommunistisk och en nazistisk sådan.
Fredag. - Den av veckans dagar som, med sina gentila anletsdrag och sin omisskännliga charm fått tusentals människor att slå tankarna om att på egen hand avsluta sitt arma levnadslopp ur hågen och istället, med fredagens hjälp, valt att stå starka och motta verklighetens förnedrande lavetter utan skam och med högt buret huvud.
Att den vedertagna visionen om fredagens storhet lät för bra för att vara sann har jag, i och med min kunskap i ämnet, naturligtvis låtit förstå för länge sedan, men att dess tillkortakommanden skulle vara så diaboliska som det visat sig kunde jag aldrig föreställa mig, inte ens om jag befann mig allra längst ner på botten i ett hav av pessimism...

Jag förhåller mig trots detta ödmjuk inför dagens snedsteg då jag av erfarenhet vet att det tid efter annan händer även den bäste och jag kommer heller inte låta någon skugga falla över fredagen på grund av detta. Men naturligtvis kommer jag att vara vaksam på eventuella fadäser framöver...

Nog av tragik!

Då den del av fredagen som skrudats i arbetsdagens lumpna väv äntligen har  kommit till ända, och densammes välsignade afton nalkas med den uppsluppla grace som är så karaktäristisk för en gammal gamäng, önskar jag höra fredagens lovsång från kabinettets besökare. - Både från den välbeställde och konjaksdoftande högre tjänstemannen på Domänverket som äntrat kabinettet i jakt på överdådig njutning, och självfallet från den medellöse stavkarlen som efter en vecka i rännstenens träck återigen bjuds amnesti från sin lott och kan njuta av ett ögonblick fritt från ångest och i skydd av kabinettets dunkel omse de sår som Mammons obarmhärtiga piska åsamkat honom.
Till sist vill jag passa på att understryka den välgärning det innebär att, som en del av både nationens och kabinettets gemenskap, förkunna och dela sitt budskap gällande vilket liquidum ur Bacchus makalösa kollektion som skulle kunna sägas vara den bästa.
Ta ton!

Tungrott.

Kvällen har, bland annat, bjudit på den makalöst ungdomligt friska doften av spritpenna, en hel del gnistor och uppriggande av motorcykelkarosseri.
Den mycket trevliga Super Glide skärmen jag kom över under gårdagen fick ikväll äran att uppleva hur det kan kännas att bli fullständigt skändad. - Det är nog lika bra att spara det som blev över om man skulle vilja bygga tillbaks till original...

Bygget går dock fruktansvärt tungt, hoppas att det lossnar snart.

Sagolikt.

Min roslagsvistelse är i sanning ett balsam för själen.
Dock finns det en detalj som gör mig tvehågsen...
Min bristande förmåga att kunna skilja dikten från verkligheten gör att mitt upprymda tillstånd blir en smula uddlöst, för hur kan jag glädjas över att njuta paradiset på jorden då jag ej med säkerhet kan avgöra dess reella exsistens?
Ehuru denna vistelse är faktisk eller fiktiv gör mig detsamma då det känslomässiga resultatet är likställt. Min fingertoppskänsla säger mig trots allt att upplevelsen är ytterst verklig...

Min tidigare kramp gällande produktivitet, förnuft och känsla känns nu som bortblåst vilket i sin tur gör att mitt råd till den krampande brodern i nöd väger tungt i den livslogistiska vågskålen.
-Använd ett veckoslut till att undfly den illasinnade verkligheten och dess, av kapitalismens gallspyor färgade, ilsket gulskimrande förkämpar, och använd den istället till omsorg och upprättelse av den kuvade och hårt lindade bilden av den egna själens frö.
Att den illa sargade samhällskroppens förruttnelseprocess fortgår precis bakom Moder jords makalösa panorama är under skrivande stund inget annat än en ytterst liten teknikalitet.

Med huvudet, av djup vördnad, en liten aning sänkt.



Skärgårdsfredag.

