Inkrementalism.

Självklart förstår den medvetne att en eventuell bloggläsare förvirras av en så pass komplicerad rubrik som dagens inlägg åtnjuter. Men låt er inte skrämmas av det språkliga frimodet - allt kommer att klarna...

Inkrementalism betyder ungefär "De små stegens förändringsstrategi" och är att likna med den välkända myten om grodan som låter sig kokas levande utan att märka det.

Anledningen till rubriken har ingenting med språkligt högmod eller koketteri att göra, den har heller ingenting med slumpen att göra utan den egentliga anledningen är att rubriken är en nödvändig ingrediens i den fekalietårta som nu kommer att serveras.

Iallafall!

Notis har tagits om att det förefaller pågå en masshysteri i samhället gällande att förändra detsamma på ett sätt och i riktningar som ligger vansinnigt långt ifrån vad den konservative skulle anse som klädsamt. Givetvis är den ena förändringsambassadören mer radikal än den andra och resonemangen påskiner att det måste ha varit en plåga och ett förtryck utan dess like att leva i sverige innan dessa vänsterliberala frälsare tågade in på Södermalm för att ikläda sig rollen som folkets fostrare.
Merparten av dessa tillhör naturligtvis den kategori människor som anser att alla människor med samma ideologiska övertygelse som dom själva är lika mycket värda. - Vilket är en alldeles superb uppfattning om man utgör en del av eliten i en totalitär diktatur men den är kanske inte lika självklart beundransvärd i en fungerande demokrati...

Inkrementalism, eller stegvis förändringsstrategi, är naturligtvis en viktig del i detta. Det är förstås inget som den genomsnittlige svensken uppfattar eller intresserar sig för eftersom han har fullt upp med att kolla på Idol och festliga filmklipp på Facebook.
OM den genomsnittlige svensken faktiskt hade intresserat sig för situationen utanför hans egna mikroskopiska sfär så hade han sannolikt märkt vissa påtagliga skillnader mellan dagens samhälle och mediaklimat och det som rådde för tio femton år sedan.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det talas mer om extrema feministers massiva insatser för att förändra det svenska "patriarkala" språket, än vad det talas om det utbredda judehatet/israelhatet i Sverige.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför det är viktigare att ta bort vinster i skattefinansierad vård, omsorg och skola, än vad det är att ta bort vinster i skattefinansierad asylindustri. Och vart går gränsen för vinstförbudet? Får åkeriet som kör åt sjukhuset göra vinst? Får förlaget som tillverkar studiematerial göra vinst? Får rollatortillverkaren göra vinst?

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den politiska makten vill skydda transpersoner med hjälp av Lagen om hets mot folkgrupp, medan heterosexuella etniska svenskar inte ska omfattas av samma skydd.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför dagstidningarna gladeligen upplåter utrymme åt människor som föraktar traditionella värderingar medan de som värnar dessa värderingar lyser med sin frånvaro.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför utländska medier ofta presenterar en mer objektiv bild av Sverige än vad de inhemska gör.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför svenska barnprogram fokuserar mer på att presentera alternativ till kärnfamiljen och traditionella könsidentiteter än att lära barnen läsa, skriva och tänka på andra sätt än exklusivt "normkritiskt".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför politisk ideologi har negligerats till förmån för populistiska affektvrål gällande den senaste, medialt uppmärksammade, "kränkningen".

Han hade kanske märkt att och funderat på varför kommunister har givits mandat att uttala sig om vad som är demokratiskt och inte.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför den offentliga debatten befolkas av uppenbart verklighetsfrånvända pellejönsar istället för rationellt tänkande människor. - Som om det vore ett självändamål att vara extrem.

Han hade kanske märkt att och funderat på varför RFSL har en politisk agenda som långt ifrån alltid har med sexuellt likaberättigande att göra.

Han kanske hade märkt att och funderat på varför man från regeringshåll fördömmer religösa extremister utomlands medan man omfamnar dom i det egna partiet på hemmaplan.

Listan kan göras betydligt längre men den skulle sannolikt inte besitta något egentligt mervärde för den sakens skull.
Ett förslag till reflektion skulle kunna vara: Vad är meningen med detta? Vad är målet med den pågående samhällsförändringen? Varför är det så bråttom? Finns det ingen som gillar det Sverige som fanns för femton år sedan? Varför är det fult att vilja vara solidarisk med skattekollektivet?

Det skulle kunna uppfattas som ett stort problem att det ovan beskrivna förekommer dag efter dag, men något som de facto är betydligt värre än att vissa utnyttjar den demokratiska praxis det innebär att säga sin mening i det offentliga rummet, är att den genomsnittlige svensken inte tycks märka, förstå eller bry sig om det. - Oavsett vad som sägs där.
Det är precis vad detta ostrukturerade inlägg handlar om, nämligen inkrementalism. - Eller som Bantar-Björn uttryckte saken:
-Det smög sig på...

