En intresserad tvivlares erfarenheter gällande jakten på hypotetisk sinnesro.

Eftersom det nya Sveriges primära mission ligger i att propagera för solidaritet med de sju miljarder svenskar som till största del inte bor i Sverige, så väljer jag istället att propagera för omtanke om den eventuella läsarens eget välbehag och reflektion över sin egen självbild. - Det betyder naturligtvis inte att jag uppmuntrar till en egoistisk hållning generellt.

Dagen före Julafton tjugohundrafjorton och den ultrasekulära Bingolottodyrkaren sitter sannolikt med en Mariestads i handen och skrockar åt programledarens makalöst dråpliga kommentarer till intet ont anande inringare. Vad kan då vara bättre än att abrupt avbryta allmogens dvalaliknande tillstånd med en liten saga om tankar?

18:30 - Avresa från Cheung Chau Island.
Dagen hade varit fantastisk och den hade inletts med en mycket trevlig båtresa från Hong Kong Island under förmiddagen och efter en lunch som varit något av det mest fantastisk hr.Boré någonsin ätit, hade han besökt Church of Christ China samt den Anglikanska kyrkans retreatcenter. Centret var beläget högt upp på en av alla dom oräkneliga bergssluttningar som vette mot Hong Kong och utsikten från den ca 50m2 stora altanen var inget mindre än fullständigt bedårande.
Efter att besöket avslutats var det åter dags för den kilometerlånga promenaden tillbaks till färjeläget, att det denna gång var nedförslut underlättade inte nämnvärt. Han tog farväl av sin fromme ledare då denne skulle leda en meditation på centret under kvällen för att återkomma först under morgondagen.
Väl tillbaks i färjeläget passade han på att köpa fem paket av de billigaste cigaretterna den lilla butiksboden hade att erbjuda, inte helt oväntat var dom tillverkade i fastlandskina och av priset att döma hade han svårt att tro att de ens innehöll spår av tobak. Han passade dessutom på att köpa fem flaskor kinesikt brännvin av olika smak, styrka och karaktär. - Visserligen begrep han inte ett dugg av vad informationstexten berättade om, men procenttecknet och siffrorna före detsamma begrep han fullt ut och enligt bilderna på flaskorna så fanns både ris, vete och bambu representerat i den smaksensation han med all säkerhet skulle få uppleva framgent. - Detta i kombination med det mycket fördelaktiga priset gjorde behållningen av transaktionen stor.
Väl ombord på färjan satte han sig längst in mot fönstret i en av de femsitsiga stolsraderna på babord sida. Han rotade fram hörlurarna och sin mobiltelefon ur ryggsäcken, kopplade ihop det hela och satte sig till rätta innan han startade musiken. Han blev nästan tårögd av känslan som grep tag om honom där han satt, i en båt på sydkinesiska sjön med Kris Kristoffersons "Help Me make it through the night" i öronen, medan skymningen lade sig över det kolsvarta havet. Det mörknade fort och genom glipan i det tvådelade fönstret såg han nu bara ljusen från alla de småbåtar som traffikerade öarna utanför Hong Kong. Alltsammans var så vackert att han blev tagen på ett sätt han inte kunde dra sig till minnes att han upplevt tidigare. Att musiken med största sannolikhet drog sitt strå till den emotionella stack han befann sig var han naturligtvis medveten om men han valde att inte låta det överskugga det storslagna scenariot utanför det fuktiga fönstret.
Att hans trevande försök att hitta svaret ang. existensen av en eventuell Gud skulle ge honom så mycket intryck och nya erfarenheter hade han aldrig kunna föreställa sig. Visserligen var de flesta upplevelserna av praktisk och helt oandlig karaktär men visst hade han också matats med en avsevärd mängd gudsord under den tid han varit i Hong Kong. - Med sekulärt svenska mått mätt hade nog bibelcitatens mängd hittills gott och väl överträffat den moderat religiöse medborgarens totala livskonsumtion. Inget av dessa hade dock haft någon större inverkan på det ganska solida fundament av rationellt tänkande och tvivel han stod på. Miljön han befann sig i hade däremot fått honom, om inte helt golvad så åtminstone rejält ur balans.
Han hade, med all önskvärd tydlighet, lärt sig att tankarna i den mest rationella hjärna kan komma att sättas i ett helt annat ljus om förutsättningarna och miljön för eftertanke byts ut. Huruvida detta var något bra eller något dåligt hade han inget svar på där han satt ett halvt jordvarv hemifrån, men han fick en behaglig känsla av att det var en väldigt nyttig erfarenhet...

Inkrementalism.

Självklart förstår den medvetne att en eventuell bloggläsare förvirras av en så pass komplicerad rubrik som dagens inlägg åtnjuter. Men låt er inte skrämmas av det språkliga frimodet - allt kommer att klarna...

Inkrementalism betyder ungefär "De små stegens förändringsstrategi" och är att likna med den välkända myten om grodan som låter sig kokas levande utan att märka det.

Anledningen till rubriken har ingenting med språkligt högmod eller koketteri att göra, den har heller ingenting med slumpen att göra utan den egentliga anledningen är att rubriken är en nödvändig ingrediens i den fekalietårta som nu kommer att serveras.

Iallafall!

Notis har tagits om att det förefaller pågå en masshysteri i samhället gällande att förändra detsamma på ett sätt och i riktningar som ligger vansinnigt långt ifrån vad den konservative skulle anse som klädsamt. Givetvis är den ena förändringsambassadören mer radikal än den andra och resonemangen påskiner att det måste ha varit en plåga och ett förtryck utan dess like att leva i sverige innan dessa vänsterliberala frälsare tågade in på Södermalm för att ikläda sig rollen som folkets fostrare.
Merparten av dessa tillhör naturligtvis den kategori människor som anser att alla människor med samma ideologiska övertygelse som dom själva är lika mycket värda. - Vilket är en alldeles superb uppfattning om man utgör en del av eliten i en totalitär diktatur men den är kanske inte lika självklart beundransvärd i en fungerande demokrati...

Inkrementalism, eller stegvis förändringsstrategi, är naturligtvis en viktig del i detta. Det är förstås inget som den genomsnittlige svensken uppfattar eller intresserar sig för eftersom han har fullt upp med att kolla på Idol och festliga filmklipp på Facebook.
OM den genomsnittlige svensken faktiskt hade intresserat sig för situationen utanför hans egna mikroskopiska sfär så hade han sannolikt märkt vissa påtagliga skillnader mellan dagens samhälle och mediaklimat och det som rådde för tio femton år sedan.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det talas mer om extrema feministers massiva insatser för att förändra det svenska "patriarkala" språket, än vad det talas om det utbredda judehatet/israelhatet i Sverige.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det är viktigare att ta bort vinster i skattefinansierad vård, omsorg och skola, än vad det är att ta bort vinster i skattefinansierad asylindustri. Och vart går gränsen för vinstförbudet? Får åkeriet som kör åt sjukhuset göra vinst? Får förlaget som tillverkar studiematerial göra vinst? Får rollatortillverkaren göra vinst?

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den politiska makten vill skydda transpersoner med hjälp av Lagen om hets mot folkgrupp, medan heterosexuella etniska svenskar inte ska omfattas av samma skydd.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför dagstidningarna gladeligen upplåter utrymme åt människor som föraktar traditionella värderingar medan de som värnar dessa värderingar lyser med sin frånvaro.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför utländska medier ofta presenterar en mer objektiv bild av Sverige än vad de inhemska gör.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför svenska barnprogram fokuserar mer på att presentera alternativ till kärnfamiljen och traditionella könsidentiteter än att lära barnen läsa, skriva och tänka på andra sätt än exklusivt "normkritiskt".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför politisk ideologi har negligerats till förmån för populistiska affektvrål gällande den senaste, medialt uppmärksammade, "kränkningen".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför kommunister har givits mandat att uttala sig om vad som är demokratiskt och inte.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den offentliga debatten befolkas av uppenbart verklighetsfrånvända pellejönsar istället för rationellt tänkande människor. - Som om det vore ett självändamål att vara extrem.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför RFSL har en politisk agenda som långt ifrån alltid har med sexuellt likaberättigande att göra.

Han kanske hade märkt att och funderat på varför man från regeringshåll fördömmer religösa extremister utomlands medan man omfamnar dom i det egna partiet på hemmaplan.

Listan kan göras betydligt längre men den skulle sannolikt inte besitta något egentligt mervärde för den sakens skull.
Ett förslag till reflektion skulle kunna vara: Vad är meningen med detta? Vad är målet med den pågående samhällsförändringen? Varför är det så bråttom? Finns det ingen som gillar det Sverige som fanns för femton år sedan? Varför är det fult att vilja vara solidarisk med skattekollektivet?

