En Fredag i glada vänners lag.

Det är med en liten nypa bitterhet i tonen jag konstaterar att det verkar vara slut på livet som uppsluppen dandy. 

Att, som tidigare, kunna njuta kvällarna med att få såväl ögon som själ smekt av de ord som befruktats i Albert Engströms sinne, och sedan givits livet genom hans penna, förefaller vara ett minne blott. Istället kantas min färd av motorcyklismens dunkla bakgator och de utmärglade skuggfigurer som befolkar dessa ondskans estrader.

Ett talande exempel på vad en riddare i raggningens tjänst kan tvingas utstå i sin mission att inneha ett eller flera schuckra åkdon, är att denne, till skillnad från andra mer okomplicerade människor, spenderar veckans vackraste afton med att pansarfila och slipa lagade vipphus. Om traditionsenlig svensk likgiltighet istället hade fått råda, så hade serveringsvagnarna, med största sannolikhet, gått skytteltrafik mellan salongen och köket. - Överdådigt dignande med groggar och tilltugg.

Nu är läget ett annat och jag hålls med min fil och med mitt mentala armod.

Den illvillige hade säkert, mycket triumferande, skanderat om att "Det minsann verkar vara slutsupet i den Boréska boningen!"

Som tur är vet jag bättre...

Att jag skulle låta denna reella skildring av verkligheten sätta käppar i hjulen för min ambition att, på ett mycket seriöst och uppriktigt sätt, ämna tillgodogöra mig den småborgerliga skattesänkningsivrarens berättelser om livets orätter och den därtill hörande fredagsdekadensen ser jag som ett fullständigt absurt alternativ. Visserligen ett fullt möjligt sådant, om än absurt...

Så!

Så slit er nu från vardagens introverta bojor och öppna era hjärtan för kabinettets villkorslösa kärlek.

Just det!

Jag kom över ett juste hjul häromdagen. Tjugoen tum med dubbelnockad magnesiumtrumma.