En helt insnöad och outbildad torpares tankar om feminism.

Eftersom det inte råder konsesus gällande vad feminism egentligen innebär så bör väl inledningen till ett stycke som detta, åtminstone i grova drag, redogöra för vad den sansade anser om ordet och dess användning?

Feminism handlar inte om jämställdhet.
Hade det haft med jämställdhet att göra hade man såklart valt att använda sig av ord som redan har en allmänt vedertagen betydelse för att poängtera just detta. - Till exempel ordet "jämställdhet".
De som trots detta hävdar att feminism är kampen för jämställdhet mellan könen, har naturligtvis full frihet att inom ramen för god ton och konsekvent logik, förklara orden rasism, nazism, kommunism, sionism och globalism för kabinettets besökare.

Feminism är inte en inkluderande ideologi.
Hade feminismen eller kanske snarare dess företrädare varit inkluderande, så hade sannolikt de allra flesta som av någon outgrundlig anledning befunnit sig i den feministiska sfären sagt ifrån när man började tala om SCUM-manifestet och dess upphovskvinna Valerie Solanas, med samma geist som när man talade om Mary Wollstonecraft eller Fredrika Bremer.

Om man ponerar att definitionen av feminism är en strävan efter att människor inte skall begränsas eller ha ett sämre utgångsläge i sina liv på grund av att man fötts som kvinna, så är det min fasta övertygelse att nästintill samtliga människor i den sekulariserade västvärlden håller med om detta och att dom gör vad dom kan för att eventuella hot eller hinder ska undanröjas. - Naturligtvis förutsatt att man räknar sig som en del av den sekulära västvärlden eller åtminstone skriver under på att män och kvinnor har exakt samma mänskliga rättigheter, saker som tyvärr inte är helt självklara nuförtiden.
Om man däremot ponerar att definitionen av feminism är en strävan efter varje människas rättighet att få bli brandman, tror jag i min enfald att det är lättare att vara feminist om man bor på markplan och väger som en storväxt huskatt än om man väger hundrafem pannor och sover på manskapsbarackens loft.
Den fysiska kravbilden är ju heller inte fullt ut anpassad efter att samtliga kvinnor eller män ska kunna bli brandmän utan istället syftar den till att få den mest lämpade personen till yrket och detta är naturligtvis mycket bra.
Detta tankeexempel må vara banalt men illustrerar med önskvärd tydlighet att det inte alltid är relevant vad den enskilde vill, sålänge fysiken finns med i leken. Att det är skillnad på kvinnors och mäns fysik kanske kom som en överraskning, ett påstående ur luften, för vissa av er som smugit sig in i mitt kabinett, men det är faktiskt sant.
De fysiska skillnaderna går, hör och häpna, igen även inom det egna könet och även om vi gemensamt ansåg det vara alla människors rätt att vara världsmästare i sprinterlöpning så kommer den tesen sannolikt inte att uppföras på agendan med samma stridslystnad. Att idrottsevenemang skulle göras könsneutrala förefaller också fullständigt barockt eftersom det skulle innebära att de fysiska förutsättningarna enbart blev ett ensidigt hinder.

Anhängare av den mer "radikala" feminismen (i den mån det nu finns någon icke-radikal feminism...) brukar göra en poäng av att man helst inte ska överföra samhällets könsroller/könsnormer på sina barn och allra helst kanske en helt könsneutral uppfostran är att föredra... Detta samtidigt som samma människor svamlar om att barn måste ges förutsättningar att bli trygga i sig själva? - Hur i helvete ska barn kunna bli trygga i sig själva om dom inte ens ges utrymmet eller ansvaret att hantera sin fysiska könstillhörighet? - Att det senare blir en jobbig uppgift ter sig självklart för en lågutbildad, arbetslös, etnisk svensk mitt i livet. Den nyfikne undrar om det egentliga svaret blir annorlunda bara för att barnets föräldrar, på grund av fler genuspoäng, huvudstadsmeriter eller gillande av olika, anser sig stå över den lågutbildade i fråga om konsekvensanalys?
Som den vakne förstår så insinuerar jag naturligtvis inte att det vore av godo att uppfostra sina döttrar till att okritiskt utföra till exempel samtliga hushållssysslor, jag insinuerar heller inte att det vore av godo att uppfostra sina söner till att okritiskt utföra underhåll av hushållets bilar och fastigheter.
Feministiskt språkbruk och implementering av nya ord kommer jag att lämna därhän denna gång.

Att de feministiska språkrören inte sällan går hand i hand med rörelser som verkar för allt annat än den feministiska ideologin och i många fall inte ens för jämställdhet, borde vara ett problem för dom som faktiskt tillskriver sig titeln feminist i ren välvilja. Att samma språkrör allt som oftast placerar sig bland extremistpartier som VPK och Mp gällande sin partipolitiska tillhörighet borde också vara ett problem eftersom OM feminismen enbart handlade om kvinnans rätt till samma fri och rättigheter som männens, så borde antalet borgerliga företrädare för feminism höras och synas i samma utsträckning...

Den skeptiske skulle påstå att feminismen är att anse som en klasskampsvariant för en rabiat socialism som numer letar febrilt efter nya "förtryckta" minoriteter att värna.

Iallafall!

Jag har sedan en tid tillbaka haft för avsikt att undersöka det åländska samhällsklimatet eftersom Åland, strax före Finland, kommit att utgöra en plats som förefaller lämplig att bosätta sig på när det svenska experimentet havererat fullt ut. Hittills har jag trott att det åländska sinnet varit en aning mera sansat än det ibland sjukligt uppskruvade på gränsen till hysteriska svenska ditot, nu vet jag bättre. Det finns en del debatt om "ickefrågor" även där, och med ickefrågor menar jag såklart inte debatten gällande ett önskat lyft av lönerna i kvinnodominerade yrken utan snarare vilken retorik man använder sig av för att göra sin poäng i samma debatt, samt en hel del annat vänstertrams.
Den åländska pressen verkar iaf ha sundare ägarförhållanden än den svenska. Där föreligger heller inte en lika uppenbar folkfostran som den vi erbjuds här. - Men så har dom inget presstöd heller...

Ibland känns det som om ålänningarna tittar västerut när dom söker inspiration till sitt framtidsbygge. - Den känslan skrämmer mig. Dom borde nog titta österut istället.

Muntrationer.

Efter att ha läst ett antal ledare och debattartiklar där författarna på fullt allvar anser att den yttrandefrihet vi som boende inom det geografiska området Sverige åtnjuter skall begränsas, har mitt sinne och likaledes min tro på en human framtid mörknat och har nu antagit en i det närmaste svart färg istället för den tidigare Rolls Royce-grå nyansen.

För att tala klarspråk angående det ovanstående.

-Hur i helvete kan man tycka att vissa politiska åsiktsyttringar ska generera ett straff, i vissa fall till och med ett fängelsestraff?!

Hur kan vänsterliberala skribenter ha mage att anföra något dylikt och samtidigt försöka få det till att dom "värnar demokratin"???

Naturligtvis dyker Adolf Hitler då och då upp i dessa sammanhang, såklart menat som en liten påminnelse om att den imbecille svensken borde hålla med om skribentens galna världsbild eftersom Sverige minsann kommer att bli en exakt replika av Hitler-Tyskland om man inte instämmer fullt ut i det, oftast, multikultikramande resonemanget.

Nej, åt helvete med alla dessa människor som vill tysta samtliga som inte delar Aftonbladets syn på vad som bygger ett fungerande samhälle!

Iallafall!

Muntrationer var det ja...

Som den vakne eventuelle läsaren säkert förstått så är jag tyngd av det mentala armod som den massmediala eliten uppvisar och jag skulle fara med osanning om jag delgav att jag inte ansåg att detta ok av grubblerier tyvärr är vigt att bäras av de som öppnat sina ögon och därtill stirrar utmanande rakt in i de psykotiska och av vanföreställningar förvridna ansikten som maktens lakejer besitter.

Med detta som bakgrund blir glädjen över en gåva ett oomkullrunkeligt faktum och häromdagen mottog jag ett kuvert från en förmodad bloggläsare.(Av hänsyn väljer jag att i nuläget låta denna eventueller läsare vara väl dold i anonymitetens dunkel) Kuvertet innehöll inte mindre än två stycken gåvor som bägge berörde mig djupt.

Den ena var ett klistermärke med ett budskap som visserligen var en smula föråldrat, men icke desto mindre talade om för betraktaren vad som vore en vettig manöver för att komma tillrätta med den socialdemokratiska smitta som inte bara huserade i regeringskansliet, där folket placerat den, utan dessutom också spred sig till samhällskroppens samtliga opolitiska funktioner.

Den andra gåvan var en så kallad "pin" med ett mycket mer aktuellt budskap.

Essensen ur allt detta är att sinnesfärgen nu börjar skifta från det nattsvarta till det betydligt mer livsgivande mörkt gråa.

Till den det berör. - Tack.

Vad händer med det geografiska området Sverige?

OBSERVERA!
OM DU TILLHÖR DEN GRUPP MÄNNISKOR SOM ANSER ATT ALLA FÅR TYCKA OCH SÄGA VAD DOM VILL SÅLÄNGE DOM TYCKER OCH SÄGER SOM DU, ALTERNATIVT ATT DU INTE ENS TYCKER ELLER SÄGER NÅNTING UTAN BARA UPPREPAR DET DINA EXTREMVÄNSTERLIBERALA IDOLER TYCKER ELLER SÄGER. - SLUTA OMEDELBART ATT LÄSA NU.


Om du däremot är en balanserad människa, med tillräckligt mycket intelligens för att kunna läsa en text och sedan bilda dig en egen uppfattning gällande dess rimlighet, är du varmt välkommen in i kabinettets dunkel.
-Varsågod att sitta ned, vi ska precis börja...

