Inkrementalism.

Självklart förstår den medvetne att en eventuell bloggläsare förvirras av en så pass komplicerad rubrik som dagens inlägg åtnjuter. Men låt er inte skrämmas av det språkliga frimodet - allt kommer att klarna...

Inkrementalism betyder ungefär "De små stegens förändringsstrategi" och är att likna med den välkända myten om grodan som låter sig kokas levande utan att märka det.

Anledningen till rubriken har ingenting med språkligt högmod eller koketteri att göra, den har heller ingenting med slumpen att göra utan den egentliga anledningen är att rubriken är en nödvändig ingrediens i den fekalietårta som nu kommer att serveras.

Iallafall!

Notis har tagits om att det förefaller pågå en masshysteri i samhället gällande att förändra detsamma på ett sätt och i riktningar som ligger vansinnigt långt ifrån vad den konservative skulle anse som klädsamt. Givetvis är den ena förändringsambassadören mer radikal än den andra och resonemangen påskiner att det måste ha varit en plåga och ett förtryck utan dess like att leva i sverige innan dessa vänsterliberala frälsare tågade in på Södermalm för att ikläda sig rollen som folkets fostrare.
Merparten av dessa tillhör naturligtvis den kategori människor som anser att alla människor med samma ideologiska övertygelse som dom själva är lika mycket värda. - Vilket är en alldeles superb uppfattning om man utgör en del av eliten i en totalitär diktatur men den är kanske inte lika självklart beundransvärd i en fungerande demokrati...

Inkrementalism, eller stegvis förändringsstrategi, är naturligtvis en viktig del i detta. Det är förstås inget som den genomsnittlige svensken uppfattar eller intresserar sig för eftersom han har fullt upp med att kolla på Idol och festliga filmklipp på Facebook.
OM den genomsnittlige svensken faktiskt hade intresserat sig för situationen utanför hans egna mikroskopiska sfär så hade han sannolikt märkt vissa påtagliga skillnader mellan dagens samhälle och mediaklimat och det som rådde för tio femton år sedan.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det talas mer om extrema feministers massiva insatser för att förändra det svenska "patriarkala" språket, än vad det talas om det utbredda judehatet/israelhatet i Sverige.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det är viktigare att ta bort vinster i skattefinansierad vård, omsorg och skola, än vad det är att ta bort vinster i skattefinansierad asylindustri. Och vart går gränsen för vinstförbudet? Får åkeriet som kör åt sjukhuset göra vinst? Får förlaget som tillverkar studiematerial göra vinst? Får rollatortillverkaren göra vinst?

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den politiska makten vill skydda transpersoner med hjälp av Lagen om hets mot folkgrupp, medan heterosexuella etniska svenskar inte ska omfattas av samma skydd.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför dagstidningarna gladeligen upplåter utrymme åt människor som föraktar traditionella värderingar medan de som värnar dessa värderingar lyser med sin frånvaro.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför utländska medier ofta presenterar en mer objektiv bild av Sverige än vad de inhemska gör.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför svenska barnprogram fokuserar mer på att presentera alternativ till kärnfamiljen och traditionella könsidentiteter än att lära barnen läsa, skriva och tänka på andra sätt än exklusivt "normkritiskt".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför politisk ideologi har negligerats till förmån för populistiska affektvrål gällande den senaste, medialt uppmärksammade, "kränkningen".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför kommunister har givits mandat att uttala sig om vad som är demokratiskt och inte.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den offentliga debatten befolkas av uppenbart verklighetsfrånvända pellejönsar istället för rationellt tänkande människor. - Som om det vore ett självändamål att vara extrem.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför RFSL har en politisk agenda som långt ifrån alltid har med sexuellt likaberättigande att göra.

Han kanske hade märkt att och funderat på varför man från regeringshåll fördömmer religösa extremister utomlands medan man omfamnar dom i det egna partiet på hemmaplan.

Listan kan göras betydligt längre men den skulle sannolikt inte besitta något egentligt mervärde för den sakens skull.
Ett förslag till reflektion skulle kunna vara: Vad är meningen med detta? Vad är målet med den pågående samhällsförändringen? Varför är det så bråttom? Finns det ingen som gillar det Sverige som fanns för femton år sedan? Varför är det fult att vilja vara solidarisk med skattekollektivet?

Det skulle kunna uppfattas som ett stort problem att det ovan beskrivna förekommer dag efter dag, men något som de facto är betydligt värre än att vissa utnyttjar den demokratiska praxis det innebär att säga sin mening i det offentliga rummet, är att den genomsnittlige svensken inte tycks märka, förstå eller bry sig om det. - Oavsett vad som sägs där.
Det är precis vad detta ostrukturerade inlägg handlar om, nämligen inkrementalism. - Eller som Bantar-Björn uttryckte saken:
-Det smög sig på...

En spontan reaktion på grodans långsamma död skulle kunna vara att den är väldigt väldigt sorglig...