Lov ske pris!

Fredagen, dvs veckodagarnas svar på det absolut vackraste tamburinsolo du någonsin hört, har återigen lagt sin björnfäll över de småborgerliga medelklasshemmen och min misstanke ligger i att en och annan familjeförsörjare kommer att fukta sin strupe med den gyllene vätska som under så många år varit synonymt med fredag i dessa kretsar. - Den kvinnliga intutionen säger att det numer är Systemaktiebolagets dyraste Ipa, som dukas upp på fredagens altare...

För majoriteten av lottköparna i livets lotteri, det vill säga alla dom som sitter med nitlotten i sin smutsiga, knutna näve, är det förmodligen en annan verklighet som är rådande.
Att det kan kostas på med luxiösa drycker i samma utsträckning som i de tvesovlande hemmen är med största sannolikhet en utopi långt ifrån dessa träldömda hjons vildaste fantasier. Närmast sanningen ligger nog en luskammning och sen bums isäng.
OM det mot förmodan blir ett offer till fredagen så gissar den förstående på en klar, en ytterst oansenlig sådan.

Kabinettets precidium undrar förstås vad den mycket föraktade allmogen kommer att blötlägga tonsillerna i, i samband med att arbetsveckan övergår till välsignad helg?

För egen del funderar jag på att plocka fram den gamla Technics 1210:an i avsikt att spisa lite nya heta vax. Häromdagen fick jag nämligen levererat inte mindre än tre stycken vinylskivor - en splitsingel, en split-ep och en singel. Det finns som bekant inget trevligare i musikväg än riktigt tunga vinyler... Alltså tunga i den bokstavliga meningen.
Den gemensamma nämnaren för dessa skivor är Five Finger Discount, en tvåmanna rotbluespunkrocknrollslide-orkester från Småland som inte går av för hackor. Att dom bjuder på riktigt brottarsväng är bara förnamnet... Eller som dom själva hävdar:
"Rock´n roll that could make a blind pig see" - vilket är engelska och betyder ungefär "Har du inte helt fel skor ska du banne mig dansa till detta"
Medan funderingarna kring 1210:an maler så låter jag mig roas av samma orkester i en inte lika genuin digital tappning och dricker mahognyfärgade lättgroggar som om det inte finns någon morgondag. - Vilket man för övrigt aldrig kan vara helt säker på att det faktiskt gör...

Gentilt.

Just det!

Jag tar tillfället i akt att återigen visa den löpsedel, inklusive tidningens egen kommentar, som presenterades i samband med styrelseledamot Maos död. Detta är alltså samma tidning som idag trevar efter att få skattebetalarna att under tvång finansiera dess verksamhet, då inte ens det enorma presstödet räcker till att täcka upp de för uteblivna intäkter som lögnerna och folkföraktet resulterat i.

 

 

En Lördag där barnen och hbtq-rörelsen står i centrum. OBS! VARNING! INNEHÅLLER TOTALITÄR MUSIK.

Att fredagen övergått i Lördag har säkert inte undgått någon, eftersom lördagen av sin natur mer än gärna basunerar ut sin ankomst med vulgär självsäkerhet och omisskännliga överdåd.
Säkerligen ska det, dagen till ära, spisas oxe och den finaste svagdrickan i de mellansvenska statarstugorna. Efter avslutad spis är det inte osannolikt att far i huset njuter ett pipstopp medan barnen, likt små änglar, leker med djuren de byggt av kottar och stickor på golvet nedanför radiomöbeln.
I en annan och betydligt mer välställd del av landet kommer det inte att vara riktigt lika fridfullt...
I dessa hemman kommer aftonen med största sannolikhet att domineras av vad som, av vissa, populärt kallas för "schlagers".
Den populära musiktävlingen Melodifestivalen påbörjar ikväll sin resa mot en mycket avlägsen final och den spontana reaktionen från kabinettets egen kapellmästare får tala för sig själv...

-Melodifestivalen är en tävling där själlös musik som komponerats och framförs av själlösa människor ska bedömmas av en själlös lyssnare, allt för att slutligen vinna övriga europas hjärtan.

Som ja-sägare håller jag naturligtvis med utan krångel. - Det krävs dessutom en människa med Zarah Leanders mod och pondus för att gå i klinch med kapellmästare Hülphers...

