Idag har mitt humör gått från att vid det ångestladdade och något spastiska uppvaknandet ha varit halvrassligt men ändå klart över medel, till att framåt fyratiden bli under all kritik. Detta berodde till stor del på tre saker primärt...
1. En god vän kontaktade mig och levererade dåliga nyheter.
Han befann sig under förmiddagen på resande fot och satt vid tillfället för vår korrespondens ombord på ett tåg, sannolikt ägdes tåget av greve Von Rosen´s skötebarn. - Statens Jernbanor.
Han hade haft en arbetsam morgon med en hel del stressande som bonus, morgonen hade tagit ut sin rätt och när han skulle njuta den enda frukt som går att njuta vid en utfärd av den här typen, nämligen att promenera genom tågets runkande vagnar fram till resturangvagnen, väl där kunna beställa en kopp kaffe med en liten Punsch till, sätta sig vid ett av dom vackert Perstorpslaminatklädda borden och slutligen tända den välförtjänta och mycket efterlängtade förmiddagscigarren medan han smakade av kaffet ur den vita fajansmuggen.
Döm av hans förvåning när expediten, vänligt men mycket bestämt, deklarerade att man inte har Pusch till försäljning längre och att man, å det bestämdaste, betackar sig för cigarrökning ombord .
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig varför ansvariga skulle vilja utföra ett sådant illdåd? - Riktat just mot den kategori människor som
de facto har bidragit till att järnvägen varit så tongivande inom svensk infrastruktur som den varit under dom senaste 120 åren.
Att som statligt avlönad tjänsteman och således en förlängning av
folkviljan, låta en fråga av den här digniteten falla mellan stolarna,
ja det borde minsann klassas som grovt tjänstefel.
Att ingen satt ned foten är ett minst lika stort mysterium.
2. Jag lyssnade på radio.
Jag tänkte att jag skulle passa på att tillgodogöra mig lite populärkultur i samband med en bilfärd, efter det att melodiradion sedan lång tid tillbaka hänfallit åt att enbart presentera väldigt tvivelaktig musik, tänkte jag prova
P4.
P4 har ju gjort sig känd för att vara en s.k. sportkanal, varför jag inte gett den något som helst utrymme tidigare, Men jag tänkte för mig själv att "Det kan ju inte vara sport hela tiden..."
Nu hade jag iofs rätt i mitt antagande angående kanalens programtablå och när jag vred in rätt frekvens så hann jag precis hörda Lotta Bromé avsluta en mening, omedelbart efter att Lottas röst tystnat dök det upp en ny och för mig okänd kvinnoröst. Den nya kvinnorösten deklarerade att det i fyra stockholmskommuner, enligt henne, inte fanns tillräckligt med gator som uppkallats efter kvinnor.
Hon gjorde, med en enastående övertydlighet, gällande att detta minsann bara var ytterligare en del av patriarkatets förtryck av kvinnor, i samma anda som lönediskriminering, diskrimineringen inom företagskulturen och ett allmänrådande kvinnoförakt i samhället i stort.
Varför i helvete ska Sveriges Radio envisas med att bjuda ut programtid till fullständigt verklighetsfrånvända kommunister med matriarkala drömmar!?
Jag blir illamående av att veta att en viss del av kommunisternas partistöd betalas av mig, visserligen en väldigt liten del men ändå. Att vissa människor kan sympatisera med ett parti som använder sina medel till den här typen av helt meningslösa undersökningar gör att jag, med ärligt välbehag, tar ytterligare en spann förakt ur den aldrig sinande källan, och öser över dom.
3. Jag lyssnade på radio - igen!
Vid min nästa bilfärd tänkte jag att "Det ska fan prova några ny grepp vad det gäller radiolyssnande!"
Således återgick jag till mitt kära P1 och såg fram emot att få koppla av en stund med den gode Thomas Nordegren och hans förtjusande bisittare Louise Epstein.
Det är då löken på dagens lax serveras mig... - Henrik Torehammars vämjeliga röst möter mig på P1´s frekvens!!!
Först trodde jag att kanalen kapats av ett homosexuellt internationellt nätverk (
Homintern, red. anm.), med huvudsakligt uppdrag att driva den svenska arbetarklassen, övre medelklassen, överklassen, ja i princip alla utom den vänsterorienterade journalistkåren och discodrottningarna på Patricia, till vansinnets rand.
Eftersom jag blev både rädd och samtidigt lite nyfiken på den, eventuella, nya världsordningen med nätverket vid rodret, så lyssnade jag spänt vidare i tron om att det jag hörde var det sista jag skulle få höra innan jag vid, min hemkomst, omedelbart internerades pga av mitt frimod och brist på promiskuösitet, men bara ett ögonblick senare hörde jag Thomas röst lite svagt bakom Torehammars vedervärdiga skval. Då insåg jag att det inte var någon kapning utan något mycket värre. - Henrik Torehammars närvaro var planerad!
Hela min världsbild är återigen kullkastad och jag måste omvärdera både P1 och Thomas Nordegren. - Det hade fan varit bättre om frekvensen kapats av det homosexuella internationella nätverket...
Efter klockan fyra hämtade jag dock lite grejer hos Lundins mekaniska varvid mitt humör repade sig något och vem vet, framåt läggdags kanske jag besitter ett inre som är gentilt väldoftande och fyllt av den mest färgsprakande blomsterprakt... men det sannolika är väl kanske att Maran tar mig på sin nattliga, sedvanliga ritt, där jag ligger i min fållbänk och plågas i febriga kramper och längtan efter den tid som flytt, precis som vanligt...
