Ovidius tårar.

Gårdagen bjöd allt annat än färdigställande av swingern, men istället för att gräva ned mig i ångestens ljumma träckhög tog jag mitt förnuft till fånga och gladde mig åt att spendera dagen och kvällen med den yngre generationen.
Under eftermiddagen och den tidiga aftonen hade jag dessutom äran att njuta sällskapet av min gode vän Arnold, vilken även är verksam som advokat och lackör.
Förenande diskussioner om färgsättning och hur man, med hjälp av en hård hoj, blir den ballaste killen på psykakuten, varvades med ett rumänskt starkvin som saknar motstycke i den här världen.
Att två vuxna karlar sitter vid ett köksbord och dricker dessertvin som om det inte fanns någon morgondag, måste ses som ett tecken på att den tidigare könsmaktsordningen brutits ned totalt eftersom den nämnda sysslan tidigare varit vigd åt semialkoholiserade damer i åttioårsåldern.
Dessertvin och sherry har fram till nu varit likställt fotriktiga skor, kappa samt hatt med flor. - Nu är ordningen en annan och matriarkatets dagar på kaffeskvallrandets tron är räknade.

Han skälvde fortfarande av vällust då han återigen vankade mot garaget...

Söndagen den tjugonionde December tjugohundratretton.

Dagen spenderades i sällskap med arvtagarna på uppsalas mest gentila inrättning gällande förlustelse av den mer infantila skolan.
Efter att sticklingarna fyllt sina respektive tunnor med muntrationer, tornade som vanligt garagets vedermödor upp sig med Sinkadus i spetsen och det juvenila hoppandet och lekandet byttes hastigt ut mot ytterst allvarsam häxdans iform av svarfning och svetsning.
På läsordningen stod fortsatt plock med bakbromsen och därtill hörande stag, vajrar och fästen. Anpassning och infästning av den eminenta bakbromsen från en japansk stolthetsprodukt mot en amerikansk "så dåligt och fort jag kan utan att jag behöver skämmas om verkaren tittar på skiten" produkt går konstigt nog förhållandevis smidigt.
Att frångå originalet har dock sitt pris. - I detta fall och sannolikt i samtliga övriga fall, handlar det såklart om att man måste lägga en massa tid på småsaker som man inte tänker på när man i köpeögonblicket står med ett illa dolt rabarbersvaj i gabardinbyxorna och inbillar sig att "det bara är att göra si och så..." medan ögonen tindrar i skallen på en som om man hade sett Gud fader själv spatsera förbi i egen hög person.

Iallafall!
Telefonen ringer.
-Kräftorna serveras i salongen om tio minuter!
Vad vore då mer dumdristigt än att avstå en så pass direkt invit till själslig och inte minst kroppslig njutning?
Beslutet fattades inom rymden av ett swinblink och innan jag eller någon annan ens visste ordet av satt jag vid salsbordet omgiven av Ljuset i mitt liv, två stycken tindrande små stjärnor, ett stann dillkokta asätare från Kina och en Prosecco av det livligare slaget. - Visserligen en ytterst allmogebetonad sådan men detta till trots så tog den mig med storm.
Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var ett av de alla mest minnesvärda ögonblicken i mitt liv.

Av kräftorna och av vinet återstår nu intet, och jag har inget annat val än att återigen dra på mig de nedslitna arbetsskorna, unna mig en märkvärdigare filtercigarett och hanka mig ut till den väntande lödningen av en, i avsmalningssyfte, delad gaffellänk.
Självfallet är jag högst medveten om att min tillvaro är så nära Nirvana man kan komma. - I den mån man i egenskap av kränkt etniskt svensk, heterosexuell man överhuvudtaget kan uppleva Nirvana eller någonting där i närheten....

God afton.

En märklig men lärorik insikt gällande den högst personliga uppfattningen om verkligheten.

Jag satt under aftonen och fluktade i ett fotoalbum och fann däri ett par bilder från ett medelstort gästabud som den mytomspunne Jerker höll under sensommaren tjugohundratretton. Jag själv och min mycket gode vän Sebban hade äran att vara inviterade till detta, som en parentes kan jag tillägga att också min favoritxylograf hade den äran - naturligtvis spred han stor trivsel omkring sig.
Iallafall!
Enligt min minnesbild av det hela var det en mycket rolig men lugn och skapligt städad tillställning där huvudstadens mer eller mindre tillrättalagda metropersonligheter, på ett enastående trevligt manér, mötte glesbygdens oborstade och lite godtrogna företrädare under avslappnade former med ett naturligt fokus på ömsesidig respekt.
Bilderna jag hittade säger annat...

Man kan, även som lekman, gissa att bägge dessa vettvillingar ådrog sig en lättare alkoholförgiftning i samband med den aktivitet som bedrevs på fastigheten efter att sedlighet och god ton fått ge vika för en annalkande orkan av dåligt omdöme och tvåtaktsrök.
Sorgligt nog uppfattade jag aldrig namnen på dessa två vansinnets representanter. - Tur att man gick till sängs innan det uppenbara helvetet brakade lös.