Då jag alltid värnar den förbisedde och manipulerade medborgaren vill jag presentera ett alternativ till att vältra sig i glitter och glamour, sminkade män med fjäderboa, sexuella anspelningar till en publik som till största del sannolikt består av barn eller Christer Björkmans pompösa uppenbarelse.
Nämligen ett par antimelodifestival-bitar och ett par före detta nationalsånger.
Varsågoda!

Konsten att blåsa nytt liv i en gammal mans dävna inre.

Eftersom mörkrets intrång, under gårdagskvällen, hindrade mig från att slutföra en del av dom sysslor som åligger mig, fortsatte jag med dessa under dagen.
Rätt som jag gick där på gården och skrotade så nåddes jag av tonerna från den joddlande trumpetaren Leon Liljequist! En rysning av vällust spred sig i hela kroppen. - Var detta sanning eller drömde jag?
Ljudet kom från grannfastigheten, jag smög mig nyfiket närmare för att utröna om det verkligen var "Tyrolerswing" jag hörde, och visst hade mitt mycket delikata musiköra uppfattat alltsammans helt korrekt. - Där satt min advokat lugnt tillbakalutad och njöt schlagers för fulla muggar.

Jag stegade naturligtvis omedelbart dit för att ta del av den musikaliska gemenskap som erbjöds, och vi spisade allsköns guldkorn från både Sonora och His Masters Voice.
Tids nog kallade arbetet återigen på min uppmärksamhet och jag tvingades återgå till min läst. Advokaten underhöll mig trots detta, genom att fortsätta veva och byta grammofonskivor i ett lagomt tempo.

Nästa gång det ska njutas grogg här på fastigheten kommer jag med all säkerhet att verka för att min advkat tar med sig sin resegrammofon och den därtill hörande skivsamlingen.

En passus.
Notera skivemballaget från Sonora - Den svenska skivan, som är ett fantastiskt bevis på hur man, förr i tiden, värnade inhemska arbeten och inhemsk industri i det här landet.
Blotta åsynen av emballaget utgör fantomnostalgisk vällust och en tydlig kontrast till dagens knaggliga importgods.

Styv gura.

Min kompis Janne bygger en gitarr i rostfritt.
Jävligt fluckert, jag undrar hur den kommer att låta?
Jag hoppas att den kommer att låta gloriöst eftersom det krävs en viss kvalitet på ljudbilden om Jannes makalösa sångröst ska komma till sin rätt.
Epitetet "Sångfågeln från Sala" uppkom inte helt utan anledning får jag anta?

Imorgon är det dessutom Fredag!
Jag förutsätter att den intresserade förbereder sig på det sätt som traditionen bjuder. Jag ser redan fram emot att få återse gamla bekanta och vem vet, det kanske dyker upp några nya ansikten...
Om ni på vägen hit skulle se någon som generat stryker omkring utanför mitt kabinett så ber jag er - ta med den vilsne själen in i kabinettets gemenskap. Ingen ska behöva fira fredag ensam!
Om vederbörande skulle ha brustit i den förväntade nykterheten, eller kanske rent av har låtit spilla lite urin på dom i övrigt ganska solkiga bomullsbyxorna, låt inte detta skrämma er utan stå upp för den del av befolkningen som fått uppleva det nya landet in persona och låt dom vara del av den enade kropp vi utgör.

Jaja gitarr var det ja! -  Varsågoda.

Lite slip och polering på den här så...

Nya fynd.

Röjningen i sambandscentralen bjuder på nya guldkorn!
Vem skulle inte lockas till att fira med ett mustigt pipstopp av melodier som te.x "Gulli-Gullan" eller "Same med fårad hy" av den mycket förnämlige schlagerartisten och f.d. järnvägsarbetaren Bengt Simon Johansson?
Swinjuste med lite Rock n´roll såhär på lill-söndagen.
Dags att dansa loss!
Med "att dansa loss" menar jag naturligtvis att man sitter ned och på sin höjd trummar lite med handen på låret.

Notera att båda sidorna av EP´n är tillverkade i Sverige.

Supa? Någon?

Jag kan inte rå över att den charmolist, som tycks ha valt min kropp som sin boning, inte verkar vilja något hellre än att dansa när han hör den här mycket genuina tolkningen av Flickorna i småland. - Just den här tolkningen definierar verkligen Aggressionssångsgenren.
Jag knyter näven och skanderar PUNKJÄVEL! som ett tecken på den djupa vördnad jag känner.
En annan orsak till charmolistens upprymdhet är att han har två goda vänner som faktiskt bor i Småland och han påminns naturligtvis om dom var gång denna fina visa rullar igång.

