En fest för knapadeln.

Klockan är fem i tolv, det har således förflutit fyrtiotre timmar sedan jag avbröt supandet. - Ändå har jag glädjen att fortfarande få njuta av bakrusets mystik...
Anledningen till detta är sannolikt min medverkan i den backanal som gick av stapeln hos min vän Jerker i lördags.
Ett synnerligen trevligt tilltag måste jag tillstå, dessutom hade Jerker skrapat ihop ett ovanligt färgsprakande axplock ur den svenska allmogen att smycka sitt gille med. - Antalet bekanta ansikten var inte överdådigt men visst fanns dom där.
Te.x skrothandlare Plund och hans mycket förtjusande blomma -som numer också är hans hustru att älska i nöd och lust, tills döden skiljer dom åt- var där, Xylografen förärade det hela med sin närvaro och Sebban stod mig naturligtvis bi.
Det fanns till och med en sexturisthatt representerad!

Den uppsluppna stämningen bjöd, i mitt fall, av någon anledning in till ett rejält offensivt omfamnade av destillat som Negrita rom, Eau de Vie, Pepparkaksbrännvin och Southern Comfort, men även till saker som sittdans och motorsågsvarvning.
För andra bjöd den in till ekivoka äventyr i den svenska sommarens daggvåta natt...

Som en passus kan jag tillägga att Xylografen och jag hade ett litet så kallat "swapmeet" under kvällen, jag mottog en del prylar som kommer att utprovas på mitt kommande projekt "Sinkadus" för att se om något av det kan passa, och han fick sig en John Tickle produkt att njuta av. - Att vi hade mysigt är bara förnamnet!

Jag vet inte riktigt vad som gjorde det hela så lyckat?
Kan det ha varit Eau de Vien i kombination med Turbonegros tolkning av Bowies Suffragette City?
Eller kan det ha varit hästbiffen jag och Sebban valt att traktera till vickning? Kanske var det det faktum att jag vaknade upp på ett råspontsgolv, med enbart en kudde i sängklädesväg, utan att ha ont i ryggen för första gången på flera år, som påverkade saken?
Ärligt talat så vet jag inte, kanske var det en kombination av det ovan nämnda som gjorde det, sagolikt trevligt var det i alla fall! Jag hoppas och förutsätter att övriga inblandade är av samma uppfattning.

Att Arnold kom till undsättning på söndagen, och hämtade mig och min minst lika tilltuffsade kamrat, är en gest så vänlig att den saknar motstycke i den svenska missbrukarvården.
Det enda smolket i bägaren är att jag fick slut på film i min Instamatic och naturligtvis hade jag ingen extra rulle med mig... En bild blev det dock.

Just det!
Sebban har en bil till salu. - En Plymouth Belvedere -55, 2dr ht.
Kom och köp för bövelen!

Han sa att han gillade mig men hans kroppsspråk skvallrade om annat.

Upplagad och primad. - Änglalik.

Estetik, botanik och kultur.

Första semesterdagen.
Då jag under den senaste tiden märkbart påverkats av att jag troligtvis nått min subsistensnivå gällande bl a. kultur, så avlade jag och min familj under dagen en visit i den fläckvis mycket trevliga universitetsstaden Uppsala.
Uppsala, som för övrigt är beläget på och kring den plats som utgör Sveriges vagga, är sannolikt den enda stad i Sverige som i en allvarlig mening kan förknippas med högre kunskap. - Den rotvälsketalande sydlänningen skulle nu säkerligen drista sig till att stånka ur sig ett gravt missljudat:

-"Men Lund då!?"

Till ett eventuellt uttalande av liknande karaktär - så till den milda grad barockt att inte ens den mest desillusionerade svealändska överlöpare kan begripa det, bemödar jag mig inte ens att svara. Däremot kommer min blick att granska denna bedrövlig spillra med ett lika stort mått av avsky som av empati.

Hursomhelst!
Den första märkvärdigheten att unnas ett besök av mig själv och mitt entourage var Uppsala Domkyrka.
Eftersom jag uppskattar saker som är tillverkade med ett stort mått engagemang, skicklighet och inte minst stolthet, och dessutom har en mindre fetisch för historia och döda storheter, så är domkyrkan ett ypperligt utflyktsmål när andan faller på.
Jag strögade som vanligt vänstervarv och stannade traditionsenligt för att morsa på såväl Emanuel Swedenborg och Nathan Söderblom som Gustav Vasa och hans hustrur.
Efter fullgjort varv slängde jag en tanke åt Carl von Linné där han låg under mina fötter.

