måndag 26 augusti 2013

Den bortglömda historien om en mänsklig spillra.

Bror Leo Ambrosius Larson, eller helt enkelt bara Leon Larson, föddes i norduppländska Älvkarleby (Där för övrigt även den syndikalistiske Stig Dagerman växte upp) den 3:e Augusti 1883 och avled i Spånga den 21 Mars 1922.

Leon anses vara en av de första svenska proletärförfattaren, han var dessutom anarkist, poet, uppviglare, våldsverkare, bombman och fängelsekund.
Hans far var järnverksarbetare och familjen lämnade Uppland till förmån för Malmö och Leon, då femton år, sattes i arbete som smedlärling.
Yrket som smed, eller kanske att behöva ha ett yrke överhuvudtaget, var ingenting för den spenslige ynglingen som slutade i smedjan efter en tid. För att dölja saknaden av inkomst kom den unge Leon på den pigga idén att sätta eld på vinden i huset som familjen bodde i, detta uppdagades naturligtvis och den gode Leon dömdes femton år gammal till sex månaders fängelse/straffarbete.

Notering 1899.
"Den 24 juni – midsommardagen –inträffar [kl. 03.45] ett eldsvådetillbud i ett vindsutrymme i huset Brunnsgatan 3, beläget i Malmö stad.
Branden blidkas inom kort och vållar inte någon större skada. Dock tycks branden vara anlagd.
Misstankarna om mordbrand riktas inom kort mot den i vindsutrymmet boende – en yngling född år 1883 och vid tillfället ännu inte sexton år fyllda. Pojken hade larmat polis och brandkår och därefter deltagit nitiskt i släckningsarbetet. Enligt förhöret [daterat den 28.6 1899] hade den unge mannen efter <ihärdigt nekande och flera olika uppgifter> slutligen erkänt att han hade anlagt branden, detta för att undanröja bevis för det faktum att han [utan sin moders vetskap] hade sagt upp sig från sitt arbete som smideslärling och därmed inte kunde lämna något bidrag till hemmets anspända ekonomi.
Bror Leo Ambrosius Larsson, som den unge mannen uppgav sig heta, döms till sex månaders straffarbete. Brottet betecknades såsom <försök till mordbrand>.
 
Efter att sonen avtjänat sitt straff flyttade familjen till Stockholm och där kom han i kontakt med Ungsocialisterna från Norra klubben.
Leon tillhörde den våldsamma del av Norra klubben som kallades "Juntan", Ett klassiskt utomparlamentariskt vänstergäng som bl a. ägnade sig åt vapenövningar i Solnaskogen. Leon gjorde vad han kunde för att framstå som något annat än det mänskliga avskräde han var och gick oftast beväpnad med en revolver som han mer än gärna avlossade i väggar och tak...
Eftersom den arbetsskygge Leon hade skrivarambitioner, och dessutom talang, skrev han en hel del och 1904 debuterade han då hans alster publicerades i Hinke Bergegrens anarkistiska tidning Brand.
Diktsamlingarna Hatets sånger och Ur djupet utkom 1906

I samband med det finska revolutionsförsöket 1905 kom juntan i kontakt med revolutionära finnar som finansierade sin verksanhet genom bankrån, och det var just efter ett bankrån i Helsingfors som finnarna kom till Sverige. Leon och hans bror Emerik tog naturligtvis emot dom med öppna armar och lät dom bo tillsammans med bröderna i deras lägenhet på Västmannagatan 24 i Stockholm.
Tillsammans förberedde dom ett bankrån i Stockholm, en del av utrustningen som skulle användas vid rånet var bl a. 35 dynamitpatroner som Leon varit med och smugglat från Tyskland.
Mycket talar för att anledningen till att rånet aldrig kom till stånd var att Leon fått kalla fötter och anförtrott sina planer åt salongsanarkisten Hinke Berggren som i sin tur delat hemligheten med sin dryckesbroder Landsfiskal Lars Stendahl.
Kontentan blev att polisen stormade brödernas lägenhet och grep alla inblandade, dom finska anarkosocialisterna landsförvisades medan Leon och hans bror slapp undan straff.