En spontan reaktion på grodans långsamma död skulle kunna vara att den är väldigt väldigt sorglig...

Arvsskuld? Endast döden kan göra dig fri.

Fröken Erik Ullenhag presenterar idag sin "vitbok" gällande zigenarnas tillvaro under nittonhundratalet. Detta är givetvis ytterligare en punkt på Ullenhags agenda att skuldbelägga samtliga etniska svenskar, samtliga svenska samhällsinstutioner och samtliga privata företag som varit verksamma i Sverige under de senaste hundra åren.

Att fröken Ullenhag överhuvudtaget har tid med alla dessa utredningar och rapporter är beundransvärt eftersom han, i sin strävan att utrota strukturell rasism och antiziganism, borde ha fullt upp med den stora "utmaning" det innebär att byta ut alla värdelösa svenska barbarer mot högkvalitativa välfärdsbyggare från bland annat Nordafrika och Mellanöstern. - Vilka borde kunna styra upp det medmänskliga förfallet innan det är försent.

Vad är nästa steg för Erik? När det inte räcker med att, med hjälp av ord och rapporter, förklara för den svenske arbetaren att han eller hon inte är något annat än en fullständigt omänsklig rasist?

Att slå ihjäl alla nyfödda barn som misstänks vara av etnisk svensk börd kanske skulle kunna passa i det nya Sverige?

Stereotypt? - Ja, det kan den eventuelle läsaren ge sig faan på!

Morgonstund har guld i mun.

Att via en bulvan kunna tillskansa sig en förhållandevis stor förseglad påse innehållande en ansenlig mängd blandade cigarrer, är minsann ingen dålig start på dagen. Att priset på konkarongen dessutom är ytterst moderat bidrar naturligtvis till att glädjeruset blir pyramidalt. Det enda smolket i bägaren är att jag behöver en större "plastidor"...
Resten av dagen var inte i närheten av lika fruktsam som inledningen och innehöll, som vanligt, mestadels traditionellt förvärvsarbete.

Den stora frågan just nu är när jag ska hinna röka upp alla dessa mästerverk?
Allra bäst vore kanske att röka upp dom under tiden jag är vid min läst i garaget? Att springa runt på byn och kråsa med en finare cigarr i truten skulle sannolikt reta gallfeber på den misströstande familjeförsörjaren, där han eller hon hasar sig fram över livsmedelsbutikens parkering i avsikt att anskaffa livets nödtorft.
Det skulle vara ett ögonblicksverk för allmogen att blåsa liv i njugga glässebofiasrykten...

Visserligen har jag precis färdigställt renoveringen av kägelbanan. Således är alla praktiska hinder för att kunna ta avstånd från den stinkande pöbelns vämjeliga blickar undansopade och vägen till att njuta den egna excenticiteten i all avskildhet ligger vidöppen.
Eller kanske fly till sovkammarens solitära harmoni och däri hänge sig fullt ut åt en bortglömd, men ack så gentil gärning - nämligen sängrökning.
Det vore i sanning en kulturgärning värdig en konung.

Förresten hörde jag att amerikanarna säger att rökning skulle vara farligt? - Jojo, mycket ska man höra...

Miranda Tabacos, Hecho a Mano.

Under söndagen unnade jag mig en finare promenad tillsammans med en mexikan, som efter att promenaden nått sitt slut, skulle visa sig vara en av de godaste bekantskaper jag stiftat.
Generellt sett en mycket trevlig cigarr.
Den var lätttänd och brann jämt och fint, utan något "underhållsbehov".
Ganska mild ända fram till en bit efter mitten, men naturligtvis blev den något mer uppnosig mot slutet.
Dessutom har den ett lite dråpligt yttre som piggade opp mig en smula.
Om jag får läge på en låda av dessa så blir det sannolikt affär.

När jag, iklädd tredelad kostym, överrock, lågskor, galoscher och båtmössa i sälskinn, spatserade omkring på körvägarna som omger mitt hemman med min mexikanska vän vid min hand, så kunde jag inte hindra tankarna från att vandra iväg mot Tor Modeéns version av Sven Paddocks melodi En äkta mexikanare som tonsattes av Jules Vernes.
Den inre visionen av Don Carlos, när han "drar en liten stump" från Metropollittan i Nevv Jorck, och skrämmer kärringarna från kaffeborden, gav vällustkänslor som inte på något sätt gick att värja sig emot.
- Ett sånt temperamento!

Att cigarrökningens glädje är tveeggad är nu ett oomkullrunkeligt faktum.