Yttrandefrihet är ett ämne som ligger eller åtminstone borde ligga många mycket varmt om hjärtat och många anser, på fullaste allvar, att alla människor SKALL ha frihet att tycka och yttra sina åsikter helt villkorslöst. - Oavsett vad dessa åsikter nu må vara.
Att nationalsocialister likväl som kommunister och andra -ister ska kunna hålla demonstrationer, ge ut tidningar eller uttrycka sitt hjärtas perception på annat sätt är så självklart att ingenting borde stå över den rättigheten.
Tyvärr är inte alla ense om den saken och även lagboken gör en hel del inskränkningar mot detta självklara instrument för demokrati och vidöppen debatt.

Lagen om hets mot folkgrupp är en av de åtgärder som vidtagits för att alla inte ska kunna yttra sin åsikt hur som helst.
HMF-lagen instiftades 1948 och hade från början som avsikt att förhindra spridning av antijudisk propaganda men har sedan dess utökats en hel del och innefattar nu långt mycket mer än den gjorde vid sitt instiftande.
En intressant detalj i sammanhanget är att etniska svenskar inte skyddas av lagen om hets mot folkgrupp. - Att det är en ytterst godtycklig lag är uppenbart och vän av ordning undrar naturligtvis vilka som utgör en grupp och vilka som inte gör det?

Den del av lagboken som behandlar detta säger följande:
"Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter. 
Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet. Lag (2002:800)."

Detta innebär att det är olagligt att i t ex en skrift uttrycka negativa åsikter om specifika kollektiv, vad som inte framgår är att man under den rådande rättsordningen kan dömas för brott mot lagen om hets mot folkgrupp även om man inte utfört någon av handlingarna som brottsbalken redogör för. - Ett exempel på detta är den här domen där en man döms för att ha haft nationalsocialistiska symboler på sin jacka medan han befunnit sig på allmän plats. Han har alltså inte gjort något konkret utan enbart befunnit sig på allmän plats samtidigt som han varit ekiperad på ett sätt som inte är förenligt med den fina svenska yttrandefriheten...

Den skeptiske frågar sig följdaktligen ett antal saker:
1. Hur kan den mannens klädsel överhuvudtaget utgöra ett hot värt att lägga skattekronor på?
2. Varför finns inga domar mot människor som burit tröjor, mössor eller märken med kommunistiska motiv? Dessa är betydligt vanligare inslag i stadsbilden än nationalsocialistiska motiv och borde därför generera avsevärt fler fällande domar. (Det kan väl aldrig vara så att kommunism anses vara något beundransvärt och fint i det geografiska området Sverige?!)
3. Om den skeptiske skulle promenera genom en stad/stadsdel i det geografiska området Sverige, som domineras av muslimer, samtidigt som han valt att synligt bära det kors han fått i konfirmationspresent - skulle han då kunna bli föremål för en anmälan om hets mot folkgrupp? Eller ännu mer absurt - om en präst i svenska kyrkan går med synligt kors genom samma stad/stadsdel i sitt yrke? Skulle JK kunna bedömma hans blotta närvaro i ett sådant område som ett brott mot lagen om hets mot folkgrupp?
4. Vad händer om någon skulle bestämma sig för att tatuera in ett hakkors i ansiktet? Blir domen slöja resten av livet? Livstids fängelse? Husarrest? Medicinsk borttagning av ansiktet?

Som den vakne förstår så raljerar jag men det finns ett betydande allvar bakom denna ansträngning.
Anledningen till att den här frågan bjuds utrymme i mitt kabinett är dels för att den är av mycket stor vikt men också för att jag idag läste något av det mest vedervärdiga jag någonsin läst.
Aftonbladet, Oberoende socialdemokratisk, skriver:

"Gatukonstnären och provokatören Dan Park häktades på onsdagsförmiddagen av Malmö tingsrätt, misstänkt för hets mot folkgrupp. Han anhölls på lördagen efter att polisen beslagtagit några av hans tavlor i samband med öppningen av en utställning i Malmö. Tavlorna skulle kunna strida mot lagen om hets mot folkgrupp.

Dan Park är tidigare dömd för brottet vid två tillfällen, bland annat efter att ha avbildat mörkhyade personer i hängsnaror."

Alltså.
En konstnär, som visserligen är en provokatör av rang, har en utställning på ett galleri och blir anhållen!? - Det är väl för helvete valfritt om man vill gå på utställningen eller inte!
Hur kan något liknande få förekomma i en civiliserad demokrati utan att dom som ska vara yttrandefrihetens förkämpar tar till orda? - Var är rösterna från andra konstnärer som borde förstå att nästa gång är det kanske deras tur att krypa in pga att deras alster inte behagat galenskapens lakejer?
Var är rösterna från kulturarbetare och journalister, vilka borde ha intresse i att inte fängslas därför att samhället övergått från att styras av lagar till att styras av maktens räddhågsna medlöpares känslor?

När "åsiktsbrott" blir ett vedertaget uttryck i media borde till och med den sömnigaste Svensson vakna upp ur sin dvala och faktiskt börja tänka på annat än ammorteringen på kåken och vilken husvagnsplats han helst skulle vilja ha på Böda.

Man har naturligtvis full rätt att tycka vad man vill om Dan Park och vad han gör (Och i det här sammanhanget utgör han enbart ett mycket bra exempel på ett fenomen som ligger långt ifrån den "yttrandefrihet" som dum-svensson tror att han åtnjuter) men han borde likafullt ha mandat att uttrycka sig inom ramen för sitt konstnärskap - särskilt om det sker inne på ett galleri.
Den som medverkar i sin samtid vet såklart att det finns fler uppmärksammade åtal enligt lagen om hets mot folkgrupp och det framgår med all önskvärd tydlighet att vi INTE är lika inför lagen.
En mycket bra debattartikel i ämnet finns att läsa här.

Personligen är jag inte en av dom som tillhör USA´s beundrarskara, trots det så finns det vissa ljusglimtar i de förenta staternas grundlagar - grundlagar som dom inte trixar med på samma sätt som man gör i det geografiska området Sverige...
I Rättighetsförklaringen i de förenta staternas konstitution är det det första tillägget som behandlar yttrandefriheten.

"Första författningstillägget (1791) behandlar religionsfrihet (förbjuder kongressen att etablera en viss religion framför en annan genom lag och skyddar rätten att fritt utöva religion), yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet och petitionsfrihet (rätten att påtala missförhållanden och föreslå lagändringar för kongressen utan risk för repressalier)."

I det här fallet är den stora skillnaden länderna emellan att i USA råder yttrandefrihet då dom inte instiftat någon lag som definierar vad som får yttras utan att falla utanför ramen för "frihet".
Självfallet är det inte tillåtet med uppvigling osv men dessa eventuella brott regleras enligt lag och inte i enlighet med känslomässig bedömning som i den svenska modellen.
En annan, icke önskvärd ingrediens i den svenska modellen är det överdådiga användandet av ordet "kränkning" som lett till att det numer är lika kraftfullt som ordet "rasist".

Den absurda lagen om hets mot folkgrupp borde inte bjudas utrymme i ett rättssamhälle.

Att kunna glädjas åt det lilla...

Aftonen spenderades med stor förtjusning i soffan och valet av underhållning föll, helt utan tvivel, på SVT-programmet Uppdrag Granskning.
I normala fall orkar jag inte bemöda mig med falskskyltade "journalisters" ständiga upprapningar gällande icke-frågor som "Afrofobi", "Islamofobi", "Antiziganism", "Strukturell rasism", "Rasifiering" eller "Homofobi" i TV-mediet. - Textvarianterna som de stora dagstidningarnas ledarsidor presenterar dag efter dag räcker gott och väl för att gång på gång få mig att förundras över den usla mänsklighetens avskyvärt dåliga förmåga att tillgodogöra sig den verklighet som ligger fullt exponerad bara ett stenkast från den aktuella ligamatchen.
I den verklighet jag påstår existerar finns det reella problem och ödesfrågor. - Som mediehora eller journalist skulle man ju kunna fokusera på saker som extrem bostadsbrist, arbetslöshet, lönedumpning, segregation, nedmonterad yttrandefrihet, positiv särbehandling, förnedringen av sveriges pensionärer osv, osv.

Att jag ovan redogör för vad som skulle kunna anses vara viktiga frågor kontra de nämnda icke-frågorna är enbart att se som ett hjälpinstrument för den eventuella läsare som inte uppnått den mognad som krävs för att kunna bedömma olika politiska ideologier eller förmågan att tillgodogöra sig en skriven text på ett korrekt vis, och därför utfärdar "nazist-kortet" så fort någon insinuerar att det skulle vara trams och slöseri på tid att diskutera huruvida t.ex  olika glassar eller bakverk är kränkande för människor från andra länder eller inte.
Med det sagt hoppas jag att jag slipper höra talas om fler nazispekulationer gällande mitt kabinett. - Att tycka att t.ex "Afrofobi" är trams är forfarande inte likställt med att vara antidemokrat!

Anledningen till att Janne och hans redaktion fick en chans är att ämnet som avhandlades var den autonoma vänsterns/extremvänsterns ohyggliga härjningar och dess direkta angrepp på den form av demokrati vi lever under. - Alltså något väldigt väldigt viktigt.
Utan att förta mig kan jag konstatera att det var på tiden att den sovande allmogen får kännedom om hur delar av det utomparlamentariska vänsternätverket "jobbar" innan dom pensioneras in i den mer stillasittande grenen som "skrivbordssoldater" med chans att få en guldspade.
Ett russin ur kakan var när herr Josefsson drog ner brallorna på såväl en Doktor från Södertörns (Folk)högskola som på en underklassartist med otroligt dåligt ordförråd och misstänkta narkotikaproblem. - Dessa två guldkorn kommer för alltid att skänka mig stor glädje och jag kommer alltid att hysa stor tacksamhet över att Janne begåvat mig med dom...

