En Lördag där barnen och hbtq-rörelsen står i centrum. OBS! VARNING! INNEHÅLLER TOTALITÄR MUSIK.

Att fredagen övergått i Lördag har säkert inte undgått någon, eftersom lördagen av sin natur mer än gärna basunerar ut sin ankomst med vulgär självsäkerhet och omisskännliga överdåd.
Säkerligen ska det, dagen till ära, spisas oxe och den finaste svagdrickan i de mellansvenska statarstugorna. Efter avslutad spis är det inte osannolikt att far i huset njuter ett pipstopp medan barnen, likt små änglar, leker med djuren de byggt av kottar och stickor på golvet nedanför radiomöbeln.
I en annan och betydligt mer välställd del av landet kommer det inte att vara riktigt lika fridfullt...
I dessa hemman kommer aftonen med största sannolikhet att domineras av vad som, av vissa, populärt kallas för "schlagers".
Den populära musiktävlingen Melodifestivalen påbörjar ikväll sin resa mot en mycket avlägsen final och den spontana reaktionen från kabinettets egen kapellmästare får tala för sig själv...

-Melodifestivalen är en tävling där själlös musik som komponerats och framförs av själlösa människor ska bedömmas av en själlös lyssnare, allt för att slutligen vinna övriga europas hjärtan.

Som ja-sägare håller jag naturligtvis med utan krångel. - Det krävs dessutom en människa med Zarah Leanders mod och pondus för att gå i klinch med kapellmästare Hülphers...

Då jag alltid värnar den förbisedde och manipulerade medborgaren vill jag presentera ett alternativ till att vältra sig i glitter och glamour, sminkade män med fjäderboa, sexuella anspelningar till en publik som till största del sannolikt består av barn eller Christer Björkmans pompösa uppenbarelse.
Nämligen ett par antimelodifestival-bitar och ett par före detta nationalsånger.
Varsågoda!

Likt en dyktalb står jag fast, övertygad om allas lika värde. - Oavsett färg!

Att låta sig uppfyllas av den glädje det innebär att ha en flaska Cava stående är absolut ingen konst, skulle det dessutom vara rosé blir till och med den mest långtrådiga döddansaren en aning yster.
Den vilsna och själlöse barbaren skulle sannolikt söka döma ut varje försök att omfamna den njutning som fötts ur vackert rosa bubblor, och tillika söka attackera den gentile lebemannen genom illvilliga försök att insinuera ett sexuellt avvikande beteende eller andra ofördelaktiga tillmälen. Att bemöta det hela i sakliga ordalag är i det närmaste lönlöst varför alla former av seriös dialog är överflödiga.
Då den jästa druvan gör sig allra bäst i sällskap med spritsiga strömmar av bubblor ser jag ingen anledning att förkasta eller förminska betydelsen av detta elixir. - Oberoende av färg.


"Efter det första glaset rosé insåg den hårdföre
järnvägsarbetaren Carl Emil Setsman att detta i sanning
skulle komma att revolutionera svensk infrastruktur-
byggnad och dessutom skulle det för alltid förändra hans
syn på diakoni."

Konsten att blåsa nytt liv i en gammal mans dävna inre.

Eftersom mörkrets intrång, under gårdagskvällen, hindrade mig från att slutföra en del av dom sysslor som åligger mig, fortsatte jag med dessa under dagen.
Rätt som jag gick där på gården och skrotade så nåddes jag av tonerna från den joddlande trumpetaren Leon Liljequist! En rysning av vällust spred sig i hela kroppen. - Var detta sanning eller drömde jag?
Ljudet kom från grannfastigheten, jag smög mig nyfiket närmare för att utröna om det verkligen var "Tyrolerswing" jag hörde, och visst hade mitt mycket delikata musiköra uppfattat alltsammans helt korrekt. - Där satt min advokat lugnt tillbakalutad och njöt schlagers för fulla muggar.

Jag stegade naturligtvis omedelbart dit för att ta del av den musikaliska gemenskap som erbjöds, och vi spisade allsköns guldkorn från både Sonora och His Masters Voice.
Tids nog kallade arbetet återigen på min uppmärksamhet och jag tvingades återgå till min läst. Advokaten underhöll mig trots detta, genom att fortsätta veva och byta grammofonskivor i ett lagomt tempo.