Notering 1906.
"En våning belägen på Västmannagatan 24 i Stockholm forceras av ett okänt antal poliser. Räden resulterar i en diger kollektion dynamitpatroner, stubintrådar, dynamittändhattar och dylikt eruptivt material. I lägenheten hade Emmerik och Leon Larsson sitt hem. Brödraparet anhålls tillsammans med ett sällskap finländska politiska flyktingar vilka tillfälligt residerar i lägenheten. I förhör uppges att bomberna in spe är avsedda för bankrån.
Desertörerna förvisas medan Emmerik och Leon undslipper straff.
I den uppbragta debatt som följer, antyds att den prominente poeten Leon Larsson varit högeligen engagerad i de brottsliga avsikterna. Han hade dock i rättan tid förstått att vända sin kappa och därigenom undkomma vite – genom att ange sina vapenbröder."
 
Vissa källor gör gällande att även Leons bror Emerik fängslades efter "Bombfabrikstillslaget" och avled i fängelse 1909. - Även brodern var tuberkulös.
 
Under 1900 talets början var Leon Larsons Ungsocialistiska kamrater inblandade i en hel del spektakulära övningar som var och en är ytterst intressanta...
1907 - Det skånska postrånet.
1908 - Amaltheadådet i Malmö hamn.
1909 - Det Wånska attentatet på Tsar Nicolaj II i Kungstrådgården.
 
Efter Amaltheadådet började rykten göra gällande att Leon Larson, som minsann gick straffri när förberedelserna till bankrånet uppdagades, vände kappan efter vinden när det passade honom och att han sannolikt varit angivare i flera fall av oegentligheter som Ungsocialisterna hängett sig åt i sin revolutionära strävan. Detta tacklade Larson med att hämnas på sin gamla mecenat Bergegren genom att 1909 ge ut romanen Samhällets fiende där han gör upp med anarkosocialismen, Ungsocialisterna och dess ledare Hinke Bergegren.
Boken gjorde honom populär i borgliga kretsar - Om än bara för ett litet slag...
Samhällets fiende tillsåg naturligtvis att Larson var ute i kylan, av sina tidigare kamrater bland ungsocialisterna sågs han nu enbart som en förrädare och hatet mot honom sträkte sig ända bort till socialdemokratins vänsterflank.
 
När boken utkom bodde Larson med sin hustru i Halland där dom båda vårdades för tuberkulos under överinseende av Victor Berglund på Sundsholms sanatorium. Larson hade för övrigt fått rådet att uppsöka Berglund, som var känd för sin fackkunskaper, av självaste Zeth "Zäta" Höglund. - Per Albin Hansson rivalen, Leninkramaren och grundaren av sveriges första kommunistiska parti, som dessutom senare dömdes till anstalt i samband med den så kallade "Förräderiprocessen". 
1909 säger Larson i en intervju med Hallandsposten att han mottagit hotbrev från ungsocialisterna där han bl a. varnats för att komma till Stockholm på grund av romanen Samhällets fiende, en bok han själv menar var tänkt att hjälpa den ungsocialistiska rörelsen att komma in på en mer reformatorisk väg.
 
I början på Mars 1910 sprids nyheten om att Larson själv utsatts för ett bombattentat. Återigen berättar han sin fabel för Hallandsposten.
Larsson berättade att han vid hemkomsten en dag funnit ett paket, adresserat till honom men inte postbehandlat. Han blev misstänksam och tog paketet för att gå till sanatoriet och undersöka det. På vägen drog han i paketsnöret. Han hörde ett fräsande ljud, kastade ifrån sig paketet och sprang undan, varefter han hörde en knall. Vid undersökning av resterna befanns de innehålla en primitiv bomb gjord av en krutladdad plåtburk med spik och skrot.
Larson anmäler saken till polisen och menar att attentasmannen bör finnas bland någon av de människor som känt sig förådda av Samhällets fiende. Varken polisen eller Hallandspostens reporter är dock helt övertygad om sanningen i Larsons historia och det visar sig snart att han själv konstruerat bomben av material han köpt i en handelsbod i närheten.
När reportern ställer Larson mot väggen och frågar om det inte var han själv som riktat bomben mot sig erkänner han att så var fallet.
 
Hallandsposten publicerar den 15 Mars 1910 en text av samme reporter:
"Då jag efter noggrannt övervägande kommit till den åsikten, att jag genom förtigande av vad jag vet i denna sak endast skulle bidraga till en därav oförtjänt människas förhärligande och attentatet möjligen kunde ge upphov till nya klasslagar (vilkas nödvändighet med anledning av denna historia redan proklamerats!), får jag härmed upplysa att hr Larsson själv tillverkat den bomb, som sedermera påståtts vara riktad mot honom. Detta mitt påstående grundar sig dels på av mig innehavda ovedersägliga bevis, dels på hr Larssons till mig avgivna bekännelse. Jag skulle icke ha rört vid denna tragikomiska historia, om icke absolut oskyldiga människor blivit misstänkta för det förmenta attentatet."

