 |
| Vad känns mest naturligt? - Ja eller Nej. |
Efter mycket möda har jag äntligen återvänt till min mänskliga skepnad, i och med detta tänker jag, i en väldigt modest ton, passa på att reflektera - bara som hastigast - över det så gåtfulla och mytomspunna
bakruset...
Först och främst konstaterar jag att den varelse som aldrig fått uppleva den ynnest det innebär att vara fastnaglad i bakrusets stenhårda grepp, har heller aldrig upplevt det allra vackraste och mest lidelsefulla ögonblick som kan springa ur det tillstånd av yster frihet dom flesta känner under det något nedsvärtade ordet "full".
Brännvin. - En tveklöst vacker men diabolisk lindans....
För att allt ska bli tillräckligt tydligt för alla eventuella läsare med den svenska folkskolan som allenarådande utbildningsbas, kommer jag att börja från början.(Intelligentian ombedes ha överseende med detta.)
Efter att det i Fredags anlänt ett paket med kontraband till den Boréska boningen, så kontaktade jag den dekorerade krigshjälten och tillika min advokat - Dr. Arnold - för att undersöka ehuru han ställde sig till en liten provsmakning av det nyanlända godset. Eftersom det är vida känt att den gode Doktorn är en riktig läckergom så antog jag naturligtvis, redan innan frågan ställdes, att han skulle svara jakande på min invit. Mycket riktigt utvecklade saken sig i den riktning jag gissat och efter ett litet slag satt vi i salen för att påbörja vår provsmakning av den bacci nektar, som för dagen kom i form av det trestjärniga Ädelbrännvinet.
I takt med att Mahognygroggarna slank ner och samtalet djupnade så glömdes, av någon outgrundlig anledning, både tid och rum bort. Det smakade ju så fantastiskt bra!
Och det kändes som vanligt mycket gentilt att sitta med en likasinnad dryckesbroder och dividera om gamla bilar och motorcyklar på samma sätt som livets orättvisa vedermödor skärskådades. (Sannolikt dividerades det om en hel del annat också...)
När solen väl vaknat och låtit sina strålar lägga en gyllene duk över hela vår Herres skapelse, som vid det laget stod i sin fulla prakt - ivrigt väntande på att gryningens ädla elitsoldater skulle jaga bort dom sista resterna av nattens dystra armé, skiljdes vi åt och endast den så kraftgivande och pura sömnen återstod av vår lilla bacchanal.
Den oundvikliga morgondagen kallade på min uppmärksamhet efter vad som kändes som ett ögonblick, och den övriga världen gjorde sig påmind...
I just detta läge har jag dock en fördel som jag, åtminstone i min egen enfald, tror är få förunnat. - Jag har Ljuset i mitt liv, och hon har mycket god insikt i vad en, till synes inför döden liggande, före detta storslagen och grandiös festprisse behöver, när dennes svårt medtagna kropp skall göra upp med det, härförleden inträffade vansinnet.
Tyvärr, eller som tur är, har även Ljuset sina begränsningar och sent omsider kravlade den människospillra, som tidigare uppfattats av andra som Hr. Boré, upp ur den makalöst sköna sängen.
Så långt var det bara den obeskrivliga tröttheten som skvallrade om hur gårdagen/morgonen spenderats.
Efter att ett mycket tamt försök till "frukost" gjorts blev jag påmind om att det bara var tre timmar kvar tills vi skulle lämna hemmets härd för att bege oss iväg till, den sedan länge inbokade, sextiofemårs festen! - Det var då det rämnade! Ångesten kom som juggernaut och krossade mitt redan mycket bräckliga psyke.
Likt Nebukadnessar ödelade Jerusalem, ödelade den maktgalna fyllsjukdomen mitt fysiska tillstånd. - Totalt och oerhört hänsynslöst!
Skakningarna kom, och jag upplevde och överlevde blodtrycksfall som hade fått vilken Medicine Doctor som helst att elda upp studielitteraturen från Hermods och bli religiös på stående fot.
Till det ovanstående lägger vi den pulserande och oregelbundna frossan, svettningarna, huvudvärken som i det närmaste är att jämföra med ett tusental klackjärn som idogt gör sina taktfasta avstamp på kraniets insida, samt kramperna, som gör sitt yttersta för att mage och tarm fullständigt ska löpa amok -.Ett stålbad som varje överlevare borde hyllas för - Självförvållat eller inte!
Klockan blev så småningom tio i tre och det fanns ingen återvändo. - Alla som är vuxna nog att ta starkt är på samma sätt vuxna nog att slutföra sina åtaganden dagen efter att det starka har inmundigats. Hur man löser den ekvationen är högst individuellt och jag kommer därför inte att lägga vidare tid på att ge exempel på detta.
Jag hastade i mig två Soda, i hopp om att min mage och därtill hörande tarm skulle missa mitt lilla försök till tillfrisknande. - Som den invigde vet, så är ett mycket vanligt symptom på fyllsjukdom att man blir vansinnigt slarvig i stjärten.
Som tur var fick dom två sodorna respit i magen och jag passade på att, dagen till ära, ikläda mig svarta byxor med pressveck, undertröja och en kortärmad skjorta av s.k. sommarmodell. Väl påklädd drog jag min, av ångest, vemod och känslan av dödsängelns svavelosande närvaro, lite hukade gestalt ut till den väntande bilen. Direkt utanför dörren kommer nästa pilsner - Solen! Tusen och åter tusen nålar som tränger rakt in i hjärnan via pupillen. Som lök på laxen åkte vi naturligtvis den krokigaste vägen som finns, och det i en ganska hög hastighet - tack vare min egen sävlighet dock...
Efter en liten stunds fokusering och svettiga, inre disciplinövningar kom jag till ett representativt sans och kalaset fortlöpte på ett mycket trevligt sätt.
Efter att jag återigen anlänt till mitt hem och min säng - den inre stormen var inte på något sätt utriden, jag antar att jag befann mig i stormens öga under kalastimmarna - lade jag lite av min tankekraft på fenomenet bakrus. Att bakruset kan vara mycket svårartat och nästan som en fiktiv upplevelse är ett faktum som man ödmjukt får förhålla sig till när man gör sina val. Jag ångrar aldrig ett rus, det svåra är att lyckas hitta den osolkade njutning, som döljer sig i det kommande bakrusets förvridna och hålögt, galet stirrande anlete....
Jag kanske inte skulle ha varit så snabb med att, en gång i tiden, skrika:
-Här finns inte ett förbannat dugg att ta med till logen! Godtemplardjävul!
Åt den unge mannen från logen, som med tredelad kostym, fickur och plommonstop, kom cyklande in på gården för att informera om brännvinets skadeverkningar och människans förfall efter att hon gett sig lag med den dryck som gör hedningar av goda kristna.
Hur det gick för Dr. Arnold?
Jag har ingen aning om hur han överlevde den mentala och fysiska bergochdalbana som gårdagen säkerligen innebar, men att han lever och frodas idag kan jag gå i god för - jobbar och står i på torpet med rejält kroppsarbete och därtill hörande kraftuttryck!
Fan vet om han inte ser både piggare, starkare och lite raskare ut i dag än vad han gjorde i fredags morse...?
