I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 5.

Medan han vankade tillbaka till bron slogs han av tanken på att han, trots den tidiga timman, hunnit vara vaken en bra stund, nästan en hel arbetsdag hade han avverkat - helt utan att faktiskt åstadkommit något vettigt överhuvudtaget. Eller förresten, att ha offrat tygpåsen med UNT logotyp till Hefaistos ära var trots den ringa insatsen ett jobb som tvivelsutan måste göras.
Han undrade om Ljuset i hans liv hade kommit på fötter ännu? Det borde hon ha gjort eftersom hon sovit såväl när han gick och lade sig som när den godartade prostataförstoringen tvingat hans sorgliga uppenbarelse upp ur sängen och ut i den svala junimorgonen. Det enda som faktiskt kunde ursäkta ett kvarvarande i sängen var om hon faktiskt hade kallnat. - Han hoppades naturligtvis att så inte var fallet...

Väl framme vid bostadshuset bestämde han sig för att ta reda på om han blivit änkeman eller inte. Han tog tag i det lilla räcket som satt runt förstukvisten och hävde sig upp på bron men precis när han fått tag om dörrhandtaget och skulle till att öppna så blev han tvehågsen - varför skulle han väcka henne? Hon hade sannolikt inget planerat för dagen, i alla fall inget som krävde att hon behövde stiga upp klockan sju. Han tarvade heller inget sällskap så han bestämde sig för att låta henne sova vidare.
Han öppnade ytterdörren ändå, med den skillnaden att han gjorde det väldigt försiktigt med hänsyn till den sovande naturkraften på övre botten, han skulle ta en tripp till köket - han ansåg det nämligen vara hög tid för den påtår han förkastat tidigare, kanske skulle han till och med kröna alltihop med ett vetebröd eller en smörgås.

Han rörde sig vant i det enkla köket, han förvånades faktiskt av att en kropp i ett skick som hans egen kunde röra sig riktigt gracilt om den hade ett invant mönster att följa.
Don Pedron och koppen med fat stod fortfarande framme så kaffeberedning och servering gick smärfritt. När det kom till sovel så lös vetebrödet med sin frånvaro, han mindes sin fars förmaningar om att knäckebröd minsann var bra för tandköttet och plockade fram ett par skivor Wasa Sport istället. - Han tyckte mycket om det grova brödet och uppskattade att Ljuset i hans liv köpte hem det åt honom, dock hade han aldrig riktigt förstått varför man i princip helt frångått den typen av runda kakor som varit synonymt med knäckebröd förr i världen. - Dessutom förstod han inte innebörden av epitetet "Sport" i samband med hårt bröd.

Eftersom han ju varit vaken en avsevärd tid utan annat än en kopp kaffe i magen och en liten del nikotin i blodet beslöt han att göra sig ett par ordentliga smörgåsar och innan tanken landat stod han framför det öppna Electroluxskåpet,
"Hmmm, jaha ja..." sa han för sig själv och plockade fram en grön paprika, ett paket skinka - givetvis märkt med "Helmuskel" eftersom han inte ville veta av nåt pressat sattyg som inte ens slaktarn själv kunde redogöra för. Han plockade även fram smör, ost, kall kokt potatis och en röd lök.
Efter att ha lagt upp skaffningen på köksbordet skred han till verket och lagade smörgås så att det stod härliga till. Ur skåpet till vänster om spisen tog han fram en bricka och lastade på både smörgåsar och kaffe innan han gick ut.
Nu hade solen stigit såpass att den spred sitt guld över stenytan där den jakarandafärgade trädgårdsgruppen stod, han bestämde sig för att sätta sig i en stol och äta, istället för att sitta på bron som han brukade. - Han visste naturligtvis att han hade problem med att sitta som folk i en stol, han liknade i regel en säck spannmål såfort han satte sig ned någonstans, men tyckte ändå att en viss form av hyfs var önskvärt i en måltidssituation.