Men, nu är ju inte poängen med denna promemoria att trötta ut den eventuelle läsaren med självklara kunskaper i namnkunniga svenskars begravningsplatser, utan syftet är att påpeka det makalösa hantverk som finns i Uppsala Domkyrka och i många andra byggnader som uppfördes under den tid då avsaknad av internet eller strömavbrott inte hade någon som helst betydelse, där en "krog" i princip kunde bestå av en mjölkpall, en tennmugg och en tunna brännvin, och där ett husförhör var mindre konstigt än Facebook.
Jag vill minnas att jag har tidigare låtit trötta ut den Triumph-kåte läsaren med moderat tjat gällande symboler och att starka symboler tappat mark konstant under de senaste decennierna. Att symbolik var viktigt förr i världen är ett oomkullrunkeligt faktum som tydliggörs å det gtövsta när man närmar sig bl a. Vårfrukoret där Vasa vilar.

Efter sorti och den obligatoriska stunden av utvändig beskådan, såväl av kyrkan som av Gustavianum - Den anatomiska teatern som numer rymmer det Augsburgska skåpet, begav vi oss vidare i riktning mot Botaniska trädgården.
Under den korta promenaden passeras inte mindre än tre stycken av de riktiga juvelerna i Uppsalas krona. - Dekanhuset (Som tidigare rymde Statens institut för rasbiologi) Universitetsbibloteket Carolina Rediviva samt Uppsala Slott.

Botaniska trädgården är naturligtvis någonting alldeles extraordinärt, när man som jag har en fäbless för växter i allmänhet och träd i synnerhet. - Dessutom råder det naturligtvis en fascistisk ordning i den av Carl Hårleman ritade barockträdgården, vilket är att anse som uppiggande.
Orangeriet, med sin otroligt trevliga arkitektur och sin smakfulla omgivning, är den renaste ambrosia för den fantomnostalgiske finsmakaren.
Som avrundning betades det tropiska växthuset av. - Det gav mig ingen glödande inspiration, vare sig till fordonskompositioner eller formgivning av små träd, däremot var det en imponerande blomsterprakt.
Som en passus kan jag deklarera att serveringen invid det tropiska växthuset bjuder, om man placerar sig rätt, på en vy mot Evolutionsmuseet.

Resultatet av dagen blev således - inget trajjamek idag heller...




Kryptlock.



Ytterligare en kryptlocksutsmyckning.

Ståndsmässigt slutförvar har han i alla fall,
den gode Gustav.

Vasasarkofagen



Inget prefab eller filigran så långt ögat når.

Ambitiöst.

 

Handsnidat. - Innan gjuten plast från Kina tog över världen.

Vägs ände för Blomsterkonungen.

Exteriör vy av kyrkan med en antydan av
"Rasbiologen" till höger i bild.

Orangeriet i Botaniska trädgården.

Orangeriet.

Orangeriet, baksida.

Uppsala slott sett från barockträdgården.



Den här kokar dom tydligen brännvin på? - Mexarna alltså...

Man kan inte leva på fordon allena.

Av den anledningen beslutade jag att skrinlägga alla Triumphuppdrag ett litet tag och istället koncentrera mig på att försöka ta udden av mitt på gränsen till sjuka förhållande till mina projekt.
Så istället för att hänga i garaget blev det, till att börja med, en något trevande start med altanbygget.
Plintar som skulle sågas av och en del funderingar var vad som bjöds, inget vare sig märkvärdigt eller jobbigt med andra ord.
Ljuset i mitt liv hölls med att göra förebyggande underhåll på trädgårdsmöblerna. - Mycket föredömligt.
Eftersom jag mest gick runt och slog dank på gården innan maten, så passade jag på att snygga till mina senaste trädtillskott inför deras kommande tillväxtår. Dom verkar ha klarat både flytten och gårdagens, lite hårdhänta, plantering ganska bra.