Iallafall!
Ikväll är Janne Josefsson kung i det Boréska palatset och jag gläds åt det lilla lilla steg framåt som SVT tagit gällande att presentera samhällsjournalistik värd namnet.
Janne Josefssons namn väger tungt i dessa sammanhang, trots det så misstänker jag att han kommer att få motta en hel del spott och spe efter att ha blottat det monster som en del av hans kollegor i mångt och mycket omhuldar och skönmålar in absurdum.

Gentilt.

Sannolikt en av få i sitt skrå som kan se sig själv i ögonen varje morgon.
-Självfallet jämför jag bara med de ur hans skrå som är psykisk tillräkneliga.

Arvsskuld? Endast döden kan göra dig fri.

Fröken Erik Ullenhag presenterar idag sin "vitbok" gällande zigenarnas tillvaro under nittonhundratalet. Detta är givetvis ytterligare en punkt på Ullenhags agenda att skuldbelägga samtliga etniska svenskar, samtliga svenska samhällsinstutioner och samtliga privata företag som varit verksamma i Sverige under de senaste hundra åren.

Att fröken Ullenhag överhuvudtaget har tid med alla dessa utredningar och rapporter är beundransvärt eftersom han, i sin strävan att utrota strukturell rasism och antiziganism, borde ha fullt upp med den stora "utmaning" det innebär att byta ut alla värdelösa svenska barbarer mot högkvalitativa välfärdsbyggare från bland annat Nordafrika och Mellanöstern. - Vilka borde kunna styra upp det medmänskliga förfallet innan det är försent.

Vad är nästa steg för Erik? När det inte räcker med att, med hjälp av ord och rapporter, förklara för den svenske arbetaren att han eller hon inte är något annat än en fullständigt omänsklig rasist?

Att slå ihjäl alla nyfödda barn som misstänks vara av etnisk svensk börd kanske skulle kunna passa i det nya Sverige?

Stereotypt? - Ja, det kan den eventuelle läsaren ge sig faan på!

Självrannsakansfredag.

Denna Fredag har jag ägnat åt att skärskåda mina egna politiska åsikter och min uppfattning om hur jag anser att ett bra samhälle bör se ut för att det ska vara hållbart på alla dom upptänkliga fronter man som lekman är kapabel att definiera.
Det är onekligen en hel del frågor att vrida och vända på. En hel del förhållandevis komplicerade frågor dessutom.
En tanke som jag funderat på tidigare och som jag återkom till under kvällen, är den om "Sunt förnuft".
"Sunt förnuft" är ett uttryck som används av i princip alla människor för att beskriva rationellt och logiskt tänkande i vitt skilda spörsmål.
Ofta hör man folk säga saker som till exempel:
- Det räcker ju med lite sunt förnuft för att förstå att...

Så långt är allt änglalikt, men...
Problemet med det sunda förnuftet är att det enbart bygger på den egna, ofta mycket begränsade, analysen av vad det innebär.
Alltså. - ALLA människor anser ju naturligtvis själva att dom besitter ett mycket sunt förnuft, medan dom å andra sidan sannolikt inte anser att alla andra människor besitter ett lika sunt förnuft som dom själva gör.
Att någon skulle förändra sitt sunda förnuft är heller inte sannolikt eftersom det bygger på väldigt personliga uppfattningar.

Ett generellt exempel på detta skulle kunna vara när det i den Svenssonska boningen, efter ett par groggar i glada vänners lag, ska pratas om något nytt politiskt dekret. Då kommer garanterat de bevingade orden att nämnas i samtalet och alla närvarande kommer att nicka jakande på påståendet att beslutet aldrig skulle ha lämnat tankestadiet om det bara funnits lite sunt förnuft hos dom ansvariga.
Dom ansvariga å sin sida är naturligtvis fullständigt övertygade om att deras beslut till stor del bygger på just det sunda förnuftet. - En total paradox.

Att det förhåller sig på det ovan beskrivna sättet får som naturlig följd att uttryckets värde devalveras till noll.

När det kommer till politisk åskådning inbillar jag mig att det förhåller sig på ungefär samma sätt.
Den egna politiska övertygelsen är också en sak som för den enskilde förefaller vara det enda rätta, eventuella avvikelser hos andra uppfattas oftast vara inom ramen för vad som är tillåtet, men är alltjämt förkastliga.
Alla anser, i enlighet med mitt resonemang gällande sunt förnuft, att den egna politiska övertygelsen inte nödvändigtvis är den allenarådande, men att den är den enda vägen till något bättre är tvivelsutan.

Med den tanken i bakhuvudet blir det svårt att förstå att opinionen svänger såpass mycket som den trots allt gör och min tes är att detta har med ideologi att göra.
OM gemene man har en tydlig ideologisk uppfattning så borde den hålla honom eller henne till att alltid sympatisera med företrädare för den ideologin?
Eftersom det uppenbarligen inte är så så undrar ju den nyfikne om problemet är att det inte finns några tydliga ideologier längre, eller om det kanske är så att gemene man ger faan i jobbigt funderande över ideologi och hur ett samhälle bör byggas och förvaltas, och istället väljer att låta frågor som jobbskatteavdrag eller utökat bidragstivoli avgöra vem som får ynnesten att motta gemene mans enda röst och chans att påverka sina barns framtid?

En samhällskritisk röst skulle kanske säga att den politiska ideologin saknas i många avseenden, och anledningen skulle kunna vara partiföreträdarnas omåttliga vilja att vara kompis med alla i alla lägen istället för att faktiskt hävda att man kanske inte är ett parti för alla. Ett parti för alla blir ju per automatik så intetsägande att ingen kan störa sig på nåt i partiprogrammet.
I detta avseende är det enbart partier på respektive ytterkant som fortfarande har en bergfast ideologisk grund att erbjuda den hugade väljarkåren.

Iallafall!
Att kritisera och omvärdera sina egna åsikter då och då är nyttigt, och det är något som den röstberättigade borde pröva då och då eftersom åsikterna annars riskerar att bli inventarier i ett av hjärnans dammiga vindsförråd. En annan fördel är att det är lättare att redogöra för varför man tycker på ett speciellt sätt om man faktiskt prövat olika ideér mot varandra. - Även om man bara gjort det lokalt i huvudet...


Nedan visas två mycket tydliga ideologer. - I övrigt har dom ingenting gemensamt, vare sig med varandra eller med undertecknad.

En kort reflektion över hjärnans gåtfulla väsen.

Denna lördag firar vi en av de allra finaste antidemokraterna, nämligen Sven Justus Fredrik Wollter, som idag fyller åttio år.
Den kritiske är naturligtvis medveten om att Svens professionella gärning är stor och att han är en duktig och folkkär skådespelare, men frågan är om inte hans antidemokratiska hållning överskuggar det?
Sven är ju, som den eventuella läsaren redan vet, kommunist. Sven är dock inte en av de kvasikommunister man hittar i Vänsterpartiet eller Miljöpartiet...
Nej, Sven är minsann en RIKTIG kommunist. En sån kommunist som numer nästan bara finns på Kuba och i Nordkorea. En sån kommunist som som aldrig skulle få för sig att göra avbön.
Sven tillhör således den skara människor som anser att väpnad kamp är ett bättre alternativ att fördela makt på, än att springa och fjanta vid en valurna. Målet är "Det arbetande folkets seger". - Trots detta misstänker jag att många som är engagerade i kampen saknar både arbete och viljan att arbeta.

Sven är sedan lång tid tillbaka medlem i det revolutionära Kommunistiska Partiet, tidigare KPLM(r), ett parti som till exempel, under slutet av sjuttiotalet aktivt stödde ZANU i Republiken Rhodesia och i praktiken hjälpte till att installera Zimbabwes omåttligt populäre diktator Robert Mugabe.
Sven är dock inte den enda partisympatisören som är en van estradör, ett axplock av övriga som inte räds att visa upp sin sjuka syn på rättvisa följer nedan. - Inga oväntade filurer dock...
Cleas Malmberg.
Lasse Brandeby.
Totta Näslund.
Ola Magnell.
Fred Åkerström.
Ken Ring.
Peter Birro.
Jan Myrdal.
Även den ökände "Amaltheamannen" Anton Nilson har tillsammans med Sven och Lasse Brandeby figurerat på partiets flygblad.

Jag hoppas verkligen att publika personliga skönmålningar, dvs av typen som inte har med hans yrkesskicklighet att göra, av Sven uteblir. Om dom inte uteblir så undrar naturligtvis den kritiske vad som kommer härnäst?
Det ogenerade firandet av Enver Hoxhas installeringsdag?
Löpsedlar som tydliggör vikten av att hylla Kim Ill Sungs födelsedag?
Historien har i och för sig lärt oss att aldrig sluta förvånas...

Notera Aftonbladets egna kommentar.

Nåt för Fredrik att tänka på inför det nya året... Alt. En sjuk analys av en serie måttfullt logiska handlingar?

Under gårdagsnatten bjöds jag fortsatt tillverkning av bromsstag och dylikt till projekt Sinkadus. Eftersom mitt sinne för god kultur är av det lite mer traditionella slaget, passade jag på att lyssna igenom en ansenlig mängd Hootenanny singers album i samma veva.
När det gamla örhänget "Herrarna i hagen" spelades upp slogs jag av visans sensmoral, som är ytterst aktuell idag, dock i ett sammanhang som kanske inte är direkt kopplat till visans bokstavliga händelser.

För den eventuelle läsare, som av någon otrolig anledning inte känner till Herrarna i hagen, kommer här en enkel sammanfattning utan refräng:

 I fjol så gick jag med herrarna i hagen.
 I år har jag något som sparkar i magen.
 I fjol fick jag höra den spelande lärkan.
 I år fick jag veta vad kärlek har för verkan.
 I fjol fick jag gå med gossarna i gille.
 I år får jag sitta och vyssa den lille.
 I fjol fick jag gå med herrar och baroner.
 I år får jag vakta på höns och kalkoner.
 I fjol så gick jag i långskjörtad tröja.
 I år får jag ha den till linda och blöja.
 I fjol så gick jag med gossarna på ängen.
 I år får jag gå mellan vaggan och sängen.
 I fjol så gick jag med herrarna i hagen.
 I år har jag något som sparkar i magen.
 I fjol fick jag höra den spelande lärkan.
 I år fick jag veta vad kärlek har för verkan.