Det finns ett land,
som ligger långt långt bort nån stans i söder.
Det är det landet jag kommer från idag.
Det finns ett land,
där kaffet växer vilt och druvan glöder
och presidenter man byter varje dag.
Bland orkideer och bland kakteer
där får man vin förutan bok och komiteer.
Bland rosenmurar där faror lurar
och ibland vilda tjurar har jag vuxit opp.

Jag är en äkta mexikanare
och jag är van att göra som jag vill.
Jag har ett blod som en amerikanare,
och vill du skåda min figur.
Att dansa foxtrot som en amerikanare,
jag kan det ej, jag tar en rumba-sväng
Jag är en äkta mexikanare
jag älskar kvinnor och handgemäng.

brukar säja Caramba,
när ni sverige drar till fan,
och när jag druckit nam-namba
då gör jag utbrott som en vulkan.
Och därmed vill jag bara varna dej,
om du tar hand om flickan som är min,
Jag är en äkta mexikanare,
och gör jag det som mej faller in.

Konsten att blåsa nytt liv i en gammal mans dävna inre.

Eftersom mörkrets intrång, under gårdagskvällen, hindrade mig från att slutföra en del av dom sysslor som åligger mig, fortsatte jag med dessa under dagen.
Rätt som jag gick där på gården och skrotade så nåddes jag av tonerna från den joddlande trumpetaren Leon Liljequist! En rysning av vällust spred sig i hela kroppen. - Var detta sanning eller drömde jag?
Ljudet kom från grannfastigheten, jag smög mig nyfiket närmare för att utröna om det verkligen var "Tyrolerswing" jag hörde, och visst hade mitt mycket delikata musiköra uppfattat alltsammans helt korrekt. - Där satt min advokat lugnt tillbakalutad och njöt schlagers för fulla muggar.

Jag stegade naturligtvis omedelbart dit för att ta del av den musikaliska gemenskap som erbjöds, och vi spisade allsköns guldkorn från både Sonora och His Masters Voice.
Tids nog kallade arbetet återigen på min uppmärksamhet och jag tvingades återgå till min läst. Advokaten underhöll mig trots detta, genom att fortsätta veva och byta grammofonskivor i ett lagomt tempo.

Nästa gång det ska njutas grogg här på fastigheten kommer jag med all säkerhet att verka för att min advkat tar med sig sin resegrammofon och den därtill hörande skivsamlingen.

En passus.
Notera skivemballaget från Sonora - Den svenska skivan, som är ett fantastiskt bevis på hur man, förr i tiden, värnade inhemska arbeten och inhemsk industri i det här landet.
Blotta åsynen av emballaget utgör fantomnostalgisk vällust och en tydlig kontrast till dagens knaggliga importgods.

Estetik, botanik och kultur.

Första semesterdagen.
Då jag under den senaste tiden märkbart påverkats av att jag troligtvis nått min subsistensnivå gällande bl a. kultur, så avlade jag och min familj under dagen en visit i den fläckvis mycket trevliga universitetsstaden Uppsala.
Uppsala, som för övrigt är beläget på och kring den plats som utgör Sveriges vagga, är sannolikt den enda stad i Sverige som i en allvarlig mening kan förknippas med högre kunskap. - Den rotvälsketalande sydlänningen skulle nu säkerligen drista sig till att stånka ur sig ett gravt missljudat:

-"Men Lund då!?"

Till ett eventuellt uttalande av liknande karaktär - så till den milda grad barockt att inte ens den mest desillusionerade svealändska överlöpare kan begripa det, bemödar jag mig inte ens att svara. Däremot kommer min blick att granska denna bedrövlig spillra med ett lika stort mått av avsky som av empati.

Hursomhelst!
Den första märkvärdigheten att unnas ett besök av mig själv och mitt entourage var Uppsala Domkyrka.
Eftersom jag uppskattar saker som är tillverkade med ett stort mått engagemang, skicklighet och inte minst stolthet, och dessutom har en mindre fetisch för historia och döda storheter, så är domkyrkan ett ypperligt utflyktsmål när andan faller på.
Jag strögade som vanligt vänstervarv och stannade traditionsenligt för att morsa på såväl Emanuel Swedenborg och Nathan Söderblom som Gustav Vasa och hans hustrur.
Efter fullgjort varv slängde jag en tanke åt Carl von Linné där han låg under mina fötter.