Efter avklarad grillning och spis så unnade jag mig en stunds avkoppling med både cigarr, romgrogg och nedtecknadet av en gammal mans hypotetiska tankar om livet. - Att avkopplingsstunden skulle bli fem timmar lång och resultera i en sönderbränd musche hade jag aldrig gissat...

 

Det är aldrig försent.

Trots att jag hunnit bli sjuttiofem år fyllda innan det blev dags kan jag nu deklarera att jag under dagen lyckats tillse att A-behörighet kommer att finnas tryckt på mitt nästa körkort.
I praktiken innebär detta att jag från och med nu tillåts köra motorcykel på allmän väg.

Sannolikt kommer jag att fira denna historiska händelse tillsammans med Ljuset i mitt liv, mina barn och min advokat samt eventuellt dennes barn.
En flaska Cava passar alltid när man ska fira och så även idag, saft får duga till barnungarna.

Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte har nån hoj som står färdig och väntar på att bli utbjuden på en sväng... Av just den anledningen har jag drabbats av en mycket märklig inre känsla.
En känsla bestående av en del enorm glädje och en del lite moloken saknad. - Jag kan inte beskriva den närmare än att den är EXAKT som basgången i Kris Kristofferson´s "Help me make it through the night".

Jaja.
Jag dricker väl upp Cavan innan jag går ut och sätter mig vid postlådan i väntan på magnetdelarna.

Att leva sida vid sida med sitt handikapp.

Varje gång jag blir klar, eller åtminstone nästan klar, med ett projekt så blir just det specifika projektet helt iskallt. Alltså HELT iskallt.
Dom timmar som tidigare, så självklart, spenderades framför datorn eller på annat sätt i jakt på inspiration och lösningar känns plötsligt helt bortkastade och den egna mentala hälsan ifrågasätts å det grövsta. - Meningar som te.x "Hur faan kunde jag lägga så mycket tid på den där jävla gunghästen!?" är inte helt ovanliga.
Den faktiska arbetstiden känns naturligtvis heller inte helt försvarbar i dessa lägen...

Påföljden är alltid densamma. Jag bestämmer att jag inte ska ha några garage/mekanikrelaterade projekt på ett tag, kanske läsa böcker, kanske göra nåt på huset, kanske bara ligga på soffan och låta en enklare pris snus vara det som gör att jag känner mig just så prunkande och praktfull som jag gör när jag utfört en läcker manöver i garaget.
Så långt är allt frid och fröjd. Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag tydligen inte pallar att ligga på soffan längre; jag pallar tydligen inte heller att läsa böcker under normala tider, utöka bekvämligheten i mitt palats eller att göra sånt som kanske borde göras...
När en vecka av övningar i att bara smyga omkring och mysa har förflutit är paniken total. Hela planen börjar spricka i sömmarna, den krypande känslan i kroppen går inte att negligera längre.
Något måste göras!
Tillbaka på ruta ett - Någon sår ett frö... Det kan vara vem som helst, inklusive jag själv, som sår dessa frön och det kan vara frön från precis vilka vulgära och horribla arter som helst.
När fröet väl har kommit i jord så är det helt kört. Timmarna framför datorn i jakt på idéer och inspiration börjar bli osunt många, material och form skärskådas in absurdum och alltihop förefaller, konstigt nog, återigen helt normalt.

Jag vill med detta deklarera att en skapande fritidssysselsättning kan bli/vara ett problem.
Först provar man att bygga nåt och det är såklart swinkul, eftersom det var kul första gången så gör man det igen, och igen, och igen... Till slut har det gått så långt att man inte påbörjar projekt primärt för att man egentligen har ett praktiskt behov, utan för att man i princip måste; att man behöver projektet för att vara "normal". - Inte helt olikt den situation man får höra att andra med så kallad "beroendeproblematik" befinner sig i.

Det ovan beskrivna är inte på något sätt menat att förmedla bilden av en kabinettägare i nöd eller stort lidande (Vilket definitivt inte är fallet), utan det är enbart en pragmatisk beskrivning av hur det kan vara när man tycker att petroleumbaserad smuts och metall är viktiga ingredienser i den, färgsprakande och mycket vitala, egna självbilden man begåvats med.
Naturligtvis vill ju jag, precis som alla andra män med en sprudlande livslust, äga balla prylar. Den önskan i kombination med en portmonnä som mäter en dryg Ångström i tjocklek, är heller inte en situation som gör att man har ett egentligt val.