Det skulle kunna uppfattas som ett stort problem att det ovan beskrivna förekommer dag efter dag, men något som de facto är betydligt värre än att vissa utnyttjar den demokratiska praxis det innebär att säga sin mening i det offentliga rummet, är att den genomsnittlige svensken inte tycks märka, förstå eller bry sig om det. - Oavsett vad som sägs där.
Det är precis vad detta ostrukturerade inlägg handlar om, nämligen inkrementalism. - Eller som Bantar-Björn uttryckte saken:
-Det smög sig på...

En spontan reaktion på grodans långsamma död skulle kunna vara att den är väldigt väldigt sorglig...

Muntrationer.

Efter att ha läst ett antal ledare och debattartiklar där författarna på fullt allvar anser att den yttrandefrihet vi som boende inom det geografiska området Sverige åtnjuter skall begränsas, har mitt sinne och likaledes min tro på en human framtid mörknat och har nu antagit en i det närmaste svart färg istället för den tidigare Rolls Royce-grå nyansen.

För att tala klarspråk angående det ovanstående.

-Hur i helvete kan man tycka att vissa politiska åsiktsyttringar ska generera ett straff, i vissa fall till och med ett fängelsestraff?!

Hur kan vänsterliberala skribenter ha mage att anföra något dylikt och samtidigt försöka få det till att dom "värnar demokratin"???

Naturligtvis dyker Adolf Hitler då och då upp i dessa sammanhang, såklart menat som en liten påminnelse om att den imbecille svensken borde hålla med om skribentens galna världsbild eftersom Sverige minsann kommer att bli en exakt replika av Hitler-Tyskland om man inte instämmer fullt ut i det, oftast, multikultikramande resonemanget.

Nej, åt helvete med alla dessa människor som vill tysta samtliga som inte delar Aftonbladets syn på vad som bygger ett fungerande samhälle!

Iallafall!

Muntrationer var det ja...

Som den vakne eventuelle läsaren säkert förstått så är jag tyngd av det mentala armod som den massmediala eliten uppvisar och jag skulle fara med osanning om jag delgav att jag inte ansåg att detta ok av grubblerier tyvärr är vigt att bäras av de som öppnat sina ögon och därtill stirrar utmanande rakt in i de psykotiska och av vanföreställningar förvridna ansikten som maktens lakejer besitter.

Med detta som bakgrund blir glädjen över en gåva ett oomkullrunkeligt faktum och häromdagen mottog jag ett kuvert från en förmodad bloggläsare.(Av hänsyn väljer jag att i nuläget låta denna eventueller läsare vara väl dold i anonymitetens dunkel) Kuvertet innehöll inte mindre än två stycken gåvor som bägge berörde mig djupt.

Den ena var ett klistermärke med ett budskap som visserligen var en smula föråldrat, men icke desto mindre talade om för betraktaren vad som vore en vettig manöver för att komma tillrätta med den socialdemokratiska smitta som inte bara huserade i regeringskansliet, där folket placerat den, utan dessutom också spred sig till samhällskroppens samtliga opolitiska funktioner.

Den andra gåvan var en så kallad "pin" med ett mycket mer aktuellt budskap.

Essensen ur allt detta är att sinnesfärgen nu börjar skifta från det nattsvarta till det betydligt mer livsgivande mörkt gråa.

Till den det berör. - Tack.

Nypremiär!

Sommaren är förbi och kvar finns endast minnen av sagolika ögonblick och människor som av någon anledning har korsat den väg man vandrat... Dessa ögonblick och dessa människor har, sannolikt omedvetet och utan egen förskyllan, rustat den svage inför den oundvikliga höstens årliga ockupation och de har ävenledes gett den ny ved till att hålla hoppets falnande eld vid liv.

Att undertecknad under sommaren låtit sitt älskade kabinett legat för fäfot har sannolikt varit ögonskenligt och anledningen till detta är en ytterst komplicerad historia, även om den kan förefalla okomplicerad, och jag kommer nu att försöka ge uttryck för denna komplikation.

De alster jag i försmäktan förmått pressa ur mitt urvattnade inre har antingen varit av en alldeles för samhällskritisk karaktär för att den egendomslösa underklassen ens skulle begipa vad som förmedlades, eller så har det varit verklighetsskildringar så till den milda grad uppåt väggarna att det inte varit möjligt att packa om dem i ett etui som vore kabinettet värdigt. Vissa av livets skeenden kan inte ens den mest förnämliga skald göra rättvisa...
Att spaltmeter med opublicerbar såväl briljans som träck har runnit mellan mina fingrar under sommaren är inget annat än ett bergfäst faktum och i samband med upptäckten av detta litterära, till synes olösliga, dilemma förflyttades jag till bryskt till den tvivlandes vilsna vandring.
Skulle mitt kabinett behöva utstå den skam det innebär att långsamt tyna bort och enfaldigt hoppas att nya prominenta ämnen eventuellt skulle dyka upp på dess scen för att senare, under spektakulära former, få sitt nummer skärskådat kring de små borden i dunklet?
Eller skulle kabinettet till och med må bra av att få stå tomt ett slag? Kanske skulle det locka än fler besökare att smyga närmare de draperade fönstren och väl där försöka få en glimt av kabinettets inre via de minimala springorna som de tunga sammetsridåerna bjuder?
Kanske var kabinettet rent utav redan hädangånget? Hade frånvaron av kabinettets presidium redan nu resulterat i att den skakande allmogen vänt sig till en annan sanningsleverantör?
Svaren stod inte att finna och jag kastades av och an på det hav av dubier jag fruktat under lång tid...

Där skulle historien om mitt älskade kuriosakabinett kunna vara slut och om jag inte haft en god vän på besök härförleden hade slutet sannolikt varit ett faktum. Ibland kan de mest obetydliga detaljer göra mycket stor skillnad, vilket de också gjorde i just detta fall.
Vi talade nämligen om det magnifika i att uttrycka sig i text, att förmedla någonting som i mångt och mycket är varmluft och trams men trots det ofta innehåller skärvor av verklighetens krossade spegel.
Vi talade om det sagolika i att, helt prestigelöst, kunna presentera allsköns snedsteg i hopp om att bli informerad om att vissa av Jämmerdalens övriga hjon då och då trampar lika snett.
Förutom allt detta talade vi om människors olika förhållande till massiva textstycken. Den genomsnittliga befolkningens inställning till massiva textstycken tänker jag inte ens spekulera i men jag kan deklarera att dessa stycken ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
På grund av det ovanstående, mina ärade besökare, har jag beslutat att inte låta mitt kabinett bli stående och tyna bort likt ett kråkslott utan underhåll.

Kabinettet är återigen öppet och jag önskar återigen få se den skränande pöbeln måla sina vardagsstillében med de klara färgerna från livets eviga palett.

En värdig avslutning.

Först av allt vill jag passa på att lugna den eventuelle läsarens trasslande nerver med att presentera ett dekret gällande alla eventuella rykten om att kabinettets, på senare tid, mycket ospecificerade öppettider skulle bero på en annalkande konkurs.
-Dessa rykten är minst sagt överdrivna och skulle man dra saken till sin spets är de inget mindre än rena lögner.
Med det avklarat återvänder vi så till dagens övningar och samtidigt knyter vi ihop säcken med hjälp av inläggets sentimentala rubrik.

Efter avslutat förvärvsarbete hängav jag mig med full kraft åt att plocka bort vipparmshusen från dumstruten. Min misstanke om imperfektioner i svetsningen skulle naturligtvis komma att besannas vid den visuella inspektion som utfördes omedelbart efter demontering. Hål i oljekanaler ger sannolikt inte den fullgoda lubricering en ung och oskyldig veteranentusiast avser att erbjuda sitt lindebarn.
Ambitionen är naturligtvis att tillse att oljans väg till vippor och ventilskaft kan fortgå utan större störningar och förhoppningsvis kommer så att ske så småningom.
Efter demontering och noggrann kontroll av vipparmshus blev det dags att förbereda sig för deltagandet i församlingens Kyrkoråd. - Ett råd där jag invalts med förtroende och där jag gör allt som står i min makt för att förvalta det förtroendet. Allt enligt den demokratiska princip som den tafatta och hålögt stirrande allmogen hyllar utan att ens veta varför.

Iallafall!
Häromdagen inhandlade jag en framgaffel från en tid där den LO anslutne bar gabardinbyxor och kamperade ihop med Palme till förmån för löntagarfondernas införande.
Till skillnad från Palme, Meidner, Wigfors och idén om löntagarfonder så lever min gaffel än i dag, dessutom lever den ett ganska rikt liv med både gentilt husrum och god utsikt över allsköns bråte av mer eller mindre attraktiv karaktär.
En lustig detalj i sammanhanget är det faktum att en till synes fullt livsduglig och rationell man, utan vidare kan leda sig själv in i villfarelser om att en framtida motorcykel i princip är iordningställd, trots att den enda faktiska detaljen bara utgör en bråkdel av ett sådant scenario.
- Sjukdom! Skulle den själsligt utarmade och dödslängtande skeptikern överlägset konstatera.
- Att man orkar! Skulle den transpirationsöverkänslige TV-entusiasten ljuda på utandning, samtidigt som den sträckte sig över det ärvda vardagsrumsbordet och dess melerade marmorskiva, i avsikt att ändra TV-mottagningen från det precis avslutade Sportspegeln till den pågående matchen mellan två av europas mest framstående fotbollslag.
För egen del väljer jag att vattna och värna den späda grodd som utgör början på människans resa mot prunkande och överdådigt vackra drömmar.

