Sagan om det unika statsskicket.

Det var en tisdag i slutet på Juli som det hände. Det var då han på allvar insåg att det nya statsskicket, Idiotin, hade slagit klorna i nationen. - En nation han tidigare känt stor samhörighet med och alltid ansett sig vara en visserligen väldigt liten men ändå viktig del av.
Han satt vid det mörkbetsade köksbordet och försökte förstå. Förstå varför allt ställts på ända på så kort tid? Förstå varför samtliga politiska eller allmänna debatter kunde bli så polariserade? Förstå varför sakliga argument som alltid varit fullgoda tidigare nu viftades bort med nonsensord och känslomässiga argument helt utan saklig eller faktisk grund? Förstå varför en avvikande åsikt nu ansågs vara ett tecken på ondska eller brist på kunskap istället för just vad det var - en avvikande åsikt..
Han hade under den senaste tiden upplevt att den fördumning och den naivitet som samhället visserligen börjat visa tecken på redan för tio femton år sedan, nu accelererat avsevärt. Saker som han och hans lika lågutbildade vänner skojat om som fullständigt absurda för bara ett par år sedan stod nu som solklara fakta på tabloidernas förstasidor dag efter dag.
Nyhetsrapporteringen i samtliga vedertagna medier var numer så vinklad att han dagligen förvånades över att normalbegåvade individer fortfarande inte lockades att konsultera utländsk nyhetsförmedling som referens, han var dock inte helt säker på att massan ansåg sig skyldig att informera sig om läget i sin egen närhet och avlägsenhet...
Under aftonen hade han roat sig med att läsa den skattefinansierade organisationen RFSLs principprogram och efter det informerat sig om den enormt effektiva lobbyapparat som verkar i RFSLs namn. Han konstaterade att lobbyverksamheten varit en framgångssaga utan like och det brydde honom en smula. Anledningarna till hans bryderier angående RFSLs extrema inflytande på samhället var flera.

För det första kände han obehag över att en organisation, som i ett remissyttrande till justitiedepartementets sexualbrottskomitté angående lagändringar gällande sexuella övergrepp mot barn(SOU 1982:61)skriver att barn har ett "behov av sexualitet som behöver tillgodoses".
Organisationens krav i yttrandet blev därför att barns "frivilliga eller på eget initiativ tillkomna sexuella umgänge med en vuxen" inte skulle vara straffbart över huvud taget.
Som grädde på moset skrev RFSL i en bilaga till yttrandet bl a följande:
"Vem är förbrytaren? Pedofilen som skänker ömhet och kärlek och främjar en naturlig sexual- och personlighetsutveckling eller så kallade normala människor som orsakar förvirring och med tabuterror hindrar den naturliga köns- och personlighetsutvecklingen... "

För det andra upplevde han att en organisation som har haft en "pedofil arbetsgrupp" under sina vingar inte kan anses vara en naturlig del av ett civiliserat samhälle. I synnerhet inte då företrädare för denna "arbetsgrupp" fortfarande var aktiva inom organisationen eller hade väldigt täta band till densamma.

Den tredje anledningen till hans, enligt honom, välgrundade misstro var att RFSL jobbat aktivt (tillsammans med RFSU) med att avskaffa informationsplikten för HIV. - Dvs att man som HIV-smittad inte har nån skyldighet att informera en eventuell sexpartner om att man bär på ett dödligt virus som smittar genom sexuell kontakt.
Anledningen, enligt RFSL, till att denna informationsplikt skulle avskaffas var att HIV-smittade stigmatiseras i samhället och att alla har lika stort ansvar för säker sex.

Ytterligare en detalj i sammanhanget var hur RFSLs ideologiska/politiska gren prisats för sin mycket lyckade  lobbyverksamhet, visserligen var priset välförtjänt eftersom dom uppenbarligen vunnit väldigt mycket mark de senaste tio åren.
Vad som gjorde det hela anmärkningsvärt var att RFSL bara hade runt 5000 medlemmar...
En uppskattning skulle kunna vara att ca tre procent av befolkningen tillhör den grupp människor som RFSL säger sig agera språkrör åt och eftersom landet har nio miljoner invånare så skulle ett grovt antagande vara att den gruppen består av ca 270.000 personer i faktiska tal.
Således representerar RFSL ungefär 1,9 procent av landets största sexuella minoriteter.
Hur kunde en organisation som i stor utsträckning finansieras med skattemedel, och som inte företräder fler än dryga fem promille av den totala befolkningen ha ett så stort mandat?
En snabb reflektion över hur stort inflytande ett politiskt parti med stöd av fem promille av befolkningen skulle ha fick honom att le, eller hur stort inflytande fackförbundet Byggnads skulle ha i olika förhandlingar om dom representerade mindre än två procent av alla landets byggnadsarbetare...

Att det nya statsskicket, Idiotin, hade en roll i det svaret var tvivelsutan och han fortsatte att le åt det hela medan han tog en mun av kaffet som nu börjat vandra från ljummet till kallt. Han reste sig och gick ut i köket med den halvfulla koppen och tömde ut det kalla kaffet i vasken, koppen lät han stå brevid bryggaren eftersom han antog att hans analys av det nya statsskicket skulle tarva både påtår och tretår.
Han återgick till sin plats på stolen invid fönstret och tittade ut över gårdsplanen. Han hade en gång i tiden köpt en gammal fårhage i avsikt att bygga ett hus åt sig och sin familj där. Han hade hoppats och trott att det skulle vara en bra plats för hans barn att växa upp på, på den tiden fanns inte Idiotin mer än som en marginalföreteelse allra längst ut på de politiska kanterna och därför hade han precis som alla andra skrivit under skattsedeln och på heder och samvete intygat att det förtryckta beloppet var med sanningen överensstämmande och han hade gjort det med övertygelsen att pengarna skulle gagna de som redan hade utfört sin arbetsplikt eller av någon anledning inte kunde utföra den. Nu var huset färdigt sedan länge och hans illusioner om det rättvisa samhället hade varit demonterade ungefär lika länge...

En annan företeelse som bekräftade hans teori om det nya statsskicket var den halsstarrighet och den prestige som numer genomsyrade den nationella politiken.
Folkets företrädare i landets högsta politiska organ betedde sig mindre och mindre som statsmän och statskvinnor, istället tenderade dom att framstå som ett gäng "Motvalls kärringar" som inte ens är kapabla till att hålla reda på vilken politik man själv står för och vilka löften man gett.
Retoriskt och kunskapsmässigt var riksdagen på en nivå som borde göra medborgarna nervösa - trots att man med lätthet kunde ordna statistik och fakta gällande i stort sett vad som helst i samhället så avsåg merparten av de 349 att inte bemöda sig, trots att riksdagen hade flera funktioner vars uppgift var att utföra just detta. Om man nu lyckades skramla ihop nåt material som byggde på fakta så läste man materialet som Fan läste Bibeln. - Antingen för att man var såpass obildad att man inte kunde tillgodogöra sig texterna och dra logiska slutsatser baserat på vad som delgavs däri, eller för att man redan hade bestämt sig för hur verkligheten skulle vara och därför inte behövde ta del av hur den egentliga verkligheten var.
Det sistnämda trodde han berodde på att människor med mental ohälsa iform av psykopati eller narcissism lätt intresserade sig för den politiska banan på grund av de fördelar den bjöd.
"All makt utgår från folket" sa han för sig själv...
"All makt utgår från folket" - I helvete heller!
Att riksdagens ledamöter, eller åtminstone delar av dom, hade mage att anse sig "valda med förtroende" fick honom att må illa. Politiska broilers som curlats fram genom livet utan att överhuvudtaget behövt bekanta sig med den vanliga människan och dennes vedermödor. Ofta hade dom aldrig haft ett arbete, på sin höjd hade dom som hastigast roat sig med en blek kopia av arbete. - En statsminister som käkat smörgåstårta med fackklubben hela sitt yrkesliv men hävdas vara "metallarbetare", en skolminister som skryter vitt och brett med att han "är lärare" när sanningen är den att hans yrkeserfarenhet är jämförbar med den hos en lärarpraktikant.
Dessa vedervärdiga fakta fick honom att avbryta sin analys för stunden men han var övertygad om att han snart skulle återuppta den...

En helt insnöad och outbildad torpares tankar om feminism.

Eftersom det inte råder konsesus gällande vad feminism egentligen innebär så bör väl inledningen till ett stycke som detta, åtminstone i grova drag, redogöra för vad den sansade anser om ordet och dess användning?

Feminism handlar inte om jämställdhet.
Hade det haft med jämställdhet att göra hade man såklart valt att använda sig av ord som redan har en allmänt vedertagen betydelse för att poängtera just detta. - Till exempel ordet "jämställdhet".
De som trots detta hävdar att feminism är kampen för jämställdhet mellan könen, har naturligtvis full frihet att inom ramen för god ton och konsekvent logik, förklara orden rasism, nazism, kommunism, sionism och globalism för kabinettets besökare.

Feminism är inte en inkluderande ideologi.
Hade feminismen eller kanske snarare dess företrädare varit inkluderande, så hade sannolikt de allra flesta som av någon outgrundlig anledning befunnit sig i den feministiska sfären sagt ifrån när man började tala om SCUM-manifestet och dess upphovskvinna Valerie Solanas, med samma geist som när man talade om Mary Wollstonecraft eller Fredrika Bremer.

Om man ponerar att definitionen av feminism är en strävan efter att människor inte skall begränsas eller ha ett sämre utgångsläge i sina liv på grund av att man fötts som kvinna, så är det min fasta övertygelse att nästintill samtliga människor i den sekulariserade västvärlden håller med om detta och att dom gör vad dom kan för att eventuella hot eller hinder ska undanröjas. - Naturligtvis förutsatt att man räknar sig som en del av den sekulära västvärlden eller åtminstone skriver under på att män och kvinnor har exakt samma mänskliga rättigheter, saker som tyvärr inte är helt självklara nuförtiden.
Om man däremot ponerar att definitionen av feminism är en strävan efter varje människas rättighet att få bli brandman, tror jag i min enfald att det är lättare att vara feminist om man bor på markplan och väger som en storväxt huskatt än om man väger hundrafem pannor och sover på manskapsbarackens loft.
Den fysiska kravbilden är ju heller inte fullt ut anpassad efter att samtliga kvinnor eller män ska kunna bli brandmän utan istället syftar den till att få den mest lämpade personen till yrket och detta är naturligtvis mycket bra.
Detta tankeexempel må vara banalt men illustrerar med önskvärd tydlighet att det inte alltid är relevant vad den enskilde vill, sålänge fysiken finns med i leken. Att det är skillnad på kvinnors och mäns fysik kanske kom som en överraskning, ett påstående ur luften, för vissa av er som smugit sig in i mitt kabinett, men det är faktiskt sant.
De fysiska skillnaderna går, hör och häpna, igen även inom det egna könet och även om vi gemensamt ansåg det vara alla människors rätt att vara världsmästare i sprinterlöpning så kommer den tesen sannolikt inte att uppföras på agendan med samma stridslystnad. Att idrottsevenemang skulle göras könsneutrala förefaller också fullständigt barockt eftersom det skulle innebära att de fysiska förutsättningarna enbart blev ett ensidigt hinder.

