Estetik, botanik och kultur.

Första semesterdagen.
Då jag under den senaste tiden märkbart påverkats av att jag troligtvis nått min subsistensnivå gällande bl a. kultur, så avlade jag och min familj under dagen en visit i den fläckvis mycket trevliga universitetsstaden Uppsala.
Uppsala, som för övrigt är beläget på och kring den plats som utgör Sveriges vagga, är sannolikt den enda stad i Sverige som i en allvarlig mening kan förknippas med högre kunskap. - Den rotvälsketalande sydlänningen skulle nu säkerligen drista sig till att stånka ur sig ett gravt missljudat:

-"Men Lund då!?"

Till ett eventuellt uttalande av liknande karaktär - så till den milda grad barockt att inte ens den mest desillusionerade svealändska överlöpare kan begripa det, bemödar jag mig inte ens att svara. Däremot kommer min blick att granska denna bedrövlig spillra med ett lika stort mått av avsky som av empati.

Hursomhelst!
Den första märkvärdigheten att unnas ett besök av mig själv och mitt entourage var Uppsala Domkyrka.
Eftersom jag uppskattar saker som är tillverkade med ett stort mått engagemang, skicklighet och inte minst stolthet, och dessutom har en mindre fetisch för historia och döda storheter, så är domkyrkan ett ypperligt utflyktsmål när andan faller på.
Jag strögade som vanligt vänstervarv och stannade traditionsenligt för att morsa på såväl Emanuel Swedenborg och Nathan Söderblom som Gustav Vasa och hans hustrur.
Efter fullgjort varv slängde jag en tanke åt Carl von Linné där han låg under mina fötter.

Men, nu är ju inte poängen med denna promemoria att trötta ut den eventuelle läsaren med självklara kunskaper i namnkunniga svenskars begravningsplatser, utan syftet är att påpeka det makalösa hantverk som finns i Uppsala Domkyrka och i många andra byggnader som uppfördes under den tid då avsaknad av internet eller strömavbrott inte hade någon som helst betydelse, där en "krog" i princip kunde bestå av en mjölkpall, en tennmugg och en tunna brännvin, och där ett husförhör var mindre konstigt än Facebook.
Jag vill minnas att jag har tidigare låtit trötta ut den Triumph-kåte läsaren med moderat tjat gällande symboler och att starka symboler tappat mark konstant under de senaste decennierna. Att symbolik var viktigt förr i världen är ett oomkullrunkeligt faktum som tydliggörs å det gtövsta när man närmar sig bl a. Vårfrukoret där Vasa vilar.

Efter sorti och den obligatoriska stunden av utvändig beskådan, såväl av kyrkan som av Gustavianum - Den anatomiska teatern som numer rymmer det Augsburgska skåpet, begav vi oss vidare i riktning mot Botaniska trädgården.
Under den korta promenaden passeras inte mindre än tre stycken av de riktiga juvelerna i Uppsalas krona. - Dekanhuset (Som tidigare rymde Statens institut för rasbiologi) Universitetsbibloteket Carolina Rediviva samt Uppsala Slott.

Botaniska trädgården är naturligtvis någonting alldeles extraordinärt, när man som jag har en fäbless för växter i allmänhet och träd i synnerhet. - Dessutom råder det naturligtvis en fascistisk ordning i den av Carl Hårleman ritade barockträdgården, vilket är att anse som uppiggande.
Orangeriet, med sin otroligt trevliga arkitektur och sin smakfulla omgivning, är den renaste ambrosia för den fantomnostalgiske finsmakaren.
Som avrundning betades det tropiska växthuset av. - Det gav mig ingen glödande inspiration, vare sig till fordonskompositioner eller formgivning av små träd, däremot var det en imponerande blomsterprakt.
Som en passus kan jag deklarera att serveringen invid det tropiska växthuset bjuder, om man placerar sig rätt, på en vy mot Evolutionsmuseet.

Resultatet av dagen blev således - inget trajjamek idag heller...




Kryptlock.



Ytterligare en kryptlocksutsmyckning.