Så...Slutligen ska säcken knytas ihop och samtidigt ska detta ostrukturerade resonemang naturligtvis knytas ihop med den rubrik som sattes för ett litet slag sen...

Mina misstankar lutar åt att den gentila framgaffeln är av märket AMEN. - De misstankarna må vara felaktiga och kanske till och med helt uppåt väggarna, men oavsett vilket så kommer de ändå att knyta ihop säcken för denna gång.
God afton.



Vid fototillfället hade undertecknad precis påmint
Sebban om att det tionde budet i Dr. Luthers
lilla katekes måste respekteras. - Trots att han led av
svårartat dilerium och ett högst påtagligt begär...

"Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru,
ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna,
ej heller till något, som tillhör din nästa."

Självrannsakansfredag.

Denna Fredag har jag ägnat åt att skärskåda mina egna politiska åsikter och min uppfattning om hur jag anser att ett bra samhälle bör se ut för att det ska vara hållbart på alla dom upptänkliga fronter man som lekman är kapabel att definiera.
Det är onekligen en hel del frågor att vrida och vända på. En hel del förhållandevis komplicerade frågor dessutom.
En tanke som jag funderat på tidigare och som jag återkom till under kvällen, är den om "Sunt förnuft".
"Sunt förnuft" är ett uttryck som används av i princip alla människor för att beskriva rationellt och logiskt tänkande i vitt skilda spörsmål.
Ofta hör man folk säga saker som till exempel:
- Det räcker ju med lite sunt förnuft för att förstå att...

Så långt är allt änglalikt, men...
Problemet med det sunda förnuftet är att det enbart bygger på den egna, ofta mycket begränsade, analysen av vad det innebär.
Alltså. - ALLA människor anser ju naturligtvis själva att dom besitter ett mycket sunt förnuft, medan dom å andra sidan sannolikt inte anser att alla andra människor besitter ett lika sunt förnuft som dom själva gör.
Att någon skulle förändra sitt sunda förnuft är heller inte sannolikt eftersom det bygger på väldigt personliga uppfattningar.

Ett generellt exempel på detta skulle kunna vara när det i den Svenssonska boningen, efter ett par groggar i glada vänners lag, ska pratas om något nytt politiskt dekret. Då kommer garanterat de bevingade orden att nämnas i samtalet och alla närvarande kommer att nicka jakande på påståendet att beslutet aldrig skulle ha lämnat tankestadiet om det bara funnits lite sunt förnuft hos dom ansvariga.
Dom ansvariga å sin sida är naturligtvis fullständigt övertygade om att deras beslut till stor del bygger på just det sunda förnuftet. - En total paradox.

Att det förhåller sig på det ovan beskrivna sättet får som naturlig följd att uttryckets värde devalveras till noll.

När det kommer till politisk åskådning inbillar jag mig att det förhåller sig på ungefär samma sätt.
Den egna politiska övertygelsen är också en sak som för den enskilde förefaller vara det enda rätta, eventuella avvikelser hos andra uppfattas oftast vara inom ramen för vad som är tillåtet, men är alltjämt förkastliga.
Alla anser, i enlighet med mitt resonemang gällande sunt förnuft, att den egna politiska övertygelsen inte nödvändigtvis är den allenarådande, men att den är den enda vägen till något bättre är tvivelsutan.

Med den tanken i bakhuvudet blir det svårt att förstå att opinionen svänger såpass mycket som den trots allt gör och min tes är att detta har med ideologi att göra.
OM gemene man har en tydlig ideologisk uppfattning så borde den hålla honom eller henne till att alltid sympatisera med företrädare för den ideologin?
Eftersom det uppenbarligen inte är så så undrar ju den nyfikne om problemet är att det inte finns några tydliga ideologier längre, eller om det kanske är så att gemene man ger faan i jobbigt funderande över ideologi och hur ett samhälle bör byggas och förvaltas, och istället väljer att låta frågor som jobbskatteavdrag eller utökat bidragstivoli avgöra vem som får ynnesten att motta gemene mans enda röst och chans att påverka sina barns framtid?

En samhällskritisk röst skulle kanske säga att den politiska ideologin saknas i många avseenden, och anledningen skulle kunna vara partiföreträdarnas omåttliga vilja att vara kompis med alla i alla lägen istället för att faktiskt hävda att man kanske inte är ett parti för alla. Ett parti för alla blir ju per automatik så intetsägande att ingen kan störa sig på nåt i partiprogrammet.
I detta avseende är det enbart partier på respektive ytterkant som fortfarande har en bergfast ideologisk grund att erbjuda den hugade väljarkåren.

Iallafall!
Att kritisera och omvärdera sina egna åsikter då och då är nyttigt, och det är något som den röstberättigade borde pröva då och då eftersom åsikterna annars riskerar att bli inventarier i ett av hjärnans dammiga vindsförråd. En annan fördel är att det är lättare att redogöra för varför man tycker på ett speciellt sätt om man faktiskt prövat olika ideér mot varandra. - Även om man bara gjort det lokalt i huvudet...


Nedan visas två mycket tydliga ideologer. - I övrigt har dom ingenting gemensamt, vare sig med varandra eller med undertecknad.

Omväxling.

Ett snabbskubb i garaget.
Efter att växellänkaget till projekt Sinkadus tidigare upplevts som en skräckinjagande, hålögt stirrande och mist sagt oförutsägbar våldsverkare, framstod det idag snarare som en mycket from och blygsamt uppsluppen frikyrkobesökare - dvs uppklädd och redo att luras till vad som helst...

Att döda ting, som understundom uppfattas som fullständigt obevekliga, helt plötsligt låter sig ledas utan vare sig halsband eller koppel är sannerligen ett utomordentligt intressant mysterium.
Den mästrande och patologiske vurmaren för "självutveckling" skulle sannolikt påstå att människans psyke, i en mycket stor utsträckning, kan bidra till att saker och ting förefaller vara mer eller mindre komplicerade eller jobbiga beroende på vilket humör man är på eller vilken psykisk kondition man för tillfället är i. Därmed skulle den göra sitt ytterste för att skaka av sig den allmänrådande gubbgrinigheten till fördel för en glättig och oäkta entusiasm.

Samma "självutvecklare" skulle å andra sidan börja gråta och ta kväller när han tryckt in volframelektroden åtta millimeter in i låret omedelbart efter det att han lagt den bara handleden på en nystekt växelpedal. Således hade hans resonemang gällande psykets makt varit till minimal hjälp när det kommer till produktion av den något mer köttiga skolan. Att vara karl i sin egen kropp, och därmed vara den upplyste despoten med outgrundlig makt över alla kroppens funktioner och förmågan att betvinga dess försök till egna initiativ, är sannolikt det bästa sättet att komma igenom stora dramatiska livskriser som till exempel produktionsmässig ambivalens eller rent utav ett tillfälligt ointresse för samma produktion...

Underbart är som bekant kort och när jag var som eldigast i min mission insåg jag att det saknades material. - I ren besvikelse avslutade jag abrupt och styrde istället mot söndagsreflektion och starkspritsglögg.

Paus.

1927 författade den makalöst begåvade Karin Boye följande:
"Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."

Om man ödmjukt ponerar att livet skulle vara en färd och att döden följdaktligen skulle utgöra målet, så är Karins rader nästan smärtsamt träffande.
Det komplexa i detta, och vad som komplicerar saken en smula är själva definitionen av livet och dess mening, vilken naturligtvis är högst personlig. Dessutom åligger det envar att genom sina handlingar tillse att den definitionen faller innanför ramen för vad man anser vara värdigt. - Detta kan i sin tur göra att man efterhand tvingas omdefiniera livet beroende på hur man hanterat sin historia och därmed skapat sin nutid.

OM jag hade varit en av dom som ibland tänker på den saken så hade jag nog velat påstå att det, oavsett livsdefinitionen i det givna resonemanget, är vilopauserna längs vägen som är det heliga.
Det vill säga att det borde vara de tillfällen då färden av någon anledning stoppas en stund, som är det egentligt viktiga och det som borde göra att man inte tar en genväg till målet.

Dessa pauser kan naturligtvis flyta ut åt vilket håll som helst och bestå i både tokigt och klokt, men oavsett hur dom tar sig sitt uttryck så är dom i allra högsta grad övermäktiga färden självt.