Men, nu är ju inte poängen med denna promemoria att trötta ut den eventuelle läsaren med självklara kunskaper i namnkunniga svenskars begravningsplatser, utan syftet är att påpeka det makalösa hantverk som finns i Uppsala Domkyrka och i många andra byggnader som uppfördes under den tid då avsaknad av internet eller strömavbrott inte hade någon som helst betydelse, där en "krog" i princip kunde bestå av en mjölkpall, en tennmugg och en tunna brännvin, och där ett husförhör var mindre konstigt än Facebook.
Jag vill minnas att jag har tidigare låtit trötta ut den Triumph-kåte läsaren med moderat tjat gällande symboler och att starka symboler tappat mark konstant under de senaste decennierna. Att symbolik var viktigt förr i världen är ett oomkullrunkeligt faktum som tydliggörs å det gtövsta när man närmar sig bl a. Vårfrukoret där Vasa vilar.

Efter sorti och den obligatoriska stunden av utvändig beskådan, såväl av kyrkan som av Gustavianum - Den anatomiska teatern som numer rymmer det Augsburgska skåpet, begav vi oss vidare i riktning mot Botaniska trädgården.
Under den korta promenaden passeras inte mindre än tre stycken av de riktiga juvelerna i Uppsalas krona. - Dekanhuset (Som tidigare rymde Statens institut för rasbiologi) Universitetsbibloteket Carolina Rediviva samt Uppsala Slott.

Botaniska trädgården är naturligtvis någonting alldeles extraordinärt, när man som jag har en fäbless för växter i allmänhet och träd i synnerhet. - Dessutom råder det naturligtvis en fascistisk ordning i den av Carl Hårleman ritade barockträdgården, vilket är att anse som uppiggande.
Orangeriet, med sin otroligt trevliga arkitektur och sin smakfulla omgivning, är den renaste ambrosia för den fantomnostalgiske finsmakaren.
Som avrundning betades det tropiska växthuset av. - Det gav mig ingen glödande inspiration, vare sig till fordonskompositioner eller formgivning av små träd, däremot var det en imponerande blomsterprakt.
Som en passus kan jag deklarera att serveringen invid det tropiska växthuset bjuder, om man placerar sig rätt, på en vy mot Evolutionsmuseet.

Resultatet av dagen blev således - inget trajjamek idag heller...




Kryptlock.



Ytterligare en kryptlocksutsmyckning.

Ståndsmässigt slutförvar har han i alla fall,
den gode Gustav.

Vasasarkofagen



Inget prefab eller filigran så långt ögat når.

Ambitiöst.

 

Handsnidat. - Innan gjuten plast från Kina tog över världen.

Vägs ände för Blomsterkonungen.

Exteriör vy av kyrkan med en antydan av
"Rasbiologen" till höger i bild.

Orangeriet i Botaniska trädgården.

Orangeriet.

Orangeriet, baksida.

Uppsala slott sett från barockträdgården.



Den här kokar dom tydligen brännvin på? - Mexarna alltså...

Den självklara konsekvensen av en måttlig till hård etylintoxikation.

Efter att under gårdagen ha kvalitetskontrollerat ett antal flaskor ur Systemaktiebolagets standardsortiment, drabbades jag av en smärre etylintox.
Av den anledningen har jag under dom senaste sexton timmarna, för första gången på mycket länge, fått uppleva det mytiska och hänsynslösa "Grova bakruset"...

Det grova bakruset är att likna vid den bildliga frukten av ett smutsigt och kärlekslöst möte mellan nattsvart ångest och fysisk utmattning, ett möte sprunget ur flödande vin, promiskuöst leverne och den inbillade logiken i att köttets lustar skulle vara kapabla att döva själens eviga längtan efter kärlek.

Att befinna sig i bakrusets klor är att under kroppens opåskyndbara rening kastas mellan hopp och förtvivlan.
Hoppet över det eventuella tillfrisknandet och förtvivlan över situationens allvar och de oåterkalleliga, tidigare så genomtänkta och självklara, valen som gjorts.

Å andra sidan har bakruset en hel del att erbjuda en tillintetgjord människa i form av självrannsakan och utforskandet av den egna personen - med små expeditioner till både det sociala arvet och den högst personliga uppfattningen gällande verklighetsflykt, njutning, känsla och förnuft.
Att i medvetet tillstånd få uppleva kroppens rening och densammes stapplande första steg mot det efterlängtade normaltillståndet är ett tillfälle man bör närma sig med vördnad.

För egen del skattar jag delar av bakruset mycket högt, men att kunna uppskatta sin misär och sin ynklighet kräver dock en del träning och ett öppet sinne.
Det finns tvivelsutan något vackert i att ligga som en spillra i fållbänken, och att utan förvarning överraskas av isande frossa och kroppens spastiska försök att dra ihop sig till sin ursprungliga fosterställning, utan förmåga att vare sig kunna äta eller sova - känslan av att vara nära det mörkaste hos människan. Ångest. Smärta. Tvivel.