Förresten, med "att dansa" menar jag naturligtvis att sitta still i soffan och smutta på en Grosshandlare -på sin höjd att takten gubbklappas mot låret eller knät emellanåt.

Öfvre.

Så har turen kommit till det öfvre motorfästet  på min eminenta homosextriumph.
Återigen föll materialvalet på rostfritt stål av fem millimeters tjocklek. - Anledningen till den något tilltagna tjockleken beror på att jag framgent planerar att byta ut delar av fästet mot luft och då kommer sannolikt den delen av fästet som inte är luft belastas något mer.
Och återigen förbannar jag min dumhet och lovsjunger vattenskärningens ädla konst. - Att fila och slipa tror jag inte är en av dom sakerna man blir ihågkommen för att man var väldigt bra på...
Det blev varken Lilla Rickard Eller Chuck, det blev istället Motörhead, Ramones och The Accidents som stod för underhållningen.

Jag passade även på att svetsa färdigt bakskärmen och dra på lite tenn på densamma för att försäkra mig om att den är "tät" trots narkomansvetsarna jag pluskat dit. Dessutom vill jag inte få bassning av min lackör pga att det ser förjävligt ut när han får grejerna i sin hand.
Tanken fick också ett par presumtiva hål igensvetsade...

Slutligen och som en värdig avslutning på mitt värv, satte jag mig ned och lyssnade till både Nidälven och Lilla vackra Anna, samtidigt som jag rökte en minst tre månader gammal Joya De Nicaragua-fimp på ett mycket bostadslöst vis. Den smakade konstigt nog helt okej faktiskt.
Nidälven! - Dra ända in i helvete så fin den är!
Jag gråter fortfarande inombords, alltså inte som i att jag snyftar lite halvdant utan nu snackar vi fullt utblommat stortjut iklass med det bölande som uppstår när mina öron nås av, den av Gunnar Turesson tonsatta Dan Andersson dikten  Jag väntar vid min stockeld. - Gärna framförd av Hootenanny Singers...

Jaja, det var i alla fall det om motorcyckelbyggnation och känslomässiga frifall.
God afton.

Noll Triumph!

Det blev verkligen inga stående ovationer över dagens insatser gällande Triumph projektet, men å andra sidan bytte jag hjul på min japanska Volvo, vilket i alla fall resulterade i ett uns tacksamhet från hon som spakar den.
Eftersom jag dessutom, vid ett tidigare tillfälle, lovat min äldsta dotter att jag ska göra en panflöjt åt henne, tvingade jag mig själv till handling idag.
Hon blev glad även om det inte ligger fulländad entusiasm i den...
Så, som sagt, ingen Triumph idag.
Min livssaga. - Att leva och verka allena för andra människors välmående... Eller?

Äntligen.

Den senaste tiden har jag levt med känslan av att något saknas mig, känslan av att inte vara komplett - likt kaptenen vars skepp spelats bort på Mahjong i sviterna av ett opierus någonstans i den opålitliga orienten, eller som den vilsne kolportören efter att hans välsignade väska försvunnit, då ett av hans anföranden, av någon outgrundlig anledning, övergått i en regelrätt backanal.
Anledningen till den ofullständiga känslan tror jag är att min kära Buick har befunnit sig annorstädes för lite omvårdnad. Häromdagen mottog jag dock ett meddelande om att färdigställningen stundade.
Idag efter upptagning av båt och lite slutpyssel i stugan for jag således iväg för att hämta bilen. - Det visade sig bli en fantastisk hemresa!
När jag susade fram genom Oktoberaftonen med bra tryck i speldosan och plötsligt överraskades av Back to Dungaree high, ja då kände jag att jag var tvungen att försöka föreviga ögonblicket åt kommande generationer. Här gällde det att tänka snabbt och tack vare min bakgrund som sportredaktör så tog jag, rent instinktivt, fram ett verktyg att filma med.
Det är dock inte helt busenkelt att spaka tolv kvadratmeter immig bil och filma lite, samtidigt som man stålsätter sig för att inte trycka acceleratorplattan genom durken pga den upprymdhet som infinner sig i en sådan situation som beskrivits ovan.
Det är mycket svårt att förmedla den känslan, dessutom är filmsnutten inte av optimal kvalitet men den är heller inget annat än en liten bit förevigad verklighet. - Verkligheten är ju som bekant inte heller av en helt optimal kvalitet...
Nu är vi i alla fall hemma båda två och känslan av ofullständighet är inte alls lika påtaglig längre.