Äntligen har fredagen återigen kommit för att bada mänskligheten i själslig värme och vällust.
Fredag. Dagen som tillser att även de mest populära av Ceylons opiumhålor gapar lika tomt som den svenska metodiströrelsens predikohus, detta som en naturlig följd av att Bacchus lockrop fått den svältande allmogen att gå man ur huse med avsikten att i bacchi tempel njuta fredagens mytomspunna konvalescens.
Vem skulle vara mera lämpad att kungöra fredagens evangelium än undertecknad? Vem skulle stadigare stå som härförare för alla de jordproletärer som under fredagens afton har sin chans att njuta samma rus som kapitalets företrädare njuter i densamma stund? - Att för ett kort ögonblick vara du och Bror med själva anledningen till den rådande avskyvärda världsordningen...
Trasproletariatet å sin sida, har fredagen att tacka för det faktum att det under en av veckans dagar inte avviker från normen utan istället förefaller vara normen självt.

För egen del kommer jag att spendera veckoslutet i roslagens famn, där jag i nåd kommer att traktera såväl kräftor som lättgrogg och lagoma supar. För denna ynnest är jag livet evigt tacksamt.

Nog om detta!
Vad är i tur att, under kvällen, strila nedför den alldagligt tråkiga och ofta kontinentalsupande människans strupe?
Kommer det att vara rött vin? - Precis som under samtliga av veckans övriga kvällar.
Kommer det att vara öl? - Precis som under samtliga av veckans övriga kvällar.
Eller kommer det kanske att serveras en lättgrogg, en Punsch eller en Calvados?
Kabinettets scen står till edert förfogande.
Varsågoda!

Tankar för dagen.

Ingenting duger!
Oljetanken får bli en nytillverkad i papp, men hur ska jag göra med soppatanken? - Bensin är ju så flyktigt...

En glimt från den tid som flytt.

Efter att i sällskap med Jerker och Arnold avklarat en veteranmarknad så passade jag på att besöka det lokala jippot som försiggick i byn. Intet nytt under solen såklart men jag fick tillfälle att inspektera ett antal traktorer från en tid då ett jordbruk inte behövde omsätta åttasiffriga belopp för att överkeva och internationella spannmålspriser inte var annat än erotisk dröm hos kapitalets giriga företrädare...
Till min stora besvikelse fanns tyvärr ingen Negercykel representerad bland dom gamla dragarna men en Lanz Bulldog närvarade och fick därmed representera en något mer "annorlunda" typ av traktor.

Jag hade även turen, eller kanske snarare oturen, att få se en flakead "sportvagn" av märket Triumph. - Jag vågar inte ens tänka på vilka maskinella och mekaniska underverk som döljer sig under det glamourösa karosseriet...

Det är otroligt egentligen vad man kan göra med bara händerna.

Just det!
Jerker hade dagen till ära haft det goda omdömet att köpa en flaska Jaloviina (visserligen i plast) åt mig i samband med sin hemresa ifrån en veckas hårt slit på den ö vi känner som Åland. - Det var tydligen nån sjökapten som skulle sätta bo...
För det tackar jag, uppriktigt och ödmjukt.

Skapligt läckert ljudsystem.

Reservdunk till en Saab såklart.

Tri. - Hårdare än hårdast.

 

Dagens fynd.

Järnhjul borgar för komfort och körglädje.

Trepunktslyft! Vackert som en sång över havet.

När kulan blir röd så far vi.

Swinbra.

Glitter, glamour och mekanisk perfektion i självklar symbios.

Seså, in med dig!

En Fredag med bitter smak av förändring.

Idag är det fredag och som vanligt välkomnar jag den skrålande pöbeln in i mitt kabinett att ta del av den mänskliga värme och omtanke som frodas däri.
Att denna fredagen den trettonde tarvar en afton till bredden fylld med avkoppling och kontemplation är tvivelsutan. En av anledningarna till detta faktum är att jag under dagens besök på Systemaktiebolaget upplevde något av det mest avskyvärda och skakande jag någonsin varit med om...

Som van kund flanerade jag runt lite spontant bland butikens hyllor i jakt på något extravagant att njuta under kvällen, jag började med att plocka åt mig en flaska Prosecco innan jag begav mig mot affärens inre del där dom riktigt fina artiklarna förvaras i väntan på att det ska dyka upp en riktig världsman.
Att ikläda sig ansvaret att söka åtnjuta bacchi nektar fullt ut och på ett fullständigt okonstlat sätt är inte var mans födslorätt utan kräver i regel ett stort engagemang och naturligtvis ett visst mått talang.
Väl framme vid den något mer smakrika spirituosan valde jag ömt bland dom klara dropparna och mitt gottfinnande föll till slut på en flaska Renat och jag riktigt kände hur den kommande pärlan spratt till mellan betarna för att sen rulla vidare nedför min urlakade strupe.
Nästa stopp skulle komma att bli en tydlig skiljelinje i mitt liv. - Skiljelinjen mellan respekten för vår nations uråldriga traditioner och det moderna samhällets bespottande av detsamma.