Karin Boye hade uppenbarligen fattat galoppen redan vid 27års ålder. - Nyfiket undrar jag vad hon hade för fritidsintressen? - Alltså när hon inte diktade, engagerade sig i den socialistiska hjärntrusten på tidningen Clarté eller gnuggade tuss med exiltyskor...
Sorgligt nog lät hon sig inte inspireras av sin egen dikt I rörelse, utan istället begav hon sig mot det annalkande målet.
Den 24:e April 1941 nådde hon slutligen mållinjen. - Helt och fullt av egen kraft.

Sirenernas hymn. Alt. I behov av en diagnos eller bara rastlös...?

Måndagkväll.
Den krypande känslan gjorde sig påmind vid sextiden, eskalerade utan like framåt halv åtta och har nu, klockan kvart i elva, förhoppningsvis tangerat sin kulmen.
Eftersom arvingarna till mitt imperium ligger till sängs och Ljuset i mitt liv är ute och förvärvsarbetar, har jag inget annat val än att stanna inom palatsets fyra väggar. - Samma väggar som just nu tycks dra sig närmare och närmare, den lätt klaustrofobiska känslan är i allra högsta grad närvarande.
Den imaginära vikten av forcerat avancemang till varje pris tycks tyvärr ha bosatt sig i mitt lynne.

Att lida dessa helvetets kval av den enkla anledningen att det finns ett fritidsprojekt som behöver min uppmärksamhet förefaller naturligtvis fullständigt absurt. Absurt på samma sätt som att ett dött ting kan förtrolla den eftergivne på ett sätt som i det närmaste är jämförbart med Najadernas Sirener, vilkas sång gång på gång lett intet ont anande sjömän rakt ned i en säker död och en plats i nymfernas morbida, nautiska harem.
Att jag skulle ge upp, strunta i fritidsprojekt och likt Odysseus låta mig bindas vid masten under min passage genom dessa oberäkneliga vatten torde sannolikt vara den lösning problemet tarvar!?
Men vem är då jag att förneka det nödvändiga i att, med alla medel, bekämpa den gangrän som likt en löpeld sprider sig i en folkkropp som, sedd genom belackarens ögon, inte längre är medveten om nyttan med personlig utveckling iform av en stimulerande sidosyssla?
Vem är jag att förkasta den enda sanna läran och därmed bli en del av det ruttnande kött som genom sitt smittade blod, och med hjälp av den berömda majoritetsprincipen, söker implementera ineffektivitet i dom delar av allmogen som fortfarande kan tillskrivas delvis fungerande muskulatur?

Den rationelle eller den pragmatiske hävdar med bestämdhet att "Ett fritidsprojekt är ju bara en passus, en bisak eller ett tidsfördriv för regniga dagar."
Men å andra sidan...
Kan det kanske också vara en krydda, en ljusglimt, en mental plats där man kan nyttja sina händer till vad dom ämnats för - utan att hela tiden bakbindas av det moderna samhällets vanförställningar om effektivitet eller dess uppfattning om hur saker och ting görs på ett "kontrollerat sätt"? Kanske kan det också vara en möjlighet till mental konvalescens och ett ypperligt sätt att ensam tampas med livets stora frågor?

Att avfärda alltsammans som så kallad "beroendeproblematik" har hittills fungerat som en nödtorftig vågbrytare men efterhand så förefaller saken vara långt mer komplicerad än så, således faller det knappa försvaret fort och man står plötsligt blottad inför övriga, alternativa förklaringar till det tvångsmässiga mötet med fritidsprojektets ursinniga hav.

Självfallet finns det en del som talar för att det faktiskt har blivit varg i medvetandet och att jag av den anledningen tar mitt nonsens på alldeles för stort allvar. Ett annat alternativ skulle kunna vara en märklig produkt av "minsta motståndets lag" - det vill säga att man, eftersom man i regel vill göra bra saker, gör sånt som man åtminstone tror själv kan bli bra, och eftersom man vill vara bra ofta så blir det till slut ett självändamål.
Jag förbannar mig själv och mitt aktiva val att inte bli psykiater. - Att kunna förklara sakens natur kan i och för sig vara en del av det hypotetiska problemet...

Sektliv, narkomani eller nära kontakt med hästar förefaller inte längre riktigt lika groteskt eller svårt att förstå.

Tillsvidare fortsätter jag att putsa på min blygdkapsel medan jag lutar mig tillbaka i avsikt att uppnå den beryktade avkopplingen.

Definiera idiot.

"En man eller en kvinna som talar till sina barn som om vore dom djur eller svagbegåvade."

Att erbjuda sina barn språket inslaget i ett presentpapper av ren och skär dumhet är onekligen ett konstigt tillvägagångssätt.

Intressant är också att vissa föräldrar tycks tro att deras barn har problem att förstå de mest basala ting, som att man per automatik vore dum i huvudet bara för att man är liten...
Tilläggas bör att vissa vuxna människor som lever i en så kallad "kärleksrelation" också använder sig av samma typ av förminskande språk/ton när dom konverserar varandra. Detta är även det en mycket obehaglig insyn i det mänskliga sinnet.

Med förhoppning om bättring.

Sådär ja!

Precis efter att jag bestämt mig för att sluta stänka bittra tankar omkring mig så hittade jag en internetsida vars enda syfte är att få folk att gå ur Svenska Kyrkan.
Ironiskt undrar jag vem som ligger bakom den...?
Att det skulle vara två åttiotalister vid namn Emil och Anton, vilket görs gällande på sidan, tror jag inte ett förbannade dugg på!

Jaja, tillbaks på ruta ett igen då! - Jag kanske skulle ta och sätta upp gardiner och göra lite hemtrevligt här på ruta ett eftersom jag sannolikt är dömd att stå här och trampa för evigt...

Arbetsveckans självklara härförare har anlänt.

Med rubriken i bakhuvudet konstaterar jag torrt, och som vanligt, att alla andra vardagar förmodligen sitter ned när dom kissar.
Fredagen däremot, den har enbart kontakt med emaljen vid avföring.

Denna fredag är dock något viktigare än årets tidigare fredagar, med tanke på återhämtning och såväl andlig som värdslig avslappning. Anledningen till detta är dels att den ryska björnen, om än något sömndrucken, har vaknat ur sin dvala och i begett sig västerut i sin eventuella jakt på något att äta; dels att jag häromdagen av en händelse förkovrade mig i Sternligan´s härjningar och upptäckte i samband med detta att den Israeliska administrationen 1980 instiftat ett dekorationsband till minne av den sionistiska terrorgruppen Lehi. - Lehi är det officiella namnet på den organisation britterna sedemera benämnde som Sternligan efter dess ledare Avraham Stern.
Således är situationen som följer.
Den israeliska administrationen har en militär hedersutmärkelse till minne av samma människor som bl.a 1948 ansvarade för mordet på den FN utsände medlaren Greve Folke Bernadotte.
Dessutom finns den framlidne hr. Stern avbildad på israeliska frimärken så han är onekligen högt aktad i Sion. Att mörda en svensk greve och tillika representant för FN, är naturligtvis en bisak i
sammanhanget. För att inte tala om att spränga ett hotell och utplåna en by med civila...
Efter att jag nu lyckats bearbeta denna information/kunskap och lagt den till dom övriga övertrampen så ber jag er, från botten av mitt hjärta.
-Köp inte israeliska apelsiner eller annan produkt som har sitt ursprung i israel!


Min avsikt är naturligtvis inte att välta veckans vackraste afton över ända med denna tragiska information, dock nödgas jag delge er detta till följd av mitt oomkullrunkeliga public-service uppdrag.
När detta nu är gjort så skyndar vi vidare till det betydligt trevligare spörsmålet angående vad den helt livegna ansamlingen av stinkande trälar vi brukar kalla för "Svensk allmoge" kommer att fylla sitt stop med under den annalkande aftonens mjuka och ljumma timmar?

Kommer det kanske att vara israelisk apelsinjos som utgör det symboliska blodet från vår mördade monark i den Svenssonska pappmuggen? Eller kommer det kanske att vara en folkgrogg bestående av Renat och Grappo som ska sprida sina svalkande pärlor i det svenska folkets sträva strupe?
Hur det än månne vara så är jag, i egenskap av folkbildare och kabinettföreståndare, idel öra. Jag vill under inga som helsta omständigheter förhäva mig, men faktum är att kabinettets besökares smakfulla levnadsstillében trots allt är min ambrosia och min nektar. -  Självfallet vid sidan av den vackert mahognyfärgade groggen jag valt att leva sida vid sida med.
Sjung ut nu! Och glöm inte att om ni skulle se en stackars trashank som planlöst stryker omkring utanför kabinettets entré, så ta för all del med honom in och bjud honom att tillsammans med oss bli en del av vår frodiga kropp.
Som vanligt kommer ingen skugga att falla över den stillsamme godtemplaren och dennes torftiga livsöde,  ej heller kommer den att falla över den gudfruktige medelålders mannen med sin kärlbrustna näsa och sin kvarter smakfullt instucken i vedtraven - naturligtvis väl dold...