Likt en dyktalb står jag fast, övertygad om allas lika värde. - Oavsett färg!

Att låta sig uppfyllas av den glädje det innebär att ha en flaska Cava stående är absolut ingen konst, skulle det dessutom vara rosé blir till och med den mest långtrådiga döddansaren en aning yster.
Den vilsna och själlöse barbaren skulle sannolikt söka döma ut varje försök att omfamna den njutning som fötts ur vackert rosa bubblor, och tillika söka attackera den gentile lebemannen genom illvilliga försök att insinuera ett sexuellt avvikande beteende eller andra ofördelaktiga tillmälen. Att bemöta det hela i sakliga ordalag är i det närmaste lönlöst varför alla former av seriös dialog är överflödiga.
Då den jästa druvan gör sig allra bäst i sällskap med spritsiga strömmar av bubblor ser jag ingen anledning att förkasta eller förminska betydelsen av detta elixir. - Oberoende av färg.


"Efter det första glaset rosé insåg den hårdföre
järnvägsarbetaren Carl Emil Setsman att detta i sanning
skulle komma att revolutionera svensk infrastruktur-
byggnad och dessutom skulle det för alltid förändra hans
syn på diakoni."

Fredag! - För solidaritetens skull.

Nu är det äntligen Fredag! - Jag dristar mig till att hävda att detta är hjältarnas och romantikernas mest lovprisade afton.
Att kunna bringa samhörighet över alla gränser, såväl med den gravt alkoholiserade som med den utarbetade godtemplaren, såväl med den gycklande charmolisten som med den sorgtyngda lekmannapredikanten, är onekligen något väldigt vackert och väldigt unikt. - Detta ordnar fredagen med bravur och utan att begära något i gengäld.
Att en veckodag kan vara så ödmjuk och så osjälvisk är näst intill obegripligt... Jag rörs till tårar av den blotta tanken på vad denna dag givit mänskligheten under årens lopp.
Det ovanstående föranleder naturligtvis veckans viktigaste och sannolikt enklaste fråga...
-Vad tarvar då den vanvårdade och brokiga ensemble vi känner som mänskligheten, att dricka under aftonens skimrande timmar?

Belöning.

Som alla vet så är ju alkoholistens främsta vapen det så kallade "belöningssystemet" - Dvs att man belönar sig med brännvin för att man tycker att man varit duktig.
Till en början så krävs sannolikt någon form av prestation för att den högtidliga belöningen skall komma på tal, men vartefter förfallet breder ut sig i den arma människan så krävs det nog inte mer än att man utfört en komplett tarmtömning för att belöningen ska vara ett faktum.
Hur som helst så tänkte jag att jag skulle prova det här med belöningssystem ikväll, så efter att garagestädningen avslutats belönade jag mig med en kupa innehållandes Mount Gay rom.
Jag slogs omedelbart av tanken på hur mysigt det är med belöningssystem! - Det här tarvar nog fan en belöning...

Supa? Någon?

Jag kan inte rå över att den charmolist, som tycks ha valt min kropp som sin boning, inte verkar vilja något hellre än att dansa när han hör den här mycket genuina tolkningen av Flickorna i småland. - Just den här tolkningen definierar verkligen Aggressionssångsgenren.
Jag knyter näven och skanderar PUNKJÄVEL! som ett tecken på den djupa vördnad jag känner.
En annan orsak till charmolistens upprymdhet är att han har två goda vänner som faktiskt bor i Småland och han påminns naturligtvis om dom var gång denna fina visa rullar igång.

Förresten, med "att dansa" menar jag naturligtvis att sitta still i soffan och smutta på en Grosshandlare -på sin höjd att takten gubbklappas mot låret eller knät emellanåt.

Att gå händelserna en smula i förväg...

Då jag tidigare, i egenskap av paladin för den mentala delen av den svenska folkhälsan, riktat trevande förfrågningar till eder, dsv den svenska allmogen, ang.levnadsteckningar, rådande dryckeskultur och rekordeliga fredagsnöjen, utan att jag har fått, vad man skulle kunna kalla en representativ bild av det rådande läget i Konungariket Sverige, kommer nu denna ytterst viktiga anmodan i god tid.
Så var inte blyga nu, utan låt nutidsromantiken flöda ur edra innersta gömmor och förgyll min älskade fredag ännu litet mer...

Att sitta hemma på kammaren och dricka Kung eller kanske till och med Stockholms, är också ett sätt att spendera sin fredag. - Inte ett särskilt vackert sätt kanske, men ändå minst lika intressant och vördnadsfullt som något annat sätt.


Väl mött!

Just!
Jag är i behov av lite gamla schlagers. - Naturligtvis för gloriös 78varvs uppspelning.
Kontakta mig om ni, mot förmodan, skulle vilja avyttra lite dubbletter ur era samlingar.

Mmmm, Blonda John med Adolf Jahr.... och så ett par, tre lättgrogg!

Enkelt är ofta stort...