Att brännvinet besitter förmågan att plocka fram det bästa ur folk är ett välkänt faktum, men att det dessutom kan bidra till något så komplext och omvälvande som ett riktigt svårartat bakrus är inte lika uttalat.
Det jag söker beskriva med min trevande dikt, är inte följderna av att ha tagit ett glas vin för mycket innan man gjorde kvällstoalett för att sedan gå till sängs straxt efter tolv - på sin höjd en måttlig huvudvärk...
Min vers syftar till att beskriva något större, något som endast kan upplevas under den svårartade reningen av en kropp på väg mot nykterhet - paradoxalt nog samma nykterhet som tidigare fördrivits ur kroppen med vilje.

Som vanligt njuter jag fördelen av att Ljuset i mitt liv är mycket hänsynsfull i min tid av lidande.
Tack.

 

Man kan inte leva på fordon allena.

Av den anledningen beslutade jag att skrinlägga alla Triumphuppdrag ett litet tag och istället koncentrera mig på att försöka ta udden av mitt på gränsen till sjuka förhållande till mina projekt.
Så istället för att hänga i garaget blev det, till att börja med, en något trevande start med altanbygget.
Plintar som skulle sågas av och en del funderingar var vad som bjöds, inget vare sig märkvärdigt eller jobbigt med andra ord.
Ljuset i mitt liv hölls med att göra förebyggande underhåll på trädgårdsmöblerna. - Mycket föredömligt.
Eftersom jag mest gick runt och slog dank på gården innan maten, så passade jag på att snygga till mina senaste trädtillskott inför deras kommande tillväxtår. Dom verkar ha klarat både flytten och gårdagens, lite hårdhänta, plantering ganska bra.

Efter avklarad grillning och spis så unnade jag mig en stunds avkoppling med både cigarr, romgrogg och nedtecknadet av en gammal mans hypotetiska tankar om livet. - Att avkopplingsstunden skulle bli fem timmar lång och resultera i en sönderbränd musche hade jag aldrig gissat...

 

I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 3.

Klockan hade blivit sex och han hade i princip inte kommit längre än att han fått på sig sina kläder.  Eftersom han och Ljuset i hans liv inte skulle iväg på några vidare utflykter under dagen, åtminstone inte som han hade informerats om, eller kanske snarare - åtminstone inget han kunde minnas att han blivit informerad om, så hade han valt bort den civila delen av garderoben till fördel för den mer populära arbetsinspirerade persedelkollektionen ur den lilla garderoben i tvättstugan. Eller garderob och garderob - hans arbetsklädesförvaring bestod inte av annat än en gravt överbelamrad tamburmajor.
Han hade, den dåliga starten till trots, till och med iordningställt lite mera kaffe och han gladdes åt sitt beslut angående påtår när han nu återigen satt parkerad på bron.

Näktergalen med sin vackert flöjtlika sång var ett gott sällskap tyckte han. Han hade en förkärlek till just Näktergalens sång, dock en ytterst moderat sådan eftersom han tykte att känslomässiga yttringar var något som hörde ungdomen till och således inget som borde få dimma sinnena hos giftasvuxna karlar och fruntimmer som borde ha viktigare saker för sig än att springa runt och vara känslomässiga.
Han trodde sig dock ha en liten aning om varför den där näktergalssången satt sig i både huvud och hjärta på honom.

I sin ungdom hade han legat på sjön och av en eller annan anledning som han konstigt nog inte längre mindes, hade tankern han låg på tvingats bogserats till ett varv i italien för reparation. Nu när han tänkte på det så framstod alltsammans än mer konstigt eftersom M/T Faunus, som fartyget hette, i princip var helt nybyggd då detta hände. Han ville minnas att det var nånstans i trakten av slutet på Augusti 1955...
Under tiden fartyget erhöll den vård det tarvade så åtnjöt besättningen, mot full betalning, vad man på den tiden kallade "frihet under ansvar" - Han visste inte ens om det uttrycket existerade numer.

