Den återstiftade bekantskapen med det egna vansinnet var i sanning en sinkadus på gränsen till övermäktig.

I samma ögonblick som det avslutande handslaget stadfäste min senaste motorrelaterade affär visste jag att kontraktet som band mig vid kreativt vanvett återigen hade förlängts med ett antal timmar, gladeligen och utan tvekan fyllde jag bläckhornet med mitt syrefattiga blod och skrev på. - För vad kan väl vara sämre än att förtäras innifrån av likgiltig och livsföraktande passivitet? Den själsliga förruttnelsen utbredning får icke givas någon frihet utan måste ständigt, och till varje pris, hållas i schack.

Sedan kontraktet skrevs har har min arbetsförsäkring lagrats och mognat i hopp om att uppenbarelsen om dess slutgiltiga prakt ska fulländas. Ännu är den inte riktigt fulländad men vissa detaljer har klarnat.
Som ett led i påbörjandet av projektet Sinkadus införskaffde jag igår ett par trettioniomillimeters sportsterkronor med stolpe och allt.  - Vackert är bara förnamnet!
Synd att inte kompletta fyrtioenmillimeters Hydra ben växer på träd...

Hursomhelst.
Nu är det bara att börja riva. Om den eventuelle läsaren skulle se något av intresse så säg till för all del.
Moroten och lådan skall naturligtvis behållas.

Och glöm nu inte att både handens och hjärnans arbetare är lika mycket behövda i en nation.

Just det!
Igår kom Arnold förbi med ett apparat han lackat åt en kund. - Vansinnigt läckert! Eller förresten, i det här sammanhanget kanske "Sjukt fett!" är ett mer passande uttryck?

Rivardags.

Med lite fiffel och polering så kommer detta att bli bra.

Galen av åtrå spakade han trehjulingen runt grannskapet för att förevisa
en av teknikens absoluta kuriositeter.