Slutligen.
Magen in, bröstet ut och blicken mild och glad.

Mördad av offren?

White Power och Black Power känner jag till,
men Jewish Power...?

Monokel.

Jag har haft turen att begåvats med vad allmogen skulle kalla hökögon, detta till trots så trånar jag efter en monokel.
Vad skulle bättre komplettera det av punsch nedspillda skjortbröstet och cylinderhatten än en så subtil optisk detalj som en monokel?

Jag önskar dock inte framstå som en engelsk arvfurste med dålig oralhygien och bilhandskar, utan snarare som en svensk träpatron, levandes den framgångssaga han tillskansat sig genom såväl baggböleri som kontraktsskrivning med redlöst berusade skogsbönder. - Dvs en värdig representant för den svenska aristokratin.
Monokeln kan, förutom att påvisa bärarens enorma pondus och livserfarenhet, också plocka fram sidor som hård eller till och med ondskefull om bäraren så önskar.

Det som gläder mig mitt i detta elände, är att jag har en bekant som skulle komma undan med att begagna sig av monokel utan att på något sätt framstå som posör.
Jag hoppas att framledes kunna utleva min uppenbart absurda böjelse genom honom...

Jaja...
Träben och krok istället för hand är ju också sjukt läckert, jag får väl satsa på det istället.

Nedan följer ett axplock av sköna monokelstilar.


Förvirrad farbror.





Skönt avslappnad.




Sofistikerat galen.



Planerande ondskefull.

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 2.

Han gned tummen över sina svedda fingrar och tänkte "det var väl själva faan att man skulle bli så pass åderförkalkad att man inte ens håller koll på sina laster". Innerst inne visste han att hans bortglömda små potentiella eldhav minsann inte var något nytt under solen, Ljuset i hans liv hade både en och två gånger deklarerat att "Vimsiga gamla gubbar borde ta mig fan inte få röka alls! - Vare sig i sängen eller annorstädes!" men på något sätt lyckades han negligera sina vanskliga tillkortakommanden gång på gång.
Eftersom klockan inte var mer än tio i tre så skred han, så försiktigt det anstår en gammal, genom hallen och in i köket, han log när han kom att tänka på ljudet dom korksulade tofflorna gav ifrån sig där han, för varje litet steg han tog, drog klacken mot linoleummattan. Han var i det närmaste uppväxt med det där välbekanta, mjukt släpande ljudet; hans far hade haft den ypperliga smaken att vid barmarksföre, i princip alltid bära exakt likadana tofflor - oavsett aktivitet.
Hans far hade varit en stenhård gubbe som överlevt både TBC och AK-arbetet vid Furuviksvägen.
Han mindes tyvärr inte så många av gubbens historier, men den om att arbetslaget minsann fick betala för dynamiten själva, för att dom inte skulle lockas att slösa med den i den gästriklänska pinnmon, den mindes han väl.
Att korpa pinnmo och sten hade sedan dess varit hans personliga referens till kroppsarbete.

Han hade blivit kaffesugen av allt funderande men tvekade lite inför själva porslinshanteringen. - Prinsessan på ärten som sov så sött däruppe på övre botten tenderade att vakna om det var ett uns mer ljudligt än i rymden runt henne.
"Äh!" sade han till sig själv medan han lutade sig mot diskbänken, "Det vore väl själva fan om man inte skulle få bereda lite lut när man går opp på morron..."
Han plockade fram Don Pedro och ordnade med kaffe och vatten, det verkade konstigt nog ha gått obemärk förbi hos den sovande matriarken. Att plocka fram kopp och fat fick vänta - han tyckte att det verkade onödigt att utmana ödet nu när han klarat sig så här långt; frambringandet av porslinet skulle förmodligen resultera i en bokstavligt orkestral upplevelse, till följd av den något darrande fattningen.

Efter att kaffet blivit färdigt fanns det dock ett uppenbart behov av både kopp och fat... Han noterade att det stod en mugg på bänken bredvid honom, naturligtvis avfärdade han omedelbart tanken på att dricka sitt kaffe ur något annat kärl än Stig Lindbergs Berså som fullständigt barock och lät muggen stå.
Konstigt nog hördes foortfarande ingenting från övre botten, ehuru han alldeles nyss skramlat som en bryggarbil i sina försök att få ut dom åtråvärda utensilierna ur skåpet. Han slogs som hastigast av tanken att hon kanske dött?
Tvehågset funderade han en kort stund över sitt aktuella dilemma.
Han skulle ju kunna ropa på henne för att kontrollera saken, men om hon nu inte skulle vara död så skulle hon ju vakna och han skulle få dras med sin blamage hela dagen. Å andra sidan. - Skulle hon vara död, så skulle han ju lika gärna kunna konstatera det framåt åttatiden eftersom dödens symptom sannolikt inte skulle förvärras nämnvärt under tiden.
Han nöjde sig med det och slog i kaffet i den mycket vackra och dessutom mycket välbekanta vita koppen med dom gröna bladen på.

Cigarettpaketet som fram tills nu suttit fast mellan kalsonglinningen och ryggslutet gjorde sig påmint då det nästan glidit ner i kalsongerna efter allt spring hit och dit, mellan ute och inne och fram och tillbaks i köket som den värsta kalaskokerska. - Det där med att det "suttit fast i kalsonglinningen" var dock en skändlig överdrift eftersom karuschan hade varit saknad sedan anno dazumal.
Han tog fram en Carmencita, rafsade åt sig asken med säkerhetständstickor, tände och tittade på den ofullständiga spegelbilden av sig själv i köksfönstret. - Det var verkligen ingen glamorös bild han serverades, utan snarare något som i det närmaste var att likna vid Sigvard Nilsson-Thurneman, med sin märkliga blick, dom förhållandevis stora öronen, den höga pannan och den glesa, fläckvisa skäggväxten. Han sprack upp i ett leende efter att ha liknat sig själv med bedlamiten Thurneman. - "Ja, jävlar - Thurneman..." mumlade han i mjugg för sig själv medan han smakade på kaffet.
Det smakade deliciöst och han visste att han inte skulle kunna bete sig som folk en enda dag utan detta sociala smörjmedel, det var visserligen ett gift och att bruka gifter var en last, det visste han. Men en ynka last tyckte han att han kunde unna sig eftersom han inte såg sig lida av det, och som sagt - En ynka last var ju ingenting att sticka under stol med.
Ofta hade han kommit på sig själv med att fascineras över sin egen förträfflighet gällande att vara återhållsam på både brännvin och tobak. Visseligen brukade han, men bara ytters moderat och i regel bara i samband med finare bjudningar.
Rökningen han hölls med var absolut inte behovsbaserat, däremot tyckte han om att njuta en cigarett när tillfälle bjöds, eller om man behövde bli av med besvärande mygg och annat elände...
I hans hus förekom heller inget brännvin. - Visst hände det att han understundom tog sig en genéver till sillen eller en punsch till förmiddagskaffet om lördagen, eller kanske att det kunde bli en liten romgrogg eller en calvados till en finare cigarr, eller till och med att han då och då blandade en skvätt renat med lite grappo för att smälta en nattsexa, men nog var han moderat i sitt intag. Han hade alltid haft god karaktär...

Han trodde sig veta att det där med god karaktär inte längre var något som uppmuntrades eller framhölls som viktigt, han var sällan ute nuförtiden men han hade noterat att den förr i tiden så smärta och starka allmogen numer såg ut som övergödda järnverksdirektörer allihopa. Dom välmående järnverksdirektörerna såg däremot smärta och starka ut...? Tiden var ur led och han slogs av det pågående och mycket påtagliga förfallet.
Berodde det helt enkelt på människors förmåga att förhålla sig till en krävande tillvaro på olika sätt, eller var det resultatet av befolkningens ökade flathet inför det faktum att nationens välmående är direkt kopplat till individens?
Ja, vad visste väl han om den nutida nationskänslan eller karaktärsdragen hos den svällande allmogen? Han fick ju till största del sin information om det sociala klimatet från riksradions P1, förstahandsinformation var inte så vanlig längre eftersom han på senare tid noterat att han inte kände sig bekväm om han inte omgavs av människor som förstod honom.

När han missmodigt kom på att han faktiskt hällt upp kaffe för en stund sen och därför, i ett desperat försök att släppa in lite ljus i det ganska mulna huvudet, ämnade ta sig en mun, upptäckte han att kaffet var kallt. - Dessutom hade askan från den nu slocknade cigaretten ramlat ned i koppen för vidare transport in i munnen.
Den här dagen skulle bli svår att få på fötter, visserligen var han van vid att kämpa för att någon dag över huvud taget skulle bli nåt att uppskatta. - Det krävdes knep som blockering av mediala fakta och vanföreställningar om att "det är säkert inte så fullkomligt sinnessjukt som det låter på radion!?".