I alla fall!
Nu har jag bestämt mig för att påbörja ett litet projekt, det kommer dock inte att bli motorrelaterat utan snarare av "låtsasballistisk karaktär"...
Lugnet har åter igen lagt sig som en parant fjäderboa kring min skira hals. - Gloriöst.

I väntan på gryningstimman.

Han steg ut ur sin stuga, ut på förstubron och tog upp sin pipa. Han hade gått ut barhuvad. - Han bar vare sig den grå filthatten eller skärmmössan.
Att gå ut barhuvad var inte likt honom, i det här fallet berodde det på ren tankspriddhet.
Han tog ett steg ner från trappan och gick mot garaget, när han kom runt husknuten fick han en skarp anmodan angående sin huvudbonadsfadäs då nordosten kastade en rågad näve småspik i pannan på honom, han konstaterade sitt misstag och skyndade mot garagets varma, trygga härd.
Väl inne tände han pipan och han mottogs av dom saker som en gång i tiden varit det enda han kunnat tänka på, visserligen hade han inte haft huvudet fullt med alla grejerna på en och samma gång utan det hade snarare varit fullt fokus på en sak i taget under dom senaste fem, sex åren.
Detta totala fokus på ett projekt eller inköp hade så sakteliga avtagit till förmån för nästa projekt eller inköp, därför hade grejerna blivit olika stora symboler över hans förtjusning för allehanda genuina saker - fordon primärt, men även saker av helt annan karaktär.

Ibland när han satt försjunken i tankar, kunde han äcklas över sin egen oförmåga och sin lathet, men också över det sjukliga faktum att viljan alltid segrade över det sunda förnuftet och det rationella i det ständigt pågående kriget i hans huvud. Han hade visserligen aldrig känt att ägandet blev en belastning, utan snarare att bristen av förvaltning gjorde honom ännu mer medveten och övertygad om sina egna tillkortakommanden.
Just den bristande förvaltningen var en sak som oroade honom. - Skulle det någonsin finnas utrymme att vända trenden eller skulle det sakta men säkert fortsätta nedåt?

Efter att han skakat av sig olustkänslorna skred han sakta genom garaget och han kunde inte förneka att det trots allt fanns en och annan fröjdefull pjäs därinne. Han log och tänkte på sitt sinnestillstånd under den perioden av sitt liv då han köpt, inte mindre än, sju stycken Wal Phillips Injektorer. Eller den gången då han tyckte att alla män med en sund uppfattning om sig själva minsann borde ha en Sturmey Archer växellåda med JAP logotyp ingjuten i ena gaveln. Eller kanske då han kom på den briljanta iden att sätta Pontiac framkofångare i bak på Plyman - allt som behövdes var ju "lite" modifieringar först...

Han tog ett mentalt omtag och valde istället att se på saken ur ett något mer positivt perspektiv, dock på gränsen till uppdiktat, och han lyckades övertyga sig själv om att det han såg omkring sig ju faktiskt var det livets salt han faktiskt behövde för att kunna smaksätta livet med dom gånger då det faktiskt inte smakade någonting över huvud taget.
Dessutom hade ju grejernas införskaffande många gånger bjudit honom på rikliga muntrationer i form av både folk och fä, samt resor som förnöjt.

Upplivad av sin nyvunna insikt satte han sig ner invid den senaste i raden av galenskaper, nämligen den Triumph av HBTq-karaktär han köpt i nyrenoverat skick för att direkt vid hemkomsten konstatera att den nog var alldeles för äcklig för att kunna använda i den skepnad den befann sig i. En totalrivning var absolut nödvändig!
Vips så hade arbetstimmarna stegrats och Plyman fick ingen omsorg detta år heller...

Efter den reflektionen reste han sig mycket hastigt, gick ut ur garaget och låste dörren, han skyndade in i huset, klädde av sig lekdräkten, duschade, klädde på sig och lade sig på soffan. Väl där andades han ut och tänkte på hur nära det varit att han, utan att han själv märkt det, hade dragits tillbaka in i verklighetens otäcka och mycket konkreta tankar om ägande och förvaltande - den här gången hade han undsluppit med blotta förskräckelsen och han hoppades att det skulle dröja innan han ifrågasatte makten över sitt eget liv nästa gång...