Med denna, ytterst konkreta, verklighetsskildring som grund blir det lätt att få även den mest imbecille att förstå basala saker som till exempel "Handling och konsekvens" och det klargör på ett mycket tydligt sätt, att ett ögonblick av tillfredsställelse mycket väl kan resultera i ett livslångt och mycket betungande ansvar. För att använda ett slitet uttryck så kan det bli som "att vända på en hand" vad det gäller aktuell livsstil. - Precis som kvinnan i visan får erfara.
Så.
-Vad kan då Fredrik lära av detta?
Förmodligen ingenting, eftersom intresset för annat än hans egen agenda är obefintligt, men...
OM han hade haft viljan att förstå, så hade även han kunnat dra paralleller mellan visans text och den apokalyptiska tragedi som spelas upp inför både hans egna och den autistiska allmogens ögon varje dag.

Att spänna de fiktiva solidaritetsmusklerna, enbart i syfte att visa sig på styva linan inför till exempel de internationalistiska och ultraliberala federalisterna i Bryssel, är ett tilltag som med största sannolikhet tilllåter Fredrik att uppleva den ytterst korta men ack så njutningsfulla storpolitiska ejakulering han efterlängtar. Det Fredrik däremot missar, eller kanske bara ignorerar, är att den förhållandevis korta njutningen det innebär att för ett ögonblick få framstå som "en av de goda" också innebär ett livslångt ansvar, livslånga utgifter och kanske livslånga uppfostringsproblem.
Med stor sannolikhet finns det dessutom en risk för ett livslångt förakt. - OM nu, Gud förbjude, undersåtarna nångång skulle väckas ur sin dvala...
- Men i och för sig... Fredrik har naturligtvis god hjälp av sina husjungfrur - fröken Billström och fröken Ullenhag, gällande försörjning och uppfostring. Dessa två täcker säkert upp när Fredrik brister i sin omsorg eller tvingas lämna det geografiska området Sverige till förmån för större och viktigare uppdrag i mänsklighetens namn.

Tanken på att bjuda ut sig själv, och naturligtvis det geografiska område man anses vara ansvarig för, till kättjefull nakendans med såväl federalisterna och deras vansinniga perversiteter som med boktrogna muselmän, må vara lockande för den som trånar efter att, om än bara för ett litet slag, få frottera sig med internationalismens och traditionsbespottarnas främsta företrädare. Men att inbilla sig att det skulle vara till gagn för någon annan än den som utgör adressat för tilltagen, är ingenting annat än folkförakt och utomordentligt dålig verklighetsuppfattning.
Arvet efter Fredrik (och naturligtvis Olof)  är betydligt mer komplicerat än visans oäkta barn. - Ett barn man som lyssnare åtminstone hoppas är älskat, även om dess mor får anamma en mer jordnära livsstil än tidigare...
Slutligen vill jag klargöra att jag självfallet hoppas att även Fredrik såsmåningom blir varse vad "kärlek" har för verkan

I övrigt borde hojen numer gå under namnet "Hootenanny swinger" eftersom den i princip har växt fram till tonerna av Björn Ulvaeus och Co.

En förhållandevis vanlig missuppfattning.

Häromdagen lyssnade jag som hastigast på P3´s Musikhjälpen då jag tycker att välgörenhet, i princip alltid, är behjärtansvärt.
I år är målet för insamlingen "Alla kvinnors rätt att överleva sin graviditet" vilket naturligtvis är en mycket god sak.
Så långt frid och fröjd.
En sak jag hörde under min lilla sticklyssning, och som naturligtvis retade mig i egenskap av den mest lättretade delen av befolkningen - dvs etnisk svensk man mitt i livet, var Sarah Dawn Finers uttalande om att vi i Sverige har en sån fantastisk tur eftersom nästan alla kvinnor övelever sin graviditet och den därtill hörande förlossningen.
Jag vill absolut inte låta någon skugga falla över den förtjusande Sarah men jag måste ändå tillstå följande:

Att kvinnor i Sverige i regel överlever sin graviditet och sin förlossning har absolut INGENTING med tur att göra!
Att vi kan åtnjuta en god vård i Sverige är ett resultat av bland annat ett sunt framtidstänkande, goda investeringar, ett tidigare intresse från staten gällande befolkningens väl och ve samt en massa andra saker. - Tur är naturligtvis inte en av dom sakerna.

Den som sitter med tid över kan såklart utforska den filosofiska aspekten gällande vad som bestämmer vilka själar som ska dyka upp i vilka kroppar, i vilka länder osv osv. I det sammanhanget kanske man skulle kunna lägga in parametrar som tur, men i den reella världen är tur ingenting som ska blandas in i övergripande uttalanden gällande hälsovård.

Min poäng är dock inte att Sara Dawn Finer säger ditten eller datten, även om det råkade vara så i exemplet, utan min poäng är att en hel del människor i det geografiska område vi kallar för Sverige tycks tro att vår tidigare välfärd och det en gång så välordnade samhälle vi åtnjutit beror på slumpen och att vi har haft tur. - Inget kan vara mer nonchalant eller enfaldigt än den uppfattningen!
Om den stinkande allmogen bara orkade slita blicken från Sportspegeln och istället bemödade sig att ta reda på vad svenska makthavare och det svenska folket sysslade med i början och mitten av 1900-talet, så kommer den normalbegåvade delen snart att förstå varför den tidigare nationen Sverige blomstrade fram till början på det andra årtusendet.
Visioner, ansvar, hårt arbete och förståelsen för att rättigheter och skyldigheter går hand i hand är några av de saker som gjorde att dåtidens hjältar slapp förlita sig på turen när det gällde ödesfrågor som landets framtid.

Den odisciplierade skulle naturligtvis finna anledning att brusa upp över denna samhälleliga flathet och den slumrande befolkningens oförmåga att förhålla sig till det ansvar som självklart ingår i avtalet om de medborgerliga rättigheterna.
Den disciplinerade vet att hans buller inte hjälper och han tvingas istället att sätta sin tro till turen...

En MYCKET stereotyp reflektion!

Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) har idag publicerat en ledare gällande det osmakliga i att nynazister håller demonstration i Stockholm på 75års dagen av kristallnatten, och därtill en varning gällande det judehat som breder ut sig på vissa håll. (från nu kommer ordet nynazist att bytas ut mot nazist i texten då nynzist är en ologisk benämning. Jmfr nykommunist)
Att demonstrationen i sig, nazism och judehat är både osmakligt och ofruktbart håller jag naturligtvis med Aftonbladet om, men att nazister skulle vara den främsta källan till judehat förefaller osannolikt. - Att Aftonbladet dessutom tror att det är på det viset framstår än mer osannolikt.

Självklart gör ju nazisterna vad dom kan för att hålla den gammeltyska retoriken levande, i samma anda som stalinisterna försöker sprida sina galenskaper, det är inget konstigt med det. - Hur osmakligt det än förefaller.
Men om man nu promt måste uttala sig om judehat i ett så pass brett forum som den oberoende socialdemokratiska tidningen Aftonbladet trots allt utgör, så borde man som textförfattare eventuellt fundera över vad som är det egentliga hotet mot den judiska staten och dess folk...
Att det skulle vara etthundrafemtio desillusionerade nazister från Stockholm förefaller inte vara en korrekt bedömning.

Att Aftonbladet och moderpartiet gjort gemensam sak i att öka antalet judehatare i Sverige skrivs det konstigt nog inte ett enda ord om...


Detta snarstuckna utfall är till största delen ett resultat av mitt förakt gentemot det politiskt korrekta etablissemangets oförmåga till uppriktighet. Att det dessutom påvisar en bristande kompetens genom att "tala innan man tänker" gör inte saken bättre.

Aftonbladet.

Återigen och precis som vanligt hänger jag mig åt Aftonbladets virtuella ledarkrönikor, inte därför att jag älskar att utsätta mig för ett eventuellt tillfälligt högt blodtryck, utan därför att jag helt enkelt måste hålla mig ajour med vad denna, den svenska socialismens taltratt, basunerar ut till folket iform av "objektiva" betraktelser och självskrivna sanningar.

Den avskyvärde Fredrik Virtanen redogör den första november tjugohundratretton för sin åsikt gällande hur man på bästa sätt återställer ordningen och den ekonomiska jämställdheten i konungariket Sverige.
I vanlig ordning kåserar Virtanen mycket osmaklig om sitt eget och därför naturligtvis också andra människors förhållningssätt till tiggare och sämre bemedlade, dvs dom svaga i samhället. Virtanen menar att vi genom att skicka ett par spänn till en tiggare inbillar oss att vi "friköpt" oss från ansvaret att tillse att dessa människor får ett bättre liv - alltså ur ett ekonomiskt perspektiv men sannolikt också ur andra aspekter. Genom att göra detta kan vi följdakligen fortsätta att, som Virtanen uttrycker sig - "rösta på vår plånbok".
Efter detta konstaterande följer en harang om ett nedmonterat välfärdssamhälle där lärartiden inte räcker till att tillgodose alla elevers behov, åldringsvården som kollapsar och att socialen hänvisar fattiga till kyrkan.
Virtanen tycker att vi som ett nationellt kollektiv ska lösa detta genom att betala på skattsedeln istället för att tömma våra fickor på smågrus ned i tiggarens slitna mössa. - Problemet är bara det att dom som i praktiken skulle finansiera Virtanens galenskaper redan är tyngda av politikernas oförmåga att kunna skilja viktiga utgifter från oviktiga.