Nästa gång det ska njutas grogg här på fastigheten kommer jag med all säkerhet att verka för att min advkat tar med sig sin resegrammofon och den därtill hörande skivsamlingen.

En passus.
Notera skivemballaget från Sonora - Den svenska skivan, som är ett fantastiskt bevis på hur man, förr i tiden, värnade inhemska arbeten och inhemsk industri i det här landet.
Blotta åsynen av emballaget utgör fantomnostalgisk vällust och en tydlig kontrast till dagens knaggliga importgods.

Fransk massage... - För öronen alltså!

Jag gick igenom lite av min musikskatt idag och hittade en drös med guldkorn. På förekommen anledning presenterar jag ett av dom.
Tänk er att tråla Paris gator till tonerna av nedan bifogade melodi, i jakt på spänning, erotik, eller av den enkla anledningen att man vill njuta sitt fordon, som i det här fallet är en vagn som av vissa kallas Gunghäst och av vissa Afrikas Lejon eller kanske Hittekatt... Att det är en riktigt klassisk bil råder det iaf ingen tvekan om, och ni vet säkert vad jag pratar om för bilmodell?!
En del hävdar till och med att den är minst lika klassisk som Austin A35 men med en något mer, subtilt kontinental design. Om det är rätt eller fel låter jag vara osagt.
Om man röker cigarr eller inte medan man kör är upp till var och en att bestämma. Jag skulle självklart ha tänt upp en Gauloises Blondes blue med min Ronson Adonis, eftersom det framhäver den mer sofistikerade sidan av Monsieur Boré.
Blir man inte fantomnostalgisk av det här så blir man det aldrig. - Jag fantomsaknar det nåt alldeles kopiöst iaf!

Varsågoda!
Glöm inte att vrida upp volymen.

Fredag eftermiddag såhär långt...

Fredag. Den vakne vet ju redan att Fredagen är dom charmigt alkoholiserades afton och jag tänker passa på att fira den tillsammans med alla dessa människor.
Hittills har den här eftermiddagen bjudit på Systembesök, kvällsvard, en snabbtitt på Madicken. (Herr Nilsson är en fantastisk karaktär) samt avsmakning av Plantation Grande Reserve, Denna Rom MÅSTE alla, som inte har provat den, köpa. - Klockren.
När jag glad i hågen stegade ut från Systemet efter att ha handlat och lämnat in en beställning på en flaska Bokma oude Genevér, så kände jag en liten olustkänsla över att jag, på senaste tiden, har spenderat en del bly i nämnda butikskedja. Tanken gnagde medan jag gick till bilen och det förelåg en risk att mitt humör skulle råka ut för ett s.k. bakslag...
Inhoppet i sotloket var i det närmaste en tiopoängare, nyckeln vreds till tändningsläge, speldosan hoppade igång och jag möttes av tonerna från "En fattig trubadur" av Alvar Kraft, i detta fall framförd av Harry Brandelius.
När Harry mjukt och fint framförde textraden: Du behöver inga penningar när du vid porten står, och du kan ingenting ta med dig dit du går... släppte olustkänslan och hemfärden klarades av under nästan euforiska former. Tur var väl att jag inte visste hur fint Systempåsens innehåll skulle smaka, det hade nog blivit för mycket glädje på en gång. (Jag hade ju lyxtobak i kupén dessutom...)

Just det! Jag ramlade över lite jävligt genuina grejer idag också. - Gamla fina sprutor, jag vet inte vad jag ska ha dom till riktigt iofs. När man ser så här fina grejer är det ju nästan så att man önskar att man vore morfinist...

Jag funderar på att dricka upp hela!

Min Tisdagsdate.

Dr. Bengtsson uppskattade kvalitet... Tyvärr skiter ju folk
i kvalitet numer. Huvudsaken är att det är billigt.

Inom en snar framtid kommer jag dessutom att ikläda mig den dräkt som när den tidigare ägaren hade den, utsågs till Norra Kvarkens absolut smutsigaste stass.
När jag väl är risslad kommer en del av Trajjans motordetaljer att få sig en jävla omgång! Det tråkiga är att jag kommer att missa Let´s Dance och därtill tillhörande troschocker...Faan också!
Jaja, livet som månskenspsykpatient är definitivt ingen dans på rosor, men det visste jag ju redan innan...