Anhängare av den mer "radikala" feminismen (i den mån det nu finns någon icke-radikal feminism...) brukar göra en poäng av att man helst inte ska överföra samhällets könsroller/könsnormer på sina barn och allra helst kanske en helt könsneutral uppfostran är att föredra... Detta samtidigt som samma människor svamlar om att barn måste ges förutsättningar att bli trygga i sig själva? - Hur i helvete ska barn kunna bli trygga i sig själva om dom inte ens ges utrymmet eller ansvaret att hantera sin fysiska könstillhörighet? - Att det senare blir en jobbig uppgift ter sig självklart för en lågutbildad, arbetslös, etnisk svensk mitt i livet. Den nyfikne undrar om det egentliga svaret blir annorlunda bara för att barnets föräldrar, på grund av fler genuspoäng, huvudstadsmeriter eller gillande av olika, anser sig stå över den lågutbildade i fråga om konsekvensanalys?
Som den vakne förstår så insinuerar jag naturligtvis inte att det vore av godo att uppfostra sina döttrar till att okritiskt utföra till exempel samtliga hushållssysslor, jag insinuerar heller inte att det vore av godo att uppfostra sina söner till att okritiskt utföra underhåll av hushållets bilar och fastigheter.
Feministiskt språkbruk och implementering av nya ord kommer jag att lämna därhän denna gång.

Att de feministiska språkrören inte sällan går hand i hand med rörelser som verkar för allt annat än den feministiska ideologin och i många fall inte ens för jämställdhet, borde vara ett problem för dom som faktiskt tillskriver sig titeln feminist i ren välvilja. Att samma språkrör allt som oftast placerar sig bland extremistpartier som VPK och Mp gällande sin partipolitiska tillhörighet borde också vara ett problem eftersom OM feminismen enbart handlade om kvinnans rätt till samma fri och rättigheter som männens, så borde antalet borgerliga företrädare för feminism höras och synas i samma utsträckning...

Den skeptiske skulle påstå att feminismen är att anse som en klasskampsvariant för en rabiat socialism som numer letar febrilt efter nya "förtryckta" minoriteter att värna.

Iallafall!

Jag har sedan en tid tillbaka haft för avsikt att undersöka det åländska samhällsklimatet eftersom Åland, strax före Finland, kommit att utgöra en plats som förefaller lämplig att bosätta sig på när det svenska experimentet havererat fullt ut. Hittills har jag trott att det åländska sinnet varit en aning mera sansat än det ibland sjukligt uppskruvade på gränsen till hysteriska svenska ditot, nu vet jag bättre. Det finns en del debatt om "ickefrågor" även där, och med ickefrågor menar jag såklart inte debatten gällande ett önskat lyft av lönerna i kvinnodominerade yrken utan snarare vilken retorik man använder sig av för att göra sin poäng i samma debatt, samt en hel del annat vänstertrams.
Den åländska pressen verkar iaf ha sundare ägarförhållanden än den svenska. Där föreligger heller inte en lika uppenbar folkfostran som den vi erbjuds här. - Men så har dom inget presstöd heller...

Ibland känns det som om ålänningarna tittar västerut när dom söker inspiration till sitt framtidsbygge. - Den känslan skrämmer mig. Dom borde nog titta österut istället.

Inkrementalism.

Självklart förstår den medvetne att en eventuell bloggläsare förvirras av en så pass komplicerad rubrik som dagens inlägg åtnjuter. Men låt er inte skrämmas av det språkliga frimodet - allt kommer att klarna...

Inkrementalism betyder ungefär "De små stegens förändringsstrategi" och är att likna med den välkända myten om grodan som låter sig kokas levande utan att märka det.

Anledningen till rubriken har ingenting med språkligt högmod eller koketteri att göra, den har heller ingenting med slumpen att göra utan den egentliga anledningen är att rubriken är en nödvändig ingrediens i den fekalietårta som nu kommer att serveras.

Iallafall!

Notis har tagits om att det förefaller pågå en masshysteri i samhället gällande att förändra detsamma på ett sätt och i riktningar som ligger vansinnigt långt ifrån vad den konservative skulle anse som klädsamt. Givetvis är den ena förändringsambassadören mer radikal än den andra och resonemangen påskiner att det måste ha varit en plåga och ett förtryck utan dess like att leva i sverige innan dessa vänsterliberala frälsare tågade in på Södermalm för att ikläda sig rollen som folkets fostrare.
Merparten av dessa tillhör naturligtvis den kategori människor som anser att alla människor med samma ideologiska övertygelse som dom själva är lika mycket värda. - Vilket är en alldeles superb uppfattning om man utgör en del av eliten i en totalitär diktatur men den är kanske inte lika självklart beundransvärd i en fungerande demokrati...

Inkrementalism, eller stegvis förändringsstrategi, är naturligtvis en viktig del i detta. Det är förstås inget som den genomsnittlige svensken uppfattar eller intresserar sig för eftersom han har fullt upp med att kolla på Idol och festliga filmklipp på Facebook.
OM den genomsnittlige svensken faktiskt hade intresserat sig för situationen utanför hans egna mikroskopiska sfär så hade han sannolikt märkt vissa påtagliga skillnader mellan dagens samhälle och mediaklimat och det som rådde för tio femton år sedan.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det talas mer om extrema feministers massiva insatser för att förändra det svenska "patriarkala" språket, än vad det talas om det utbredda judehatet/israelhatet i Sverige.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det är viktigare att ta bort vinster i skattefinansierad vård, omsorg och skola, än vad det är att ta bort vinster i skattefinansierad asylindustri. Och vart går gränsen för vinstförbudet? Får åkeriet som kör åt sjukhuset göra vinst? Får förlaget som tillverkar studiematerial göra vinst? Får rollatortillverkaren göra vinst?

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den politiska makten vill skydda transpersoner med hjälp av Lagen om hets mot folkgrupp, medan heterosexuella etniska svenskar inte ska omfattas av samma skydd.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför dagstidningarna gladeligen upplåter utrymme åt människor som föraktar traditionella värderingar medan de som värnar dessa värderingar lyser med sin frånvaro.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför utländska medier ofta presenterar en mer objektiv bild av Sverige än vad de inhemska gör.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför svenska barnprogram fokuserar mer på att presentera alternativ till kärnfamiljen och traditionella könsidentiteter än att lära barnen läsa, skriva och tänka på andra sätt än exklusivt "normkritiskt".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför politisk ideologi har negligerats till förmån för populistiska affektvrål gällande den senaste, medialt uppmärksammade, "kränkningen".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför kommunister har givits mandat att uttala sig om vad som är demokratiskt och inte.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den offentliga debatten befolkas av uppenbart verklighetsfrånvända pellejönsar istället för rationellt tänkande människor. - Som om det vore ett självändamål att vara extrem.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför RFSL har en politisk agenda som långt ifrån alltid har med sexuellt likaberättigande att göra.

Han kanske hade märkt att och funderat på varför man från regeringshåll fördömmer religösa extremister utomlands medan man omfamnar dom i det egna partiet på hemmaplan.

Listan kan göras betydligt längre men den skulle sannolikt inte besitta något egentligt mervärde för den sakens skull.
Ett förslag till reflektion skulle kunna vara: Vad är meningen med detta? Vad är målet med den pågående samhällsförändringen? Varför är det så bråttom? Finns det ingen som gillar det Sverige som fanns för femton år sedan? Varför är det fult att vilja vara solidarisk med skattekollektivet?

Det skulle kunna uppfattas som ett stort problem att det ovan beskrivna förekommer dag efter dag, men något som de facto är betydligt värre än att vissa utnyttjar den demokratiska praxis det innebär att säga sin mening i det offentliga rummet, är att den genomsnittlige svensken inte tycks märka, förstå eller bry sig om det. - Oavsett vad som sägs där.
Det är precis vad detta ostrukturerade inlägg handlar om, nämligen inkrementalism. - Eller som Bantar-Björn uttryckte saken:
-Det smög sig på...

En spontan reaktion på grodans långsamma död skulle kunna vara att den är väldigt väldigt sorglig...

En lite kallare Fredag...

Idag är det, som den eventuelle läsaren såklart redan uppmärksammat, Fredag.
Den liturgiska färgen är sannolikt grön och kaffesumpen skvallrar om att hösten kommer att bli lika bländande som sommaren varit.
Det vill säga en sjusärdeles gentil avslutning på den bildliga lösgodispåse, till bredden fylld med feces, som en arbetsvecka mycket väl kan utgöra. Som tur är så har ödet visat sig från sin bästa sida och min alldeles egna påse innehöll i princip enbart The Bristol Stool Scale Typ1 praliner. - Det innebär i praktiken att jag skonades från överraskningar av någon värre kaliber och kunde hänge mig åt vad man i den fränt luktande folkmunnen brukar referera till som "vardagslunken".

Mitt intresse för samhällstopparnas hycklande och den obeskrivliga misär, både intellektuell och social, som stora delar av valmanskåren lever i, har förmått mig att på allvar fundera över den vakna befolkningens väl och ve...
Hur många av medborgarna i dagens Sverige är rädda för att dom ska avslöjas som politiskt oliktänkande?
Innebörden av ett sådant avslöjande sträcker sig oändligt mycket längre än vad som är värdigt såväl det geografiska området Sverige som alla andra demokratier värda namnet.
Förföljelse av oliktänkande är något som gemene man oftast förknippar med diktaturer men att ett av världens mest "demokratiska" länder nu också kan skryta med detta är både obehagligt och djupt tragiskt.
Problemet uppmärksammas då och då av en del människor som begåvats med både en sund demokratisyn och den fördelen att dom har tillgång till etablerad media, överlag styrs dock debatten i mångt och mycket av skribenter som anser att folkets demokratiska röst skall bekämpas på odemokratisk väg och med högst odemokratiska medel. Att den nu abdikerade statsministern uttalat sitt stöd för detta gör bara saken än mer avskyvärd.
Att de svenska fackföreningarna och den "opolitiska" Svenska kyrkan skulle hålla sig utanför detta makabra skådespel hade onekligen varit en smakfull gest och ett tecken på att de bevingade orden "allas lika värde" faktiskt är något som man avser att hålla fast vid. - Detta är dock inte aktuellt utan dessa gigantiska organisationer har också sällat sig till de nutida häxjägarna.
Folkförakt är ett i sammanhanget milt uttryck. - Sverigedemokrat eller inte.