Fredrik Virtanen.
En man som delvis lever på att skriva sin dimmiga omvärldsanalyser i en tidning som gör sitt yttersta för att driva den svenska staten bankrutt genom att ständigt propagerande för vad som i den politiskt korrekta världen kallas "öppenhet", har alltså mage att gnälla på den begränsning av medel till "det allmänna" som Sverige tyvärr har fått uppleva det senaste decenniet.
Uppenbarligen förstår inte Fredrik Virtanen att social trygghet kostar pengar, väldigt mycket pengar, och om man nu lovsjunger den politik som Aftonbladet tillsammans med moderpartiet och en hel del andra förespråkar så kommer kontentan av detta bli att högen pengar som förut fanns att underhålla välfärden med, samt att utjämna dom ekonomiska skillnaderna i samhället med, blir mindre och mindre. - Dom rika har aldrig varit beroende av dessa pengar och därför kommer deras ekonomiska ställning inte att förändras av att A-kassan sänks eller att sjukpensionen blir lägre.
En skattehöjning kan säkert uppfattas som en fantastisk idé, förutsatt att man är helt jävla verklighetsfrånvänd!
Det faktiska problemet, som för övrigt tycks ha gått Fredrik Virtanen helt förbi, är att dom skattekronor som faktiskt kommer in från alla arbetande medborgare INTE används i enlighet med vare sig folkets eller nationens intresse. Att leva i tron om att dom problem som finns i sveriges offentliga sektor beror på att det kommer in för lite skattepengar är att leva i en villfarelse så grov att det förr eller senare måste till medicinering.
Fredrik Virtanen. - Det är inte intäkterna som är för små. Det är utgifterna som är fel.
Fel i den bemärkelsen att den arbetande befolkningens skattepengar ska tillgodose ett behov som uppenbarligen är alldeles för stort.

Jag väljer att uttrycka mig enligt följande för att exemplifiera vad jag menar: (Passa på nu för detta är ett frislag för alla jävla VPK-kärringar som inte har fått skrika populist, rasist, nazist, fascist eller liknande på länge.)

I den politik som bl a. Fredrik Virtanen tycker verka juste så är en av grenarna att visa upp Sverige som ett land där det inte finns någon orättvisa, ingen ojämlikhet och heller ingen främlingfientlighet, detta praktiserar man genom att aktivt ökar den del av befolkningen som inte genererar några egentliga skatteinkomster utan istället är en belastning för den redan nedtyngda nationella ekonomin. Samtidigt ojar man sig lite lamt över att det t ex inte finns några jobb åt medborgarna och istället för att konstatera fakta, dvs att se världen som den är och handla därefter så fortsätter man att se världen som den borde vara och agerar genom att trampa vidare i ullstrumporna medan man bekymmerslöst visslar lite uppsluppet på Internationalen.

Detta resulterar i att dom som redan har det knapert och är beroende av bidrag eller liknande för att kunna leva ett drägligt liv drabbas ännu hårdare och får det ännu sämre eftersom staten naturligtvis tvingas kapa även dessa utgifter när det de facto inte finns några pengar kvar att spendera. - Dom rika kommer inte att drabbas av detta då deras liv inte förändras nämnvärt av sänkta bidrag.
Så...
Dom rika bli rikare, inte reellt såklart utan endast i förhållande till dom fattiga eftersom dom fattiga blir fattigare.
Lösningen blir sannolikt att återigen höja skatten för den procentuellt krympande skaran arbetande, för att sen fortsätta använda skattepengarna till missriktade satsningar som inte genererar något som har med välfärd att göra, med samma resultat som exemplifierats ovan. - Skulle man vilja dra det till sin spets, eller åtminstone halvvägs, så skulle man kunna tänka sig att det till slut inte finns några kvar att beskatta eftersom även "dom rika" skulle bli fattiga och skyhöga bolagsskatter skulle göra att alla arbetstillfällen försvann. - Som den vakne säkert förstår så kan inte ett land överleva på "inkomster" från t ex den offentliga sektorn eller från delåterbetalningar av bidrag iform av "skatt".
Om man på riktigt önskar att den privatekonomiska balansen återigen börjar närma sig jämnvikt så är det dags att inse det lilla landet sveriges begränsningar.
Man kan inte, som Fredrik Virtanen alltid gör, samtidigt beklaga sig över att Svenssons och naturligtvis borgarnas girighet och brist på medmänsklighet gör att orättvisorna breder ut sig, när man samtidigt, så fort man får chansen och i alla lägen skriker att "Sverige är ett rikt land, vi har råd att göra ditten eller datten".
Förstår du inte att det är dina idéer och prioriteringar som monterar ned välfärden?
När välfärden byggdes hade vi ett skattetryck på ca 30%, nu har vi ett skattetryck på ca 45% och ändå räcker inte pengarna ens till att bibehålla den välfärd som redan finns...

Man skulle kunna dra paralleller mellan ett land och ett hushåll...
Om person A åtnjöt ekonomiskt oberoende, var ensamstående och bodde i ett palats så skulle man kunna kalla honom ogin om han inte hjälpte en granne i nöd efter att denne blivit arbetslös och förlorat sitt hus i en brand.
Om person A istället var ensam familjeförsörjare och bodde med sin fru och sina fem barn i en trerumslägenhet skulle uttalandet om att vara ogin inte vara lika självklart längre. Skulle person A till det, som tack för hjälpen, dessutom bli försörjningsskyldig till grannens släktingar skulle alltsammans bli fullständigt absurt.

Fredrik Virtanen.
Det handlar inte om medmänsklighet, det handlar inte om att svensken köper sig fri från skuld genom att ge smågrus till rumänska tiggare, det handlar inte om en utbredd främlingfientlighet, det handlar inte om att svenskens misstro mot islam har ökat, det handlar inte om att gemene man med ett arbete bespottar den sjuke eller den svage, det handlar inte om egoism eller att vara sig själv närmast, det handlar inte om att människor som har ett arbete är snåla, det handlar inte om borgarnas hetsjakt på samhällets svaga eller det tragiska i att allvarligt sjuka faller mellan stolarna, det handlar heller inte om dumhet eller feghet.
Det handlar om pengar.
Det handlar om plus och minus och förmågan att kunna få dessa två i balans. - Både privat och offentligt.
Det handlar om att prioritera utgifter på ett sätt som den genomsnittlige medborgaren, oftast en etnisk svensk mitt i livet, kan försvara för sig själv, för sina barn som behöver skolan och för sina föräldrar som kanske behöver vården.
Det handlar om att rätta munnen efter matsäcken.
Det handlar om precis allt annat än det du gör gällande i din dumma, oförskämda, folkföraktande och stereotypa krönika.

Fredrik Virtanen.
Du kommer alltid att vara en välbetald kvasijournalist som inte har någon som helst kontakt med den verklighet du så gärna beskriver för alla som sannolikt är mindre begåvade än du själv, men bespara allmogen från dina lama och förmätna försök att få dem att känna skuld inför ett samhälleligt problem dom inte har någon annan del i än att dom, i många år och med goda intentioner, röstat på människor dom sannolikt har trott haft sveriges bästa för sina ögon. - Så var inte fallet och medborgarna får nu stå sitt kast enligt lagen om handling och konsekvens.

Aftonbladet är, som den upplyste redan vet, "oberoende socialdemokratisk".
Krönikan finns här.

Den bortglömda historien om en mänsklig spillra.

Bror Leo Ambrosius Larson, eller helt enkelt bara Leon Larson, föddes i norduppländska Älvkarleby (Där för övrigt även den syndikalistiske Stig Dagerman växte upp) den 3:e Augusti 1883 och avled i Spånga den 21 Mars 1922.

Leon anses vara en av de första svenska proletärförfattaren, han var dessutom anarkist, poet, uppviglare, våldsverkare, bombman och fängelsekund.
Hans far var järnverksarbetare och familjen lämnade Uppland till förmån för Malmö och Leon, då femton år, sattes i arbete som smedlärling.
Yrket som smed, eller kanske att behöva ha ett yrke överhuvudtaget, var ingenting för den spenslige ynglingen som slutade i smedjan efter en tid. För att dölja saknaden av inkomst kom den unge Leon på den pigga idén att sätta eld på vinden i huset som familjen bodde i, detta uppdagades naturligtvis och den gode Leon dömdes femton år gammal till sex månaders fängelse/straffarbete.

Notering 1899.

"Den 24 juni – midsommardagen –inträffar [kl. 03.45] ett eldsvådetillbud i ett vindsutrymme i huset Brunnsgatan 3, beläget i Malmö stad.

Branden blidkas inom kort och vållar inte någon större skada. Dock tycks branden vara anlagd.

Misstankarna om mordbrand riktas inom kort mot den i vindsutrymmet boende – en yngling född år 1883 och vid tillfället ännu inte sexton år fyllda. Pojken hade larmat polis och brandkår och därefter deltagit nitiskt i släckningsarbetet. Enligt förhöret [daterat den 28.6 1899] hade den unge mannen efter <ihärdigt nekande och flera olika uppgifter> slutligen erkänt att han hade anlagt branden, detta för att undanröja bevis för det faktum att han [utan sin moders vetskap] hade sagt upp sig från sitt arbete som smideslärling och därmed inte kunde lämna något bidrag till hemmets anspända ekonomi.

Bror Leo Ambrosius Larsson, som den unge mannen uppgav sig heta, döms till sex månaders straffarbete. Brottet betecknades såsom <försök till mordbrand>.