I dom allra flesta fall är det en välsignelse att vara begåvad med en s.k. charmolistmentalitet. - Dvs att man kan komma en liten aning närmare det äkta och i sanning verkligt stora i det mentala levernet, bara genom att tillföra ett uns av det Bacchusrelaterade och genom tiderna bespottade destillatet

När inte ens det korundhårda psyket räcker, utan man tvingas titta på livets dyningar genom det blytunga periskop man så många gånger förbannat och, med den vansinniges envishet, svurit att aldrig någonsin titta i igen, är det en befrielse att släppa in det ystra jaget. En befrielse som endast går att jämföra med känslan som infinner sig efter att man frigjorts från det bitterljuva spännbälte som använts för att förhindra det trasiga från att inkräkta på det hela. - En åtgärd som stått som sista utpost för att garantera säkerheten för den bräckliga omvärld man från tid till annan gör sitt yttersta att ömsom bygga, ömsom riva.

I dessa fall är den charmoliserade favoriserad, av det enkla och tillika oerhört vackra i att kunna hjälpas av den bildliga dykarklocka som en jungfru eller en lättgrogg trots allt utgör.
En så nätt mängd som två centiliter kan, enligt vissa, få den vardagslunkande arbetarsonen att springa ur sin knopp och förkroppsliga den vackraste och mest väldoftande ros.
Att dennes hela uppenbarelse förändras, från en något källardoftande tingest till den friskaste sommarvind som i ett trollslag, kan av vissa emellertid uppfattas som något osannolikt och tillika skrämmande, men är sannerligen inget annat än det gamla bondesamhällets, kanske sista, rosslande påminnelse om något som var självskrivet när förra seklet var ungt.

Att vissa i charmolistens kläder förbannar sin egen uppenbarelse, blir den självklara följden av det moderna samhällets värderingar och handlingar, samt takten av den organiserade nedbrytningen av dom människor som agerar dom sanna bärarna av samhället i stort.

Detta är ett otyg och jag bjuder er fiktiv amnesti i mitt kabinett!

Hör opp!

Efter förra fredagens katastrofala försök att förmå den eventuelle läsaren att dela med sig av såväl levnadssagor från det samtida Sverige som smakfulla groggkombinationer, så uppmanar jag eder återigen att försöka förmå er att bjuda på lite av den oerhörda smakfullhet som sannolikt finns representerad bland den svenska allmogen.
Så!
Vad sysselsätter sig en rejäl karl med en fredagskväll - och framförallt, vad dricker han!?

Eftersom det verkar finnas en hel del godtemplare i läseskaran så mottager jag, kvällen till ära, även alkoholfria alternativ.

Hör opp gyckelbockar!

Äntligen har den kommit!
Den enda dagen som är värd att leva - Fredagen!
Den dag som får den charmoliserade att omges av en extravagant aura där han, likt dagsländan, skiner opp för en enda dag...
Så njut nu, imorgon är allt över.

Lördag.

Äntligen dags för den bullrande Lördagskvällens intåg i det svenska folkhemmet.
Lördagen som instiftades av den dåvarande biskopen i Linköping, Hans Brask år 1522, till ära för alla dom människor som brann för travsport och dom till travsporten närliggande företeelser som varje Lördag slår ut i sin cykliska, fulla blom. Den gode biskopen tyckte nämligen inte om att travfolket höll på med sina aktiviteter under Söndagen och därför instiftades lördagen till detta ändamål. (Elitloppet fick travfolket ändå, genom stenhårda förhandlingar, behålla på sin favoritsöndag. - Därav uttrycket "Härmed är jag nödd och tvungen" som skrevs på den s.k. Brasklappen.)
Och vem minns inte den där söndagen i Maj 1973, när Ego boy visade världen att det faktiskt kan bli masshysteri i ett helt land bara för att en blivande skinnjacka råkade springa fortare än ett antal andra blivande skinnjackor.
Redan under Ego boy's storhetstid införlivas traditionen att blanda den imaginära stalldoften som strömmar ur TV'n under lördagseftermiddagen med 6-12 Pripps blå eller liknande, i modern tid har detta i vissa fall övergått till Stockholms festivalöl alternativt Arboga 7,5 - dvs starkt öl.
Forskning som, under dom senare decennierna, utförts vid anrika Uppsala universitet har påvisat att det faktiskt finns andra grupper som också högtidlighåller lördagen. Bland annat charmolisterna och dom så kallade hempularna. Charmolisten därför att han kan få kombinera det gentila drickandet med någon av sina favoritsysselsättningar och hempularen därför att han ges utrymme och tid att pula. Inte sällan går dessa kategorier i varandra.

För egen del kommer nog Lördagen att firas med tillverkning av ett så kallat "hög fidelitets system" till en speldosa jag har.
Hoppas att det blir bra så att jag kan spisa lite dansmusik senare ikväll.
För övrigt har jag funderat på att ställa in en säng i garaget för att kunna njuta sängrökning mer regelbundet...

Sigillet från det kontrakt som biskopen skrev med  Svensk Travsport 1522.