Att det ovanstående gnager ett sinne som anser att medborgarens rätt att uttrycka sig fritt, såväl i allmänna val som i konst, text och tal, är ett oomkullrunkeligt faktum som är svårt att förbise.

Det enda som skulle kunna råda bot på mina grubblerier och göra denna afton överlägsen den dag som förflutit, är om jag hade den äran, den obeskrivliga lyckan, att få dela den eventuelle läsarens redogörelse för den gångna veckans vedermödor och beskrivningar av dennes liv som medellös träl i ett bottenlöst hav av träck.
Sist men inte minst önskar jag som vanligt höra färgsprakande information om vad den genomsnittlige läsaren fuktar sin strupe med under den långa promenaden hem från bygdegården och den nyss avslutade husmorsgymnastiken?

Gentilt.

Muntrationer.

Efter att ha läst ett antal ledare och debattartiklar där författarna på fullt allvar anser att den yttrandefrihet vi som boende inom det geografiska området Sverige åtnjuter skall begränsas, har mitt sinne och likaledes min tro på en human framtid mörknat och har nu antagit en i det närmaste svart färg istället för den tidigare Rolls Royce-grå nyansen.

För att tala klarspråk angående det ovanstående.

-Hur i helvete kan man tycka att vissa politiska åsiktsyttringar ska generera ett straff, i vissa fall till och med ett fängelsestraff?!

Hur kan vänsterliberala skribenter ha mage att anföra något dylikt och samtidigt försöka få det till att dom "värnar demokratin"???

Naturligtvis dyker Adolf Hitler då och då upp i dessa sammanhang, såklart menat som en liten påminnelse om att den imbecille svensken borde hålla med om skribentens galna världsbild eftersom Sverige minsann kommer att bli en exakt replika av Hitler-Tyskland om man inte instämmer fullt ut i det, oftast, multikultikramande resonemanget.

Nej, åt helvete med alla dessa människor som vill tysta samtliga som inte delar Aftonbladets syn på vad som bygger ett fungerande samhälle!

Iallafall!

Muntrationer var det ja...

Som den vakne eventuelle läsaren säkert förstått så är jag tyngd av det mentala armod som den massmediala eliten uppvisar och jag skulle fara med osanning om jag delgav att jag inte ansåg att detta ok av grubblerier tyvärr är vigt att bäras av de som öppnat sina ögon och därtill stirrar utmanande rakt in i de psykotiska och av vanföreställningar förvridna ansikten som maktens lakejer besitter.

Med detta som bakgrund blir glädjen över en gåva ett oomkullrunkeligt faktum och häromdagen mottog jag ett kuvert från en förmodad bloggläsare.(Av hänsyn väljer jag att i nuläget låta denna eventueller läsare vara väl dold i anonymitetens dunkel) Kuvertet innehöll inte mindre än två stycken gåvor som bägge berörde mig djupt.

Den ena var ett klistermärke med ett budskap som visserligen var en smula föråldrat, men icke desto mindre talade om för betraktaren vad som vore en vettig manöver för att komma tillrätta med den socialdemokratiska smitta som inte bara huserade i regeringskansliet, där folket placerat den, utan dessutom också spred sig till samhällskroppens samtliga opolitiska funktioner.

Den andra gåvan var en så kallad "pin" med ett mycket mer aktuellt budskap.

Essensen ur allt detta är att sinnesfärgen nu börjar skifta från det nattsvarta till det betydligt mer livsgivande mörkt gråa.

Till den det berör. - Tack.

Vad händer med det geografiska området Sverige?

OBSERVERA!
OM DU TILLHÖR DEN GRUPP MÄNNISKOR SOM ANSER ATT ALLA FÅR TYCKA OCH SÄGA VAD DOM VILL SÅLÄNGE DOM TYCKER OCH SÄGER SOM DU, ALTERNATIVT ATT DU INTE ENS TYCKER ELLER SÄGER NÅNTING UTAN BARA UPPREPAR DET DINA EXTREMVÄNSTERLIBERALA IDOLER TYCKER ELLER SÄGER. - SLUTA OMEDELBART ATT LÄSA NU.


Om du däremot är en balanserad människa, med tillräckligt mycket intelligens för att kunna läsa en text och sedan bilda dig en egen uppfattning gällande dess rimlighet, är du varmt välkommen in i kabinettets dunkel.
-Varsågod att sitta ned, vi ska precis börja...

Yttrandefrihet är ett ämne som ligger eller åtminstone borde ligga många mycket varmt om hjärtat och många anser, på fullaste allvar, att alla människor SKALL ha frihet att tycka och yttra sina åsikter helt villkorslöst. - Oavsett vad dessa åsikter nu må vara.
Att nationalsocialister likväl som kommunister och andra -ister ska kunna hålla demonstrationer, ge ut tidningar eller uttrycka sitt hjärtas perception på annat sätt är så självklart att ingenting borde stå över den rättigheten.
Tyvärr är inte alla ense om den saken och även lagboken gör en hel del inskränkningar mot detta självklara instrument för demokrati och vidöppen debatt.

Lagen om hets mot folkgrupp är en av de åtgärder som vidtagits för att alla inte ska kunna yttra sin åsikt hur som helst.
HMF-lagen instiftades 1948 och hade från början som avsikt att förhindra spridning av antijudisk propaganda men har sedan dess utökats en hel del och innefattar nu långt mycket mer än den gjorde vid sitt instiftande.
En intressant detalj i sammanhanget är att etniska svenskar inte skyddas av lagen om hets mot folkgrupp. - Att det är en ytterst godtycklig lag är uppenbart och vän av ordning undrar naturligtvis vilka som utgör en grupp och vilka som inte gör det?

Den del av lagboken som behandlar detta säger följande:
"Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter. 
Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet. Lag (2002:800)."

Detta innebär att det är olagligt att i t ex en skrift uttrycka negativa åsikter om specifika kollektiv, vad som inte framgår är att man under den rådande rättsordningen kan dömas för brott mot lagen om hets mot folkgrupp även om man inte utfört någon av handlingarna som brottsbalken redogör för. - Ett exempel på detta är den här domen där en man döms för att ha haft nationalsocialistiska symboler på sin jacka medan han befunnit sig på allmän plats. Han har alltså inte gjort något konkret utan enbart befunnit sig på allmän plats samtidigt som han varit ekiperad på ett sätt som inte är förenligt med den fina svenska yttrandefriheten...

Den skeptiske frågar sig följdaktligen ett antal saker:
1. Hur kan den mannens klädsel överhuvudtaget utgöra ett hot värt att lägga skattekronor på?
2. Varför finns inga domar mot människor som burit tröjor, mössor eller märken med kommunistiska motiv? Dessa är betydligt vanligare inslag i stadsbilden än nationalsocialistiska motiv och borde därför generera avsevärt fler fällande domar. (Det kan väl aldrig vara så att kommunism anses vara något beundransvärt och fint i det geografiska området Sverige?!)
3. Om den skeptiske skulle promenera genom en stad/stadsdel i det geografiska området Sverige, som domineras av muslimer, samtidigt som han valt att synligt bära det kors han fått i konfirmationspresent - skulle han då kunna bli föremål för en anmälan om hets mot folkgrupp? Eller ännu mer absurt - om en präst i svenska kyrkan går med synligt kors genom samma stad/stadsdel i sitt yrke? Skulle JK kunna bedömma hans blotta närvaro i ett sådant område som ett brott mot lagen om hets mot folkgrupp?
4. Vad händer om någon skulle bestämma sig för att tatuera in ett hakkors i ansiktet? Blir domen slöja resten av livet? Livstids fängelse? Husarrest? Medicinsk borttagning av ansiktet?

Som den vakne förstår så raljerar jag men det finns ett betydande allvar bakom denna ansträngning.
Anledningen till att den här frågan bjuds utrymme i mitt kabinett är dels för att den är av mycket stor vikt men också för att jag idag läste något av det mest vedervärdiga jag någonsin läst.
Aftonbladet, Oberoende socialdemokratisk, skriver:

"Gatukonstnären och provokatören Dan Park häktades på onsdagsförmiddagen av Malmö tingsrätt, misstänkt för hets mot folkgrupp. Han anhölls på lördagen efter att polisen beslagtagit några av hans tavlor i samband med öppningen av en utställning i Malmö. Tavlorna skulle kunna strida mot lagen om hets mot folkgrupp.

Dan Park är tidigare dömd för brottet vid två tillfällen, bland annat efter att ha avbildat mörkhyade personer i hängsnaror."

Alltså.
En konstnär, som visserligen är en provokatör av rang, har en utställning på ett galleri och blir anhållen!? - Det är väl för helvete valfritt om man vill gå på utställningen eller inte!
Hur kan något liknande få förekomma i en civiliserad demokrati utan att dom som ska vara yttrandefrihetens förkämpar tar till orda? - Var är rösterna från andra konstnärer som borde förstå att nästa gång är det kanske deras tur att krypa in pga att deras alster inte behagat galenskapens lakejer?
Var är rösterna från kulturarbetare och journalister, vilka borde ha intresse i att inte fängslas därför att samhället övergått från att styras av lagar till att styras av maktens räddhågsna medlöpares känslor?

När "åsiktsbrott" blir ett vedertaget uttryck i media borde till och med den sömnigaste Svensson vakna upp ur sin dvala och faktiskt börja tänka på annat än ammorteringen på kåken och vilken husvagnsplats han helst skulle vilja ha på Böda.

Man har naturligtvis full rätt att tycka vad man vill om Dan Park och vad han gör (Och i det här sammanhanget utgör han enbart ett mycket bra exempel på ett fenomen som ligger långt ifrån den "yttrandefrihet" som dum-svensson tror att han åtnjuter) men han borde likafullt ha mandat att uttrycka sig inom ramen för sitt konstnärskap - särskilt om det sker inne på ett galleri.
Den som medverkar i sin samtid vet såklart att det finns fler uppmärksammade åtal enligt lagen om hets mot folkgrupp och det framgår med all önskvärd tydlighet att vi INTE är lika inför lagen.
En mycket bra debattartikel i ämnet finns att läsa här.

Personligen är jag inte en av dom som tillhör USA´s beundrarskara, trots det så finns det vissa ljusglimtar i de förenta staternas grundlagar - grundlagar som dom inte trixar med på samma sätt som man gör i det geografiska området Sverige...
I Rättighetsförklaringen i de förenta staternas konstitution är det det första tillägget som behandlar yttrandefriheten.