 

Efter att sonen avtjänat sitt straff flyttade familjen till Stockholm och där kom han i kontakt med Ungsocialisterna från Norra klubben.
Leon tillhörde den våldsamma del av Norra klubben som kallades "Juntan", Ett klassiskt utomparlamentariskt vänstergäng som bl a. ägnade sig åt vapenövningar i Solnaskogen. Leon gjorde vad han kunde för att framstå som något annat än det mänskliga avskräde han var och gick oftast beväpnad med en revolver som han mer än gärna avlossade i väggar och tak...
Eftersom den arbetsskygge Leon hade skrivarambitioner, och dessutom talang, skrev han en hel del och 1904 debuterade han då hans alster publicerades i Hinke Bergegrens anarkistiska tidning Brand.
Diktsamlingarna Hatets sånger och Ur djupet utkom 1906

I samband med det finska revolutionsförsöket 1905 kom juntan i kontakt med revolutionära finnar som finansierade sin verksanhet genom bankrån, och det var just efter ett bankrån i Helsingfors som finnarna kom till Sverige. Leon och hans bror Emerik tog naturligtvis emot dom med öppna armar och lät dom bo tillsammans med bröderna i deras lägenhet på Västmannagatan 24 i Stockholm.
Tillsammans förberedde dom ett bankrån i Stockholm, en del av utrustningen som skulle användas vid rånet var bl a. 35 dynamitpatroner som Leon varit med och smugglat från Tyskland.
Mycket talar för att anledningen till att rånet aldrig kom till stånd var att Leon fått kalla fötter och anförtrott sina planer åt salongsanarkisten Hinke Berggren som i sin tur delat hemligheten med sin dryckesbroder Landsfiskal Lars Stendahl.
Kontentan blev att polisen stormade brödernas lägenhet och grep alla inblandade, dom finska anarkosocialisterna landsförvisades medan Leon och hans bror slapp undan straff.

Notering 1906.

"En våning belägen på Västmannagatan 24 i Stockholm forceras av ett okänt antal poliser. Räden resulterar i en diger kollektion dynamitpatroner, stubintrådar, dynamittändhattar och dylikt eruptivt material. I lägenheten hade Emmerik och Leon Larsson sitt hem. Brödraparet anhålls tillsammans med ett sällskap finländska politiska flyktingar vilka tillfälligt residerar i lägenheten. I förhör uppges att bomberna in spe är avsedda för bankrån.

Desertörerna förvisas medan Emmerik och Leon undslipper straff.

I den uppbragta debatt som följer, antyds att den prominente poeten Leon Larsson varit högeligen engagerad i de brottsliga avsikterna. Han hade dock i rättan tid förstått att vända sin kappa och därigenom undkomma vite – genom att ange sina vapenbröder."

 

Vissa källor gör gällande att även Leons bror Emerik fängslades efter "Bombfabrikstillslaget" och avled i fängelse 1909. - Även brodern var tuberkulös.

 

Under 1900 talets början var Leon Larsons Ungsocialistiska kamrater inblandade i en hel del spektakulära övningar som var och en är ytterst intressanta...

1907 - Det skånska postrånet.

1908 - Amaltheadådet i Malmö hamn.

1909 - Det Wånska attentatet på Tsar Nicolaj II i Kungstrådgården.

 

Efter Amaltheadådet började rykten göra gällande att Leon Larson, som minsann gick straffri när förberedelserna till bankrånet uppdagades, vände kappan efter vinden när det passade honom och att han sannolikt varit angivare i flera fall av oegentligheter som Ungsocialisterna hängett sig åt i sin revolutionära strävan. Detta tacklade Larson med att hämnas på sin gamla mecenat Bergegren genom att 1909 ge ut romanen Samhällets fiende där han gör upp med anarkosocialismen, Ungsocialisterna och dess ledare Hinke Bergegren.

Boken gjorde honom populär i borgliga kretsar - Om än bara för ett litet slag...

Samhällets fiende tillsåg naturligtvis att Larson var ute i kylan, av sina tidigare kamrater bland ungsocialisterna sågs han nu enbart som en förrädare och hatet mot honom sträkte sig ända bort till socialdemokratins vänsterflank.

 

När boken utkom bodde Larson med sin hustru i Halland där dom båda vårdades för tuberkulos under överinseende av Victor Berglund på Sundsholms sanatorium. Larson hade för övrigt fått rådet att uppsöka Berglund, som var känd för sin fackkunskaper, av självaste Zeth "Zäta" Höglund. - Per Albin Hansson rivalen, Leninkramaren och grundaren av sveriges första kommunistiska parti, som dessutom senare dömdes till anstalt i samband med den så kallade "Förräderiprocessen". 

1909 säger Larson i en intervju med Hallandsposten att han mottagit hotbrev från ungsocialisterna där han bl a. varnats för att komma till Stockholm på grund av romanen Samhällets fiende, en bok han själv menar var tänkt att hjälpa den ungsocialistiska rörelsen att komma in på en mer reformatorisk väg.

 

I början på Mars 1910 sprids nyheten om att Larson själv utsatts för ett bombattentat. Återigen berättar han sin fabel för Hallandsposten.

Larsson berättade att han vid hemkomsten en dag funnit ett paket, adresserat till honom men inte postbehandlat. Han blev misstänksam och tog paketet för att gå till sanatoriet och undersöka det. På vägen drog han i paketsnöret. Han hörde ett fräsande ljud, kastade ifrån sig paketet och sprang undan, varefter han hörde en knall. Vid undersökning av resterna befanns de innehålla en primitiv bomb gjord av en krutladdad plåtburk med spik och skrot.

Larson anmäler saken till polisen och menar att attentasmannen bör finnas bland någon av de människor som känt sig förådda av Samhällets fiende. Varken polisen eller Hallandspostens reporter är dock helt övertygad om sanningen i Larsons historia och det visar sig snart att han själv konstruerat bomben av material han köpt i en handelsbod i närheten.

När reportern ställer Larson mot väggen och frågar om det inte var han själv som riktat bomben mot sig erkänner han att så var fallet.

 

Hallandsposten publicerar den 15 Mars 1910 en text av samme reporter:

"Då jag efter noggrannt övervägande kommit till den åsikten, att jag genom förtigande av vad jag vet i denna sak endast skulle bidraga till en därav oförtjänt människas förhärligande och attentatet möjligen kunde ge upphov till nya klasslagar (vilkas nödvändighet med anledning av denna historia redan proklamerats!), får jag härmed upplysa att hr Larsson själv tillverkat den bomb, som sedermera påståtts vara riktad mot honom. Detta mitt påstående grundar sig dels på av mig innehavda ovedersägliga bevis, dels på hr Larssons till mig avgivna bekännelse. Jag skulle icke ha rört vid denna tragikomiska historia, om icke absolut oskyldiga människor blivit misstänkta för det förmenta attentatet."

Efter att Hallandsposten publicerat Larsons erkännande dementerade han alltsammans i ett telegram till tidningen men han tog samtidigt tillbaka sin tidigare polisamälan.
Kort därefter reste Larson till USA, möjligen för att försöka få sin karriär tillbaks, men 10 månader senare var han tillbaka i Sverige igen.
Larson gav visserligen ut ett par böcker till under 1910-talet men då genom den antisocialistiska och fosterländska propagandaorganisationen Svenska Folkförbundets Publikationer.
När Döden väl red i fatt den tuberkulöse Leon Larson hade han fallit, från att sälja i nästan samma volymer som Strindberg, till att vara i princip helt bortglömd av den stora massan.

Så!
Den uppmärksamme kan efter fullgjord läsning konstatera att den redikala vänstern har en historia full av motsvarigheter till 2001 års kravaller i Göteborg.
Är den uppmärksamme dessutom en smula paranoid kan den också fundera på om rörelsen, likt alla andra rörelser, kommer att närma sig sina rötter? Med dagens våldsinflation blir det sannolikt inga trevliga torgmöten framöver i så fall...
Ehuru Leon Larson var en rådvill själ som inte riktigt visste vad han trodde på, eller om han "vaknade upp" på äldre dar förtäljer inte historien, vad den däremot förtäljer är att en människa som brinner för sin sak kan vara till stort gagn för en nation, på samma sätt som den kan vara till stort besvär.

Naturligtvis är jag väl medveten om att många av de tidiga proletärdiktarna/författarna, med ledord som fosterlandkärlek, plikttrogenhet, arbetsamhet osv. satte folket och nationen i första rummet. - Det finns en uppsjö med bra exempel på detta.(Dvs folk som, till skillnad från Leon Larson och hans kamrater, inte var våldsverkare.)
Att den svenska arbetarrörelsen har tappat fotfästet totalt är uppenbart och påvisas med tydlighet om man läser vissa alster av te.x Fabian Månsson eller KG Ossiannilsson.
Jag undrar stilla hur många av anhängarna till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti som överhuvudtaget har funderat på vad ett arbetareparti borde hålla på med?

Ett exempel på god proletärdiktning som skulle få dagens övergödda sossar att sätta löjromstoasten i vrångstrupen och omedelbart tillkalla kammartjänaren i syfte att badda det, av svettpärlor prydda, fetlagda ansiktet.


En intressant detalj rörande Leon Larson är att han är morfar till den briljante historikern Herman Lindqvist.

Internationalisternas strävan att förinta det nationella välmåendet.

Jag har den äran att för tillfället vara på plats i den kungliga huvudstaden om dagarna, naturligtvis i avsikt att bidra till försörjning åt 1) mig och min familj och 2) dom människor som inte försörjer sig och sin familj.
Under de dagliga resorna till min arbetsplats i Hornsberg passerar jag ett brobygge bakom Karolinska Institutet mot Essingeleden.
Det intressanta med detta brobygge är att jag aldrig sett några svenska betongare, inga svenskregistrerade lastbilar som kommer med material och heller inga materialpallar med svenska företagsnamn på. - Jag vet tyvärr inte vilken nationalitet arbetarna har och det gör sannolikt inte Trafikverket heller...
Den ointresserade gemene mannen gör kanske inte någon notis av detta scenario eftersom han förmodligen skiter i vem som gör vad längs Essingeleden, huvudsaken är att dom blir färdiga med vad dom nu gör å det snaraste.