Hursomhelst vaknade han efter den första nattens besinningslösa backanal upp i en svit på det anrika Grand Hotel Plaza på Via del Corso, i ett bakrus som inte gick att likna vid något han tidigare upplevt - vilket faktiskt var en hel del.
Han noterade att ett fönster till höger om honom stod öppet, trots det var det outhärdligt varmt i rummet.
När han omtöcknat vände sig om för  försöka lokalisera en klocka (En gång hade han blivit akterseglad i Buenaventura och det räckte gott tyckte han.)blev han varse att brevid honom i den sagolika sängen låg ingen mindre än ikonen Ingrid Thulin!
Han visste varken in eller ut, det enda han var säker på just nu var att han var i Rom, Ingrid Thulin låg och sov brevid honom samt att han inte tycktes ha några underbyxor på sig.
Efter att dessa tre konstateranden klarats av tilltog bakfyllan å det grövsta, hela hans kropp hotade att explodera om han inte tog sitt förnuft till fånga och återigen lade sig tillrätta med blicken fäst vid något stationärt föremål.
Han följde naturligtvis det ultimatum han givits av sin kropp, men innan han återgick till ryggläget skulle han nog fan visa den vem som egentligen bestämde över den, för tillfället, mycket sorgliga uppenbarelse som understundom lyssnade till namnet Lester.
Hastigt reste han sig och med susningar i öronen och ett tunnelseende som i det närmaste var att likna vid att titta genom tvä stycken fem meter långa entumsrör, tog han dom stapplande stegen till de två fåtöljerna och det lilla runda bordet med sin skiva i valnötsfanér. Svetten rann om honom och han kände hur dom salta dropparna brände som kamfer i hans ögon, han var alldeles iskall och huvudet smärtade inte längre utan kändes som om det var bortdomnat som i ett eterrus.
Äntligen fick han tag i vad han åtminstone trodde var en cigarettask, ivrigt slet han åt sig asken för att kunna avgöra vad den innehöll, den motoriska förmågan hade tydligen också satts ur spel en smula och han ramlade baklänges i samma ögonblick han slog asken i bröstet.
Som tur var hade hans nästintill dödliga strapats inte sträckt sig längre än ungefär en och en halv meter ifrån sängen. Således landade han, efter sitt reflexmässiga steg bakåt, raklång i densamma.
Hela hans kropp självde av utmattning och han gjorde sitt yttersta för att fokusera på den mimosagröna BH´n som lite slentrianmässigt slängts över den gedigna sänggaveln i gulddoublé.
Efter en tid slutade rummet att ömsom gunga, ömsom rotera och hans kropp verkade nöjd med att den fått sin vilja igenom.
Asken han nästan offrat sitt liv för låg alldeles intill hans högerben och han fingrade nervöst på den en liten stund innan han tog upp den. - "Hoppas det är cigaretter!" viskade han för sig själv medan han lyfte upp det framför de ömma ögonen och omedelbart konstaterade att så var fallet, det var mer än halva asken kvar vilket stärkte honom då det innebar att han skulle kunna ligga i sängen hela dagen om han var tvungen.

Han tände en Alfa Filtro de Luxo och i samma ögonblick han lät lungorna fyllas med röken kände han att han, under gårdagen eller natten, sannolikt rökt fler än dom sex sju cigaretterna som saknades i asken.
I takt med att pulsen gick ned avtog suset i öronen och efterhand påminde fru Thulins djupa andetag honom om att han inte var ensam...
FRU Thulin! Tänkte han. - Hon är ju för faan gift! Dessutom är hon nio år äldre än mig. - Hur fan gick detta till...?
Tvehågset funderade han på hur en eventuell fortsättning på den här dagen skulle komma att se ut? Rent teoretiskt skulle han kunna rafsa ihop sina persedlar, klä sig och hastigt lämna sviten och på så sätt undvika alla eventuellt penibla bryderier som skulle kunna blomma ut ur en dylik situation. Samtidigt visste han att en sån manöver skulle sluta i att han omedelbart avled, vilket i och för sig skulle ge exakt samma resultat angående att undgå eventuella pinsamheter.
Å andra sidan ville han väldigt gärna veta vad som föranlett det ekivoka utspel som, han nu villigt intalade sig själv, hade ägt rum under natten.
Han bestämde sig för att ligga kvar av två anledningar.
Den ena var att han inte hade något egentligt val, den andra var att han nu verkligen måste veta om, och isåfall vad, han och fru Thulin egentligen haft för sig.

Precis när han försonats med tanken om att ligga kvar kände han den välbekanta, brännande smärtan över ryggen på den högra handens pek och långfinger.
"Men för HELVETE!" skrek han, utan att tänka sig nämnvärt för...
Till vänster om honom började den omåttligt vackra kvinnan röra på sig, han stelnade och lade det som var kvar av cigaretten i en konjakskupa som låg på golvet bredvid honom.
- Vad skulle han göra?
Låtsas sova, eller kanske försöka agera pigg och alert? Han bestämde sig för det första alternativet eftersom han utgick ifrån att nyvakna, eventuellt bakfulla skönheter avskydde klämkäcka nervvrak.

Efter en kort stund tog tystnaden slut.
- Nämen vad trevligt! God morgon.
Med spelad yrvakenhet tittade han upp på fru Thulin, som nu satt upprätt ,med benen i lotusställning, på sin sängens vänstra sida.
- God morgon. sa han med en något skakig röst, vad trevligt att se dig igen.
Egentligen var ju detta första gången han såg fru Thulin eftersom hans minne från kvällen innan, då han anade att dom faktiskt setts på riktigt för första gången, var i det närmaste som bortblåst.