Han tog ingen påtår, istället tände han en ny cigarett och försökte liva upp sitt lynne med vyer av en nyväckt sommardag och funderingar kring hans så älskade och saknade "förr i tiden".

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning.

Han reste sig i sängen och i samma rörelse satte han fötterna i dom korksulade tofflorna med det hålstansade jakarandafärgade ovanlädret. Han trodde han hade varit vaken ett par timmar; han hade rökt två Carmencita varav den ena hade råkat göra ytterligare ett litet svartkantat hål i nattduksbordets valnötsfaner.
"Den där förbannade prostatan..." mumlade han när han inte helt obesvärat reste sin, av värk påtagligt märkta, kropp till upprätt läge för att stappla nedför trappan och ut på gården. "Och varför i helvete ska man sova på övre botten när man är invalid!" sa han högt när han väl kommit ut i den friska juliluften.

Eftersom han på senare tid blivit en smula ostadig på hand, hade han tagit beslutet att alltid kasta sitt vatten utomhus. Ljuset i hans liv hade visserligen en del åsikter om att det eftersom, som hon så ömt uttryckt det, "Luktar gubbpiss på hela gården", men han antog att konsekvenserna som hans skakighet skulle få inne på toaletten var långt mer vidsträkta än till en enligt honom inbillad odör; man kunde visserligen sitta ned vid vattenkastning men att slå sig ned på porslinet med annat uppsåt än att ha avföring var naturligtvis uteslutet.
Många av hans vänner begagnade sig av, och predikade storheten i, så kallade "nattkärl" men dom få gånger han provat tyckte att det kändes som att han återigen befann sig i det kalla häktet i centrala Havanna där han, under i det närmaste chockartade former, spenderade nyårsnatten 1958.

Han tog sig från trappan, eller "bron" som han sa när han pratade om låga utvändiga trappor som i regel fanns i anknytning till en ytterdörr eller dylikt, fram till den välbekanta gamla björken som han så många gånger tidigare lagt axeln mot för att, precis som nu, kunna vila lite medan han urinerade. Vid avklarat ärende återvände han till bron och satte sig ned, han frös inte fastän det inte var mer än sexton, sjutton grader och han inte var klädd i mer än tofflorna och ett par kortkalsonger. Kalsongerna var för övrigt ett av tio par han vunnit som femtepris i ett Lionslotteri till förmån för Peruaner med sköldkörtelproblematik; numer fanns det bara två par kalsonger kvar, resten hade fördärvats den där gången på Rhodos när han i fyllan och villan tyckt sig se en glasögonorm i väskan, varvid han omedelbart och helt utan logisk eftertanke slagit igen locket och sedan tänt eld på väskan ute på rummets balkong. - Något han senare kom att ångra då hans pass, hans guldklocka och en halvliter åttioprocentig Strohrom också befann sig i väskan, tillsammans med den vid tillfället högst reella ormen.

När han satt där, med sina beresta kalsonger och sina mer eller mindre livsnödvändiga tofflor, kom han att tänka på det land han växte upp i, det fanns inte så mycket kvar av det längre - åtminstone inte mycket som en gammal träbock som han kunde vara stolt eller glad över.
Det enda karaktäristiska som numer återstod av det land han växt upp i var naturens makalösa prakt och de byggnader som hade haft turen att slinka in i kulturskyddets bildliga skyddsrum.
Han saknade "förr i tiden". Det gick i perioder men ibland saknade han "förr i tiden" så mycket att han inte ens orkade vare sig titta på TV eller lyssna på melodiradion, än mindre umgås med folk eftersom han visste att hans saknad resulterade i dåligt humör. Det enda som fungerade som den lans han behövde för att hålla saknaden borta och låta honom ströga i den mentala lustgård han så desperat behövde, var att ha någonting för händerna. Genom åren hade han genomfört otaliga projekt, en del tokiga, en del kloka, men alla med den primära uppgiften att skona hans sinne från tankar på bland annat mänskligt förfall, sjuklig profithunger och andra mindre önskvärda resultat av det allt mer liberala samhället.
Att tidens tand hade tuggat upp begrepp som trygghet, moral och att göra rätt för sig, var ett oomkullrunkeligt faktum och vem var han att söka ändra på saker som uppenbarligen ingen längre brydde sig om, saker som tidigare varit definitionen av ett fungerande system.
Han funderade ofta på vad allmogen egentligen brydde sig om? - Att ny bil, sport, hemelektronik och ett skithus värdigt Gud fader själv smällde väldigt högt i dom, av etniska svenskar mitt i livet befolkade, "utespan" eller liknande badtunnor som hade kommit att bli lika vanliga som hunddagis eller egen kamera, trodde han sig redan veta. Hur dom funderade kring existensiella frågor, det egna ansvaret gällande påverkan av politiskt klimat, öppenhet, och skyldigheten att även ta de frågor som gäller beslut utanför deras egen klaustrofobiska levnadsplats hade han däremot inte den ringaste aning om.
Han antog att den stora massan åtminstone reflekterade över dessa saker ibland, om inte annat så i alla fall när nåt omstörtande eller tragiskt hände. En del av befolkningen skulle ju naturligtvis alltid att kunna klassas som viljelösa eller kanske egentligen åsiktslösa, antingen på grund av ointresse eller av inkompetens. Han hoppades att den senare kategorin skulle vara i minoritet...
För egen del hade han sedan många år tillbaks konstaterat att hans egen uppfattning om politik närmast skulle klassas som en svartrödblå sörja, vilken inte skulle kunna komma till stånd med mindre än att man började om från noll.

Det började bli lite kyligt och han antog att solen var på väg upp, således borde klockan vara runt halv tre. - Med andra ord för sent att somna om. Han försökte gaska upp sig och tände av den anledningen ytterligare en Carmencita innan han återigen hängav sig åt de tidigare ganska okonstruktiva och kanske till och med självdestruktiva funderingarna.
Han hade aldrig gillat religösa riter eller praktisk religion, men han fascinerades ändå av religion på flera plan. Rent filosofiskt och i egenhet av samhällsbyggare och kulturbärare gillade han religionen och kyrkan, åtminstone den kristna lutherska kyrkan eftersom den var vad han förknippade med det västliga levnadssättet.
Att kyrkan i en inte alltför avlägsen dåtid gjort sig skyldiga till det ena övertrampet efter det andra, var inget han funderade särskilt mycket över eftersom han ändå inte kunde göra varken till eller från i dom fallen. Han valde istället att utgå från den aktuella kyrkan och dess företrädare.

Han hade aldrig förstått det moderna samhällets rädsla för kyrkan, han hade en viss förståelse för rädslan för att "bli påprackad" det religiösa budskapet, även om det enligt honom bara var en "fara" för barn eller mentalt handikappade. - Vuxna människor borde vara kapabla till att välja om dom vill vara en aktiv del av dylika saker, eller inte.
Att sekulariseringen gått så långt att man i vissa fall förvägras fira skolavslutningar och liknande i den alltid närbelägna kyrkan, gjorde honom mer ledsen än arg och han konstaterade, som så många gånger tidigare, att han var orubblig i tanken angående att kyrkan, vid sidan av kungen, var en av dom absolut viktigaste beståndsdelarna i det land han hade haft ynnesten att leva hela sitt liv i.
Om folk av en eller annan anledning anser att kyrkan står för saker som skulle vara oförenliga med te.x en sund skolavslutning, så ansåg han att det inte behöver vara mer komplicerat än att dom människorna inte medverkar under de tillfällen det är aktuellt?
Den, till och med uttalade, rädsla som fanns från skolledningars och rektorers håll för att råka göra klavertramp i dessa frågor hade resulterat i att man, istället för att ta strid för sin åsikt, omedelbart vek ned sig till förmån för den "konfessionsfria skolan", fick honom alltid att tänka på samtliga diktaturers vämjeliga Ja-sägare. Ja-sägare som enligt hans egna, och enligt honom själv mycket logiska, retorik alltid har lika stor del i folkligt förtryck och armod som den faktiske despoten.
Rädslan för den lutheranska kyrkan tyckte han rimmade väldigt illa med omfamnandet den muslimska befolkningens krav på förändringar av långa traditioner för att ingen ska bli kränkt.
I regel orkade han aldrig förklara för folk han pratade med att schismen egentligen inte har med religion att göra, utan att det egentligen handlar om sunt förnuft och lite pondus. Att välkommna människor från så enormt skilda kulturer betyder naturligtvis att man måste göra vissa förändringar för att saker och ting ska fungera, men man måste ju samtidigt ha tillräckligt mycket självbevarelsedrift för att kunna stå upp för det som den ursprungliga befolkningen värderar högt. Han tyckte inte att det borde vara svårare än att säga:

- Välkommen hit, här åtnjuter alla innevånare samtliga mänskliga rättigheter och faktiskt en del skyldigheter. Vi har även en tusenårig kristen tradition som vi värnar, om du är intresserad av att leva här med ambitionen att vara delaktig så är du varmt välkommen in. Om du inte tror att det är något för dig så får jag be dig att vända dig till en hemlandsleverantör som kanske passar dig bättre.