Hans gode vän Kyrkoherden hade en gång sagt att alla normala män som är föräldrar krisar runt trettiofem. Han trodde naturligtvis inte på detta påstående men Kyrkoherden var trots allt en vis man, skulle det kanske kunna vara sant även om han inte trodde på det?

Jag glömde det viktigaste...

Jag satt på kammaren och tittade på fotografier som jag lät ta under min Roslagsvisit, och döm av min förvåning när jag hittade bilden på den här välsaltade herren!
Han kom in till ön för att söka skydd från regnet och naturligtvis så bjöd jag på både silvergrogg, sup och kaffegök till strömmingsvällingen. Självfallet bad jag om att få ta hans fotografi, vilket han stolt och jakande nickade godkännande till...
Trevlig var han, och hans mustiga berättelser från svunna tider lämnade ta mig fan ingen oberörd! Det var banne mig så att jag kände både saltstänk och lukten av fiskrens medan han svor sanning i sina historier.

Jaja, det var väl det om det.
Ett liknande, och dessutom levande bevis på svunna tiders överlägsenhet kommer man nog att få vänta på...

Enligt egen utsago var Vegamössan
mörkblå när han köpte den, hösten
1951.

Enmansband.

Jag hörde Don Partridge´s Rosie på radion idag, självklart mindes jag Götgatan i Stockholm under det tidiga 70-talet... Där kunde man ju se honom med sin gitarr, sitt munspel, sina knämonterade cymbaler och bastrumman på ryggen. Att han klassas som ett enmansband är ju ställt bortom alla tvivel.
När jag lyssnade på Rosie så kom jag att tänka på hur schuckert det är att vara "självförsörjande", Alltså självförsörjande vad det gäller praktiska saker som man är i behov av. - Behöver man bastrumma, cymbal, munspel o gitarr för att en bit ska bli så klämmig som man vill, ja då spelar man helt enkelt allt själv.
Enmansband finns ju faktiskt på fler ställen än i musiksvängen. I byggsvängen finns dom. - Alla känner väl någon som gör allt och alla moment i te.x. sin husrenovering själv, dessutom på ett fackmannamässigt sätt OCH med känsla.
I raggarbils och motorcykelhobbysvängen finns dom. - Dom skruvar, plåtslår, lackar, syr inredningar osv.
Sannolikt hittar man enmansband på fler ställen om man letar lite, detta är ju bara en reflektion så jag går inte djupare i saken. Hur som helst så blir jag djävulskt imponerad!
Om nån mot förmodan inte har en susning om vad jag menar så finns det tydliga exempel HÄR och HÄR.

I regel är ju dessa människor så otroligt mycket mer än bara ett enmansband, eftersom dom ofta har både familjer och hus och heltidsarbeten uppepå sitt enmansbandande.
Det är  inte utan att man blir en smula avis på den gode Partridge och hans gelikar inom olika skrån.
Nej, nu måste jag ta en kupa rom för att få bort den bittra smaken i munnen... Undrar om min gode vän och granne Brigadgeneral Karlsson är i stöten ikväll?

Rehabilitering. - The true story about en gammal gnällig gubbjävel!

Eftersom jag tydligen, utan att ha vetat om det tidigare, är en riktig, tvättäkta nippertippa, så har jag beslutat att försöka ta mig tillbaka till, och förverkliga min tidigare självbild. Den självbild där jag sköter om och förfinar min familj, mitt hemman och min vagnspark, med samma kraft och obeveklighet som självaste Tor, där han i vredesmod bringar ordning på det kaotiska himlavalvet, med hjälp av endast sin hammare, sin vagn och sina tveklöst lojala dragdjur.

Det första steget i denna process är att kontakta en schaman.
Den enda schaman jag känner till finns som tur är i närheten, han bor nämligen granne med mig. Så i eftermiddags gjorde jag slag i saken och kontaktade honom i hopp om att han skulle presentera en enkel paketlösning på mitt problem.
Jag blev varse att riktigt så enkelt är det tydligen inte...
Men han kom iaf hit och vi drack kaffe och Flaggpunch medan vi stötte och blötte ämnen som te.x "Vart tog Junken vägen?" och "Lever Gringo fortfarande, och har han isåfall fortfarande afghanväst när han lackar bilar och har han Facebook?"
Det levererades inga svar utan jag står fortfarande lika vacklande som innan - möjligtvis att jag känner mig lite mera road.
Så mycket nytta hade jag av en schaman! Dock ska ingen skugga falla över honom. - Jag borde ha förstått att en schaman är helt fel i det här läget...