En fundering kring detta skulle kunna låta enligt följande:

En så pass stor infrastruktursatsning är garanterat skattefinansierad, så hur i helvete kan det vara tillåtet att låta ett sånt projekt "konkurrensutsättas" med följden att allsköns jävla skojare och fifflande storfräsare kan vara med och tävla om våra skattepengar? I förlängningen lämnar pengarna sverige och sedan delas dom ut till de allra äckligaste företrädarna för det globala näringslivet. Till det finns det ett antal polska, estniska, rumänska eller irländska grovisar som får en slant som dom kan beskatta i sina respektive hemländer. - Det innebär att samtliga skattepengar som investerats i projektet försvinner, utan att ge vare sig nya skattepengar eller arbetstillfällen åt svenska grovisar.
Och ja! - Jag vet att det finns svenska företag som trollar bort beskattningsbart kapital utanför sveriges gränser men då handlar det om skatteplanering från företagets sida, vilket man naturligtvis kan ha åsikter om, och inte ren och skär statsstödd galenskap.
Hur faan skulle det kunna bli en god affär att låta alla pengar lämna landet istället för att dom användes till löner, materialinköp osv i Sverige?! - Nationella arbetstillfällen och skatteintäkter måste väl smälla högre än att förse baltikum med externt guld från Sverige?
 Hur man som politiskt vanföreställd kan låta "principideologi", och förmodligen EU direktiv, gå före det sunda förnuftet och folkets bästa är helt obegripligt.
Att folkets bästa numer är ett brokigt och vitt begrepp som inkluderar allt ifrån renbetesmark till heltäckande klädsel för kvinnor vet jag såklart, men jag tycker inte ens att man försöker värna folkets bästa.

Trafikverkets Jan Schönbeck, som aktivt försöker få in fler utländska företag i Sverige, säger:
"Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen." - Man ska i det här sammanhanget ha klart för sig att "utländska leverantörer" egentligen betyder "ett företag med huvudkontor och vinstbeskattning i ett bestämt land men som plockar in den billigaste arbetskraften från diverse obestämda länder"
Jag hoppas att Jan förstår att dom faktiska leverantörerna han pratar om är människan/människorna som är utförare av det praktiska arbetet och inte en företagsledare i Frankfurt.

Den kritiske skulle kanske replikera mitt resonemang med att "svenska företag minsann är ute i andra länder och jobbar och då drar ju dom in skattepengar hit" och det må vara sanning, men svenska företag är inte dummare än att dom lejer in den billagaste arbetskraften om dom kan -ute i världen är inte den svenske arbetaren den billigaste- således genererar dessa "svenska" utlandsprojekt inte mer svenska jobb än möjligtvis projektledning/projektering vilket inte är nån större folkvandring att tala om. Och för övrigt så skiter jag i om andra länder ger bort sina arbetstillfällen till oss, det är ju deras val, men det smärtar mig att vi har fallit i fällan att tro att en nation ens kan "konkurrensutsättas"!
Det säger sig ju själv att länder sinsemmellan i praktiken inte kan konkurrera prismässigt med annat än produkter. Att konkurrera med priset gällande människor är naturligtvis lockande men vad händer när Jan Schönbeck börjar jobba vid skolverket? - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."
Eller när han blir Landshövding och ansvarig för bl a sjukvården? - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."
Vem vet, Jan Schönbeck kanske blir Överbefälhavare... - "Vi har fått in flera utländska leverantörer, det har ökat konkurrensen."

Anledningen till intresset för "ökad konkurrens" skulle ju kunna vara att Internationalisterna vill att alla ska ha samma levnadsstandard. Vilket i sin tur skulle resultera i att hela jordens befolkning lever i en privatekonomisk situation som är jämförbar med den i Armenien.

Som tur är är jag alldeles för dum i huvudet för att förstå mig på sånt här. I annat fall hade jag sannolikt haft grava problem med att folk som har betalt för att låta nationen stå i centrum inte ens låter henne få en statistroll i föreställningen om den gränslösa girigheten och de kortsiktiga aktieägarnas krav på snabb profit, utan nationen får istället spendera föreställningen i källaren där vem som helst, helt utan motprestation, får utnyttja henne enligt sin egna smutsiga agenda. Allt medan vi hjälpsamt torkar förövarens svettiga panna...

Internationalism och Nationalism. - Två vitt skilda källor till spontana glädjeyttringar.

 ”För vår tid är internationalism en avgörande utgångspunkt. Vad framtiden i dag kräver av nuet är främst att över gränserna vidga den idé om solidaritet och samverkan, som så starkt funnit gensvar hos enskilda nationer. Vår främsta nationella strävan bör vara att i praktisk gärning söka förverkliga idén om frihet och trygghet mellan folken. Men internationalism betyder utjämning och inte likriktning. Den förutsätter för att kunna vinna styrka en respekt för människors särprägel och folks identitet. För att kunna leva måste den kunna låta leva. Nu flyttar människor i växande antal över gränserna. Vi har i Sverige stora grupper av invandrare, som på många sätt kan berika vårt samhälle. De vill finna en förankring i det svenska samhället, samtidigt som de vill värna sin särprägel och sin kultur. De vill bryta isoleringen men ändå behålla sin identitet. Vår förmåga att kunna förena en öppen attityd till invandrarnas inväxande i det svenska samhället med en respekt för minoriteternas villkor och rätt, blir ett mått på hållfastheten i vår internationalism.”

Jag tänker inte kommentera det ovanstående med annat än att det är Olof Palmes ord.
Undrar om han hade använt samma retorik idag om han levt?


För att skapa balans i mitt kabinett vill jag även passa på att citera det gamla högerspöket Rudolf Kjellén, vilken uttrycker sig aningen mer kärnfullt och koncist.
Kjellén å andra sidan, hade sannolikt inte klarat sig undan solidaritetens fanbärare med enbart en retorisk justering.

”Antag å andra sidan, att hela svenska nationen bleve fördriven eller utrotad av en fiende, så att Sveriges land finge bära en ny nation – skulle man då kunna säga, att det var Sveriges röst som hördes uppifrån halvön? Naturen funnes kvar och vore väl sig lik, men den hade fått ett nytt människomaterial att inverka på; fosterlandets andra element, folkanlaget, vore borta, det nödvändiga sambandet mellan folk och land hade blivit upplöst på andra sättet. Sverige kan lika så litet leva med ett nytt folk inom sina gamla gränser som med ett nytt territorium åt det gamla folket. Dess begrepp är alltid åt en sida etnografiskt tillika.”


Vilket av dessa två citat som äger syltan är naturligtvis upp till var och en att avgöra...

Inför lagen är vi alla lika. - Än så länge...

Om du som eventuell läsare tenderar att äcklas av åsikter framförda av kränkta etniska svenskar mitt i livet, måste jag be dig att sluta läsa nu.


I veckan så gästade Mosa Sayed P1 för att bli intervjuad/prata om sin doktorsavhandling gällande islamsk arvsrätt kontra vad som gäller för arvsrätt enligt svensk lag.
Ett vaket verk av en vaken man, och med det kan man konstatera att man inte per definition är mosig i skallen bara för att man är boxare...

Hursomhelst!
Diskussionen fick mig att fundera över en sak...
I samtal angående problem som är exlusivt sammankopplade med så kallad "multikulturalism" så har ofta alla inblandade ett, enligt mig, mycket märkligt förhållningssätt.
Det är inte lätt att försöka begripa varför man, i frågor rörande arv efter människor som är bosatta i Sverige och därtill är svenska medborgare därför har samma rättigheter som alla andra svenskar, kan låtsas som om det borde finnas ett alternativ? - Ett exempel:

"Det kan uppstå en konflikt när den religiösa traditionen och den svenska lagen krockar i dessa frågor, den konflikten måste man försöka lösa..."

Det borde vara väldigt enkelt att lösa ett sådant problem eftersom den ena kombatanten är lagboken.

Att det ska vara så in i helvete svårt att tillämpa logik!
OM man bor här och dessutom är medborgare så är det självklart att man omfattas av EXAKT samma regler och lagar som alla andra, och skulle man anse att det inte är en bra lösning så kan man ju söka sig till en plats där man finner större tolerans för dom specifika egenheter man besitter.
Att blanda in vedertagna normer som "religionsfrihet" i frågan om alla medborgares likhet inför lagen vore inget annat än osaklighet - på gränsen till förståndshandikappat uttryckt osaklighet.
Religionsfrihet har ingenting med saken att göra!

Man skulle kunna dra osannolika, hypotetiska paralleller till kriminalitet.
Låt oss ponera att man skulle ha samma vansinniga diskussioner när det kommer till te.x grov organiserad brottslighet:

"Det kan uppstå en konflikt när den kultur som råder inom organisationen och den svenska lagen krockar i dessa frågor, den konflikten måste man lösa..."

I det fallet är det ytterst osannolikt att Peter van der Kwast bjuder in företrädare för alla inblandade till nån jävla workshop för att öka toleransen och bygga broar mellan parterna.

Att använda sin religionsfrihet som ett verktyg för att ändra dom kulturella strukturer och traditioner som finns i ett samhälle, ett samhälle man själv valt som sin nya hemvist, är enbart ett tecken på bristande respekt och en pompös självbild.

Den liberala tanken om ett multikulturellt samhälle -notera att det är mångkultur och inte etnisk mångfald som nämns- är förkastlig av många anledningar, inte minst därför att den kulturella mångfalden uppenbarligen inte enbart är att se som en krydda i ett ett väl fungerande samhälle, utan dessutom leder till en del mycket delikata problem gällande att vissa delar av den mångkulturella mixen ska undantas eller särbehandlas från det system som värdlandet byggt "sin" kultur på.
Att Sverige som "dumsekulärt" är en av världes största förlorare i Cirkus Multikulti borde ju den redige redan ha listat ut?