Genuint?

Jag passade på att ta en bild på min favoritbilverkstad idag. Jag syftar alltså bara på själva fastigheten eftersom jag inte har en aning om kvaliteten på jobben som utförs där inne.
Den här kåken andas ju genuinitet och gammal hederlig service. Störtskön.

Man kan ju bara fantisera om hur man skruvade upp volymen på transistorn när Mona Wessmans, Om jag var du spelades på melodiradion. Efter att volymen justerats stegade man tillbaka till sin plats och fortsatte felsökningen på den mellanblåa Volvo 144:an som av någon anledning bara startade ibland, oftast inte när det var lite fuktigt ute...
Arbetsklädseln var overall utanpå privata kläder, handskar och skyddsskor användes inte och blotta tanken på att en man skulle utföra kroppsarbete i midjebyxor fick samtliga anställda att skrocka lite lätt på ett sedvanligt Jovisst, tro det du lilla gubben, gubbmanér. Asbest var bra och bromsdetaljer på bilar renoverades istället för att dom byttes mot nya.
När kaffet skulle inmundigas hällde man naturligtvis upp ur en medhavd termos i den tillhörande termosmuggen. - Kaffeautomat? Gratis kaffe på jobbet? Nej, jag tror inte det.
När man slutade för dagen hoppade man på jonnen och trampade hem till den redan färdiglagade middagen, satte sig till bords och åt under en, med dagens mått mätt, massiv tystnad. Efter att middagen klarats av var det dax att avnjuta  kvällspipan med tillhörande tidning. Under den tiden fick ju barnen naturligtvis leka väldigt tyst eftersom hussegubben inte ville ha en massa stoj och glam som ramponerade hans tidningsstund.

Undrar om det var Aftonbladet eller Expressen som gällde och vad som stod i tidningen?
Antagligen stod det inget jävla trams om hur man går ner i vikt eller om vem som är rikast i just min kommun i alla fall! Vem vet, kvällspressen på den tiden kanske rentav hölls med nyheter och samhällsinformation?

När det blev Lördag så behöver jag inte berätta vad man bjussade på, men man blandade riktigt stark eftersom man hade fått ut ett förskott på arvet och slagit på stort och köpt en spritt ny färg TV, och detta ville man ju såklart fira.
TV´n levererades sannolikt av minst två karlar, med skärmmössa och verkmästarrock med omslag och midjeband, som skötte montering och installation enl. den order som stadens lokala Luxorombud hade gett dom.
Nyheterna var snarlika i färg, men man tyckte att rapporteringen om konflikten i Indokina började bli tjatig, man tyckte att dom långhåriga och arbetsovilliga ungdomsmänniskorna som "drev omkring" i stan och pratade om hur "ball" det skulle bli på Gärdesfesten borde klippa sig och skaffa ett jobb. Man tyckte att Pehr G Gyllenhammar verkade tuppig men att han kanske skulle göra Volvo gott.
Efter nyheterna diskuterar man med frugan om ehuru det skulle gå för Rhodesia, nu när Engelsmännen inte såg efter dom längre och kommunismen sped sig likt ett virus i landet.

Ihop med midsommarsupen konstaterade man, i gemensamt lag, att det var synd att Märta Arbin numer var borta, Stämningen skulle nog ha blivit lite tråkig om man då vetat att både Sonny Liston och de Gaulle skulle falla ifrån några månader senare...

Men som sagt, sånt där kan man ju bara fantisera om...
Jävligt schucker kåk iaf!

Tyvärr hann jag varken röka eller dricka särskilt mycket ikväll så recensionerna får dröja ett slag, men dom kommer, jag kan dock konstatera att Trocadero gör sig bättre till lättgrosshandlaren än Pommac. Det är ett konstaterande som det bär mig emot att delge er, men det går inte att kväva en sån viktig sanning i sin linda.

Ett försök till en definition. Och så lite tattarsnack.