"Första författningstillägget (1791) behandlar religionsfrihet (förbjuder kongressen att etablera en viss religion framför en annan genom lag och skyddar rätten att fritt utöva religion), yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet och petitionsfrihet (rätten att påtala missförhållanden och föreslå lagändringar för kongressen utan risk för repressalier)."

I det här fallet är den stora skillnaden länderna emellan att i USA råder yttrandefrihet då dom inte instiftat någon lag som definierar vad som får yttras utan att falla utanför ramen för "frihet".
Självfallet är det inte tillåtet med uppvigling osv men dessa eventuella brott regleras enligt lag och inte i enlighet med känslomässig bedömning som i den svenska modellen.
En annan, icke önskvärd ingrediens i den svenska modellen är det överdådiga användandet av ordet "kränkning" som lett till att det numer är lika kraftfullt som ordet "rasist".

Den absurda lagen om hets mot folkgrupp borde inte bjudas utrymme i ett rättssamhälle.

Att kunna glädjas åt det lilla...

Aftonen spenderades med stor förtjusning i soffan och valet av underhållning föll, helt utan tvivel, på SVT-programmet Uppdrag Granskning.
I normala fall orkar jag inte bemöda mig med falskskyltade "journalisters" ständiga upprapningar gällande icke-frågor som "Afrofobi", "Islamofobi", "Antiziganism", "Strukturell rasism", "Rasifiering" eller "Homofobi" i TV-mediet. - Textvarianterna som de stora dagstidningarnas ledarsidor presenterar dag efter dag räcker gott och väl för att gång på gång få mig att förundras över den usla mänsklighetens avskyvärt dåliga förmåga att tillgodogöra sig den verklighet som ligger fullt exponerad bara ett stenkast från den aktuella ligamatchen.
I den verklighet jag påstår existerar finns det reella problem och ödesfrågor. - Som mediehora eller journalist skulle man ju kunna fokusera på saker som extrem bostadsbrist, arbetslöshet, lönedumpning, segregation, nedmonterad yttrandefrihet, positiv särbehandling, förnedringen av sveriges pensionärer osv, osv.

Att jag ovan redogör för vad som skulle kunna anses vara viktiga frågor kontra de nämnda icke-frågorna är enbart att se som ett hjälpinstrument för den eventuella läsare som inte uppnått den mognad som krävs för att kunna bedömma olika politiska ideologier eller förmågan att tillgodogöra sig en skriven text på ett korrekt vis, och därför utfärdar "nazist-kortet" så fort någon insinuerar att det skulle vara trams och slöseri på tid att diskutera huruvida t.ex  olika glassar eller bakverk är kränkande för människor från andra länder eller inte.
Med det sagt hoppas jag att jag slipper höra talas om fler nazispekulationer gällande mitt kabinett. - Att tycka att t.ex "Afrofobi" är trams är forfarande inte likställt med att vara antidemokrat!

Anledningen till att Janne och hans redaktion fick en chans är att ämnet som avhandlades var den autonoma vänsterns/extremvänsterns ohyggliga härjningar och dess direkta angrepp på den form av demokrati vi lever under. - Alltså något väldigt väldigt viktigt.
Utan att förta mig kan jag konstatera att det var på tiden att den sovande allmogen får kännedom om hur delar av det utomparlamentariska vänsternätverket "jobbar" innan dom pensioneras in i den mer stillasittande grenen som "skrivbordssoldater" med chans att få en guldspade.
Ett russin ur kakan var när herr Josefsson drog ner brallorna på såväl en Doktor från Södertörns (Folk)högskola som på en underklassartist med otroligt dåligt ordförråd och misstänkta narkotikaproblem. - Dessa två guldkorn kommer för alltid att skänka mig stor glädje och jag kommer alltid att hysa stor tacksamhet över att Janne begåvat mig med dom...

Iallafall!
Ikväll är Janne Josefsson kung i det Boréska palatset och jag gläds åt det lilla lilla steg framåt som SVT tagit gällande att presentera samhällsjournalistik värd namnet.
Janne Josefssons namn väger tungt i dessa sammanhang, trots det så misstänker jag att han kommer att få motta en hel del spott och spe efter att ha blottat det monster som en del av hans kollegor i mångt och mycket omhuldar och skönmålar in absurdum.

Gentilt.

Sannolikt en av få i sitt skrå som kan se sig själv i ögonen varje morgon.
-Självfallet jämför jag bara med de ur hans skrå som är psykisk tillräkneliga.

Arvsskuld? Endast döden kan göra dig fri.

Fröken Erik Ullenhag presenterar idag sin "vitbok" gällande zigenarnas tillvaro under nittonhundratalet. Detta är givetvis ytterligare en punkt på Ullenhags agenda att skuldbelägga samtliga etniska svenskar, samtliga svenska samhällsinstutioner och samtliga privata företag som varit verksamma i Sverige under de senaste hundra åren.

Att fröken Ullenhag överhuvudtaget har tid med alla dessa utredningar och rapporter är beundransvärt eftersom han, i sin strävan att utrota strukturell rasism och antiziganism, borde ha fullt upp med den stora "utmaning" det innebär att byta ut alla värdelösa svenska barbarer mot högkvalitativa välfärdsbyggare från bland annat Nordafrika och Mellanöstern. - Vilka borde kunna styra upp det medmänskliga förfallet innan det är försent.

Vad är nästa steg för Erik? När det inte räcker med att, med hjälp av ord och rapporter, förklara för den svenske arbetaren att han eller hon inte är något annat än en fullständigt omänsklig rasist?

Att slå ihjäl alla nyfödda barn som misstänks vara av etnisk svensk börd kanske skulle kunna passa i det nya Sverige?

Stereotypt? - Ja, det kan den eventuelle läsaren ge sig faan på!

Kvasipolitisk agitation.

Jo, jag är medveten om att mitt kabinett den senaste tiden har framstått som något av en klagomur.
Anledningen till det är att jag förfasas över att den Melodifestivalbejakande ickepolitiska allmogen fortfarande tycks vara tillfreds med att makthavare, och till viss del allmogen själv, titt som tätt rapar ur sig den numer bevingade frasen "Sverige är ett rikt land..."
Sverige är inte rikt!
Sverige lånar ofantliga summor varje dag för att karusellen ska snurra.
Om den eventuelle läsaren skulle intressera sig för exakt hur "rikt" det geografiska området Sverige är så finns det en mycket pedagogisk vy HÄR.

Sådär! Nu är det nog med tråkigheter och vi raskar vidare till något mycket mera glädjande, och kanske framförallt mer glättigt och lättsmält...

Jag har under mina resor i den rymd som internet erbjuder, tid efter annan stött ihop med en sjusärdeles trevlig motorcykel. En motorcykel som regisserats av Sunrise Cycles och enligt min egen uppfattning borde vara berättigad något slags regipris.
Som om inte motorcykelns servila framtoning vore nog så är det ett oomkullrunkeligt faktum att den baserats på ett så kallat komfortchassie.
Varsågoda.

Nåt för Fredrik att tänka på inför det nya året... Alt. En sjuk analys av en serie måttfullt logiska handlingar?

Under gårdagsnatten bjöds jag fortsatt tillverkning av bromsstag och dylikt till projekt Sinkadus. Eftersom mitt sinne för god kultur är av det lite mer traditionella slaget, passade jag på att lyssna igenom en ansenlig mängd Hootenanny singers album i samma veva.
När det gamla örhänget "Herrarna i hagen" spelades upp slogs jag av visans sensmoral, som är ytterst aktuell idag, dock i ett sammanhang som kanske inte är direkt kopplat till visans bokstavliga händelser.

För den eventuelle läsare, som av någon otrolig anledning inte känner till Herrarna i hagen, kommer här en enkel sammanfattning utan refräng:

 I fjol så gick jag med herrarna i hagen.
 I år har jag något som sparkar i magen.
 I fjol fick jag höra den spelande lärkan.
 I år fick jag veta vad kärlek har för verkan.
 I fjol fick jag gå med gossarna i gille.
 I år får jag sitta och vyssa den lille.
 I fjol fick jag gå med herrar och baroner.
 I år får jag vakta på höns och kalkoner.
 I fjol så gick jag i långskjörtad tröja.
 I år får jag ha den till linda och blöja.
 I fjol så gick jag med gossarna på ängen.
 I år får jag gå mellan vaggan och sängen.
 I fjol så gick jag med herrarna i hagen.
 I år har jag något som sparkar i magen.
 I fjol fick jag höra den spelande lärkan.
 I år fick jag veta vad kärlek har för verkan.

Med denna, ytterst konkreta, verklighetsskildring som grund blir det lätt att få även den mest imbecille att förstå basala saker som till exempel "Handling och konsekvens" och det klargör på ett mycket tydligt sätt, att ett ögonblick av tillfredsställelse mycket väl kan resultera i ett livslångt och mycket betungande ansvar. För att använda ett slitet uttryck så kan det bli som "att vända på en hand" vad det gäller aktuell livsstil. - Precis som kvinnan i visan får erfara.
Så.
-Vad kan då Fredrik lära av detta?
Förmodligen ingenting, eftersom intresset för annat än hans egen agenda är obefintligt, men...
OM han hade haft viljan att förstå, så hade även han kunnat dra paralleller mellan visans text och den apokalyptiska tragedi som spelas upp inför både hans egna och den autistiska allmogens ögon varje dag.

Att spänna de fiktiva solidaritetsmusklerna, enbart i syfte att visa sig på styva linan inför till exempel de internationalistiska och ultraliberala federalisterna i Bryssel, är ett tilltag som med största sannolikhet tilllåter Fredrik att uppleva den ytterst korta men ack så njutningsfulla storpolitiska ejakulering han efterlängtar. Det Fredrik däremot missar, eller kanske bara ignorerar, är att den förhållandevis korta njutningen det innebär att för ett ögonblick få framstå som "en av de goda" också innebär ett livslångt ansvar, livslånga utgifter och kanske livslånga uppfostringsproblem.
Med stor sannolikhet finns det dessutom en risk för ett livslångt förakt. - OM nu, Gud förbjude, undersåtarna nångång skulle väckas ur sin dvala...
- Men i och för sig... Fredrik har naturligtvis god hjälp av sina husjungfrur - fröken Billström och fröken Ullenhag, gällande försörjning och uppfostring. Dessa två täcker säkert upp när Fredrik brister i sin omsorg eller tvingas lämna det geografiska området Sverige till förmån för större och viktigare uppdrag i mänsklighetens namn.