Ståndsmässigt slutförvar har han i alla fall,
den gode Gustav.

Vasasarkofagen



Inget prefab eller filigran så långt ögat når.

Ambitiöst.

 

Handsnidat. - Innan gjuten plast från Kina tog över världen.

Vägs ände för Blomsterkonungen.

Exteriör vy av kyrkan med en antydan av
"Rasbiologen" till höger i bild.

Orangeriet i Botaniska trädgården.

Orangeriet.

Orangeriet, baksida.

Uppsala slott sett från barockträdgården.



Den här kokar dom tydligen brännvin på? - Mexarna alltså...

Mmm, verkstadsmiljö...

Idag besökte jag, å mitt arbetes vägnar, min vän Johan på dennes arbetsplats - Anton Johanssons Rostfria Verkstads AB.
Jag skulle bara hämta lite plåtar men bjöds som vanligt på muntrationer och makalöst mysig atmosfär.
Att befinna sig i en plåtverkstad är en ynnest, fina maskiner, trevligt ljud och dofter som minner om att man borde vara hemma och göra vettiga saker istället för att springa runt och förvärvsfjanta...

Johan hade kommit över ett demonstrationsexemplar av SHARP´s absolut senaste multimediaenhet - Vad man i vilda västern kallar för ett "entertainment center", vilken han glatt förevisade inför ett storögt auditorium (Dvs mig...)
Alla framtidens funktioner i en apparat, hela idén är så banbrytande att man ödmjukt måste inse att man, vare sig man vill eller inte, befinner sig vid randen av en mycket teknikorienterad framtid. Tyvärr är hela systemet så nytt att sändningarna inte har startat ännu, men det kommer!
Bilden var knivskarp i alla fall.

Såklart kapades dom plåtar jag beställt enligt angivna mått och det syntes tydligt att männen i verkstaden lever för sitt värv, där dom, likt mekaniska jordemödrar, rörde sig med en exakt precision mellan dom olika momenten.

Jag passade även på att inventera den gode Johans något övermotoriserade, så kallade Specialare. - En vacker skapelse med en sju hästars fällsågsmotor som borgar för goda varvtider.
Fraser om nedlägg som resulterar i hästskit i fickorna spred också glädje.

Mycket trevligt måste jag tillstå!

Senaste nytt på den Boréska menyn.

Idag har jag informerats om ett recept som är helt nytt för mig, obruten mark skulle man kunna säga...
Eftersom att jag är en givmild och rundhänt människa, och dessutom med ett stort hjärta, har jag beslutat mig för att dela med mig av min nyvunna kunskap gällande detta fluidum.

Till att börja med behövs:
Ett fat.
Tändstickor.
Russin.
En sockertopp och en tång att klippa med.
Perukmakarkonjak. - Om du inte kan få tag i riktig perukmakarkojak (den är ju, som bekant, ämnad för utvärtes bruk, vanligtvis hårvård) så kan du med fördel använda dig av en enklare konjak/brandy.

Bered enligt följande:
Lägg ut några russin och litet socker på fatet, toppa med perukmakarkonjaken och antänd slutligen det hela och låt sockret kristalliseras. - Bränn inte för länge.
Avnjut i en yster skål med dina dryckesbröder eller bara som en enklare avec.

Denna makalöst intressanta anrättning kallas populärt för "Rackare" (sannolikt "Nattman" i Danernas och Jutarnas land) och skall vara mycket vanligt förekommande i Uppsalas burschlikosa studentkretsar, där den används i bl.a humanorians brorskålsammanhang.
Rykten vill göra gällande att "Stribbe", under sin knapra studenttid, då och då bjöd flott på just Rackare, den gode författaren och tillika blandmissbrukaren satte ju som bekant ned foten till förmån för en strikt kulturell dryckeshållning redan i unga år.

Varsågoda!

OM någon av dom mer kulturmedvetna läsarna skulle hinna prova Rackarens förträfflighet innan jag själv gör det, mottager jag mer än gärna en fullständig recension av upplevelsen i form av ett korrekturläst manuskript.

Man ser tydligt hur han prunkar av galenskap...