Men men, vad visste väl han om kränkningar och utanförskap?

Efter att den nedbrunna cigaretten stulit hans uppmärksamhet, genom att bjuda på ett bett över ryggen på både pekfingret och långfingret, släppte han ämnet eftersom han vid det laget insåg att ältandet inte på något sätt skulle föra honom mot en mer uppsluppen och livfull förmiddag. Istället tog han ett stadigt grepp i trappräcket och reste sig upp och gick in.
Han drog igen dörren efter sig och i samma ögonblick som tryckfallet klickade i sitt läge insåg han att han faktiskt borde vara vid gott mod då han, med all önskvärd tydlighet, blivit varse att han åtminstone hade viss användning för den största mänskliga fördelen av alla - förmågan att tänka komplexa tankar.

Att leva sida vid sida med sitt handikapp.

Varje gång jag blir klar, eller åtminstone nästan klar, med ett projekt så blir just det specifika projektet helt iskallt. Alltså HELT iskallt.
Dom timmar som tidigare, så självklart, spenderades framför datorn eller på annat sätt i jakt på inspiration och lösningar känns plötsligt helt bortkastade och den egna mentala hälsan ifrågasätts å det grövsta. - Meningar som te.x "Hur faan kunde jag lägga så mycket tid på den där jävla gunghästen!?" är inte helt ovanliga.
Den faktiska arbetstiden känns naturligtvis heller inte helt försvarbar i dessa lägen...

Påföljden är alltid densamma. Jag bestämmer att jag inte ska ha några garage/mekanikrelaterade projekt på ett tag, kanske läsa böcker, kanske göra nåt på huset, kanske bara ligga på soffan och låta en enklare pris snus vara det som gör att jag känner mig just så prunkande och praktfull som jag gör när jag utfört en läcker manöver i garaget.
Så långt är allt frid och fröjd. Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag tydligen inte pallar att ligga på soffan längre; jag pallar tydligen inte heller att läsa böcker under normala tider, utöka bekvämligheten i mitt palats eller att göra sånt som kanske borde göras...
När en vecka av övningar i att bara smyga omkring och mysa har förflutit är paniken total. Hela planen börjar spricka i sömmarna, den krypande känslan i kroppen går inte att negligera längre.
Något måste göras!
Tillbaka på ruta ett - Någon sår ett frö... Det kan vara vem som helst, inklusive jag själv, som sår dessa frön och det kan vara frön från precis vilka vulgära och horribla arter som helst.
När fröet väl har kommit i jord så är det helt kört. Timmarna framför datorn i jakt på idéer och inspiration börjar bli osunt många, material och form skärskådas in absurdum och alltihop förefaller, konstigt nog, återigen helt normalt.

Jag vill med detta deklarera att en skapande fritidssysselsättning kan bli/vara ett problem.
Först provar man att bygga nåt och det är såklart swinkul, eftersom det var kul första gången så gör man det igen, och igen, och igen... Till slut har det gått så långt att man inte påbörjar projekt primärt för att man egentligen har ett praktiskt behov, utan för att man i princip måste; att man behöver projektet för att vara "normal". - Inte helt olikt den situation man får höra att andra med så kallad "beroendeproblematik" befinner sig i.

Det ovan beskrivna är inte på något sätt menat att förmedla bilden av en kabinettägare i nöd eller stort lidande (Vilket definitivt inte är fallet), utan det är enbart en pragmatisk beskrivning av hur det kan vara när man tycker att petroleumbaserad smuts och metall är viktiga ingredienser i den, färgsprakande och mycket vitala, egna självbilden man begåvats med.
Naturligtvis vill ju jag, precis som alla andra män med en sprudlande livslust, äga balla prylar. Den önskan i kombination med en portmonnä som mäter en dryg Ångström i tjocklek, är heller inte en situation som gör att man har ett egentligt val.

I alla fall!
Nu har jag bestämt mig för att påbörja ett litet projekt, det kommer dock inte att bli motorrelaterat utan snarare av "låtsasballistisk karaktär"...
Lugnet har åter igen lagt sig som en parant fjäderboa kring min skira hals. - Gloriöst.

Lördagen lismar och lockar...

I dag slogs jag av tanken att lördagen kanske är en dag som helgas ute i stugorna.
Ja, jag vet! - Det låter fullständigt barockt, men att en eller annan obetänksam människa tagit för givet att det är lördagen som är styrelseordförande i veckans sjuhövdade presidium är ju inte ett helt orimligt scenario.
Att lördagen dessutom söker locka den svage, med löften om sovmorgon och nattliga svettiga kärleksyttringar, gör saken än mer delikat.
Alla vi, som genom fredagens välsignelse har kommit att dela en och samma kropp, vet ju att fredagen är den oomkullrunkeliga ledarhunden i veckans sjuspann och dess självklara ställföreträdare är naturligtvis söndagen med sina specifika aktiviteter.
Men om man ännu inte öppnat ögonen eller blivit inbjuden till den speciella sortens gemenskap vi åtnjuter inom kabinettets fyra väggar, kan det ju inte heller begäras att man ska vara i stånd att låta det eviga och oändligt stora bosätta sig i sitt tomma och avkopplingstörstande bröst.

Det omedvetna armod den befinner sig i - som tvingas flacka omkring på livets spelbräde, utan vare sig riktning eller mål, i tron om att den dag man kanske ända sedan barnsben högtidlighållit, är den dag som stärkt dem och givit dem kraft inför den kommande veckans vedermödor - måste vara så ofattbart stort att en mänsklig varelse inte besitter förmågan att föreställa sig ett uns av det.
Att under lördagen söka ackumulera nödvändig kraft inför den kommande kraftyttring som förvärvslivets femdagarsvecka innebär, kanhända vara bättre än att negligera behovet men den sanna och ärorika vägen till ett levande själsliv och ett kraftfullt libido är dock, som den vakne redan vet, är att under fredagen avsluta veckan med kraftsamling, vila och kontemplation. På så sätt används samma dag till både ändmål och upptakt; den enda dagen som kan axla ett liknande ansvar är naturligtvis fredagen.

Rovkapitalisternas pampiga luftslott, som enbart uppförts som ett led i dess diaboliska plan gällande lördagens välorkestrerade övertagande av makten i veckan, måste med omedelbar verkan och med alla medel krossas. Att vänta på lördagens kröning, och sällsamt sitta hemma på sin kammare i hopp om att kontrarevolutionen kommer, är inte ett acceptabelt alternativ.

Mitt råd till den eventuelle kabinettbesökaren är således att, med alla dom medel som står till buds, på ett rådigt och listigt vis - utan att för den sakens skull åsidosätta kabinettets tradition av hövlighet och att möta både vägmän och sexmän på ett korrekt sätt - sprida fredagens handfasta gospel.
Att rakryggad stå upp för det enda som kan rädda den osande och skabrösa massan av arbetare som ännu inte funnit fredagen som sin ambrosia och sin nektar, utan istället indoktrinerats av lördagens illvilliga kader, är en skyldighet man inte under några omständigheter kan se sig för nobel för.


Matt.28:19-20
"Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar...  Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

Det hypotetiska lidandet är härmed över.

Påskdagen har ju kommit att bli dagen som den kristna kyrkan håller för att vara då den araméeisk-talande timmermannen från Nasaret nedsteg till dödsriket, alltså den dag då hans lidande på korset under Pontius Pilatus överinseende tog slut. - Även om Pilatus själv inte ansåg sig vara delaktig i beslutet om Jesus korsfästelse, utan tvagade sina händer och sade sig "oskyldig till den här mannens blod".
En tolkning av den eventuella händelsen skulle kunna vara att Herrefolkets representanter är ansvariga för att den, numera världsberömda, timmermannen dödades.

Jag väljer i det här läget att hålla mig objektiv och en smula skeptisk i frågan om den kristna påsktraditionen i allmänhet och Jesus existens som Guds son och världens frälsare i synnerhet. - Inte för att jag inte vill ta ställning i frågan, utan för att jag helt enkelt inte vet om Gud finns eller inte, således vet jag inte heller om hans eventuelle son och vår frälsare har existerat i den form Bibeln vill göra gällande.