Extraordinärt hög fidelitet!

Eftersom jag är en tvättäkta connoisseur när det kommer till den rena njutningen det trots allt innebär att låta både kropp och själ fyllas av den ur speldosan sprungna musiken, så nöjer jag mig inte med annat än perfektion.
När jag i morse lät den nykonstruerade förstärkaren lägga sitt ejderdunstäcke av klanger över mig, slog det mig. -  Det saknades något!
Ljudet var alldeles för platt och könlöst - Lite som känslan som infinner sig när man ber någon annan att köpa snus åt en och så köper dom portionssnus för att dom utgick ifrån att alla moderna snusare snusar portionssnus. - Man kan inte bli besviken pga att personen visat god ton genom att hjälpa en kamrat i nöd, men man är heller inte helt nöjd...
Som gammal i spelet har jag ju jobbat upp något av en fetisch för perfekt ljud och detta var inte perfekt. Jag behövde ett mer komplett register, inte bara rätt klang, utan också ett fylligare ljud.
Med min gedigna bakgrund som orgelbyggare, var det ju bara en fråga om lust och det hade jag ju! Därmed var beslutet fattat för att, med varm och försiktig hand, genomföra lite modifieringar på dosan i min jakt på representativt ljud.
Trattar rullades, falsades och löddes, oxid togs hastigt och oengagerat bort och diverse "icke användbara" lösningar testades fram och tillbaka.
Det resulterade i en ny, uppdaterad, version på speldosan. - Speldosa Ver. 2

Luta er tillbaka och ta gärna fram nåt lite finare att dricka och tänd gärna en cigarr innan ni klickar på länken.

Skillnad som natt och dag mot den tidigare versionen.

Hög fidelitet.

När lördagskvällen kom vankande kände jag att det skulle pigga upp med lite dansmusik. Men det fanns ett litet aber, mitt dansmusikspelverk hade ju ingen förstärkning och dög därför inte till annat än att spela på i ett knäpptyst rum - Förutsatt att man skulle höra vad som spelades alltså...

Efter att detta akuta problem konstaterats fanns det inget annat att be för än att ge sig iväg ut i garaget för att bygga en hög-fidelitetsfärstärkare, eller som dom flesta säger - en HöFi.

Sagt och gjort. - Ut i garaget.
Jag började med att malla upp en kona, som sedan fabricerades i 0,6 eller 0,7 mässingsplåt. När det så var dags att sammanfoga konan så tänkte jag att den skulle nitas, men dels var konan så liten så nitning hade varit alldeles för bökigt och dels hade jag ingen passande nit hemma. Hmm... Att tennlöda kändes för futtigt, silverlöda kändes för förutsägbart, vad göra? - Svetsa kanske!?
Eftersom jag vet att mässing är ett lite...trixigt material så tog jag beslutet att ringa till en bekant och förhöra mig om mässingens svetsbarhet, han är duktig på att svetsa och kan en del om material och jag har hört att han dessutom har tagit Kommunala Vuxenskolans motsvarighet till "Datakörkortet" - fast på svetsapparat.(Ehuruvida det är sant eller inte vet jag egentligen inte, men det är definitivt möjligt.)
Han berättade iaf   att det mest gurglar och lever jävel men sa att det kanske kan gå så jag provade.
Alla svetsarna jag lade på mina provbitar blev bra, men när det blev skarpt läge så kukade det ur helt! Jag drabbades av envishetsdjävulen och gjorde så många som fem konor som jag förstörde med TIGen. - Till slut fick jag panik och gjorde en sista kona som jag falsade och tennlödde...

Efter tennlödningen skämdes jag så pass mycket att jag var tvungen att vila psyket med en lättmahogny och ett stopp GHB medan jag smygtittade lite på slidsexan - undrar om den bilen någonsin kommer att bli färdig...?
Resten av speldosan silverlöddes - förutom trattjäveln som jag tennlödde fast. När jag var klar passade jag samtidigt på att dra av lite oxid med sisalskivan. innan jag provspelade.