När jag nalkades den viktigaste hyllan, hyllan där den vackert mahognyfärgade och buteljerade gåvan till mänskligheten står, så sköljde en våg av obehag över mig.
Ettiketten var sig lik men det var något som inte stämde - hade dom, gud förbjude, ändrat formgivningen på flaskan?
Väl framme vid hyllan var katastrofen ett oomkullrunkeligt faktum. Systemaktiebolagets förnämsta produkt hade vanärats på ett sätt som omöjligt gick att se mellan fingrarna med.
Eau De Vie med det legendariska nummer 385, hade dels fått en ny formgivning samt att flaskan numer är tillverkad i plast! I PLAST!
Jag har aldrig blivit så besviken eller känt mig så förorättad!

Nästa sak jag minns är att jag irrar omkring på parkeringen med en påse innehållande Prosecco, Renat och Eau De Vie, en helflaska av var sort. Jag måste ha hamnat i djup chock av det som hänt och därför köpt Eau De Vie flaskan i den rådande förvirringen.
Hursomhelst så kommer händelsen att generera ett brev till Systemaktiebolagets VD Magdalena Gerger och ett brev till kulturminister Lena Adolphson Liljeroth och jag kommer inte på något sätt göra sken av att detta är någonting annat än en av dom värsta skandalerna sedan Sellingaffären!
Den svenska statsapparaten har en monstruös tur att Vilhelm Moberg inte är i livet då han, om han haft kännedom om detta, i egenskap av rättshaverist och den vanliga människans beskyddare, garanterat hade vält den sittande regeringen över ända med buller och brak så skjortbrösten rullat upp sig likt rullgardiner under dess företrädares välgödda dubbelhakor.
Jag kommer aldrig att glömma denna svarta fredag den trettonde september tjugohundratretton, det sista som kommer att lämna mitt medvetande när dombasunen ljuder är den oförrätt som idag begåtts i den svenska statens namn.

Den enda ljusglimten var att jag, mitt i allt detta, srang på en spritt ny Peugeot 404 på vägen till den bil som väntade mig. - Alltså en spritt ny Peugeot 404!

Jaja, nog om det.
Vad behagar Svitjods trälar fira fredag med?!

En bild av "det nya Sverige"
Sorgligt.

Tur att jag inte åkte i den här bilen. - Den hade sannolikt självantänt om
man lagt in en plastflaska med Eau De Vie i baksätet.

 

Innertrans.

Lite slipning kommer det att krävas, men efter det kommer innertransen att bli precis som original.
Våtslipning är ju, som den eventuelle läsaren säkert redan vet, det närmaste lycka man kan komma utan att ta starkt.

God afton.

Der panzer.

Min kamrat i vått och torrt.

Den osminkade vardagen för en trans...

Eftersom projekt Sinkadus inte kommer att utrustas med transmissionsskydd så beslutade jag att den konstigt modifierade innertransen skulle slaktas till förmån för stödlagerhus och en litet pikant skyddsanordning över alternatorn.
Sagt och gjort.
Innertrans, tuschpenna, vinkelslip och grovt matsnus var förutsättningarna för att kunna börja med uppdraget och det gick enligt plan. Imorgon blir det nog färdigkapning och finlir med vrålapa och pansarfil.

En passus är att min oskuldsfullt sirliga kropp är, efter ett långt och passivt garageuppehåll, antagligen en smula ovan vid den här typen av verksamhet? Hur som helst så överraskades jag av en otroligt offensiv trötthet, så antingen håller jag på att insjukna i Lassafeber eller så håller flickan i mig på att blomma ut...?
Skönt ändå, att återigen få visa gjuten aluminium vem som är chef.

Just det!
Bakhjulet är numer lite taffligt upphängt och väntar på gaffelben och framhjul.

God afton.