Hon log mot honom och bad att få en cigarett, han gav henne asken och den vita Ronsontändaren som av någon anledning låg på hans bröst och som han inte alls kändes vid.
Efter att hon tänt cigaretten frågade hon artigt vad han hette och vad han gjorde i Rom, han svarade och frågade detsamma, hon skrattade när hon fick frågan om sitt namn och han skämdes en smula över att han försökt framstå som om han inte kände till vem hon var.
Dom fortsatte att prata om ditt och datt och hela sitsen kändes konstigt nog helt naturlig, och till slut dristade han sig att fråga fru Thulin om nattens bravader.
Hon svarade, och även om han blev generad hade han ingen anledning att tro att hon for med osanning gällande nattens händelser. Av hennes detaljerade berättelse att dömma hade hon dessutom, med största sannolikhet varit i det närmaste nykter.
När han insinuerade att fru Thulin var just fru så berättade hon frispråkigt om att hon och hennes man hade gett upp varandra för länge sen. En av anledningarna var enligt Thulin att maken Claes Sylwander inte stod ut med hennes enorma framgångar i kombination med hennes veckolånga utflykter tillsammans med den österrikiske kemiingenjören och sedemera chefen för det av honom nystartade Svenska filminstitutet - Harry Schein, samt att hon hade en fäbless för charmigt alkoholiserade män, vilket rimmade illa med Sylwanders näst intill obefintliga konsumtion av starkvaror som hon länge observerat med illa dolt förakt.
Att Ingrid och Claes skulle skiljas hade ett barn kunnat räkna ut då och där, en Augustimorgon i en svit på anrika Grand Hotel Plaza i Rom, och ett år senare gifte  hon mycket riktigt om sig med den gravt charmoliserade och omåttligt rika socialdemokratiske maskoten Harry Schein.

Innan dom skiljdes åt delade dom på en flaska Piper-Heidsieck och tog dom två sista Alfa Filtro de Luxo ur den knögliga asken, Hon berättade för honom om Bergman, Von Sydow, Lars Ekborg, Yvonne Lombard och han låg raklång i sängen och lyssnade noggrant.
Bakruset han tidigare trott skulle sitta i ett par tre år, var nu som bortblåst och han hade aldrig mått så bra.
Så småningom reste han sig, tömde glaset, gav fru Thulin en sista ömsesidig blick av samförstånd och lämnade rummet.
Han kände sig stärkt och en liten aning renare än tidigare - som att en del av allt det vackra spillt över på honom och färgat honom för alltid...

Det sista han hörde från sviten innan dörren stängdes bakom honom var den flöjtlika sången från en näktergal.

Sådär ja!

Precis efter att jag bestämt mig för att sluta stänka bittra tankar omkring mig så hittade jag en internetsida vars enda syfte är att få folk att gå ur Svenska Kyrkan.
Ironiskt undrar jag vem som ligger bakom den...?
Att det skulle vara två åttiotalister vid namn Emil och Anton, vilket görs gällande på sidan, tror jag inte ett förbannade dugg på!

Jaja, tillbaks på ruta ett igen då! - Jag kanske skulle ta och sätta upp gardiner och göra lite hemtrevligt här på ruta ett eftersom jag sannolikt är dömd att stå här och trampa för evigt...

Rökning som katalysator.

Jag har under dom senaste dagarna funderat över min något tvetydiga, inre hållning mot att bruka den ört som enligt den samlade expertisen är den mest gentila av alla jordens örter. - Nämligen tobaken.
Att bruka tobak som ett led i sin strävan att öka sin estetiska förmåga, graden av avkoppling, stresströskel eller kanske för att revalvera sin egen kurs hos det motsatta könet, är alla anledningar som används av allmogen för att försvara sitt bruk från den inre olustkänsla som krälar närmre och närmre ju mer den bjuds på den, av Socialstyrelsen stämplade samhällsinformationen gällande såväl tyngre tobaksbruk som mer moderata strömningar inom brukarskaran.

Den moderna och upplysta människan tror sig  ju veta att tobaksbruket är förenat med vissa hälsovådliga konsekvenser och därav kommer vi in på mina, inte helt okomplicerade funderingar...

Alltså, OM man tillhör den ofta mycket världsvana och charmanta kategori människor, som nyttjar tobakens välbehagseffekter i syfte att uppnå te.x. en högre grad av estetiskt medvetenhet, var kan man då ponera att gränsen för harmoni går? Å ena sidan finns den ökade förmågan och kvaliteten, å andra sidan den eventuella fysiska skadeverkningen.
I princip borde det finnas en nivå där det blir värt för samhället att "ta det goda med det onda" i och med det faktum att fördelarna blir övervägande i förhållande till nackdelarna?  - Dvs att den ökning av humankapitalets vällustkänsla samt ökning av BNP, som tobaken bidrar till, är högre än kostnaderna i form av sjukvård samt den mentala misär som infaller vid ett brukandeförbud.
Den ovan beskrivna principen är naturligtvis applicerbar på dom flesta anledningar till tobaksbruk.