Tanken på att bjuda ut sig själv, och naturligtvis det geografiska område man anses vara ansvarig för, till kättjefull nakendans med såväl federalisterna och deras vansinniga perversiteter som med boktrogna muselmän, må vara lockande för den som trånar efter att, om än bara för ett litet slag, få frottera sig med internationalismens och traditionsbespottarnas främsta företrädare. Men att inbilla sig att det skulle vara till gagn för någon annan än den som utgör adressat för tilltagen, är ingenting annat än folkförakt och utomordentligt dålig verklighetsuppfattning.
Arvet efter Fredrik (och naturligtvis Olof)  är betydligt mer komplicerat än visans oäkta barn. - Ett barn man som lyssnare åtminstone hoppas är älskat, även om dess mor får anamma en mer jordnära livsstil än tidigare...
Slutligen vill jag klargöra att jag självfallet hoppas att även Fredrik såsmåningom blir varse vad "kärlek" har för verkan

I övrigt borde hojen numer gå under namnet "Hootenanny swinger" eftersom den i princip har växt fram till tonerna av Björn Ulvaeus och Co.

En förhållandevis vanlig missuppfattning.

Häromdagen lyssnade jag som hastigast på P3´s Musikhjälpen då jag tycker att välgörenhet, i princip alltid, är behjärtansvärt.
I år är målet för insamlingen "Alla kvinnors rätt att överleva sin graviditet" vilket naturligtvis är en mycket god sak.
Så långt frid och fröjd.
En sak jag hörde under min lilla sticklyssning, och som naturligtvis retade mig i egenskap av den mest lättretade delen av befolkningen - dvs etnisk svensk man mitt i livet, var Sarah Dawn Finers uttalande om att vi i Sverige har en sån fantastisk tur eftersom nästan alla kvinnor övelever sin graviditet och den därtill hörande förlossningen.
Jag vill absolut inte låta någon skugga falla över den förtjusande Sarah men jag måste ändå tillstå följande:

Att kvinnor i Sverige i regel överlever sin graviditet och sin förlossning har absolut INGENTING med tur att göra!
Att vi kan åtnjuta en god vård i Sverige är ett resultat av bland annat ett sunt framtidstänkande, goda investeringar, ett tidigare intresse från staten gällande befolkningens väl och ve samt en massa andra saker. - Tur är naturligtvis inte en av dom sakerna.

Den som sitter med tid över kan såklart utforska den filosofiska aspekten gällande vad som bestämmer vilka själar som ska dyka upp i vilka kroppar, i vilka länder osv osv. I det sammanhanget kanske man skulle kunna lägga in parametrar som tur, men i den reella världen är tur ingenting som ska blandas in i övergripande uttalanden gällande hälsovård.

Min poäng är dock inte att Sara Dawn Finer säger ditten eller datten, även om det råkade vara så i exemplet, utan min poäng är att en hel del människor i det geografiska område vi kallar för Sverige tycks tro att vår tidigare välfärd och det en gång så välordnade samhälle vi åtnjutit beror på slumpen och att vi har haft tur. - Inget kan vara mer nonchalant eller enfaldigt än den uppfattningen!
Om den stinkande allmogen bara orkade slita blicken från Sportspegeln och istället bemödade sig att ta reda på vad svenska makthavare och det svenska folket sysslade med i början och mitten av 1900-talet, så kommer den normalbegåvade delen snart att förstå varför den tidigare nationen Sverige blomstrade fram till början på det andra årtusendet.
Visioner, ansvar, hårt arbete och förståelsen för att rättigheter och skyldigheter går hand i hand är några av de saker som gjorde att dåtidens hjältar slapp förlita sig på turen när det gällde ödesfrågor som landets framtid.

Den odisciplierade skulle naturligtvis finna anledning att brusa upp över denna samhälleliga flathet och den slumrande befolkningens oförmåga att förhålla sig till det ansvar som självklart ingår i avtalet om de medborgerliga rättigheterna.
Den disciplinerade vet att hans buller inte hjälper och han tvingas istället att sätta sin tro till turen...

Självbevarande fredagsreflektion.

I samma veva som Kung Bore tar sina första trevande steg in i det mellansvenska landskapet så kommer fredagen smygande. Att dessa två skulle ha någonting annat än just tidpunkten för sitt tillkännagivande gemensamt är naturligtvis fullständigt absurt.
Fredagen är ju som den normalbegåvade redan vet, den dykarklocka som bland annat tillåter den intellektuellt bakbundna allmogen att stanna ytterligare en liten stund under den rådande verklighetens yta.
I egenskap av både åsneburen frälsare och nemesis med gripspann, kommer fredagen för alltid att vara den allsidiga och komplexa dag massorna såväl behöver för att mäkta med den omänskliga pressen från kvartalskapitalismens och den vansinniga liberalismens företrädare.

Den konspiratoriske skulle utan att tveka påstå att fredagen instiftats av antingen det för eller efterkristliga nätverket i avsikt att betvinga de sunda och de broderliga strömmningarna i befolkningen genom att locka med glaspärlor och rusmedel iform av Doobidoo och lågprisstarköl. När apatin så småningom blivit kutym är det fritt fram att riva alla moraliska hinder för ett liberalt, federalt och rovgirigt samhälle utan risk för att den slumrande och hjärntvättade pöbeln kommer med några invändningar gällande den förestående utplåningen av deras tidigare blomstrande ekonomiska och sociala system. - Att de systemen fötts ur begrepp som ansvar, långsiktighet, förnuft och jämlikhet är en klen tröst när den socialliberala överhöghetens vämjeliga käftar slår igen över dess strupe...

Den som å andra sidan anser att konspiration är för flickor att hållas med och utan eftertanke firar fredagen fullt ut, det vill säga att man tar tillfället i akt att medelst socialt umgänge, brännvinsdrypande självömkan eller annan självvald aktivitet, undvika den skrattspegel som det moderna samhället utgör, garanteras därmed en given huvudroll i den konspiratoriskes hypotetiska skådespel...

Att vara vaken är en smärtsam och mycket viktig uppgift, särskillt efter att den stora mättnaden infunnit sig i alla samhällets skrymslen, men för den som under veckans övriga dagar uppfyllt sin vakna plikt och noterat de hot som tornar upp sig innanför Rosenbads väggar finns nåden att finna i fredagen.

Om den eventuelle läsaren haft äran att få bada i nådens ljus är min undran gällande detta i det närmaste glasklar.
-Vad inmundigades straxt innan eller under denna tid av fullkomlig upplysning?

Eftersom det är Fredag och med anledning av fredagens dubbelnatur, kommer jag att leverera ett citat från en av anarkismens fäder, nämligen Michail Bakunin.
Detta är ett försök att påvisa de båda sidor som alltid återfinns på ett mynt, sött och salt, eller om man så vill - svart och vitt...

"Lusten till förstörelse är också en skapande lust."

En MYCKET stereotyp reflektion!

Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) har idag publicerat en ledare gällande det osmakliga i att nynazister håller demonstration i Stockholm på 75års dagen av kristallnatten, och därtill en varning gällande det judehat som breder ut sig på vissa håll. (från nu kommer ordet nynazist att bytas ut mot nazist i texten då nynzist är en ologisk benämning. Jmfr nykommunist)
Att demonstrationen i sig, nazism och judehat är både osmakligt och ofruktbart håller jag naturligtvis med Aftonbladet om, men att nazister skulle vara den främsta källan till judehat förefaller osannolikt. - Att Aftonbladet dessutom tror att det är på det viset framstår än mer osannolikt.

Självklart gör ju nazisterna vad dom kan för att hålla den gammeltyska retoriken levande, i samma anda som stalinisterna försöker sprida sina galenskaper, det är inget konstigt med det. - Hur osmakligt det än förefaller.
Men om man nu promt måste uttala sig om judehat i ett så pass brett forum som den oberoende socialdemokratiska tidningen Aftonbladet trots allt utgör, så borde man som textförfattare eventuellt fundera över vad som är det egentliga hotet mot den judiska staten och dess folk...
Att det skulle vara etthundrafemtio desillusionerade nazister från Stockholm förefaller inte vara en korrekt bedömning.

Att Aftonbladet och moderpartiet gjort gemensam sak i att öka antalet judehatare i Sverige skrivs det konstigt nog inte ett enda ord om...


Detta snarstuckna utfall är till största delen ett resultat av mitt förakt gentemot det politiskt korrekta etablissemangets oförmåga till uppriktighet. Att det dessutom påvisar en bristande kompetens genom att "tala innan man tänker" gör inte saken bättre.

Aftonbladet.

Återigen och precis som vanligt hänger jag mig åt Aftonbladets virtuella ledarkrönikor, inte därför att jag älskar att utsätta mig för ett eventuellt tillfälligt högt blodtryck, utan därför att jag helt enkelt måste hålla mig ajour med vad denna, den svenska socialismens taltratt, basunerar ut till folket iform av "objektiva" betraktelser och självskrivna sanningar.

Den avskyvärde Fredrik Virtanen redogör den första november tjugohundratretton för sin åsikt gällande hur man på bästa sätt återställer ordningen och den ekonomiska jämställdheten i konungariket Sverige.
I vanlig ordning kåserar Virtanen mycket osmaklig om sitt eget och därför naturligtvis också andra människors förhållningssätt till tiggare och sämre bemedlade, dvs dom svaga i samhället. Virtanen menar att vi genom att skicka ett par spänn till en tiggare inbillar oss att vi "friköpt" oss från ansvaret att tillse att dessa människor får ett bättre liv - alltså ur ett ekonomiskt perspektiv men sannolikt också ur andra aspekter. Genom att göra detta kan vi följdakligen fortsätta att, som Virtanen uttrycker sig - "rösta på vår plånbok".
Efter detta konstaterande följer en harang om ett nedmonterat välfärdssamhälle där lärartiden inte räcker till att tillgodose alla elevers behov, åldringsvården som kollapsar och att socialen hänvisar fattiga till kyrkan.
Virtanen tycker att vi som ett nationellt kollektiv ska lösa detta genom att betala på skattsedeln istället för att tömma våra fickor på smågrus ned i tiggarens slitna mössa. - Problemet är bara det att dom som i praktiken skulle finansiera Virtanens galenskaper redan är tyngda av politikernas oförmåga att kunna skilja viktiga utgifter från oviktiga.

