I efterdyningarna av en åldrande mans vattenkastning. Del 3.

Klockan hade blivit sex och han hade i princip inte kommit längre än att han fått på sig sina kläder.  Eftersom han och Ljuset i hans liv inte skulle iväg på några vidare utflykter under dagen, åtminstone inte som han hade informerats om, eller kanske snarare - åtminstone inget han kunde minnas att han blivit informerad om, så hade han valt bort den civila delen av garderoben till fördel för den mer populära arbetsinspirerade persedelkollektionen ur den lilla garderoben i tvättstugan. Eller garderob och garderob - hans arbetsklädesförvaring bestod inte av annat än en gravt överbelamrad tamburmajor.
Han hade, den dåliga starten till trots, till och med iordningställt lite mera kaffe och han gladdes åt sitt beslut angående påtår när han nu återigen satt parkerad på bron.

Näktergalen med sin vackert flöjtlika sång var ett gott sällskap tyckte han. Han hade en förkärlek till just Näktergalens sång, dock en ytterst moderat sådan eftersom han tykte att känslomässiga yttringar var något som hörde ungdomen till och således inget som borde få dimma sinnena hos giftasvuxna karlar och fruntimmer som borde ha viktigare saker för sig än att springa runt och vara känslomässiga.
Han trodde sig dock ha en liten aning om varför den där näktergalssången satt sig i både huvud och hjärta på honom.

I sin ungdom hade han legat på sjön och av en eller annan anledning som han konstigt nog inte längre mindes, hade tankern han låg på tvingats bogserats till ett varv i italien för reparation. Nu när han tänkte på det så framstod alltsammans än mer konstigt eftersom M/T Faunus, som fartyget hette, i princip var helt nybyggd då detta hände. Han ville minnas att det var nånstans i trakten av slutet på Augusti 1955...
Under tiden fartyget erhöll den vård det tarvade så åtnjöt besättningen, mot full betalning, vad man på den tiden kallade "frihet under ansvar" - Han visste inte ens om det uttrycket existerade numer.

Hursomhelst vaknade han efter den första nattens besinningslösa backanal upp i en svit på det anrika Grand Hotel Plaza på Via del Corso, i ett bakrus som inte gick att likna vid något han tidigare upplevt - vilket faktiskt var en hel del.
Han noterade att ett fönster till höger om honom stod öppet, trots det var det outhärdligt varmt i rummet.
När han omtöcknat vände sig om för  försöka lokalisera en klocka (En gång hade han blivit akterseglad i Buenaventura och det räckte gott tyckte han.)blev han varse att brevid honom i den sagolika sängen låg ingen mindre än ikonen Ingrid Thulin!
Han visste varken in eller ut, det enda han var säker på just nu var att han var i Rom, Ingrid Thulin låg och sov brevid honom samt att han inte tycktes ha några underbyxor på sig.
Efter att dessa tre konstateranden klarats av tilltog bakfyllan å det grövsta, hela hans kropp hotade att explodera om han inte tog sitt förnuft till fånga och återigen lade sig tillrätta med blicken fäst vid något stationärt föremål.
Han följde naturligtvis det ultimatum han givits av sin kropp, men innan han återgick till ryggläget skulle han nog fan visa den vem som egentligen bestämde över den, för tillfället, mycket sorgliga uppenbarelse som understundom lyssnade till namnet Lester.
Hastigt reste han sig och med susningar i öronen och ett tunnelseende som i det närmaste var att likna vid att titta genom tvä stycken fem meter långa entumsrör, tog han dom stapplande stegen till de två fåtöljerna och det lilla runda bordet med sin skiva i valnötsfanér. Svetten rann om honom och han kände hur dom salta dropparna brände som kamfer i hans ögon, han var alldeles iskall och huvudet smärtade inte längre utan kändes som om det var bortdomnat som i ett eterrus.
Äntligen fick han tag i vad han åtminstone trodde var en cigarettask, ivrigt slet han åt sig asken för att kunna avgöra vad den innehöll, den motoriska förmågan hade tydligen också satts ur spel en smula och han ramlade baklänges i samma ögonblick han slog asken i bröstet.
Som tur var hade hans nästintill dödliga strapats inte sträckt sig längre än ungefär en och en halv meter ifrån sängen. Således landade han, efter sitt reflexmässiga steg bakåt, raklång i densamma.
Hela hans kropp självde av utmattning och han gjorde sitt yttersta för att fokusera på den mimosagröna BH´n som lite slentrianmässigt slängts över den gedigna sänggaveln i gulddoublé.
Efter en tid slutade rummet att ömsom gunga, ömsom rotera och hans kropp verkade nöjd med att den fått sin vilja igenom.
Asken han nästan offrat sitt liv för låg alldeles intill hans högerben och han fingrade nervöst på den en liten stund innan han tog upp den. - "Hoppas det är cigaretter!" viskade han för sig själv medan han lyfte upp det framför de ömma ögonen och omedelbart konstaterade att så var fallet, det var mer än halva asken kvar vilket stärkte honom då det innebar att han skulle kunna ligga i sängen hela dagen om han var tvungen.