Som en passus kan jag informera om att mitt eget lidande inte på något sätt är till ända utan det knallar på precis som vanligt...
Jag tror dock att jag skulle kunna komma till en själsligt bättre plats om jag bara kunde få tag i en "pokerpistol"; gärna en Derringer pistol - tvåpipig skulle funka, men en fyrpipig vore pur lycka.
En fyrpipig flintlåspistol skulle tillfredställa min hunger efter gammal fin hantverkstradition medan en Luger av minimodell till fullo skulle tillse att min fritid blev än mer färgsprakande.
Jag vill också vara tydlig med att jag inte låter någon skugga falla över det judiska folket vad det anbelangar min egen misär, den är till fullo orsakad av min egen ofullkomlighet.

Således önskar jag slutligen att den slumrande "minivapenhandlaren" härvid ska vakna ur sin dvala och erbjuda mig det jag behöver för att orka fortsätta min resa mot ödet.

Nej, nu är det hög tid att anbringa litet Eau de Portugal till den ledbrutna kroppens yta inför den stundande påskbjudningen hos min ömma moder. - Jag vill inte under några som helsta omständigheter framstå som ett swin när jag ska representera min familj i ett såpass högtidligt sammanhang.

Låtsasfredag, romgroggar, vansinnig fåfänga och ett uns nazistiskt högvilt.

Idag är det visserligen Torsdag men eftersom morgondagen är fri från förvärvsarbetets vedermödor låter jag mig med lätthet förföras av rimligheten i tanken på att denna Torsdag skulle kunna agera Fredag. Som bekant råder minsta motståndets lag även på det mentala planet och således kommer familjen Boré att fira så kallad "Dubbelfredag" denna vecka.
Rent praktiskt innebär det egentligen inget annat än att familjens patriark kan njuta fredagsgrogg två dagar i rad vilket han, enligt egen utsago, också kommer att göra.

Hursomhelst.
Under dagen har jag funderat över fåfänga i allmänhet och den helt bisarra fåfängan i synnerhet.
När man fokuserar på den alldeles särskilt konstiga och allt som oftast väldigt underhållande fåfängan, så är det ingen slump att tankarna strävar i riktning mot den inte helt okända hr. Hermann Willhelm Göring eller "unser Hermann". - En av dom människor som på ett väldigt tydligt sätt personifierar den bisarra fåfängan och prålsjukan allra tydligast.
Nedan kommer en värdeneutral och högst subjektiv analys angående denne mans, något heterodoxa, utsvävningar.

Hermann Göring föddes den 12:e Januari 1893 i Rosenheim, Tyskland; och avled under mystiska omständigheter den 15:e Oktober 1946 i Nürnberg, Tyskland.
Han gjorde sig ett namn som framgångsrik och rikt dekorerad stridspilot under första världskriget och hade vid krigsslutet avancerat till skvadronchef för Jagdgeschwader 1.
Efter kriget sökte Göring lyckan i Danmark och sedemera även Sverige dit han ankom 1919.
I Sverige jobbade Göring bl.a som pilot vid det då nystartade Svenska Lufttrafik och i samband med det kom han i kontakt med Eric Von Rosen och dennes svägerska Carin Von Kantzow, F. Fock, som den 3:e Januari 1923 skulle komma att bli Görings fru.
Paret bosatte sig i München och Göring kom då i kontakt med Adolf Hitler. I slutet av 1922 blev så Göring en del av det Nationalsocialistiska tyska arbeterpartiet och han sattes av Hitler att ansvara för den paramilitära grenen av NSDAP - SA.
Görings roll i SA tillsåg sedemera att han, tillsammans med Hitler, deltog i den så kallade Ölkällarkuppen i September 1923. Under skottväxlingen som senare utbröt med polisen skadades Göring svårt i ljumsken av en ricochet, men lyckades tillsammans med si fru fly till Österrike senare Italien och slutligen, i början av 1924, tillbaka till Sverige där Göring återigen tog anställning som pilot.

Att Göring skottskadades under kuppen kommer senare att utgöra en central roll i mitt resonemang angående hans karaktäristiska fåfänga och påtagliga prålsjuka.

Under hela Görings konvalecens användes morfin som smärtlindring vilket resulterade i att han utvecklade en smärre vana . - Moffegubbe helt enkelt.
Görings morfinvanor ställde till det så pass att han under ett flertal tillfällen under mitten av 20-talet vårdades på instution för att komma tillrätta med sitt grava morfinbruk.
Första tillfället var den 6:e Augusti 1925 då han tvångsinskrevs på Aspuddens sjukhem för att trappa ned sitt missbruk. Vistelsen på aspudden blev allt annat än bra eftersom Göring inte på något sätt hade som ambition att avsluta sitt förhållande med det älskade morfinet och därför uppträdde en smula bångstyrigt.
Efter en tid fick sjukhemmets läkare nog och beslöt flytta Göring, iförd tvångströja och tjugo meter rep, medelst ambulans till Katarina sinnessjukhus där han placerades på avdelningen "Stormen"; en avdelning vigd åt dom mest galna patienterna.
I Görings journal skrev en läkare:
"Uppger att han på sj.h. fått morfin av läkarna varefter han förfallit till morfinmissbruk (…) Å vilohemmet har pat. visat våldsamma abstinenssymtom/trots att hans sköterska där ha givit honom morfin/varvid han blivit hotfull o våldsam att han ej längre kan vårdas där. Hotat ta livet av sig, vill dö som en man, hotat sticka en värja genom kroppen m.m. Tvångsinterneras med hustruns medgivande.”
Göring fick dock bara njuta av Katarina sinnessjukhus ett kort tag eftersom han nästföljande dag flyttades till Långbro sinnessjukhus. Anteckningar och medicinlista från Långbro gör gällande att Göring bl.a hotade personalen, försökte hänga sig samt gavs den långt ifrån blygsamma dosen tre centigram morfin per injektion.
Efter en månad skrevs han ut men återkom till Långbro ytterligare två gånger för avgiftning. Enligt uppgift ska Göring ha varit drogfri från och med slutet av 1927 till krigets första år då han återigen unnade sig en rendezvous med sitt morfin; en rendezvous som skulle komma att pågå ända fram till att han greps av de allierade i Maj 1945.
Den kommunistiska tidningen Ny dag skrev, den 11:e Maj 1932, att Göring börjat missbruka kokain, det är dock ingenting som stärkts från annat håll.

Göring hade, i egenskap av industrimagnat, befälhavare för det tyska flygvapnet, ansvarig för "fyraårs planen" och sedemera Riksmarskalk, såklart inga ekonomiska problem och kunde därför säkert köpa vad han nu behagade köpa, vilket han också gjorde - med råge kan man säga.
Hermann Göring brände flis!
Carinhall med tillhörande maosoleum och uppfödning av lejon.
Allt lösöre han hölls med var i regel av ädla metaller och försedda med gravyr/monogram.
Men mycket vill ha mer och "säkrandet" av konstsamlingar i alla ockuperade länder är naturligtvis ett resultat därav.

Så... I alla fall!
Unser Hermanns fåfänga var det ja.
Den vakne noterar att Göring alltid är den avvikande på samtliga bilder på honom tillsammans med andra statschefer, militärer, kungligheter eller företrädare för aristokratin.
Varför är det så, varför sticker Göring alltid ut så otroligt?
Att det är medvetet är tvivelsutan och effektsökeri ligger kanske lika nära som fåfänga i det här sammanhanget, ändå tror jag att Hermann Göring var MYCKET mån om hur han uppenbarade sig.
Att man uppepå det håller sig med nöjen som att bygga gigantiska boningar och maosoleum, farma lejon och samla på ovärderligt konsthantverk måste tyda på grov fåfänga och en stor portion prålsjuka? Görings chef brukade till och med lustiggöra sig över hans fäbless för pompösa uniformer, ett exempel nedan:
Fru Göring kommer in i sovrummet och ser sin man svänga sin marskalkstav över ett par underbyxor.
”Hermann, min skatt, vad gör du?”, frågar hon.
”Jag befordrar mina underbyxor till överbyxor”, svarar Göring högtidligt.

Skulle det kunna finnas en kopping mellan Görings morfinberoende och hans fäbless för snitsiga uniformer och storslagna byggnadsverk med tillhörande lejonfarm?
Jag menar, även jag har ju sett en och annan stadslevande morfinist som, trots att den är nergången långt bortom räddning, besitter nån slags fåfänga där den inte nöjer sig med att se normal ut, utan ska försöka med det omöjliga konststycket att, hör och häpna - se snygg ut.
Ja, vad vet jag om morfinets justeringar av den estetiska förmågan? Jag kan bara konstatera att jag, hur konstigt det än må låta, blir lite förtjust i folk som kan bära mantel som om det vore den mest naturliga sak i världen.
Göring känns lite som en blandning mellan Nalle knutsson och Charles Manson med en skvätt Carl-Jan Granqvist i.

Det slutade inte särskilt bra för den en gång så lovande kadetten.