Jag tänker ta tillfället i akt och definiera ett ord/tankesätt som styr många människors förhållningssätt till det dagliga livet, nämligen Konservativ.
Konservativ, är ju som den vakne redan är medveten om, ett ord som ofta används i nedvärderande syfte av dom rödgrönrosa axelmakterna så fort inte minsta lilla barnsliga förslag om genusetikett, HBTQ frågor och miljöfacism tas emot med öppna armar och stående ovationer. Med detta sagt menar jag definitivt inte att alla förslag som rör dessa ämnen är dåliga, men det mesta är ju rent trams och således blir det ju svårt att få gehör för det som faktiskt är viktigt. - Jag skiter iofs i vilket eftersom jag inte rörs i ryggen av dessa frågor, möjligtvis miljön då, men hela den relevanta, nationella miljödiskussionen slog ju Birger Schlaug sönder till oigenkännlighet för länge sen.

Konservativ är i mina öron allt annat än ett skällsord.

Att ha förmågan att kunna förstå att ett samhälle behöver hierarkiska strukturer och en viss form av "ordergång" för att kunna fungera borde ju vara självklart för alla människor som nån gång har haft ett arbete?

Att anse att det finns en vinning i att följa dom gamla seder och bruk som redan har visat sig fungera i vilken situation man nu befinner sig i, borde också kunna vara lätt att ta till sig...

Att övertygelsen om att mänsklig frihet och privat ägande när varandra är ju något av en vattendelare rent politiskt men inte mindre sann för det.

Att man föredrar att den tekniska utvecklingen, likväl som andra innovationer och reformer ska ske i andan av den rådande traditionen är likaså en sak som känns sunt.

Att man som politisk konservativ inte litar på människors "sunda förnuft" i samma utsträckning som andra politiska inriktningar gör, ser jag bara som ett tecken på en god verklighetsuppfattning och att man har förmågan att se samhällssystem för vad dom är, utan att låta sin blick grumlas av ideologiskt agiterande.

Min erfarenhet är att väldigt många människor är konservativa utan att dom ens vet om det, detta pga samma anledningar som gör att folk röstar på sina respektive riksdagspartier om och om igen, utan att egentligen ha en jävla aning om vilken politik dom röstar på och framförallt varför...
Eftersom det demokratiska systemet ändå inte är speciellt bra så lämnar vi "boskapsdiskussionen" där.

Hård nåt djävulskt!

En betydligt mer glättig grej är att Calle Jularbo - Gypsy Kings självklara förebild - har fått ett lävla lyft i det Boréska palatset, han har med hjälp av  Drömmen om Elin och Livet i Finnskogarna lyckts klättra väldigt högt på popularitetsstegen.
Det som återstår innan sommaren kan firas in till tonerna av nämnda stycken är att jag hittar dom låtarna på grammofonskiva. Resegrammofonen ger sannolikt ännu mera schvung till bitarna.

Calle blev ju lite av en Superstjärna mha sitt dragspel och sitt extrema sinne för att komma ihåg låtar, han spelade ju som bekant på gehör och det är inte kattskit.
Han ville heller inte bli påmind om sitt ursprung eftersom han tillhörde Resandefolket, eller Tattarna som det hette i folkmun på den tiden. - Idag har det ju gått så många turer kring detta så jag vet inte om det finns nån som kan den politiskt korrekta benämningen på dessa människor?

Att Calle dessutom verkade i schlagergenren är ju bara grädde på moset för en bakåtsträvare som jag, det är annat än det som idag går under benämningen schlager det!
Det är ju såklart inte bara Calle som håller schlagergenrens fana högt, han har mycket god hjälp av andra storstjärnor som te x.
Harry Brandelius
Lasse Dahlqvist
Östen Warnerbring
Ulla Billquist

Ang. Östen Warnerbring, så ska jag faktiskt be en av mina favoritstorytellers att skriva ett litet kåseri till den här bloggen och förhoppningsvis kommer den gode Östen att figurera där - Om det nu blir nåt kåseri alltså...

Jag har inte hunnit smaka på min nyinköpta Appleton Estate än. - Jag är sjuk och vill inte riskera att förstöra det första intrycket av den Jamaicanska primören. Av samma anledning har det heller inte blivit någon cigarrökning dom senaste dagarna.
För ordningens skull - Jag är alltså sjuk fysiskt, min mentala hälsa är oförändrad sen långt tillbaka och känns stabilare än någonsin.

Han ser ju onekligen berest ut.