Efter att punchen gått i bivack inuti huvudet bestämde jag iaf att jag ska ta ut riktningen för min resa genom att återuppta min gamla paradgren. - Självbetvingande. Helt utan möjlighet till att smita undan.
Så nu vore det väl faan om det inte blev lite produktion i garaget!


En helt annan grej är SK16 - En gammal skolkärra, aktiv mellan 1947 och 1953(1972), och som i "original" heter  North American T-6 Texan.
Under Gunnars Söndagsvisit berättade han om denna flygmaskin och jag kopplade inte riktigt då, men nu efter att jag kollat upp saken så vet jag mycket väl vad han pratade om. - Jag fipplade ju en del med en sån maskin, när jag som ung rekryt i Flygvapnet var stationerad på flygbas.
Då och då fick vi påhälsning av gamla avlagda flygmaskiner som antingen var i privat ägo eller ägdes/förvaltades av försvarets civila flugklubb. När mitt minne friskades upp i ämnet så blev jag ju bara, ännu en gång, påmind om hur trevligt det var då, och den gnagande saknaden av svunna tider kom smygandes...
Hur som helst! - Balla grejer!
Eftersom flygplan kom på tal så slänger jag med ett boktips utan extra kostnad. - Yeager, boken om en av världens mest hängivna och hårdaste människor. Köp,Köp, Köp!!!!

Ibland, men bara ibland, är det synd att man inte har tid att förkovra sig i balla grejer på samma sätt som man hade innan man blev en lönnfet mästerpappa. (Här kommer barnaleendet in i bilden igen...)

Glimtar från en Torsdags e.m

Enkelt men ändå väldigt trefligt.
Jag lurar lite på om det kanske är för ungdomsaktigt att dricka sitt kaffe ur en mugg?
Men om man dricker ur kopp så måste man ju tåra om hela tiden, latheten i mig röstar nog på mugg iaf...

Fransk massage... - För öronen alltså!

Jag gick igenom lite av min musikskatt idag och hittade en drös med guldkorn. På förekommen anledning presenterar jag ett av dom.
Tänk er att tråla Paris gator till tonerna av nedan bifogade melodi, i jakt på spänning, erotik, eller av den enkla anledningen att man vill njuta sitt fordon, som i det här fallet är en vagn som av vissa kallas Gunghäst och av vissa Afrikas Lejon eller kanske Hittekatt... Att det är en riktigt klassisk bil råder det iaf ingen tvekan om, och ni vet säkert vad jag pratar om för bilmodell?!
En del hävdar till och med att den är minst lika klassisk som Austin A35 men med en något mer, subtilt kontinental design. Om det är rätt eller fel låter jag vara osagt.
Om man röker cigarr eller inte medan man kör är upp till var och en att bestämma. Jag skulle självklart ha tänt upp en Gauloises Blondes blue med min Ronson Adonis, eftersom det framhäver den mer sofistikerade sidan av Monsieur Boré.
Blir man inte fantomnostalgisk av det här så blir man det aldrig. - Jag fantomsaknar det nåt alldeles kopiöst iaf!

Varsågoda!
Glöm inte att vrida upp volymen.

Ångestdämpande.

Fy faan vad värdelöst! Det snöar på mig!
Jag fick sån djävulsk ångest att jag nödgades muntra upp mig med ett besök hos cigarrnasaren.
Walk in humidor är verkligen inte kattskit!
Lite småfruktig ask men innehållet är prima, det blev två stycken AVO, en Corona och en Robusto. - Gunnar har gjort intryck.
Ikväll ska jag röka, lyssna på Lalla Hanssons tolkningar av populära amerikanska singer/Songwriter bitar och tänka på svunna tider och den svenska massaproduktionens storhetstid.
Kommer sannolikt att dricka grogg till.
Frågan är vilken jag ska röka och vilken jag ska spara?
Hoppsan! Nu spelas Botjitta på speldosan. - Måste sittdansa...