När han smakat på kaffet konstaterade han att det var precis lagom varmt och eftersom han uppskattade lagom varmt kaffe lät han smörgåsarna vänta medan han fokuserade på kaffekoppen i benporslin. När halva koppen var urdrucken plockade han fram pipan ur fickan och rökte upp resterna av det pipstopp han låtit ackompanjera den brinnande tygpåsen med, det smakade fantastiskt tillsammans med återstoden av kaffet. Kaffet hade svalnat fort och han slog ut den sista skvätten i klätterhortensian som slingrade sig upp över den stora stenen straxt till höger om honom.
Han drog några raska drag genom den döende pipan i syfte att återuppliva den, om än bara för ett litet slag.
I samma sekund den fick liv och gav ifrån sig ett välbekant tunt gulvitt rökmoln, så kom han att tänka på när han i slutet av sextiotalet varit med en bekant hos dennes bekant i syfte att hämta brännvin.
Bekanten hade befunnit sig i en klassiskt utrustad fyrtiotalslägenhet som sannolikt inte restaurerad sen den byggdes, i vardagsrummet satt ett gäng som han inte hade en aning om vilka de var, han hade antagit att människorna i lägenheten antingen varit hippies eller "politiskt medvetna" i samma led eller kanske något till vänster om C-H Hermansson.
Dom hade bjudits att slå sig ned och eftersom stämningen varit uppsluppen hade dom satt sig i den beiga, eller snarare hörapparatsfärgade, tygsoffan. Två av tjejerna som satt närmast honom hade pratat inlevelsefullt och en aning nedlåtande om den tidigare Sovjetiske landsfaderns dotter -Svetlana Allilujeva, som under våren valt att lämna sin fars paradis till förmån för Schweiz. Han minndes att han hade haft svårt att hålla sig för skratt när han överhört de bådas funderingar kring det orimliga i att ens vilja lämna det östliga paradiset.
På väggen mellan vardagsrummet och köket hade det suttit en stor tavla som, hade han i efterhand låtit förstå, målats av Carl Johan De Geer. Under tavlan på ett litet skåp stod en slarvigt uppställd Skantic skivspelare som serverade Beatles´ "Lucy in the sky with diamonds" och bredvid den stod en rullbandspelare av samma märke. Den senare hade inte ens varit inkopplad och han antog att hela anläggningen varit ny för dagen.
Just Beatles hade varit anledningen till att församlingen antagits tillhöra  hippiesvängen, personligen hade han varken då eller nu förstått storheten i The Beatles - enligt honom hade dom gått från att vara ett bra rockband till att bli självutnämnda kvasipolitiker och fredsproklamerare utan ett uns sedlighet i kroppen. Dessutom levde den otroligt pompöse Lennon i tron att han faktiskt spelade rock´n roll, vilket Boré dels retat sig på och dels tolkat som om Lennon lidit av svåra vanföreställningar.
Efter att brännvinsaffärerna avslutats reste dom sig och gick ut i hallen, plötsligt ropade någon efter dom att dom väl kunde komma tillbaka eftersom det skulle "rökas en holk", han hade aldrig hört uttrycket tidigare men insåg att man sannolikt hade för avsikt att dra i sig lite av den summerade marockanska jordbruksreformen. Eftersom han alltid varit skeptiskt inställd till droger i allmänhet och dess förkämpar i synnerhet var det med stor nyfikenhet och entusiasm han åter steg in i vardagsrummet...
Pipan stoppades och tändes av den han antog var ägare eller åtminstone tillhandahållare av dagens rusmedel, och så fort den sirliga och förföriska slingan av rök steg ur den hemgjorda pipan skickades den fram och tillbaka över bordet mellan ivrigt väntande händer.
Han fann det hela löjeväckande men spelade med för att få sätta sin plan i verket, han hade visserligen viss förståelse för att det eventuella valet av föredragen drog skulle kunna vara högst individuellt, men för hans egen del spelade saker som lagboken och konsekvenserna av det egna brukandet en viss roll. Dessutom ansåg han att knarkare var tragiska figurer oavsett anledningen till och utsträckningen av deras brukande. - Sannolikt kunde dom varken jobba eller supa som folk!
Nu kom pipan till honom!
I egenskap av, såvitt den brokiga skaran av statsslödder visste, bondläpp som aldrig varit i stan, tog han pipan i ett stadigt grepp och eftersom han till vardags rökte både snugga och rak "femtiotalspappapipa" med bravur, så fortsatte han att spela på sin naturliga framtoning och drog således igång den dyrköpta brasan i pipan med ett antal ordentliga munbloss. Röken runt honom blev massiv till en början men eftersom han valt att sätta sig vid ett öppet fönster när han insett vad som komma skulle, så skingrades den till hans stora belåtenhet snabbt för vinden.
Innan någon av dom andra noterat vad som försiggick nere i hörnet hos bondläppen hade han transformerat i princip allt som återstod av stoppet till aska och varmluft.
"Va i hellvette hålleru på mé!?" skrek den avskyvärda lilla magra tarmen till människa som dukat upp sattyget från början. Han såg mycket arg ut men samtidigt förstod han sannolikt att det nog var bäst att inte vara för yvig då den munblossande lantisen var dryga tjugofem centimeter längre och säkerligen trettio kilo tyngre än honom själv.
"Dålig fart i pipan, den höll ju för faan på att slockna!" svarade han lugnt medan han lade ner den slocknande och tomma pipan på bordet. Han tittade med förakt på den värdelösa lilla mannen.
"Var inte ledsen grabben, det är väl bara att stoppa om?! Eller...?" Sa han medan han log i mjugg och blinkade åt mannen, som nu hade tydliga svettbrytningar i den blanka och näst intill högröda pannan.
"Här ska du se..."  - Han slängde åt honom ett nästan tomt paket Kalmar Nyckel.
"Ta med dig sjuttiofemman och kom igen nu! Jag får andtäppa härinne. - Dessutom håller jag på att törsta ihjäl." sa han till sin bekant som snabbt, och med en något rodnad och mycket skamsen uppsyn, reste sig ur soffan och skyndade efter honom ut i hallen och vidare ut till bilen.