Om man förutsätter att min tes stämmer så ställs man automatiskt inför nästa faktum, nämligen det att det i så fall kan vara rent utav dåligt att helt upphöra med sitt tobaksbruk eftersom dom goda och kvalitativa effekterna som tobaken ger, således också upphör i ett sådant scenario. Detta skulle ju kunna vara förödande för vissa människor som får rådet att helt sluta med tobak.
Detta behöver ju inte vara ett problem som enbart drabbar musiker eller konstnärer o.dyl. utan det kan naturligtvis drabba en tunnbindare eller en körsnär i lika hög grad...
Att det förekommer avarter inom sfären för tobaksbruk är jag naturligtvis mycket medveten om.

Sängrökningen, som tyvärr kommit att bli den mest föraktade formen av tobaksbruk, borde dock, enligt detta resonemang, också vara den mest tveksamma formen. Detta eftersom sängrökningen kan orsaka förhållandevis direkta konsekvenser i form av nedbrunna hus och att folk som frivilligt valt ett liv utanför sängrökningens lyckobringande egenskaper, kan komma till skada av det.
Så hur gör man då med den, mycket styvmoderligt behandlade, sängrökningen?
Är svaret en dispens eller ska man kanske bygga särskilda bostadsområden för sängrökare? - Områden där alla, så att säga, bor på lika villkor...
Den mest rimliga lösningen borde vara att man skapar ett statligt verk för detta ändamål.
"Sängrökningsverket" skulle då ha som uppgift att administrera alla ansökningar om att få bedriva sängrökning och efter avslutad utredning bedöma om vederbörande är berättigad till att få sin bostad "sängrökningssäkrad" - Dvs att sovkammaren byggs om med eldfasta material och att den presumtiva eldhärden, alltså sängen eller fållbänken, är tillverkad enligt rådande standarder.
Alla eventuella kostnader för ett sådant verk, samt all handläggning och praktiska ingrepp i aktuella bostäder, kommer självfallet att bekostas av skattemedel.
En lösning enligt den ovanstående skulle resultera i att vårt samhälle, på ett säkert sätt, skulle äga förmånen att behålla en stor del av vår kulturhistoriska folksjäl. Att så sker är naturligtvis av yttersta vikt för ett samhälle med fortsatt tillväxt. - Både ekonomiskt och själsligt.

Den konkreta och slutliga frågeställningen blir således:
Är det genomsnittliga tobaksbruket ett belastning eller en tillgång för samhället totalt sett?

Observera att detta resonemang endast går att tillämpa på tobaksbruk, då det är en "drog" som aldrig leder till sociala problem i form av utanförskap, negligerande av personliga problem eller andra bieffekter som te.x övermäktig alkoholkonsumtion kan leda till.

Errol

Greta

Johnny

Fangio

Anita

Marlon

Dean och Frank

Steve

Fredag. - I god tid för en gångs skull.

Haha!
Veckans schuckraste dag och tillika dagen då alla löneslavar kan unna sig att leva som den Disponent dom egentligen skulle vilja vara.
I fantasins värld finns ju som bekant inga gränser, varför det är lätt att föreställa sig att det egentligen är Onsdag en stund efter lunch istället för fredagkväll, och missionen på agendan är att hålla hov för sina styrelsemedlemmar på stadens hotell - självfallet regelrätt klädd med jackett och plastong, istället för att diska en långpanna och titta på TV iklädd mysbyxor med hål i samt ett linne av hustrumisshandlartyp.
I och för sig, inte vet ju jag vad som försiggår i dom småborgerliga hemmen, en sak är dock säker - Fredag är det, tvivelsutan!

Dagens meloditips.
King Dude, med den mycket dansanta Lucifer´s the light of the world - Den gör sig utmärkt till en riktig dragnagel bestående av Calvados utspädd med tårar från en vuxen man med existentiell tvehågsenhet.

Slutligen och som vanligt.
Vad dricker en man eller kvinna sprungen ur det svenska folkhemmets pura ande, en så sagolikt vacker kväll som denna?

Äntligen!

Eftersom oljerören till trajjan är färdiglödda belönas undertecknad med ett stann kräftor.
Till detta njuts Renat brännvin och Grappo samt kallvatten.

Så vackert att det sältar ur ett gammalt rövaröga...

Bra grejer från Kina.

Hoppas att jag överlever tillräckligt länge för att hinna njuta dessa primörer - dvs några timmar till...