Nu fick arvsrätten agera exempel i resonemanget kring den helt ryggradslösa politikereliten och dess äckliga lilla vanskapta knähund "massmedia", det finns dock fler saker som framöver kommer att leda till att konflikter uppstår mellan kulturella/religiösa värderingar och den svenska lagen. Konstigt nog är konflikternas gemensamma nämnare oftast kärleksreligionen Islam och Svea rikes lag.

Att "ta seden dit man kommer" är visst ett talesätt som inte fått något riktigt genomslag utanför den del av världen där man inte stenar varandra... Det är synd tycker jag.

Om "icke etniskt svenska" människor vill anamma sina rötter, sitt språk, sin religion och sina seder och bruk så är ju det självklart upp till var och en att göra det, och det ska naturligtvis finnas full frihet att göra så inom ramen för det egna intresset. Men att gå därifrån till att göra gällande att det nya hemlandet ska ändras i sina grundvalar för att kunna möta kraven från nyanländ befolkning/befolkning som tillhör en annan kultur än den traditionellt rådande, är ren och skär arrogans och bristande assimileringsvilja.
Assimileringsviljan som i sig är nödvändig för ett fungerande samhälle - parallella kulturer är per definition något som alltid leder till segregation i olika utsträckning och exemplen på det är många, en uppsjö av olika inbördeskrig genom åren till exempel...

Menmen, vad fan vet jag om kulturell mångfald?
Egentligen kanske jag skulle dra igen käften, rösta på sossarna och invänta döden, precis som alla andra..

Arbetsveckans självklara härförare har anlänt.

Med rubriken i bakhuvudet konstaterar jag torrt, och som vanligt, att alla andra vardagar förmodligen sitter ned när dom kissar.
Fredagen däremot, den har enbart kontakt med emaljen vid avföring.

Denna fredag är dock något viktigare än årets tidigare fredagar, med tanke på återhämtning och såväl andlig som värdslig avslappning. Anledningen till detta är dels att den ryska björnen, om än något sömndrucken, har vaknat ur sin dvala och i begett sig västerut i sin eventuella jakt på något att äta; dels att jag häromdagen av en händelse förkovrade mig i Sternligan´s härjningar och upptäckte i samband med detta att den Israeliska administrationen 1980 instiftat ett dekorationsband till minne av den sionistiska terrorgruppen Lehi. - Lehi är det officiella namnet på den organisation britterna sedemera benämnde som Sternligan efter dess ledare Avraham Stern.
Således är situationen som följer.
Den israeliska administrationen har en militär hedersutmärkelse till minne av samma människor som bl.a 1948 ansvarade för mordet på den FN utsände medlaren Greve Folke Bernadotte.
Dessutom finns den framlidne hr. Stern avbildad på israeliska frimärken så han är onekligen högt aktad i Sion. Att mörda en svensk greve och tillika representant för FN, är naturligtvis en bisak i
sammanhanget. För att inte tala om att spränga ett hotell och utplåna en by med civila...
Efter att jag nu lyckats bearbeta denna information/kunskap och lagt den till dom övriga övertrampen så ber jag er, från botten av mitt hjärta.
-Köp inte israeliska apelsiner eller annan produkt som har sitt ursprung i israel!


Min avsikt är naturligtvis inte att välta veckans vackraste afton över ända med denna tragiska information, dock nödgas jag delge er detta till följd av mitt oomkullrunkeliga public-service uppdrag.
När detta nu är gjort så skyndar vi vidare till det betydligt trevligare spörsmålet angående vad den helt livegna ansamlingen av stinkande trälar vi brukar kalla för "Svensk allmoge" kommer att fylla sitt stop med under den annalkande aftonens mjuka och ljumma timmar?

Kommer det kanske att vara israelisk apelsinjos som utgör det symboliska blodet från vår mördade monark i den Svenssonska pappmuggen? Eller kommer det kanske att vara en folkgrogg bestående av Renat och Grappo som ska sprida sina svalkande pärlor i det svenska folkets sträva strupe?
Hur det än månne vara så är jag, i egenskap av folkbildare och kabinettföreståndare, idel öra. Jag vill under inga som helsta omständigheter förhäva mig, men faktum är att kabinettets besökares smakfulla levnadsstillében trots allt är min ambrosia och min nektar. -  Självfallet vid sidan av den vackert mahognyfärgade groggen jag valt att leva sida vid sida med.
Sjung ut nu! Och glöm inte att om ni skulle se en stackars trashank som planlöst stryker omkring utanför kabinettets entré, så ta för all del med honom in och bjud honom att tillsammans med oss bli en del av vår frodiga kropp.
Som vanligt kommer ingen skugga att falla över den stillsamme godtemplaren och dennes torftiga livsöde,  ej heller kommer den att falla över den gudfruktige medelålders mannen med sin kärlbrustna näsa och sin kvarter smakfullt instucken i vedtraven - naturligtvis väl dold...

Slutligen.
Magen in, bröstet ut och blicken mild och glad.

Mördad av offren?

White Power och Black Power känner jag till,
men Jewish Power...?

Fredag! Och så lite socialdemokrati...

Sossarna har kommit upp med ett makalöst vackert förslag som ska behandlas av kongressen i April.
Förslaget säger att dom kommuner som tar emot många flyktingar ska ska få en "solidaritetsbonus" av dom kommuner som inte tar emot så många flyktingar. Detta för att "få kommunerna att ta ansvar"
Ursäkta min enfaldighet, men vadå för jävla ansvar!?
Ansvar borde ju sannolikt mätas i hur väl man tar hand om dom människor man tar emot, inte hur många man tar emot!?
Inget av det Lövén pratar om eller det som händer i verkligheten har med ansvar att göra.

Det Lövén pratar om är att rädda sina egna socialiststyrda kommuner - Te.x Malmö och Södertälje, eftersom kostnaderna för socialisternas solidaritetsmantra i dessa kommuner blivit övermäktiga och därmed svåra att försvara.

Det som händer i verkligheten är att kommunerna inte har råd att ta emot flyktingar eftersom det inte finns pengar att täcka kostnaderna med.
Att det skulle handla om ansvar känns löjeväckande. Man kan inte handla om plånboken är tom.
Varför ska politiker alltid försöka påvisa att allmogen är ondskefull och snål?

Lövén kanske tycker att kommunalvalen är onödiga eftersom han anser att vi dumma jävla knegare inte förstår oss på sakers storhet i samma utsträckning som honom, och därför inte bör bestämma hur vi vill att vårt närsamhälle ska styras?
Eller så kan han ju ta bort rösträtten helt, så att inga dumskallar blandar sig i hur man sköter om ett land och framför allt dess pengar och socialsystem.

Nu lägger vi tramset åt sidan och går in på dom riktigt tunga frågorna.
OM man nu har för avsikt att, via sin torrspruckna och såriga strupe, bjuda lite väta till sin ruttnande kropp, vad kommer då den ofrälse att fylla sin remmare med?
Kom igen nu! - Ge mig inspiration för faan.

Ett filmtips för den tvehågsne socialisten.

Igår kväll vilade jag ögonen på Oliver Stones film om den store revolutionären Fiedel Castro, jag ger filmen fyra Che Guevara baskrar av fem möjliga.
En mycket intressant film, vilket inte alls var oväntat i och med Oliver Stones inblandning.
Att El Comandante brinner för den pågående revolutionen är solklart, och på något sätt gör det saken lite lättare att förstå... 

Nämen dåså!

Centern har beslutat att stryka följande punkter ur sitt nya idéprogram:
- Slopa arvsrätten.
- Tillåta månggifte.
- Avskaffa skolplikten.

Vilken tur att dom tagit bort dessa tre "ideér" så att jag återigen kan sätta min fulla tilltro till Centern.
Om man hade varit en illvillig och dunkel person hade man kanske brustit ut i ett kraftfullt uttalande angående den mentala hälsan hos de människor som författat det nya idéprogrammet, samt vilken vigör de människor som fortfarande är en aktiv del inom Centern är vid.
Den burduse kanske till och med hade kostat på sig ett resonemang i stil med föjlande.

Hur i helvete kan man representera ett part som i sitt dekret gör gällande att man vill avskaffa skolplikten? Tror man då på fullt allvar att det skulle komma något gott ur det!?

Slopandet av arvsrätten är så uppåt väggarna att det knappt går att bemöta på ett vettigt sätt, men den burduse antar säkert att man som centerpartist vill att jordbruket, som tidigare gått i arv, ska tillfalla det allmänna vid ägarens frånfälle. - I och för sig lär ju fastigheten behövas för att hysa delar av den belastning som deras idé om fri invandring skulle resultera i.

Månggifte?! - Vafalls!
Om man nu promt måste ha flera kvinnor eller män att dela sitt mest privata liv med så är väl det fritt fram att inleda Stockholmsäktenskap med hur många man vill redan idag?
Att man inte ärver varandra, när man gift sig på stockholmska, borde väl Centern ge blanka faan i eftersom dom ändå ser att arvsrätten bör avskaffas...?

Menmen, nu har ju Centern strukit dessa tre punkter ur sitt idéprogram så den burduse får väl låta sitt illvilliga rossel kvävas i sin linda.
För egen del lutar jag mig tillbaks, och likt självaste Fälldin tar jag mig ett bloss på den nystoppade pipan, och gläds i anden att Centern numer har avlägsnat dom enda tre frågetecknen i sitt, för övrigt, bländande idéprogram.
Ordningen är återställd.

Att göra "en Palme".

Mårten Palme har polisanmält regissören till filmen "Callgirl" för Förtal av avliden - Dvs pappa Olof.
Jag har tyvärr inte hunnit se filmen men jag kan ändå påstå att en manöver av den här kalibern känns en aning överilad...
Om man kan svälja att pappsen ljög hela svenska folket rakt upp i ansiktet under Geijeraffären så borde man rimligtvis tåla att det insinueras saker i en fiktiv tolkning av en händelse?

Glädjande är att Mårten fortsätter att bära familjen Palmes moraliska fana högt.

Knullgubbe

Storrökare och misstänkt knullgubbe.