Nypremiär!

Sommaren är förbi och kvar finns endast minnen av sagolika ögonblick och människor som av någon anledning har korsat den väg man vandrat... Dessa ögonblick och dessa människor har, sannolikt omedvetet och utan egen förskyllan, rustat den svage inför den oundvikliga höstens årliga ockupation och de har ävenledes gett den ny ved till att hålla hoppets falnande eld vid liv.

Att undertecknad under sommaren låtit sitt älskade kabinett legat för fäfot har sannolikt varit ögonskenligt och anledningen till detta är en ytterst komplicerad historia, även om den kan förefalla okomplicerad, och jag kommer nu att försöka ge uttryck för denna komplikation.

De alster jag i försmäktan förmått pressa ur mitt urvattnade inre har antingen varit av en alldeles för samhällskritisk karaktär för att den egendomslösa underklassen ens skulle begipa vad som förmedlades, eller så har det varit verklighetsskildringar så till den milda grad uppåt väggarna att det inte varit möjligt att packa om dem i ett etui som vore kabinettet värdigt. Vissa av livets skeenden kan inte ens den mest förnämliga skald göra rättvisa...
Att spaltmeter med opublicerbar såväl briljans som träck har runnit mellan mina fingrar under sommaren är inget annat än ett bergfäst faktum och i samband med upptäckten av detta litterära, till synes olösliga, dilemma förflyttades jag till bryskt till den tvivlandes vilsna vandring.
Skulle mitt kabinett behöva utstå den skam det innebär att långsamt tyna bort och enfaldigt hoppas att nya prominenta ämnen eventuellt skulle dyka upp på dess scen för att senare, under spektakulära former, få sitt nummer skärskådat kring de små borden i dunklet?
Eller skulle kabinettet till och med må bra av att få stå tomt ett slag? Kanske skulle det locka än fler besökare att smyga närmare de draperade fönstren och väl där försöka få en glimt av kabinettets inre via de minimala springorna som de tunga sammetsridåerna bjuder?
Kanske var kabinettet rent utav redan hädangånget? Hade frånvaron av kabinettets presidium redan nu resulterat i att den skakande allmogen vänt sig till en annan sanningsleverantör?
Svaren stod inte att finna och jag kastades av och an på det hav av dubier jag fruktat under lång tid...

Där skulle historien om mitt älskade kuriosakabinett kunna vara slut och om jag inte haft en god vän på besök härförleden hade slutet sannolikt varit ett faktum. Ibland kan de mest obetydliga detaljer göra mycket stor skillnad, vilket de också gjorde i just detta fall.
Vi talade nämligen om det magnifika i att uttrycka sig i text, att förmedla någonting som i mångt och mycket är varmluft och trams men trots det ofta innehåller skärvor av verklighetens krossade spegel.
Vi talade om det sagolika i att, helt prestigelöst, kunna presentera allsköns snedsteg i hopp om att bli informerad om att vissa av Jämmerdalens övriga hjon då och då trampar lika snett.
Förutom allt detta talade vi om människors olika förhållande till massiva textstycken. Den genomsnittliga befolkningens inställning till massiva textstycken tänker jag inte ens spekulera i men jag kan deklarera att dessa stycken ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
På grund av det ovanstående, mina ärade besökare, har jag beslutat att inte låta mitt kabinett bli stående och tyna bort likt ett kråkslott utan underhåll.

Kabinettet är återigen öppet och jag önskar återigen få se den skränande pöbeln måla sina vardagsstillében med de klara färgerna från livets eviga palett.