Han tände en Alfa Filtro de Luxo och i samma ögonblick han lät lungorna fyllas med röken kände han att han, under gårdagen eller natten, sannolikt rökt fler än dom sex sju cigaretterna som saknades i asken.
I takt med att pulsen gick ned avtog suset i öronen och efterhand påminde fru Thulins djupa andetag honom om att han inte var ensam...
FRU Thulin! Tänkte han. - Hon är ju för faan gift! Dessutom är hon nio år äldre än mig. - Hur fan gick detta till...?
Tvehågset funderade han på hur en eventuell fortsättning på den här dagen skulle komma att se ut? Rent teoretiskt skulle han kunna rafsa ihop sina persedlar, klä sig och hastigt lämna sviten och på så sätt undvika alla eventuellt penibla bryderier som skulle kunna blomma ut ur en dylik situation. Samtidigt visste han att en sån manöver skulle sluta i att han omedelbart avled, vilket i och för sig skulle ge exakt samma resultat angående att undgå eventuella pinsamheter.
Å andra sidan ville han väldigt gärna veta vad som föranlett det ekivoka utspel som, han nu villigt intalade sig själv, hade ägt rum under natten.
Han bestämde sig för att ligga kvar av två anledningar.
Den ena var att han inte hade något egentligt val, den andra var att han nu verkligen måste veta om, och isåfall vad, han och fru Thulin egentligen haft för sig.

Precis när han försonats med tanken om att ligga kvar kände han den välbekanta, brännande smärtan över ryggen på den högra handens pek och långfinger.
"Men för HELVETE!" skrek han, utan att tänka sig nämnvärt för...
Till vänster om honom började den omåttligt vackra kvinnan röra på sig, han stelnade och lade det som var kvar av cigaretten i en konjakskupa som låg på golvet bredvid honom.
- Vad skulle han göra?
Låtsas sova, eller kanske försöka agera pigg och alert? Han bestämde sig för det första alternativet eftersom han utgick ifrån att nyvakna, eventuellt bakfulla skönheter avskydde klämkäcka nervvrak.

Efter en kort stund tog tystnaden slut.
- Nämen vad trevligt! God morgon.
Med spelad yrvakenhet tittade han upp på fru Thulin, som nu satt upprätt ,med benen i lotusställning, på sin sängens vänstra sida.
- God morgon. sa han med en något skakig röst, vad trevligt att se dig igen.
Egentligen var ju detta första gången han såg fru Thulin eftersom hans minne från kvällen innan, då han anade att dom faktiskt setts på riktigt för första gången, var i det närmaste som bortblåst.

Hon log mot honom och bad att få en cigarett, han gav henne asken och den vita Ronsontändaren som av någon anledning låg på hans bröst och som han inte alls kändes vid.
Efter att hon tänt cigaretten frågade hon artigt vad han hette och vad han gjorde i Rom, han svarade och frågade detsamma, hon skrattade när hon fick frågan om sitt namn och han skämdes en smula över att han försökt framstå som om han inte kände till vem hon var.
Dom fortsatte att prata om ditt och datt och hela sitsen kändes konstigt nog helt naturlig, och till slut dristade han sig att fråga fru Thulin om nattens bravader.
Hon svarade, och även om han blev generad hade han ingen anledning att tro att hon for med osanning gällande nattens händelser. Av hennes detaljerade berättelse att dömma hade hon dessutom, med största sannolikhet varit i det närmaste nykter.
När han insinuerade att fru Thulin var just fru så berättade hon frispråkigt om att hon och hennes man hade gett upp varandra för länge sen. En av anledningarna var enligt Thulin att maken Claes Sylwander inte stod ut med hennes enorma framgångar i kombination med hennes veckolånga utflykter tillsammans med den österrikiske kemiingenjören och sedemera chefen för det av honom nystartade Svenska filminstitutet - Harry Schein, samt att hon hade en fäbless för charmigt alkoholiserade män, vilket rimmade illa med Sylwanders näst intill obefintliga konsumtion av starkvaror som hon länge observerat med illa dolt förakt.
Att Ingrid och Claes skulle skiljas hade ett barn kunnat räkna ut då och där, en Augustimorgon i en svit på anrika Grand Hotel Plaza i Rom, och ett år senare gifte  hon mycket riktigt om sig med den gravt charmoliserade och omåttligt rika socialdemokratiske maskoten Harry Schein.

Innan dom skiljdes åt delade dom på en flaska Piper-Heidsieck och tog dom två sista Alfa Filtro de Luxo ur den knögliga asken, Hon berättade för honom om Bergman, Von Sydow, Lars Ekborg, Yvonne Lombard och han låg raklång i sängen och lyssnade noggrant.
Bakruset han tidigare trott skulle sitta i ett par tre år, var nu som bortblåst och han hade aldrig mått så bra.
Så småningom reste han sig, tömde glaset, gav fru Thulin en sista ömsesidig blick av samförstånd och lämnade rummet.
Han kände sig stärkt och en liten aning renare än tidigare - som att en del av allt det vackra spillt över på honom och färgat honom för alltid...

Det sista han hörde från sviten innan dörren stängdes bakom honom var den flöjtlika sången från en näktergal.