Fredrik Virtanen.
En man som delvis lever på att skriva sin dimmiga omvärldsanalyser i en tidning som gör sitt yttersta för att driva den svenska staten bankrutt genom att ständigt propagerande för vad som i den politiskt korrekta världen kallas "öppenhet", har alltså mage att gnälla på den begränsning av medel till "det allmänna" som Sverige tyvärr har fått uppleva det senaste decenniet.
Uppenbarligen förstår inte Fredrik Virtanen att social trygghet kostar pengar, väldigt mycket pengar, och om man nu lovsjunger den politik som Aftonbladet tillsammans med moderpartiet och en hel del andra förespråkar så kommer kontentan av detta bli att högen pengar som förut fanns att underhålla välfärden med, samt att utjämna dom ekonomiska skillnaderna i samhället med, blir mindre och mindre. - Dom rika har aldrig varit beroende av dessa pengar och därför kommer deras ekonomiska ställning inte att förändras av att A-kassan sänks eller att sjukpensionen blir lägre.
En skattehöjning kan säkert uppfattas som en fantastisk idé, förutsatt att man är helt jävla verklighetsfrånvänd!
Det faktiska problemet, som för övrigt tycks ha gått Fredrik Virtanen helt förbi, är att dom skattekronor som faktiskt kommer in från alla arbetande medborgare INTE används i enlighet med vare sig folkets eller nationens intresse. Att leva i tron om att dom problem som finns i sveriges offentliga sektor beror på att det kommer in för lite skattepengar är att leva i en villfarelse så grov att det förr eller senare måste till medicinering.
Fredrik Virtanen. - Det är inte intäkterna som är för små. Det är utgifterna som är fel.
Fel i den bemärkelsen att den arbetande befolkningens skattepengar ska tillgodose ett behov som uppenbarligen är alldeles för stort.

Jag väljer att uttrycka mig enligt följande för att exemplifiera vad jag menar: (Passa på nu för detta är ett frislag för alla jävla VPK-kärringar som inte har fått skrika populist, rasist, nazist, fascist eller liknande på länge.)

I den politik som bl a. Fredrik Virtanen tycker verka juste så är en av grenarna att visa upp Sverige som ett land där det inte finns någon orättvisa, ingen ojämlikhet och heller ingen främlingfientlighet, detta praktiserar man genom att aktivt ökar den del av befolkningen som inte genererar några egentliga skatteinkomster utan istället är en belastning för den redan nedtyngda nationella ekonomin. Samtidigt ojar man sig lite lamt över att det t ex inte finns några jobb åt medborgarna och istället för att konstatera fakta, dvs att se världen som den är och handla därefter så fortsätter man att se världen som den borde vara och agerar genom att trampa vidare i ullstrumporna medan man bekymmerslöst visslar lite uppsluppet på Internationalen.

Detta resulterar i att dom som redan har det knapert och är beroende av bidrag eller liknande för att kunna leva ett drägligt liv drabbas ännu hårdare och får det ännu sämre eftersom staten naturligtvis tvingas kapa även dessa utgifter när det de facto inte finns några pengar kvar att spendera. - Dom rika kommer inte att drabbas av detta då deras liv inte förändras nämnvärt av sänkta bidrag.
Så...
Dom rika bli rikare, inte reellt såklart utan endast i förhållande till dom fattiga eftersom dom fattiga blir fattigare.
Lösningen blir sannolikt att återigen höja skatten för den procentuellt krympande skaran arbetande, för att sen fortsätta använda skattepengarna till missriktade satsningar som inte genererar något som har med välfärd att göra, med samma resultat som exemplifierats ovan. - Skulle man vilja dra det till sin spets, eller åtminstone halvvägs, så skulle man kunna tänka sig att det till slut inte finns några kvar att beskatta eftersom även "dom rika" skulle bli fattiga och skyhöga bolagsskatter skulle göra att alla arbetstillfällen försvann. - Som den vakne säkert förstår så kan inte ett land överleva på "inkomster" från t ex den offentliga sektorn eller från delåterbetalningar av bidrag iform av "skatt".
Om man på riktigt önskar att den privatekonomiska balansen återigen börjar närma sig jämnvikt så är det dags att inse det lilla landet sveriges begränsningar.
Man kan inte, som Fredrik Virtanen alltid gör, samtidigt beklaga sig över att Svenssons och naturligtvis borgarnas girighet och brist på medmänsklighet gör att orättvisorna breder ut sig, när man samtidigt, så fort man får chansen och i alla lägen skriker att "Sverige är ett rikt land, vi har råd att göra ditten eller datten".
Förstår du inte att det är dina idéer och prioriteringar som monterar ned välfärden?
När välfärden byggdes hade vi ett skattetryck på ca 30%, nu har vi ett skattetryck på ca 45% och ändå räcker inte pengarna ens till att bibehålla den välfärd som redan finns...

Man skulle kunna dra paralleller mellan ett land och ett hushåll...
Om person A åtnjöt ekonomiskt oberoende, var ensamstående och bodde i ett palats så skulle man kunna kalla honom ogin om han inte hjälpte en granne i nöd efter att denne blivit arbetslös och förlorat sitt hus i en brand.
Om person A istället var ensam familjeförsörjare och bodde med sin fru och sina fem barn i en trerumslägenhet skulle uttalandet om att vara ogin inte vara lika självklart längre. Skulle person A till det, som tack för hjälpen, dessutom bli försörjningsskyldig till grannens släktingar skulle alltsammans bli fullständigt absurt.

Fredrik Virtanen.
Det handlar inte om medmänsklighet, det handlar inte om att svensken köper sig fri från skuld genom att ge smågrus till rumänska tiggare, det handlar inte om en utbredd främlingfientlighet, det handlar inte om att svenskens misstro mot islam har ökat, det handlar inte om att gemene man med ett arbete bespottar den sjuke eller den svage, det handlar inte om egoism eller att vara sig själv närmast, det handlar inte om att människor som har ett arbete är snåla, det handlar inte om borgarnas hetsjakt på samhällets svaga eller det tragiska i att allvarligt sjuka faller mellan stolarna, det handlar heller inte om dumhet eller feghet.
Det handlar om pengar.
Det handlar om plus och minus och förmågan att kunna få dessa två i balans. - Både privat och offentligt.
Det handlar om att prioritera utgifter på ett sätt som den genomsnittlige medborgaren, oftast en etnisk svensk mitt i livet, kan försvara för sig själv, för sina barn som behöver skolan och för sina föräldrar som kanske behöver vården.
Det handlar om att rätta munnen efter matsäcken.
Det handlar om precis allt annat än det du gör gällande i din dumma, oförskämda, folkföraktande och stereotypa krönika.

Fredrik Virtanen.
Du kommer alltid att vara en välbetald kvasijournalist som inte har någon som helst kontakt med den verklighet du så gärna beskriver för alla som sannolikt är mindre begåvade än du själv, men bespara allmogen från dina lama och förmätna försök att få dem att känna skuld inför ett samhälleligt problem dom inte har någon annan del i än att dom, i många år och med goda intentioner, röstat på människor dom sannolikt har trott haft sveriges bästa för sina ögon. - Så var inte fallet och medborgarna får nu stå sitt kast enligt lagen om handling och konsekvens.

Aftonbladet är, som den upplyste redan vet, "oberoende socialdemokratisk".
Krönikan finns här.

Magnifik stimuli.

För en gångs skull fick den sedvanliga kyrkonärvaron idag stryka på foten. Anledningen till detta var att jag och mina närmaste hölls med att tillvarata den björk som fälldes på fastigheten för ett tag sen. - Detta har jag naturligtvis redogjort för i ett tidigare inlägg.
Som vanligt när det gäller spörsmål gällande praktiskt skogsbruk så kontaktade jag min vän Greve von Kvek för hjälp med såväl inspiration som erfordelig utrustning.
Att såga upp en fullvuxen björk i bitar, så att bitarna efter klyvning behagar passa i den av C.M. Hess tillverkade kaminen, innebär en hel del kapande eftersom kaminen sannolikt är tänkt att elda koks i. - Inga halvmetersbitar här inte... Tur att jag hinner vila upp mig ordentligt innan det är dags att klyva hela konkarongen.

Efter fullgjort värv njöt jag, i sällskap med Ljuset i mitt liv och våra barn, en ypperlig aftonvard bestående av swin som grillats på en bädd av kolat lövträ, fransk potatis och en sagolik svartpepparsås. Under trakteringen slogs jag av tanken på hur rart det skulle vara att efter middagen lägga sig raklång i fållbänken och låta ett stycke god litteratur balsamera det sargade psyket... Som tur var stålsatte jag mig och jag lät mig icke inledas i frestelse!
Istället gick jag raka spåret ut i garaget och unnade mig tre timmars slipning och med facit i hand så kan jag bara konstatera att det var ett mycket klokt val.
180-papper, vatten, oljetank, Anna-Lisa Öst och Hans Martin - sveriges svar på Willie Nelson, gjorde kvällen till något sagolikt. Som lök på laxen rundade jag av med lite TRBNGR vilket gjorde att jag blev så pass uppe i varv att jag nödgades ta en kopp kaffe och lite matsnus för att dämpa min yster när jag väl kom in i salongen igen.
Att slipa mjukmetall till tonerna av Guldgrävarsången, Noaks ark eller annan "läsarsång" måste vara det närmaste man kommer himmelriket utan att man de facto har kallnat.
En tråkig detalj är att jag inte kan svetsa längre. Eftersom jag var osäker på fogens hållfasthet valde jag att kompa med lite volfram här och där. Slipjobbet blev något mer än en aning större på grund av denna sagolika oduglighet.

OBS!
Om du som eventuell läsare lätt visar tecken på missriktad aggression vid kontakt med sanningen ombeds du sluta läsa omedelbart!



Som en helt ovidkommande passus kan jag tillägga att Svt24, i skrivande stund, sänder Uppdrag granskning om den numer stängda Rosengårdsskolan. Tyvärr valde jag att titta vidare efter att jag insett vad det handlade om...
Med risk att som vanligt framstå en smula stereotyp levererar jag följande uttalande:
-Resultatet av att implementera ultraliberala hypoteser i ett väl fungerande och välmående samhälle ligger uppenbart inte i linje med det drömscenario som den Socialdemokratiska eliten en gång målade upp och som nuförtiden delas av i princip samtliga partier. Det hade naturligtvis ett normalbegåvat barn kunnat räkna ut redan från början...
Den store folkhemsbyggaren Per Albin Hansson gråter med all säkerhet i sin himmel. - För egen del nöjer jag mig med att modfällt konstatera det fruktansvärt tragiska i att tvingas uppleva ett lands fullständiga förfall.



Vad säger du nu då!? - Björkdjävul.

Dags för en paragraf sju...?

Högmod går före fall.