Även om jag stött på en del patrull på vägen så  blev jag iaf färdig, tyvärr lite för sent för att jag ikväll ska kunna dansa till palatsets nya underhållningsmaskin. Oavsett vissa problem har jag ändå fått mitt lystmäte - blivit skitig, spisat både punkrock och Dolly, rökt, druckit mahognygroggar, svetsat, bankat, lött, slipat och en hel del andra festliga saker.
Och speldosan sen! Vilken ljudbild, en nästan utomkroppslig upplevelse att få höra en så känslomässigt laddad melodi under så fantastiskt goda förutsättningar.

För den som, mot förmodan, skulle vilja se och framförallt höra resultatet finns en filmsnutt HÄR.
                                       

Hög fidelitet - Precis som det anstår en musikälskare.

Gammelslidan... Det piggar opp med lite blankt!
Förresten! Varför stavas inte Blankt som det borde? - Blangt.

Lite mera nyans.

Tänk så mycket roligare det skulle vara här i världen, om fler människor uttalade Rock n' roll på samma sätt som Erik Fernström gör i inledningen på I can jive...

Väldigt nära ett antiklimax.

Nedrans!
Efter att Arnold och jag tagit en liten strupfuktare för att fira kvällningens ankomst, så blev jag såklart lite yster och ville dansa. Alltså den sortens dans där man ligger helt still i soffan och endast tänker på en situation där det finns en naturlig koppling till dans.
Jag hittade inte guldkornet jag sökte i min dator, panikade lite grann, men kom sedan på att en del bra saker läggs ju ut på det s.k. Intern Net.
Så...
Vrid nu upp volymen och njut av en fantastisk visa, framförd av en av Svensk nöjesindustris absolut största.
Min yttersta förhoppning är att jag ska kunna återkomma till den här herren vid ett senare tillfälle...

Saknaden efter fornstora tiders lövade dansbanor och folkparker är så stor att det känns som om ett svart hål av saknad förtär mig inifrån
Eller, hrmm... Fantomsaknaden ska det nog vara, om nu rätt promt måste vara rätt?

Fransk massage... - För öronen alltså!

Jag gick igenom lite av min musikskatt idag och hittade en drös med guldkorn. På förekommen anledning presenterar jag ett av dom.
Tänk er att tråla Paris gator till tonerna av nedan bifogade melodi, i jakt på spänning, erotik, eller av den enkla anledningen att man vill njuta sitt fordon, som i det här fallet är en vagn som av vissa kallas Gunghäst och av vissa Afrikas Lejon eller kanske Hittekatt... Att det är en riktigt klassisk bil råder det iaf ingen tvekan om, och ni vet säkert vad jag pratar om för bilmodell?!
En del hävdar till och med att den är minst lika klassisk som Austin A35 men med en något mer, subtilt kontinental design. Om det är rätt eller fel låter jag vara osagt.
Om man röker cigarr eller inte medan man kör är upp till var och en att bestämma. Jag skulle självklart ha tänt upp en Gauloises Blondes blue med min Ronson Adonis, eftersom det framhäver den mer sofistikerade sidan av Monsieur Boré.
Blir man inte fantomnostalgisk av det här så blir man det aldrig. - Jag fantomsaknar det nåt alldeles kopiöst iaf!

Varsågoda!
Glöm inte att vrida upp volymen.

Fredag.

Fredagar - Dom charmigt alkoholiserades afton...My favourite.
Ikväll har jag äran att ha en dryckesbroder på besök.
Kaffe, Punch, Mahognygroggar och ett jävla dividerande om vem som var med i vilken rockorkester och vilket år den och den skivan kom ut. - Jag dominerar inte kunskapsmässigt direkt kan jag säga...
Jag vill också passa på att delge er lite fakta.
Sångaren i The Doobie Brothers hade en sån extremt flucker mustach när det begav sig, jag önskar att jag hade skäggväxt.
En Eau De Vie och Trocadero har en vacker färg, bubblar ystert och ger ett så fruktansvärt uppsluppet intryck att man nästan blir rörd.
Jag kommer nog att röka upp min God of fire innan läggning.

Jag undrar ju lite nyfiket vad eventuella läsare av den här bloggen gör en afton som denna?
Kom igen nu för faan!

Bubbelibubbel...

Schucker musche!

Ett försök till en definition. Och så lite tattarsnack.