"Ja, jävlar..."
Han skrattade högt och tog den första smörgåsen från brickan, han önskade att han haft lite av kaffet kvar, knäckebrödssmörgåsar tenderade att kräva lite lut för att komma till sin rätt.
"Man skulle ha haft en transistorradio." Tänkte han, "Då skulle man inte behöva gissa sig till vad klockan är, eller vilka galenskaper omvärlden har att bjuda på idag"
Han stoppade ner pipan i bröstfickan på dom gröna hängselbyxorna i bävernylon, den var fortfarande ljummen och ett leende lade sig återigen över hans ansikte.
"Hahaha, röka brass! Ja jävlar vilka tomtar... Till och med jag vet ju att man blir bäng av Svart Marockan." sade han till sig själv medan han lyfte upp brickan och masade sig i riktning mot huset i avsikt att lämna brickan och samtidigt hämta transistorn som stod i skåpet ovanför köksbänken.

När han kommit halvvägs in till köket rycktes han plötsligt upp ur sina tankar på hämtandet av radion.
"TA AV DIG SKORNA NÄR DU GÅR IN! - Jag hör hur det hasar där nere, hur svårt kan det vara att sparka av sig ett par tofflor!?"
Han konstaterade snabbt att Ljuset i hans liv var vid liv och att hon hade begåvat honom med sitt sällskap ytterligare en dag...
-Jag skulle bara in och hämta radion!" svarade han snabbt.
-Vilken radio?
-Luxorn.
-Vilken Luxor?
-Den som står i skåpet ovanför bänken.
-Det står ingen radio där.
-Nehe! Var står den då?
-Jaa hörrudu... Om den finns kvar så står den säkert ute i garaget eller i vedbon.
-OM den finns kvar? Jag har inte kastat nån radio.
-Jag vet inte var den är men den är i alla fall inte i nåt skåp inne.
Han ställde ifrån sig brickan på köksbordet, vände och gick tillbaks ut, "OM den finns kvar...?" mumlade han, "Varför skulle den inte finnas kvar? Man kastar väl för faan inte en fungerande radio. - Särskilt inte en Luxor."

Om radion funnits i garaget borde han veta om det eftersom han kände det lika väl som Herodes den store kände Kanaans land. - Iochförsig hade Herodes missat snickarsonen ifrån Betlehem så varför skulle inte han kunna missa en gammal Luxor...?
Oavsett den faktiska möjligheten att radion skulle kunna finnas i garaget valde han att istället leta i vedboden.
Vedboden låg inte mer än tjugo meter från bostadshuset och även om han inte var i sitt livs form så var det en behaglig promenad. Han bedömde möjligheten att hitta radion där inne som ytterst liten eftersom han inte hade något minne alls av att han sett den där, men han skulle i alla fall se efter.
Han öppnade dörren och där, på hyllan rakt fram innanför dörren, stod den faktiskt. - En trevlig radio med ett vinrött galonskydd med perforeringar vid högtalaren för ett bättre ljudflöde. Sladden satt till och med kvar!
Han tog radion i handtaget och lyfte ner den från hyllan, stoppade i stickproppen i vägguttaget och satte sig ned i dörrhålet.
Radion verkade forfarande fungera och han vred kanalväljaren i hopp om att hitta en kanal där man kunde förvänta sig något informativt gällande nattens händelser eller kanske en väderprognos.
I krokarna kring nittio megahertz fann han en välbekant röst. Rösten tillhörde med all säkerhet Tomas Sjödin. - Alltså borde klockan inte vara mer än straxt före sju, och radioprogrammet han lyssnade på borde vara Tankar för dagen i P1.
Han uppskattade Sjödin och hans enkla men ofta gnistrande klara resonemang rörande allt från det enkla värdsliga till det något mer komplicerade andliga. Detta trots att han var pingstpastor och således andebroder med både Kristi brud och Helge Fossmo och därmed borde falla utanför ramen för vad en åldrande man kan ha överseende med...