OM ni som eventuell läsare är främmande för, alternativt att ni tycker att det är olustigt med, kritiskt tänkande, sunt förnuft eller en kritisk människas hypotetiska uppfattning om frågor som åsidosätter den egna nationens väl och ve, ombeds ni sluta läsa nu.
OM ni som eventuell läsare har för vana att välsigna andra människor med epitet dom inte lever upp till, enbart för att ni tvångsmässigt förkastar allt som inte ingår i den politiskt korrekta handboken, obeds ni sluta läsa nu.

Läser ni dessa rader så förutsätts att ni är tillräckligt begåvade för att läsa vad som faktiskt står, utan att blanda in streotypa antaganden eller önsketänkande. Det nedanståede är en text och inte en målning öppen för tolkning.

Cecilia Wikström.
Den kritiske skulle nog utbrista: Vilket jävla spån!!!
I morse lyssnade jag som vanligt på P1 Morgon där man intervjuade den folkpartistiska och naturligtvis liberala EU parlamentarikern Cecilia Wikström.
Överlag skulle hennes resonemang kunna få den kritiske att på allvar ifrågasätta hur man kan skicka iväg människor att representera Sverige i den europeiska centraladministrationen, när dom uppenbarligen inte ens förstår enkla ting som att man behöver pengar för att kunna betala för saker?

Frågan i detta fall gällde greklands och spaniens framtida mottagande av flyktingar från Syrien, och Wikström tillfrågades varför dessa länder som har grova ekonomiska problem redan nu, ska ta emot fler "kvotflyktingar"?
Wikströms svar på detta är "att det är en stor humanitär katastrof" i till exempel Syrien.
Den kritiske skulle sannolikt säga "Goddag yxskaft!" eftersom frågan handlade om den uppenbara bristen på medel att finansiera det önskade mottagandet med.

Att det är en stor humanitär katastrof med ett rasande inbördeskrig är naturligtvis tivelsutan, åtminstone i det land där kriget rasar...
Men att sveriges representant i den europeiska administrationen vill utöka katastrofen ännu mer, genom att flytta folk till en ekonomisk/social katastrof där dom sannolikt kommer att behandlas som paria, skulle nog den kritiske ha svårt att förstå.

Den kritiske skulle sannolikt hävda att den "folkvalda" svenska makteliten besitter ett rågat mått fräckhet i och med att den alltid, till varje pris och med en dåres envishet ska tillrättavisa allt och alla i migrationspolitiska frågor.
Den kritiske skulle nog fråga sig hur i helvete man kan ha mage att begära att länder som i princip är konkursmässiga, ska spä på det underskott man redan har i kassan genom att bedriva verksamhet som definitivt inte ligger i nationens intresse?
Den kritiske skulle nog vilja förklara för Wikström att en fungerande migrationspolitik enbart kommer att kunna existera i en ekonomiskt välmående nation, att hantera så kallad "kvotinvandring" kommer aldrig att bli, och har aldrig varit, en god affär - vare sig ekonomiskt eller socialt.(Vilket i princip är samma sak i det här fallet.)
Sannolikt hade den kritiske informerat Wikström om att högerpopulism är ett direkt svar på politikers vansinniga ideer om hur man sköter om ett samhälle - det har ingenting med utlandsfödda att göra utan är enbart ett tecken på att politiken måste förändras radikalt.

Den kritiske hade slutligen ställt sig frågan varför inte vårt lands "folkvalda" bryr sig om vårt lands bästa, utan istället tycks ha fullt upp med att uppfattas som bäst i klassen på solidaritet? Hur kan man som svensk "folkvald" tycka att det är viktigare att reda ut hur många "Kvotflyktingar" Grekland bör ta emot, än hur det egna landet och dess befolkning mår?
Varför finns det ens en utgift kopplad till den funderingen? Vad har Sverige överhuvudtaget med det att göra?
Tanken på att grekerna skulle berätta för oss hur man bedriver en sund pensionspolitik förefaller fullständigt barock och om dom "folkvalda" svenskar som är ute i världen och excellerar hade haft lite självinsikt skulle dom säkert inse att det dom håller på med är minst lika uppåt väggarna.
Den kritiske skulle slutligen och till sist hävda att liberalism är att se världen och dess basala sociala system genom ett par irrglasögon.

Menmen, vad vet väl jag om internationalismens omhuldade paradis? - Jag borde nog tala med en kritiker om detta.

OM den intresserade kabinettbesökaren skulle vilja lyssna på Wikströms mycket konkreta lösningar på den humanitära katastrofen så finns det HÄR. - Circa en timme och tjugotre minuter in i sändningen.

Den nyfikne tarvar sannolikt mer efter att ha hört Wikströms intervju. - Vad kan då passa bättre än att jag bjuder den eventuelle läsaren en present iform av Wikströms egen blog. Där bjuds den hugade massor av inspirerande läsning om både Syrien och Romer. Läs noga då det är ni som skattebetalare som indirekt har betalat för varenda bokstav som står där...

Den bortglömda historien om en mänsklig spillra.

Bror Leo Ambrosius Larson, eller helt enkelt bara Leon Larson, föddes i norduppländska Älvkarleby (Där för övrigt även den syndikalistiske Stig Dagerman växte upp) den 3:e Augusti 1883 och avled i Spånga den 21 Mars 1922.

Leon anses vara en av de första svenska proletärförfattaren, han var dessutom anarkist, poet, uppviglare, våldsverkare, bombman och fängelsekund.
Hans far var järnverksarbetare och familjen lämnade Uppland till förmån för Malmö och Leon, då femton år, sattes i arbete som smedlärling.
Yrket som smed, eller kanske att behöva ha ett yrke överhuvudtaget, var ingenting för den spenslige ynglingen som slutade i smedjan efter en tid. För att dölja saknaden av inkomst kom den unge Leon på den pigga idén att sätta eld på vinden i huset som familjen bodde i, detta uppdagades naturligtvis och den gode Leon dömdes femton år gammal till sex månaders fängelse/straffarbete.

Notering 1899.

"Den 24 juni – midsommardagen –inträffar [kl. 03.45] ett eldsvådetillbud i ett vindsutrymme i huset Brunnsgatan 3, beläget i Malmö stad.

Branden blidkas inom kort och vållar inte någon större skada. Dock tycks branden vara anlagd.

Misstankarna om mordbrand riktas inom kort mot den i vindsutrymmet boende – en yngling född år 1883 och vid tillfället ännu inte sexton år fyllda. Pojken hade larmat polis och brandkår och därefter deltagit nitiskt i släckningsarbetet. Enligt förhöret [daterat den 28.6 1899] hade den unge mannen efter <ihärdigt nekande och flera olika uppgifter> slutligen erkänt att han hade anlagt branden, detta för att undanröja bevis för det faktum att han [utan sin moders vetskap] hade sagt upp sig från sitt arbete som smideslärling och därmed inte kunde lämna något bidrag till hemmets anspända ekonomi.

Bror Leo Ambrosius Larsson, som den unge mannen uppgav sig heta, döms till sex månaders straffarbete. Brottet betecknades såsom <försök till mordbrand>.

 

Efter att sonen avtjänat sitt straff flyttade familjen till Stockholm och där kom han i kontakt med Ungsocialisterna från Norra klubben.
Leon tillhörde den våldsamma del av Norra klubben som kallades "Juntan", Ett klassiskt utomparlamentariskt vänstergäng som bl a. ägnade sig åt vapenövningar i Solnaskogen. Leon gjorde vad han kunde för att framstå som något annat än det mänskliga avskräde han var och gick oftast beväpnad med en revolver som han mer än gärna avlossade i väggar och tak...
Eftersom den arbetsskygge Leon hade skrivarambitioner, och dessutom talang, skrev han en hel del och 1904 debuterade han då hans alster publicerades i Hinke Bergegrens anarkistiska tidning Brand.
Diktsamlingarna Hatets sånger och Ur djupet utkom 1906

I samband med det finska revolutionsförsöket 1905 kom juntan i kontakt med revolutionära finnar som finansierade sin verksanhet genom bankrån, och det var just efter ett bankrån i Helsingfors som finnarna kom till Sverige. Leon och hans bror Emerik tog naturligtvis emot dom med öppna armar och lät dom bo tillsammans med bröderna i deras lägenhet på Västmannagatan 24 i Stockholm.
Tillsammans förberedde dom ett bankrån i Stockholm, en del av utrustningen som skulle användas vid rånet var bl a. 35 dynamitpatroner som Leon varit med och smugglat från Tyskland.
Mycket talar för att anledningen till att rånet aldrig kom till stånd var att Leon fått kalla fötter och anförtrott sina planer åt salongsanarkisten Hinke Berggren som i sin tur delat hemligheten med sin dryckesbroder Landsfiskal Lars Stendahl.
Kontentan blev att polisen stormade brödernas lägenhet och grep alla inblandade, dom finska anarkosocialisterna landsförvisades medan Leon och hans bror slapp undan straff.

Notering 1906.

"En våning belägen på Västmannagatan 24 i Stockholm forceras av ett okänt antal poliser. Räden resulterar i en diger kollektion dynamitpatroner, stubintrådar, dynamittändhattar och dylikt eruptivt material. I lägenheten hade Emmerik och Leon Larsson sitt hem. Brödraparet anhålls tillsammans med ett sällskap finländska politiska flyktingar vilka tillfälligt residerar i lägenheten. I förhör uppges att bomberna in spe är avsedda för bankrån.

Desertörerna förvisas medan Emmerik och Leon undslipper straff.

I den uppbragta debatt som följer, antyds att den prominente poeten Leon Larsson varit högeligen engagerad i de brottsliga avsikterna. Han hade dock i rättan tid förstått att vända sin kappa och därigenom undkomma vite – genom att ange sina vapenbröder."

 

Vissa källor gör gällande att även Leons bror Emerik fängslades efter "Bombfabrikstillslaget" och avled i fängelse 1909. - Även brodern var tuberkulös.

 

Under 1900 talets början var Leon Larsons Ungsocialistiska kamrater inblandade i en hel del spektakulära övningar som var och en är ytterst intressanta...

1907 - Det skånska postrånet.

1908 - Amaltheadådet i Malmö hamn.

1909 - Det Wånska attentatet på Tsar Nicolaj II i Kungstrådgården.

 

Efter Amaltheadådet började rykten göra gällande att Leon Larson, som minsann gick straffri när förberedelserna till bankrånet uppdagades, vände kappan efter vinden när det passade honom och att han sannolikt varit angivare i flera fall av oegentligheter som Ungsocialisterna hängett sig åt i sin revolutionära strävan. Detta tacklade Larson med att hämnas på sin gamla mecenat Bergegren genom att 1909 ge ut romanen Samhällets fiende där han gör upp med anarkosocialismen, Ungsocialisterna och dess ledare Hinke Bergegren.