Jag tänker ta tillfället i akt och definiera ett ord/tankesätt som styr många människors förhållningssätt till det dagliga livet, nämligen Konservativ.
Konservativ, är ju som den vakne redan är medveten om, ett ord som ofta används i nedvärderande syfte av dom rödgrönrosa axelmakterna så fort inte minsta lilla barnsliga förslag om genusetikett, HBTQ frågor och miljöfacism tas emot med öppna armar och stående ovationer. Med detta sagt menar jag definitivt inte att alla förslag som rör dessa ämnen är dåliga, men det mesta är ju rent trams och således blir det ju svårt att få gehör för det som faktiskt är viktigt. - Jag skiter iofs i vilket eftersom jag inte rörs i ryggen av dessa frågor, möjligtvis miljön då, men hela den relevanta, nationella miljödiskussionen slog ju Birger Schlaug sönder till oigenkännlighet för länge sen.

Konservativ är i mina öron allt annat än ett skällsord.

Att ha förmågan att kunna förstå att ett samhälle behöver hierarkiska strukturer och en viss form av "ordergång" för att kunna fungera borde ju vara självklart för alla människor som nån gång har haft ett arbete?

Att anse att det finns en vinning i att följa dom gamla seder och bruk som redan har visat sig fungera i vilken situation man nu befinner sig i, borde också kunna vara lätt att ta till sig...

Att övertygelsen om att mänsklig frihet och privat ägande när varandra är ju något av en vattendelare rent politiskt men inte mindre sann för det.

Att man föredrar att den tekniska utvecklingen, likväl som andra innovationer och reformer ska ske i andan av den rådande traditionen är likaså en sak som känns sunt.

Att man som politisk konservativ inte litar på människors "sunda förnuft" i samma utsträckning som andra politiska inriktningar gör, ser jag bara som ett tecken på en god verklighetsuppfattning och att man har förmågan att se samhällssystem för vad dom är, utan att låta sin blick grumlas av ideologiskt agiterande.

Min erfarenhet är att väldigt många människor är konservativa utan att dom ens vet om det, detta pga samma anledningar som gör att folk röstar på sina respektive riksdagspartier om och om igen, utan att egentligen ha en jävla aning om vilken politik dom röstar på och framförallt varför...
Eftersom det demokratiska systemet ändå inte är speciellt bra så lämnar vi "boskapsdiskussionen" där.

Hård nåt djävulskt!

En betydligt mer glättig grej är att Calle Jularbo - Gypsy Kings självklara förebild - har fått ett lävla lyft i det Boréska palatset, han har med hjälp av  Drömmen om Elin och Livet i Finnskogarna lyckts klättra väldigt högt på popularitetsstegen.
Det som återstår innan sommaren kan firas in till tonerna av nämnda stycken är att jag hittar dom låtarna på grammofonskiva. Resegrammofonen ger sannolikt ännu mera schvung till bitarna.

Calle blev ju lite av en Superstjärna mha sitt dragspel och sitt extrema sinne för att komma ihåg låtar, han spelade ju som bekant på gehör och det är inte kattskit.
Han ville heller inte bli påmind om sitt ursprung eftersom han tillhörde Resandefolket, eller Tattarna som det hette i folkmun på den tiden. - Idag har det ju gått så många turer kring detta så jag vet inte om det finns nån som kan den politiskt korrekta benämningen på dessa människor?

Att Calle dessutom verkade i schlagergenren är ju bara grädde på moset för en bakåtsträvare som jag, det är annat än det som idag går under benämningen schlager det!
Det är ju såklart inte bara Calle som håller schlagergenrens fana högt, han har mycket god hjälp av andra storstjärnor som te x.
Harry Brandelius
Lasse Dahlqvist
Östen Warnerbring
Ulla Billquist

Ang. Östen Warnerbring, så ska jag faktiskt be en av mina favoritstorytellers att skriva ett litet kåseri till den här bloggen och förhoppningsvis kommer den gode Östen att figurera där - Om det nu blir nåt kåseri alltså...

Jag har inte hunnit smaka på min nyinköpta Appleton Estate än. - Jag är sjuk och vill inte riskera att förstöra det första intrycket av den Jamaicanska primören. Av samma anledning har det heller inte blivit någon cigarrökning dom senaste dagarna.
För ordningens skull - Jag är alltså sjuk fysiskt, min mentala hälsa är oförändrad sen långt tillbaka och känns stabilare än någonsin.

Han ser ju onekligen berest ut.