Efter att Hallandsposten publicerat Larsons erkännande dementerade han alltsammans i ett telegram till tidningen men han tog samtidigt tillbaka sin tidigare polisamälan.
Kort därefter reste Larson till USA, möjligen för att försöka få sin karriär tillbaks, men 10 månader senare var han tillbaka i Sverige igen.
Larson gav visserligen ut ett par böcker till under 1910-talet men då genom den antisocialistiska och fosterländska propagandaorganisationen Svenska Folkförbundets Publikationer.
När Döden väl red i fatt den tuberkulöse Leon Larson hade han fallit, från att sälja i nästan samma volymer som Strindberg, till att vara i princip helt bortglömd av den stora massan.

Så!
Den uppmärksamme kan efter fullgjord läsning konstatera att den redikala vänstern har en historia full av motsvarigheter till 2001 års kravaller i Göteborg.
Är den uppmärksamme dessutom en smula paranoid kan den också fundera på om rörelsen, likt alla andra rörelser, kommer att närma sig sina rötter? Med dagens våldsinflation blir det sannolikt inga trevliga torgmöten framöver i så fall...
Ehuru Leon Larson var en rådvill själ som inte riktigt visste vad han trodde på, eller om han "vaknade upp" på äldre dar förtäljer inte historien, vad den däremot förtäljer är att en människa som brinner för sin sak kan vara till stort gagn för en nation, på samma sätt som den kan vara till stort besvär.

Naturligtvis är jag väl medveten om att många av de tidiga proletärdiktarna/författarna, med ledord som fosterlandkärlek, plikttrogenhet, arbetsamhet osv. satte folket och nationen i första rummet. - Det finns en uppsjö med bra exempel på detta.(Dvs folk som, till skillnad från Leon Larson och hans kamrater, inte var våldsverkare.)
Att den svenska arbetarrörelsen har tappat fotfästet totalt är uppenbart och påvisas med tydlighet om man läser vissa alster av te.x Fabian Månsson eller KG Ossiannilsson.
Jag undrar stilla hur många av anhängarna till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti som överhuvudtaget har funderat på vad ett arbetareparti borde hålla på med?

Ett exempel på god proletärdiktning som skulle få dagens övergödda sossar att sätta löjromstoasten i vrångstrupen och omedelbart tillkalla kammartjänaren i syfte att badda det, av svettpärlor prydda, fetlagda ansiktet.


En intressant detalj rörande Leon Larson är att han är morfar till den briljante historikern Herman Lindqvist.

8 kommentarer:

  1. Han skulle fan haft ett outlawstyre han också!
    Han verkade ju lite smått förvirrad karln.

    Upp till kamp!

    SvaraRadera
  2. Andra takter var det i Olof Palme, fabror till den Olof Palme som inte kom hem efter bion. Farbrodern torde ha roterat i sin grav p.g.a. brorssonens röda åsikter. I alla fall hade han nog inte applåderat.

    SvaraRadera
  3. grogg.
    Du väckte onekligen mitt intresse för Olof Palme d.ä. - ytterligare en natt utan sömn, skönt.
    För övrigt är rätten till politiska meningsskiljaktigheter något att hylla, att människor som är tillsynes lika kan ha så vitt skilda uppfattningar om det grundläggande är en outtömlig kalla till både fascination och eftertanke.
    Ehuru Palme d.ä. applåderade sin brorson eller inte låter jag vara osagt, uppenbart är i alla fall att deras uppfattning om kollektivism skiljde sig åt.
    Att finnas till hands för våra finska bröder och systrar hoppas jag är lika viktigt nu som då.

    SvaraRadera
  4. Amalthea, det var tider det.
    Vilken jävla smäll!

    SvaraRadera
  5. Kom du fram till den andre farbroder, Nils Palme under dina utforskningar inatt? Kanske "länk" via artilleriskolan i Jakobstad till Greve Hamilton (inte tobaksblandaren) och andra svenskar i frihetskriget.

    SvaraRadera
  6. Jag hyllar din journalistik! Du räds inte att grotta ner dig, du inte!

    SvaraRadera
  7. grogg.
    Även den tobaksblandande Hamilton drog sin lans i striderna mellan de röda och de vita.

    Stellan.
    Journalistik minsann! - Här tar vi i så skjortbröstet rullar ihop sig må jag säga.
    Min ödmjuka tacksamhet över så fina ord är å andra sidan inte på något sätt mindre till följd av din något moderata överdrift, snarare tvärtom.

    SvaraRadera