Boken gjorde honom populär i borgliga kretsar - Om än bara för ett litet slag...

Samhällets fiende tillsåg naturligtvis att Larson var ute i kylan, av sina tidigare kamrater bland ungsocialisterna sågs han nu enbart som en förrädare och hatet mot honom sträkte sig ända bort till socialdemokratins vänsterflank.

 

När boken utkom bodde Larson med sin hustru i Halland där dom båda vårdades för tuberkulos under överinseende av Victor Berglund på Sundsholms sanatorium. Larson hade för övrigt fått rådet att uppsöka Berglund, som var känd för sin fackkunskaper, av självaste Zeth "Zäta" Höglund. - Per Albin Hansson rivalen, Leninkramaren och grundaren av sveriges första kommunistiska parti, som dessutom senare dömdes till anstalt i samband med den så kallade "Förräderiprocessen". 

1909 säger Larson i en intervju med Hallandsposten att han mottagit hotbrev från ungsocialisterna där han bl a. varnats för att komma till Stockholm på grund av romanen Samhällets fiende, en bok han själv menar var tänkt att hjälpa den ungsocialistiska rörelsen att komma in på en mer reformatorisk väg.

 

I början på Mars 1910 sprids nyheten om att Larson själv utsatts för ett bombattentat. Återigen berättar han sin fabel för Hallandsposten.

Larsson berättade att han vid hemkomsten en dag funnit ett paket, adresserat till honom men inte postbehandlat. Han blev misstänksam och tog paketet för att gå till sanatoriet och undersöka det. På vägen drog han i paketsnöret. Han hörde ett fräsande ljud, kastade ifrån sig paketet och sprang undan, varefter han hörde en knall. Vid undersökning av resterna befanns de innehålla en primitiv bomb gjord av en krutladdad plåtburk med spik och skrot.

Larson anmäler saken till polisen och menar att attentasmannen bör finnas bland någon av de människor som känt sig förådda av Samhällets fiende. Varken polisen eller Hallandspostens reporter är dock helt övertygad om sanningen i Larsons historia och det visar sig snart att han själv konstruerat bomben av material han köpt i en handelsbod i närheten.

När reportern ställer Larson mot väggen och frågar om det inte var han själv som riktat bomben mot sig erkänner han att så var fallet.

 

Hallandsposten publicerar den 15 Mars 1910 en text av samme reporter:

"Då jag efter noggrannt övervägande kommit till den åsikten, att jag genom förtigande av vad jag vet i denna sak endast skulle bidraga till en därav oförtjänt människas förhärligande och attentatet möjligen kunde ge upphov till nya klasslagar (vilkas nödvändighet med anledning av denna historia redan proklamerats!), får jag härmed upplysa att hr Larsson själv tillverkat den bomb, som sedermera påståtts vara riktad mot honom. Detta mitt påstående grundar sig dels på av mig innehavda ovedersägliga bevis, dels på hr Larssons till mig avgivna bekännelse. Jag skulle icke ha rört vid denna tragikomiska historia, om icke absolut oskyldiga människor blivit misstänkta för det förmenta attentatet."

Efter att Hallandsposten publicerat Larsons erkännande dementerade han alltsammans i ett telegram till tidningen men han tog samtidigt tillbaka sin tidigare polisamälan.
Kort därefter reste Larson till USA, möjligen för att försöka få sin karriär tillbaks, men 10 månader senare var han tillbaka i Sverige igen.
Larson gav visserligen ut ett par böcker till under 1910-talet men då genom den antisocialistiska och fosterländska propagandaorganisationen Svenska Folkförbundets Publikationer.
När Döden väl red i fatt den tuberkulöse Leon Larson hade han fallit, från att sälja i nästan samma volymer som Strindberg, till att vara i princip helt bortglömd av den stora massan.

Så!
Den uppmärksamme kan efter fullgjord läsning konstatera att den redikala vänstern har en historia full av motsvarigheter till 2001 års kravaller i Göteborg.
Är den uppmärksamme dessutom en smula paranoid kan den också fundera på om rörelsen, likt alla andra rörelser, kommer att närma sig sina rötter? Med dagens våldsinflation blir det sannolikt inga trevliga torgmöten framöver i så fall...
Ehuru Leon Larson var en rådvill själ som inte riktigt visste vad han trodde på, eller om han "vaknade upp" på äldre dar förtäljer inte historien, vad den däremot förtäljer är att en människa som brinner för sin sak kan vara till stort gagn för en nation, på samma sätt som den kan vara till stort besvär.

Naturligtvis är jag väl medveten om att många av de tidiga proletärdiktarna/författarna, med ledord som fosterlandkärlek, plikttrogenhet, arbetsamhet osv. satte folket och nationen i första rummet. - Det finns en uppsjö med bra exempel på detta.(Dvs folk som, till skillnad från Leon Larson och hans kamrater, inte var våldsverkare.)
Att den svenska arbetarrörelsen har tappat fotfästet totalt är uppenbart och påvisas med tydlighet om man läser vissa alster av te.x Fabian Månsson eller KG Ossiannilsson.
Jag undrar stilla hur många av anhängarna till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti som överhuvudtaget har funderat på vad ett arbetareparti borde hålla på med?

Ett exempel på god proletärdiktning som skulle få dagens övergödda sossar att sätta löjromstoasten i vrångstrupen och omedelbart tillkalla kammartjänaren i syfte att badda det, av svettpärlor prydda, fetlagda ansiktet.


En intressant detalj rörande Leon Larson är att han är morfar till den briljante historikern Herman Lindqvist.

Internationalisternas strävan att förinta det nationella välmåendet.

Jag har den äran att för tillfället vara på plats i den kungliga huvudstaden om dagarna, naturligtvis i avsikt att bidra till försörjning åt 1) mig och min familj och 2) dom människor som inte försörjer sig och sin familj.
Under de dagliga resorna till min arbetsplats i Hornsberg passerar jag ett brobygge bakom Karolinska Institutet mot Essingeleden.
Det intressanta med detta brobygge är att jag aldrig sett några svenska betongare, inga svenskregistrerade lastbilar som kommer med material och heller inga materialpallar med svenska företagsnamn på. - Jag vet tyvärr inte vilken nationalitet arbetarna har och det gör sannolikt inte Trafikverket heller...
Den ointresserade gemene mannen gör kanske inte någon notis av detta scenario eftersom han förmodligen skiter i vem som gör vad längs Essingeleden, huvudsaken är att dom blir färdiga med vad dom nu gör å det snaraste.

En fundering kring detta skulle kunna låta enligt följande:

En så pass stor infrastruktursatsning är garanterat skattefinansierad, så hur i helvete kan det vara tillåtet att låta ett sånt projekt "konkurrensutsättas" med följden att allsköns jävla skojare och fifflande storfräsare kan vara med och tävla om våra skattepengar? I förlängningen lämnar pengarna sverige och sedan delas dom ut till de allra äckligaste företrädarna för det globala näringslivet. Till det finns det ett antal polska, estniska, rumänska eller irländska grovisar som får en slant som dom kan beskatta i sina respektive hemländer. - Det innebär att samtliga skattepengar som investerats i projektet försvinner, utan att ge vare sig nya skattepengar eller arbetstillfällen åt svenska grovisar.
Och ja! - Jag vet att det finns svenska företag som trollar bort beskattningsbart kapital utanför sveriges gränser men då handlar det om skatteplanering från företagets sida, vilket man naturligtvis kan ha åsikter om, och inte ren och skär statsstödd galenskap.
Hur faan skulle det kunna bli en god affär att låta alla pengar lämna landet istället för att dom användes till löner, materialinköp osv i Sverige?! - Nationella arbetstillfällen och skatteintäkter måste väl smälla högre än att förse baltikum med externt guld från Sverige?
 Hur man som politiskt vanföreställd kan låta "principideologi", och förmodligen EU direktiv, gå före det sunda förnuftet och folkets bästa är helt obegripligt.
Att folkets bästa numer är ett brokigt och vitt begrepp som inkluderar allt ifrån renbetesmark till heltäckande klädsel för kvinnor vet jag såklart, men jag tycker inte ens att man försöker värna folkets bästa.

Trafikverkets Jan Schönbeck, som aktivt försöker få in fler utländska företag i Sverige, säger:
"Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen." - Man ska i det här sammanhanget ha klart för sig att "utländska leverantörer" egentligen betyder "ett företag med huvudkontor och vinstbeskattning i ett bestämt land men som plockar in den billigaste arbetskraften från diverse obestämda länder"
Jag hoppas att Jan förstår att dom faktiska leverantörerna han pratar om är människan/människorna som är utförare av det praktiska arbetet och inte en företagsledare i Frankfurt.

Den kritiske skulle kanske replikera mitt resonemang med att "svenska företag minsann är ute i andra länder och jobbar och då drar ju dom in skattepengar hit" och det må vara sanning, men svenska företag är inte dummare än att dom lejer in den billagaste arbetskraften om dom kan -ute i världen är inte den svenske arbetaren den billigaste- således genererar dessa "svenska" utlandsprojekt inte mer svenska jobb än möjligtvis projektledning/projektering vilket inte är nån större folkvandring att tala om. Och för övrigt så skiter jag i om andra länder ger bort sina arbetstillfällen till oss, det är ju deras val, men det smärtar mig att vi har fallit i fällan att tro att en nation ens kan "konkurrensutsättas"!
Det säger sig ju själv att länder sinsemmellan i praktiken inte kan konkurrera prismässigt med annat än produkter. Att konkurrera med priset gällande människor är naturligtvis lockande men vad händer när Jan Schönbeck börjar jobba vid skolverket? - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."
Eller när han blir Landshövding och ansvarig för bl a sjukvården? - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."
Vem vet, Jan Schönbeck kanske blir Överbefälhavare... - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."

Anledningen till intresset för "ökad konkurrens" skulle ju kunna vara att Internationalisterna vill att alla ska ha samma levnadsstandard. Vilket i sin tur skulle resultera i att hela jordens befolkning lever i en privatekonomisk situation som är jämförbar med den i Armenien.

Som tur är är jag alldeles för dum i huvudet för att förstå mig på sånt här. I annat fall hade jag sannolikt haft grava problem med att folk som har betalt för att låta nationen stå i centrum inte ens låter henne få en statistroll i föreställningen om den gränslösa girigheten och de kortsiktiga aktieägarnas krav på snabb profit, utan nationen får istället spendera föreställningen i källaren där vem som helst, helt utan motprestation, får utnyttja henne enligt sin egna smutsiga agenda. Allt medan vi hjälpsamt torkar förövarens svettiga panna...