Efter att Sjödins anförande var över och nyheterna tog vid, kom han att tänka på varför vissa människor lägger en så stor del av sitt liv på religionsutövande? Han hade under årens lopp medvetet valt att avstå den praktiska religionen men tyckte sig ändå passa in i ramen för en "god kristen" och på senare år hade den filosofiska aspekten på religion kommit att intressera honom en hel del.
Det som intresserade honom när det kom till att se religionen ur ett filosofiskt perspektiv var det faktum att det aldrig fanns några konkreta svar, allt stod öppet för egen tolkning och egen eftertanke. - Att tänka komplext var enligt honom något stort och han gillade att svaren ibland uteblev.
På senare år hade han, efter en rad omständigheter, blivit god vän med en präst i Svenska kyrkan och det hade kommit att förändra hans syn på kristendomen och dess företrådare. - I alla fall en del av dom...
Vänskapen med Kyrkoherden hade dock inte gjort skillnad när det kom till praktisk religion, han hade visserligen den största respekt för både kyrkoherdens person och dennes profession, han hade till och med vant sig vid att lägga band på sitt något mustiga språk, där svordomar och allsköns ekivoka referenser var vardagsmat, till fördel för ett mer moderat språkbruk, men därifrån till att springa i kyrkan och flamsa var vägen lång.
Naturligtvis var han dessutom medveten om att det fanns en uppsjö av pastorer och andra trollkarlar som, med alla tänkbara och otänkbara medel, serverade nåden till en hålögd och hungrande publik, som ofta stod utan vare sig den kritiska förmåga eller den rebellmentalitet som, enligt honom själv, krävdes för att på ett korrekt sätt kunna tillgodogöra sig en såpass traditionsbunden och uråldrig religion som kristendomen. Detta störde honom naturligtvis och det var verkligen inget han avsåg att bevittna på regelbunden basis.

Han skakade av sig alla religionskryddade funderingar och reste sig upp. Hade han varit ovan vid smärtsamma överraskningar hade han säkert klagat högljutt över den blixtrande smärtan i ryggslutet som brukade välkomna honom till upprätt läge, nu var han inte särskilt ovan och därför slentrianstönade han lite tröttsamt istället.
Visserligen hade han åtskilliga gånger sedan barnsben blivit informerad om att "ryggmatisten sätter åt värre och värre med åren, och det är inget en doktor kan göra något åt. För se ryggmatisten, hon viker icke för en kropp av kött och blod, utan hon viker allena för kärleken och brännvinet..."
Han hade dock hållit den i överlägset schack under många år.

I samma ögonblick han kommit på fötter för att gå in till Ljuset i hans liv så kom hon ut på bron, påklädd och med en kaffemugg i handen - En mörkblå mugg i stengods som sannolikt inte tillverkats av ett företag som betalade skatt i Sverige.
-Gomorron! sade han med ett neutralt röstläge för att inte röja sin begynnande lappsjuka.
-Gomorron! sade hon glatt.
-Vad skulle du med radion till?
-Morgontidningen kom inte idag heller. Svarade han buttert.
-Idag heller? Har dom missat tidigare?
-Missat tidigare!? Visste man inte bättre skulle man ju för faan kunna tro att UNT är en veckotidning!
-Jaja, du överlever nog, sade hon med illa dold förtjusning över hans trumpenhet.
-Ja, visst fan gör jag det! Men nu är det inte fråga om överlevnad utan om att kunna ta del av nyheter, muttrade han och kände att han återigen var på väg att brusa upp över den tidigare tidningsfadäsen och dess efterspel.
Hon gav ingen replik på hans sista konstaterande, men han noterade att hon log när hon gick tillbaks in i huset...

Under promenaden mot huset funderade han på vad han skulle fördriva en dag som denna med...?